Johannas innersta hemlighet - smisk, skam, lusta och oväntad kärlek
På mina äventyr har jag mött en del spännande öden och berättelser. En av dessa är Johanna. En sprudlande vacker tjej som vid några enstaka stunder korsat min väg. Vid ett tillfälle pratade vi om livet, de yttersta tingen, lust och passion och delade några innersta hemligheter med varandra. Hon berättade då en av sina innersta hemligheter för mig. Jag vet inte hur mycket av det hon berättat som är fantasi och hur mycket som är verklighet. Men det kvittar. En fantasi är en berättelse som speglar det innersta hos en människa. Jag lägger inga värderingar i det hela och tror själv inte att det som återges har hänt på detta sätt även om en del av det troligen är sant. Jag har inte svårt att tro att Johanna faktiskt fått smisk av sina föräldrar, men kanske inte på det sätt hennes fantasi broderat ut.
Jag och Johanna delade vissa preferenser och det gjorde vårt samtal mer spännande. Följande berättelse har hon lämnat till mig att förvalta och dela med mig av om jag vill. Jag har ändrat alla namn och vissa omständigheter. Allt som sägs har hon inte uttryckt exakt som jag skrivit utan jag återger ju hennes berättelse men med mitt språk.
Det är en ganska lång berättelse och kretsar mycket kring Johannas tankevärld och intryck. Jag själv kan tycka att dessa är mer spännande än själva daskandet. Men vi är olika. Jag har däremot delat in berättelsen i olika delar för att markera de olika delarna.
Berättelsen är berättad i jag-form utifrån Johannas perspektiv.
Trevlig läsning.
Del 1 om Johanna, hemmet, reglerna och konsekvenserna. (Inget smisk)
Jag låg på sängen och tog det lugnt och lyssnade på lite glättig musik för att pigga upp. Jag hade precis gjort klart mina läxor och tänkte att jag förtjänade att koppla av lite. Som 18-årig ung skoltrött kvinna passar man på att lata sig lite när man kan. Jag visste att jag snart var tvungen att röra på mig för att hjälpa mamma med kvällsmaten. Ingen rast och ingen ro.
Jag låg kvar en stund och funderade och då och då skickade jag iväg ett litet meddelande på skype till den vackraste personen i världen. Ja, jag ska väl säga det också. Jag var upp över öronen förälskad. Men den kärleken fick jag hålla för mig själv ett tag till. Jag var inte redo att berätta för någon än. Helst skulle jag velat vara hemma hos denna personen denna lata kväll men jag visste att det inte skulle gå.
Mina föräldrar är fantastiska. Jag bor fortfarande hemma hos dem som 21-åring och universitetsstudent. Jag kommer snart flytta ihop med min älskade, men det återkommer vi till längre fram.
Jag bor som sagt fortfarande hemma och det sätter också vissa ramar i tillvaron. Jag rodnar när jag tänker på det. På dagarna sitter jag som framgångsrik student och tar för mig och utstrålar säkerhet och självförtroende, på kvällarna är jag fortfarande mammas och pappas flicka som har att följa reglerna de satt upp. Jag tycker inte det är något fel på det. Jag bor ju trots allt hos mina föräldrar. Men det gör flera i min klass också och jag slår vad om att ingen av dessa stora kaxiga flickor som jag hängt med ut och festat med vissa kvällar, får smisk av pappa när de varit olydiga. Där kom det ordet. Smisk. Jag rodnar bara jag tänker på ordet. Rodnar men samtidigt... jag kan inte beskriva det. Samtidigt sprider sig en varm känsla i magen.
Det var ett tag sedan jag fick smisk men jag vet att det fortfarande kan hända. Jag är dock, numera, en ganska foglig flicka och följer oftast reglerna. Den där gången jag var 18 var också senaste gången jag fick "en ordentlig risbastu" som pappa kallar det. Det är den gången jag ska berätta om.
Jag är i övrigt en ganska vanlig men väldigt söt tjej har jag fått höra. Jag lite över medellängd och rätt vältränad men trind. Jag brukar få inviter av killar och vissa tjejer med för den delen. Men alla utom en har fått nobben. Jag är av blandad härkomst. Min mamma är svensk men min pappa är från ett annat europeiskt land. Jag tycker själv jag har fått det bästa från två världar. Dock är det pappas idéer om uppfostran som fått dominera i hemmet men min mamma har inte haft några invändningar vad jag vet. Men hon har ibland varit föremål för samma fostran som vi barn...
Men åter till min avkoppling i sängen den där gången som 18-åring. Jag låg där med ett par mjukisshorts och en liten topp på mage med mina bara fötter i luften. Jag lyssnade på musik och gladde mig åt livet i största allmänhet kär som jag var. Med viljestyrka tvingade jag mig till sist upp ur sängen för att ta mig an kvällens sysslor. Att inte utföra sysslan skulle oundvikligen leda till en öm bak om mamma inte skulle nöja sig med en örfil. Jag älskar min mamma men till skillnad från pappa tappar hon ibland temperamentet och då kan det komma en örfil eller två. Pappa däremot är alltid lugn, tappar aldrig behärskningen. Ja han agar och ibland väldigt hårt, men alltid med bibehållet lugn.
För att inte göra mamma arg masar jag mig upp och börjar ta mig ner för trappan. På vägen ut från mitt rum ser jag mig själv i spegeln och kan inte låta bli att beundra mig själv. Det är lättare att göra när man har en beundrare som ofta talar om hur vacker man är. Jag beundrar mina spänstiga ben och blir nästan lite kåt på mig själv. Det är en märklig känsla men jag har flera gånger fantiserat om att ligga med mig själv! Absurt, jag vet.
Jag går sedan ner för trappan och hinner inte ens halvvägs innan ytterdörren går upp med en hård smäll och en arg Klara rusar in genom dörren stampandes i golvet med dobbarna. Hon tar inte många steg in i huset innan hon vänder sig och spänner hela ansiktet och vrålar "ahhhhhhhhhhhhhhhh du gör mig så jävla arg!" och sedan stampar hon vidare in till vardagsrummet.
Klaras olydnad
Jag står fastfrusen i trappan och beskådar scenen framför mig. Klara är min då 13-åriga lilla syster. Vi är totalt fyra systrar och Klara är den nästyngsta. Hon har precis varit på fotbollsträning med pappa och uppenbarligen har något gått på tok. Detta kan inte sluta väl för Klara tänker jag.
Mer hinner jag inte tänka förrän en sammanbiten far kliver in genom dörren. Far kallar man alltid pappa när det är så här. Far kliver in genom dörren och stänger den lugnt... nästan för lugnt... Jag ser den iskalla behärskningen i hans blick. Oj oj oj... Jag sväljer hårt där jag står i trappan och vet att Klara kommer att sluta denna kväll med en mycket sargad bak. Jag ber tyst att far ändå ska vara skonsam fast tänker också att Klara har sig själv att skylla. Men hon är min lillasyster och jag kan inte låta bli att känna medlidande när hon ska agas. Och aga är den enda sannolika utgången av denna kväll.
Far vänder sin iskalla blick mot mig där jag står i trappan. Han liksom synar mig upp och ner och jag blir nervös. Han tittar särskilt på mina ben och jag vet att han misstycker att jag går ut med för korta shorts eller kjolar, men hemma brukar det inte vara något problem. Det gör mig ändå nervös och när far tittar med den blicken är det som att hela min kropp, alla mina nerver, lägger all sin kraft på status foglig, lydig och snäll. Det är så far vill ha sina flickor och det är så vi vill vara, särskilt när agablicken riktas mot oss.
Far knycker sedan bara med huvudet mot köket. Den lilla signalen räcker och jag ska fara fort som en jagad kanin ned för trappan. Jag stannar till och niger för far, och skyndar vidare till köket. Ja... jag niger... det är en artighetssak vi har lärt oss att iaktta för våra föräldrar. Inget överdrivet, men en kort nigning för att markera respekt och hörsamhet. Vi är inga slavar och är i övrigt väldigt fria individer, men hövlighet och respekt för äldre är en viktig sak i vår fostran. Så är det bara.
I köket skyndar jag sedan till mina sysslor men mina öron är mycket mycket spetsade. Jag hör allt som sägs i vardagsrummet och kan även via en annan öppning se soffan där en mycket butter och vresig ung dam sitter. Klara sitter med armarna i kors i soffan och har demonstrativs lagt upp sina fötter på bordet. Hon ber ju om sitt livs kok stryk tänker jag förskräckt! Klara har fotbollsskorna på. Smutsiga fotbollsstrumpor upp till knäna övergår till ett par spänstiga flicklår som sedan övergår i bylsiga röda shorts och en fotbollströja. Klara har vid tillfället en stram tofs och hennes klara gröna ögon skjuter blixtar. Samtidigt anar jag hennes nervositet bakom ilskan. Hon biter sig i underläppen och flackar lite med blicken. Jag vet att Klara vet precis hur denna kväll ska sluta. Ändå är hon bedårande vacker min fina syster. Jag är nästan lite kär i henne där jag står även om man inte får tänka så. Klara är verkligen strålande vacker.
Far har nu kommit in i vardagsrummet. Jag ser att Klara sammanbitet håller blicken fäst på sina lår. Far suckar tungt och sätter sig i fåtöljen som står bortom min synvinkel. Jag vet att han sätter sig där. Det gör han alltid. Det är sedan tyst i flera minuter. Det enda som hörs är mitt skrammel i köket och då och då hör man trummandet. Fars trummande med fingrarna i lädret på fåtöljens armstöd.
Förmaningstalet
Efter en mindre evighet bryts sedan tystnaden. Far tar till orda. Jag slänger en blick mot Klara. Åh... lilla söta Klara. Den långa tystnaden har redan gjort underverk med att bryta ned flickans sista mur av trots och nu ser jag en tydligt rädd liten flicka. Vätan i ögonen riktigt lyser på henne och hon är högröd i ansiktet. Hon har svårt att hålla händerna stilla och skakar nervöst ena foten.
Far börjar lugnt och metodiskt att berätta hur besviken han är. Besviken på att hans fina dotter som han pratar så gott om kan bete sig så illa. Far är skoningslös. Han berättar i detalj för Klara hur hon gjort honom besviken och förlöjligat både sig själv och honom inför alla andra. Jag förstår så vad som har hänt. Det hela började med att Klara inte gjorde sitt yttersta på fotbollsträningen. Hon fjantade runt med andra flickor och var oengagerad tills tränaren sagt åt dem på skarpen. Far hade under en drickpaus också tagit Klara åt sidan och varnat henne för att bete sig illa. "Nu beter du dig resten av träningen annars blir det till att få aga på stjärten när vi kommer hem" hade far varnande sagt.
Trots varningen hade Klara snart fallit i samma loj igen. Oj tänkte jag. Far brukar specifikt tala om för oss flickor att vi gör det än värre för oss om vi fått en tydlig varning och ändå inte lyder. Då har vi fått chans att göra bot och bättring och om vi försitter den chansen är det som att binda eget ris brukar han säga.
Hur som. Denna gång hade Klara inte bättrat sig trots fars kärleksfulla varning. Hon hade istället fortsatt att bete sig illa. När tränaren så under en träningsmatch sagt till Klara att ha mer fokus hade något brustit hos lilla Klara. Hon hade vrålat till tränaren och bett honom att "dra åt helvete", sparkat en kon och sedan stampat ut från träningen.
Jag tappade hakan när far med emfas förklarade denna del av Klaras bristande hyfs. Vad hade tagit åt flickan!? Far hade bara bett tränaren om ursäkt och sedan sammanbitet följt efter Klara. Far och Klara hade sedan kört hem och i bilen hade far försökt tala med Klara om det som hänt men istället hade Klara reagerat ännu hårdare och skrikit att hon inte hade gjort något och att gubbjäveln till tränare skyller på henne när det var de andra flickorna som höll på. Framme på parkeringen hade en oresonlig Klara sedan bara störtat ut, smällt igen bildörren hårt och det är där jag dragits in i scenen med en kokande Klara som störtat in genom dörren.
Ja vad hade det tagit åt flickan?! Jag har också varit arg i den tidigare tonåren ibland men så här illa hade jag aldrig tappat behärskningen.
Men oj oj. Lilla Klara. Nu ser jag att tårarna rinner från hennes kinder. Där det förr fanns ilska finns nu bara uppgiven ånger och ynklighet kvar. Klara är uppenbart tagen av förmaningstalet och jag ser att hon skäms. Lilla Klara skäms något fruktansvärt där hon sitter.
Far ser detta och hans ton mjuknar något. Han fortsätter tala om hennes beteende och hur oacceptabelt det är men pratar också om att detta inte är den Klara han känner igen och att han anar att det måste ligga något bakom detta beteende. Han pratar om hur mycket han älskar och håller av Klara och att hur mycket han månar om hennes välmående, hälsa, glädje och trygghet. Men det förutsätter också en god karaktär som kan behärska sina vredesutbrott och tala konstruktivt om känslor och motgångar. Han ber också om ursäkt om det är så att han inte varit tillräcklig närvarande som fader och lovar att han och Klara och mamma ska ha stunder framöver där de talar med om hennes känslor och mående för att hitta vägar framåt.
Klara snyftar öppet nu och jag förstår henne. Det är alltid jobbigt när far också själv ber om ursäkt när det är en själv som faktiskt varit dum. Men far tar sitt faderskap väldigt allvarligt och är faktiskt väldigt uppoffrande för sina flickor (och till denna skara räknas även vår mamma).
Utfrågningen
Jag är i full gång med att koka mat på spisen och nu kommer den magiska övergången. Övergången från långt förmaningstal till utfrågningen. Den brukar inte vara lång men pinsam. Vi flickor vet att utfrågningen är en del av vår utlämning till det straff som kommer och det straffet är nu i nära antågande.
Far frågar Klara om hon delar hans bild av det som hänt. Jag hör hennes dämpande ynkliga och pipande svar på fars frågor, ackompanjerad av hennes små snyftningar. Far ställer sedan ingående frågor om det "regelverk" som finns i hushållet och Klara har bara att svara på att hon väl känner till dessa regler. Far brukar som en sträng men rättvis domare sammanfatta brottet och uppsåtet. Han frågar Klara om det alltså är så att hon gjort det hon gjort och samtidigt känt till regelverket. Han ställer sedan den retoriska frågan om hon då alltså varit olydig med uppsåt. Far övergår sedan till att reda ut om det finns omständigheter som är förmildrande i händelseförloppet. Klara kan inte redogöra för några sådana och far säger att han heller inte kan det men att han inte tror att hon mår helt bra i övrigt. Det är dock inget som ursäktar ett sådant beteende.
Far övergår nu till att fråga om det finns några försvårande omständigheter. Klara börjar nu att gråta lite mer och snart piper hon fram ett antal saker i detta som far kanske anser försvårande: hon har varnats och haft chansen att bättra sig, hon har betett sig särskilt illa gentemot sin tränare, hon har ilsknat till igen när far sedan försökt prata om händelsen med henne (vilket far ser som otillåtet trots), hon har dessutom betett sig illa och sprungit in med skorna i huset och fortsatt att trotsa far.
Far måste nu ha tittat på Klaras fötter för jag ser hur Klara tittar upp och snabbt som blixten nu tar ner fötterna från bordet och sätter sig rakare upp. Jag hör hon släpper ur sig ett litet förlåt. Klara sitter nu lutas med armarna på sina lår och tittar ned i marken.
Far trummar ett tag till med fingrarna i soffan. Jag är nästan färdig med kvällsmaten nu och jag hör hur far nu inleder nästa fas. Det knyter sig även i min mage på ren reflex. Nu kommer det.
Far tar till orda och frågar Klara om vad som händer när man trotsar reglerna. Klara redogör stakande för konsekvenserna vid olydnad. "Man får väl smisk... typ..."
"Vad sa du Klara?"
"Man får smisk" säger Klara ansträngt.
"Mm... Ja det händer ju att ni flickor får smisk när ni är trotsiga och olydiga. I alla fall när ni gjort er förtjänta av det. Eller hur?"
"Ja... "
"Ja vadå?"
"Vi får smisk när vi gjort oss förtjänta av det" snyftade Klara fram.
"Och nu sitter det en ledsen Klara framför mig. Hur kommer det sig?"
"Jag har varit dum far. Så himla dum".
"Ja... jag var ju där så jag kan inte annat än att hålla med dig. Och vad tycker du själv att vi ska göra åt det?"
"Jag vet inte..." viskar Klara tyst.
"Du har varit otroligt trotsig och olydig, skämt ut mig, men framför allt, skämt ut dig själv, och sedan visat på ett barnsligt trots när jag försökt att tillrättavisa dig. Du medger att du gjort detta trots att du vet att det är emot reglerna. Du vet samtidigt att du får smisk av mig när du betett dig såpass illa att du förtjänat det. Stämmer det Klara?"
"Ja..."
"Då undrar jag, har du gjort dig förtjänt av smisk idag?"
Jag kan inte låta bli att stirra på söta lilla Klara där hon sitter. Hon är så söt nu. Liten, ömklig och rädd. Hon skakar nu febrilt med ena benet upp och ner och fumlar med sina händer. Hennes underläpp darrar och hon sväljer hårt. Hon vet vad hon förväntas svara på denna fråga och ändå är det så svårt att säga. Men att inte medge det uppenbara kan också rendera i ett strängare straff. Det vet hon så väl. Enligt far förringar man sin missgärning om man inte står upp och är beredd att ta ansvar för det och en sådan handling i sig kan ge smärtsamma konsekvenser. Ändå är det en sådan kamp att svälja den där sista stoltheten, helt lägga sig platt och foga sig under den starkare makten i hemmet, nämligen far och hans auktoritet.
"Ja..."
"Ja vadå? Du får nog tala lite tydligare så jag förstår vad du menar" Jag anar skärpan i fars röst nu. Det gör Klara också, för hon är nu snabb att svar.
"Ja far, jag har gjort mig förtjänt av smisk" säger Klara tydligt mellan snyftningarna.
"Bra att du tar ditt handlande på allvar Klara. Men om du gjort dig förtjänt av smisk så är det väl inte mer än rätt att någon faktiskt ger dig smisk?"
"Nej.."
"Nej vadå Klara?" frågar far skarpt.
"Det är inte mer än rätt att någon ger mig smisk". Klaras röst spricker här och var.
"Jag är glad att du och jag delar uppfattning. Jag tycker nämligen att du gjort dig förtjänst av en mycket hård aga idag Klara. Och eftersom jag älskar dig väldigt mycket kommer jag också göra dig den tjänsten att ge dig denna aga idag. Vad tycker du om det?"
"Jag tycker det är bra far..." Klara kan knappt få fram orden, men vet att de måste sägas.
"Vad bra. Då är vi överens." säger far kort.
Jag hör hur han reser sig upp och placerar en finare stol som står i ena hörnet i vardagsrummet. Jag har nu gjort klart maten och kan inte låta bli att dra mig till öppningen så att jag får full inblick i det som sker. Jag ser nu att far sitter på stolen som står placerad i mitten av rummet. Klara sitter tyst kvar i soffan och stirrar ned på sina fötter. Hon har ett flöde tårar som inte tycks stanna av.
Far kallar sedan fram Klara till att ställa sig framför honom. Han ser henne i ögonen och förmanar henne inför agan. Denna förmaning handlar om hennes beteende under agan. Vi flickor förväntas nämligen att visa särskild foglighet i agan. Vi får gråta och sprattla till viss del. Det är inget fel att vi ger utlopp för våra känslor. Vi får däremot inte lägga händerna i vägen, resa oss, skrika för högt eller på annat sätt krångla. Det leder till mer bestraffning som far säger att han gärna vill undvika. Extra bestraffningen består oftast av slag på handflatorna eller fotsulorna, även om det senare sker mer sällan.
Del 2 - Klaras smisk
När far är klar med förmaningen står en skakande och mycket rädd Klara framför honom. Far kommenderar henne nu att göra sig redo för aga. Det betyder bara en sak i vår familj, kläderna ska av. Far agar oss nakna och det är en del av bestraffningen också. Det inskärper fokus i våra medvetanden menar far och gör oss mer fogliga och mottagliga för agans inverkan.
Klara börjar sakta att knyta upp sina skor, dra av sig strumpor och benskydd, shorts, tröja, sporttop och till sist, trosor. Håret är redan uppsatt i en tofs, annars hade Klara kommenderats att sätta upp håret då vi inte får ha det utsläppt under aga. Om Klara hade haft smycken på sig hade hon även fått ta av sig allt sådant.
När Klara tagit av sig alla kläder ställer hon sig framför far igen med händerna knäppta på ryggen, benen särade och blicken fäst på marken. Detta är alltid den position vi intar inför far när vi gjort oss redo för agan.
Far håller ytterligare ett kort förmaningstal för en nu gråtande Klara. Jag sitter nu på en stol i vardagsrummet och tittar förundrat på. Det är ingen fara, vi får vara med och titta när någon i familjen blir agad. Mamma är dock undantaget. När far agar mamma sker det alltid innanför lykta dörrar. Vi brukar dock höra hennes aga och strykskrik. Särskilt när far använder rottingen på henne. Far gör det alltid utanför vår åsyn för att vi fortfarande har att lyda och vörda vår mor som har mandatet att aga oss. Ja inte bara mandat, skyldighet. Att underlåta att aga oss kan rendera i en aga för hennes del om far får veta det.
Far ber nu Klara att inta position för aga. Det betyder att Klara ska lägga sig över fars knä. Far är vänsterhänt så man kliver alltid upp från vänster. Mor är högerhänt så där är det alltid tvärtom. Man ser olika mönster i mattan beroende på vilken förälder man lägger sig över. Konstigt att sådana detaljer fäster sig...
Klara ligger nu med fötterna i luften över fars knän och håller sina händer om stolsbenen. Far har sin högra hand med ett lättare tryck mot hennes rygg. Han smeker lätt över Klaras rumpa och talar om hur stygg hon varit och att det är hans plikt att aga henne så att hon blir en lydig och foglig flicka igen. Jag ser inte Klaras ansikte längre men hör hennes små snyftningar.
Snart ser jag att far lyfter sin arm. Jag vet att agan precis ska börja och en märklig känsla börjar infinna sig hos mig.
*smack*. Fars hand slår hårt ner på Klaras nakna stjärt. Det smäller i hela rummet och jag hör att han börjar med hårda smällar direkt. Det är ett tecken på att man varit riktigt olydig. Smällarna fortsätter sedan att eka i rummet.
*smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack*
Far fortsätter smällandet hårt och resolut. Han ger ungefär en smäll i sekunden, men väldigt taktfast och hårt. Varje smäll liksom lämnar ett intryck. Klara är mer sammanbiten nu men stönar till vid slagen och skakar lite på fötterna. Vi är faktiskt rätt vana att bli agade och tål nog alla en del i början av agan. Men det slutar alltid med att vi är nedbrutna och gråtande som små barn.
*smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack*
Far tar inga pauser. Under agans delar är det aldrig några pauser eller förmaningstal. Det brukar till sist bli outhärdligt för smärtan liksom fortplantar sig vid varje slag och växer och växer tills en intensiv sveda liksom sprider sig över hela stjärten och låren.
Jag ser att far alternerar slagen mellan skinkorna och låren och Klara börjar blir mer okontrollerad. Stön har övergått i små strykskrik och jag ser att hon börjar bli allt rörligare med sina ben. Hennes ena hand far ibland upp mot hennes stjärt och det krävs nog massor med självbehärskning för att inte lägga den på stjärten. Hennes stjärt och övre delar av låren börjar anta en mörkare rödaktig ton och jag börjar också ana vissa lila detaljer. Min syster får väldigt lätt blåmärken och hennes stjärt brukar bli väldigt sargad rätt tidigt vid aga. Inga undantag denna gång.
När far agat taktfast i några minuter har ett antal hundra slag landat på Klaras rumpa och lår och detta är nog en av de hårdare startomgångar jag sett min far ge Klara faktiskt. Startomgång kallar vi den första delen av agan som ges som handsmisk. Klara gråter nu öppet och hela hennes kropp skakar i små spasmer. Far har visat nåden att fånga upp Klaras hand och håller fast den mot ryggen. Han vet att hon inte klarar att hålla handen borta mer och hjälper henne med detta så att hon inte ska behöva extrastraff redan. Tårarna har bildat en liten pöl under Klaras huvud och stjärten är riktigt purpurröd och mörkblå/lila här och var.
Far låter Klara ligga och gråta över hans knä ett tag och smeker nu lätt hennes rumpa. Han klappar henne och uppmanar henne att lugna ned sig och säger att hon varit duktig i denna första del av agan. Efter ett tag ställer han upp Klara långsamt och låter henne vänja sig vid att stå en stund medan han håller i hennes händer. Han håller sedan ett litet förmaningstal för Klara igen och frågar hur hon känner sig (han är noga att se till att vi inte tappar fattningen när vi agas). Han tittar i Klaras ögon och känner av hennes reaktioner och puls för att se att hon mår bra (smärta och gråt är nyttigt enligt far men inte att vi förlorar medvetandet eller något annat sådant). Han frågas sedan Klara om hon tycker att han behandlar henne orättvist. Klara skakar bara på huvudet och säger att far bara ger henne vad hon förtjänar och att hon är tacksam för det. Jag hör också att Klara faktiskt menar vad hon säger och jag vet att jag själv brukar göra det när jag är i detta skede i agan. Aga är en nyttig medicin i det avseendet.
Far ställer sig upp och kramar om Klara. Han leder sedan henne till ena hörnet i vardagsrummet där Klara får stå naken med ansiktet mot väggen. Händerna är knäppta på ryggen och benen särade. Detta är en bekant position för alla oss flickor i hemmet. Vi brukar få stå i skamvrå mellan första och andra omgången av vår aga.
Andra omgången av agan sker alltid med ett redskap. Vilket beror lite grand på ålder och allvarlighetsgrad. I mitt fall är det nu allt som oftast bälte, badborste eller rotting. Ibland händer det att vi får gå ut och plocka smidiga spön för att agas med.
I Klaras fall var det oftast hårborsten som gällde som redskap. Men denna gång vet jag inte... det var ändå rätt allvarligt.
Del 3 - Johannas olydnad
"Johanna!" hör jag plötsligt någon vråla från köket. Jag far upp som ett pistolskott. Mamma! Jag rusar ut i köket. Jag ser en mycket upprörd mamma stå vid spisen. Hon håller fram en kastrull med vidbrända ägg framför mig. Ja visst ja! Jag satte ju ägg på spisen ett tag innan jag gick till vardagsrummet! Jag har varit inne i det som hänt att jag inte ens märkt att mamma kommit hem! Än mindre äggen!
Mamma tar tag i min lugg när jag kommit fram till spisen och drar rätt hårt och säger åt mig att jag måste tänka mig för. Jag stammar fram ursäkter och försöker komma loss för att ta hand om allting. Mamma släpper mig till sist med en liten extra skakning av luggen. Jag skyndar mig att åtgärda mitt misstag och visar även på den övriga maten jag lagat. Mamma går ut i hallen och klär av sig resten.
Hon går sedan in till far i vardagsrummet och jag fryser åter till is där jag står och tappar kastrullen i golvet när jag hör mamma börja prata med far. "Hej älskling! Jag ser att Klara gjort sig förtjänt av aga igen. Jag ber Johanna gå ut och bryta några spön för du kommer att behöva aga henne ordentligt ikväll också är jag rädd"
Hörde jag rätt... ? Tusen tankar började genast fara genom mitt huvud. Ska jag agas med spön på grund av äggen?! Skojar hon? Har något hänt. Vad har jag gjort. Jag börjar leta i minnet för att försöka hitta vad det kan vara jag gjort som föranleder detta.
Men jag behöver inte vänta länge. Mamma berättar för far om den olovliga körning jag gjort mig skyldig till föregående helg. Hur tusan har hon fått veta det!? Det knyter sig i min mage. Jag har ännu inte körkort och övningskör för fullt med mina föräldrar. Men den personen jag älskar mest i hela världen just nu vet inte om detta. För denna person har jag precis tagit körkort. När jag ombads skjutsa min älskling till en anställningsintervju i dennes föräldrars bil kunde jag inte neka. Det var ju ganska snabbt dit och sedan tillbaka. Oskyldigt. Ingen skulle väl få veta något?
Hur kunde min mamma nu veta detta?! Min älskling är förvisso inte helt okänd för min mamma även om vi inte känt varandra så väldigt länge. Vi träffades i skolan för något år sedan. Men vi har känt till varandra länge och dennes mamma är arbetskam... ja just det... arbetskamrat till min mamma.
Mer än så hann jag inte tänka förrän fars starka röst kommenderade mig till vardagsrummet "omedelbums" som han gillade att säga i dessa situationer. Jag avbröt det jag höll på med tvärt och sprang in i vardagsrummet.
I vardagsrummet ser jag två mycket arga och besvikna föräldrar. Jag känner klumpen i magen växa sig större och större. Vad har jag gjort!? Jag skulle aldrig ana att jag skulle sålla mig till Klara denna kväll. Men nu ser jag den oundvikliga domen i ögonen och vet att jag också kommer att sluta som en gråtande småflicka när dagen är till ända. Men det finns inte ett uns av trots i mig. Jag är redan tillintetgjord av ånger som börjar sprida sin kyla i min kropp. Jag bestämmer mig sammanbitet för att nu möta konsekvenserna med allt det mod jag kan uppbåda och faktiskt inse att jag förtjänar allt jag kan få. Besvikelsen i mina föräldrars blickar räcker för att inse vilken idiot jag varit.
"Förlåt jag... " börjar jag stamma fram. Men jag avbryts av pappa som säger åt mig att bara vara tyst. Sedan skakar han på huvudet och nu väller även mina tårar fram. Fan också, tänker jag. Fan fan fan. Varför är jag så jävla dum för! Jag vet också någonstans att jag velat imponera på min älskling med en lögn jag sedan varit tvungen att leva upp till. Fan fan fan. Korkade lilla Johanna! Om jag kunde skulle jag gå ut ur mig själv, gå ut och hämta massor med spön och aga mig själv tills alla spön var söndertrasade! Förlåt förlåt förlåt snälla far och mor, tänker jag inom mig. Snälla gör allt bra igen om det så krävs århundradets aga för att åter göra mig till er lilla flicka igen som ni kan vara stolta över.
Far säger att han måste gå ut en sväng för att lugna ned sig. Han säger åt mig att undertiden gå upp på mitt rum och vänta och att Klara lika gärna kan gå upp och vänta på sitt rum också tills vi blir nedkommenderade igen.
Jag och Klara går båda sammanbitet mot trappan och när jag klivit upp några steg hör jag far säga att jag inte behöver bekymra mig med att vara påklädd när jag ropas ned igen, och sedan lämnar han huset. Mamma går in i köket och börjar skramla med saker där och jag och Klara går trevande upp för trapporna. Väl uppe omfamnar vi varandra och håller hårt om varandra. Vi pussar varandra och stryker bort varandras tårar.
"Förlåt" säger jag till henne. Jag vet inte varför men jag känner ändå att det är rätt att säga förlåt även till henne.
"Det gör inget" säger Klara. "Vi förtjänar att få smisk va?"
"Ja. Det gör vi nog" säger jag tyst till henne. "Men snart är det över" försöker jag säga tröstande.
"Jag älskar dig Johanna" viskar Klara ömt i mitt öra och jag säger att jag också älskar henne och manar henne att vara stark och modig. Sedan går vi till våra respektive rum och jag klär långsamt av mig tills även jag är spritt språngande naken. Jag sätter mig sedan på sängen med benen i kors och funderar. Jag vet inte hur länge jag sitter så där och funderar men det kändes som en evighet. Ändå så gick det för fort för snart börjar min kamp. Jag hör att far kommer in genom dörren igen och snart hör jag hur han ropar.
Del 4 - Johannas första smisk
"Johanna och Klara, kom genast ner" ryter han så att det dånar i huset. Våra systrar är ännu inte hemma. Linnea ska sova över hos sin bästis och Anna är på sin karateträning. Så vi slipper förhoppningsvis mer publik tänker jag i farten.
Jag och Klara möts vid trappan igen och ger varandra en kort men intensiv kram igen. Vi är nu båda helt nakna och hon känns varm och mjuk mot min kropp. Vi håller sedan varandra i handen och går ned tillsammans för att möta vårt öde.
Vi håller fortfarande handen när vi kliver in i vardagsrummet där pappa nu sitter i fåtöljen. Mitt hjärta tar några extra skutt när jag ser ett antal smidiga spön ligga på bordet framför honom. Jag sväljer hårt. Jag känner också hur Klara börjar skaka bredvid mig och hon är märkbart rädd. Jag klämmer hennes hand ömt och viskar åt henne att inte vara orolig. Jag hoppas också att det jag säger är sant, att hon inte behöver vara orolig. Klara har aldrig fått smaka spöet förr och jag är orolig att far kommer att introducera henne för dessa nu.
Far kommenderar oss till att stå framför honom. Han ser att vi fortfarande håller hand och han tycks bara se med mildhet på det. Han uppmuntrar oss syskon att stå upp för och älska varandra.
Han låter oss stå hand i hand framför honom när han berättar hur otroligt besviken han är på mig och att han nu måste ge mig en oerhört sträng aga. Han säger att han inte ens orkar prata mer om det ikväll utan att bara kommer få denna aga överstökad och prata mer om det under morgondagen.
Far vänder sig sedan till Klara och berättar för henne att han inte tänker ge henne den andra delen av agan ikväll och att hon inte behöver oroa sig för att få smisk med spö utan att dessa är till för att slå vansinnet ur Johanna denna kväll. Jag kan inte låta bli att ändå andas ut lättad trots att domen så hårt lästes upp inför mig. Jag älskar verkligen min syster och det gör mig ändå lättare i sinnet att far inte tänker prygla henne med ett spö. Jag märker också att Klara blir lättad och hon tackar bara far för att han inte tänker slå henne med spöet.
"Du är ännu för ung för att få smisk med ett spö Klara, men tror inte att jag är färdig med dig än. Imorgon kommer du att få din andra del av agan och denna gång kan det inte bli med mindre än att du får smaka bältet"
"Jag förstår far" svarade Klara snabbt.
Far reste sig sedan upp och satte sig på stolen. Han kommenderade Klara till skamvrån igen och mig till att stå framför honom. Jag fick så knäppa händerna på ryggen och själv inta den ställning Klara för ett tag sedan fick inta inför fars stränga blick.
Jag har ingen aning om var mamma är. Hon kanske gått ut. Jag vet inte. Allt som finns nu är far som sitter framför mig och dumma lilla Johanna som står naken framför honom i en skamlig position. Men välförtjänt.
Far förmanar mig nu om reglerna kring smisk. Han väntar sig mer av mig som är 18 och han kommer inte att tolerera något krångel. Han berättar att han även kommer att aga mina handflator och fotsulor som komplement till det straff han tänker ge då jag olovligen manövrerat bilen med mina händer och fötter. Som en extra påminnelse kommer han därför att straffa mina extremiteter som han uttrycker det. Jag känner hur nervositeten sprider sig inom mig. Jag är verkligen rädd för denna bestraffning. Det gör fruktansvärt ont att få stryk med spö. Det gör fruktansvärt ont att få handflator och fotsulor pryglade. Jag vet att jag kommer att ha jättesvårt för att inte krångla och minsta krångel kommer högst sannolikt leda till mer straff. Far har verkligen nått sin yttersta toleransnivå nu.
I nästa sekund ligger jag nu tillrätta över fars knä. Jag är längre än min syster och når ner till marken med mina fötter. Jag tar dock också tag i stolens stolpar och håller ett krampaktigt grepp. Far lyfter lite på min stjärt så jag kommer upp med den och trycker ned min svank något. Jag vet att mitt anus och min vulva blottas för honom i denna situation då mina skinkor är ganska vidgade i sig och jag ganska bakmusad. Detta får också skammen att bränna hårdare i mig. Mitt i denna förnedring känner jag också en viss upphetsning och det gör mig ännu mer skamfylld. Ska jag verkligen ligga över fars knä med pirrande fitta när det vankas aga?! Tanken får mig att vilja sjunka under jorden. Dumma korkade Johanna!
Jag väcks till liv kvickt. Pappas hand börjar nu märka min rumpa och slagen ekar som pistolskott i rummet. Han slår sitt hårdaste från början. Min prövning har börjat. Slagen sticker i huden och svedan börjar redan efter ett par slag att fortplanta sig. Det märks att pappa är mycket upprörd. Slagen liksom brännmärker rumpan och haglar ned i snabb takt. Jag börjar genast att oja mig och skruva på mig. Snart övergår det i snyftningar och strykskrik.
*smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack*
Far visar ingen som helst nåd. Efter vad som känns som några minuter börjar jag bli riktigt desperat och bönar och ber.
"Snälla far, snälla inte så hårt." jag hulkar fram orden och kan inte riktigt kontrollera mig. Han slår så oerhört hårt direkt.
*smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack*
*smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack*
"Far... " "Snälla pappa sluta!"
*smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack* *smack*
Slagen fortsätter ohejdat. Far har nu även låst fast min hand på ryggen och jag skakar helt okontrollerat och försöker nu att ta mig loss. Jag börjar kränga ner mig bakåt för att undvika de obarmhärtiga slagen som skapat världens inferno på min rumpa och mina lår. Mina skrik har också gått upp i falsett när han slagit flera slag över låren, insidan av skinkorna och över vulvan.
"Ligg still" ryter far och lyfter sitt ena ben för att låsa fast mig. Jag krånglar och kränger. Kan inte låta bli. Jag brukar vara mer kontrollerad men det går inte. Jag skriker desperat. Aldrig har handsmisk varit så här hårt! Varje slag är som de hårdare slagen med badborsten och den är inte nådig. Min rumpa måste vara helt blåslagen.
Far fortsätter att slå mig ett tag till och jag sitter helt fast. Jag kan till sist bara gråta och hulka ohejdat men ligger i övrigt slappt över hans knän. Far slutar till sist att leverera slag.
Del 5 - Johannas hemliga kärlek
När jag gråtit ett tag till reser han mig upp och kramar om mig en stund. Han frågar mig hur jag mår och om jag tycker han är orättvis. Jag bara gråter och stammar fram att han är kärleksfull som ger mig smisk och att jag ska vara lydig och snäll hädanefter.
Jag ser nu i ögonvrån att min mamma är står i ena änden av rummet. Jag ser att även Anna är hemma nu. Hon står bredvid mamma och jag ser kort in i hennes ögon. Hon ser ledsen och medlidsam ut. Åh mina fina systrar. Jag nickar kort mot henne och på fars kommendering går jag sedan till skamvrån och ställer mig bredvid Klara.
Far, Anna och mor går sedan till köket för att äta det jag lagat till tidigare. Far ropar även på Klara som får vara med och äta, men naken. Jag vet inte hur lång tid det tar men under tiden står jag och skäms i min vrå ute i vardagsrummet. Jag hör att Klara sedan kommenderas att diska och plocka undan. Jag hör att far sedan tar med sig Klara till badrummet och jag gissar vad som kommer att hända. Och mycket riktigt. Far tvättar ur Klaras mun med tvål på grund av hennes svordomar tidigare. Det brukar kunna bli en del av straffet när vi sagt dumma saker. Jag hör hur Klara spottar och fräser om vart annat och gurglar. Hon får sedan spotta och skölja sin mun så gott hon kan, borsta sina tänder och gå och lägga sig.
Anna säger också godnatt då hon har läxor att göra och sedan tänkt att lägga sig tidigt. Hon får tillåtelse att gå och säga godnatt till mig och jag och Anna möts i en varm kram när hon kommer till mig för att säga godnatt. Hon pussar mig på munnen och säger kort att hon hört vad som hänt. Hon ruskar om mig lätt men kärleksfullt och säger att jag förtjänar att få smisk men att hon ändå tycker synd om mig. Hon kramar mig sedan en gång till och viskar till mig att vara modig. Sedan skyndar hon upp för trappan.
Far kommer sedan till vardagsrummet och sätter sig i fåtöljen igen. Mor sätter sig i soffan. Jag får komma och sätta mig på stolen framför dem båda. De pratar sedan kort om varför jag agas och hur allvarligt det jag gjort är. De berättar även hur mycket de älskar mig och värnar om mig. Mor berättar att hon och far bestämt att jag kommer att få utegångsförbud i två veckor efter detta som inbegriper mobil- och dataförbud. Jag blir bestört. Min älskling...
Som om mor kan läsa mina tankar ställer hon sedan en mycket rak fråga till mig.
"Johanna, hur är det mellan dig och Lisa egentligen?"
"Vadå mellan mig och Lisa" stammar jag fram.
Mor ser på mig med mildhet och kärlek. Åh, älskade mor. Jag ser i hennes blick. Hon vet. Hon förstår. Hur länge har hon vetat?
"Johanna, det är inget som helst fel på dig. Vi älskar dig. Om du är kär i tjejer så förändrar det ingenting, men var ärlig mot oss."
Jag bara tittar i min mors ögon och känner hur rodnaden sprider sig.
"Är det något mellan dig och Lisa. Hennes mamma och jag jobbar tillsammans och hon har berättat om Lisas läggning".
"Mm" säger jag tyst. Efter en lång stunds tystnad säger jag bara "jag älskar Lisa".
Min mor och far reser båda och kommer fram till mig där jag sitter. De lyfter upp mig långsamt och kramar om mig tillsammans.
"Då ska du inte behöva dölja något för oss älskade Johanna. Jag vet hur det är att vara förälskad och Lisa verkar vara en välartad ung dam. Det var hon som berättade för sin mamma om att du kört och att hon misstänkte att du inte hade körkort egentligen. Lisa tycks väldigt mån om dig. Vad mer kan vi begära för vår dotter."
Jag skakade nu av ett nytt sorts gråt. Lycka, glädje, skam, men framför allt, tacksamhet, fick mina känslor att bubbla över. Jag grät okontrollerat och kramade om mina föräldrar hårt och länge.
"Tack. Tack. Tack." viskade jag om och om igen.
Del 6 - Johannas andra smisk
Efter ett långt tag sansade jag mig. Snart släppte vi kramen och jag torkade mina tårar och såg mina föräldrar i ögonen.
"Nu mamma och pappa (för så kallade jag dem båda i sådana här stunder av ömhet) är det dags att klara av det här. Kan jag få mitt smisk nu så att vi får det här överstökat."
Jag såg att båda mina föräldrar sken upp av stolthet. Jag förstår idag att de såg något väldigt vuxet i mig. Jag tog ansvar fullt ut och visade mod i mina prövningar. Jag mötte konsekvenserna av mina handlingar och tog kommandot över min egen botgöring som det ankommer en vuxen. Jag kände också att tonen hos mina föräldrar ändrades. Ingen var arg längre. Vi hade alla vår roll att sköta och vi gjorde det nu professionellt och sakligt, med ett stort mått av kärlek. Jag behövde aga. Min mor och far tillsåg att jag kärleksfullt fick det jag behövde. Jag var uppriktigt tacksam. Sakligt och enkelt. Jag kunde nu känna en ny känsla. En vuxen värdighet i situationen. En vuxen som verkligen på djupet insåg sitt behov av botgöring och med en vuxens ansvar självständigt tog kommandot för att detta skulle verkställas. Mina föräldrar kunde för en stund lägga undan föräldraskapets stränga auktoritet och mer ta fram föräldraskapets coachande ledarskap över en mer vuxen dotter och bistå henne med den botgöring hon behövde genomgå.
Utan vidare ord steg jag fram till stolen och intog den position jag för tillfället tyckte passade bäst för ändamålet.
Jag brukar placeras i olika positioner vid redskapsaga. Jag ställde mig denna gång böjd framåt över stolen framifrån med underarmarna i stolssitsen, med raka särade ben, och stående med fötterna upp på tå. Jag svankar också lite extra med ryggen. Detta är en position som skjuter ut min rumpa och öppnar den för att ta emot agan.
Jag stålsätter mig där jag står och försöker vara modig. Fjärliarna i magen gör sig dock påminda.
"Mamma. Om... om jag krånglar, kan du vara snäll och hålla i mig?"
Mamma stryker mig i håret och viskar ömt i mitt öra att hon ska hjälpa mig igenom det hela om jag är modig och gör mitt bästa för att ta emot agan.
Samtidigt smeker pappa mig lätt på rumpan och berömmer mig för mitt mod. Jag hör att han är rörd på rösten. Han ber mig sedan att stålsätta mig.
Sedan börjar mitt andra inferno...
*Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch*
Far pryglar mig hårt och med några sekunders intervall. Spöet är smidigt och flexibelt och riktigt biter in i skinnet på mig. Jag är tidigt inne i en dimma mina händer håller nu ett krampaktigt grepp om pinnarna i stolsryggen. Jag känner någonstans i periferin att mor håller hårt i mina underarmar mot stolssitsen.
Jag gråter snabbt okontrollerat och tårarna bara forsar ur mig. Men någonstans i den skärande och intensiva smärtan som hugger i mitt kött känner jag en urkraft jag inte känt tidigare. Någonting griper tag i mitt inre. Jag känner mig stark mitt i smärtan. Jag känner mig på något konstigt sätt exalterad. Inte så att jag känner njutning, men jag känner livet självt pulsera i mig på något märkligt sätt.
*Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch*
Ytterligare ett antal slag biter i mitt skinn. Jag känner här och var den bekanta känslan jag känt tidigare när huden spricker. Jag förstår att min stjärt måste vara rätt sargad nu, men jag håller mig uppe. Jag gråter hejdlöst och skakar i kroppen, men håller mig uppe. Jag känner min mors tryck mot mina armar, känner hennes ömhet, värme och tröst.
Jag biter ihop. Jag kämpar. Jag ska visa hur foglig och lydig jag kan vara mot mina underbara föräldrar som vill mig det bästa. Jag ska visa att jag kan ta konsekvenserna av mitt handlande. Jag ska klara av detta!
*Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch*
Min far stannar upp en stund. Jag känner i bakgrunden att någon smeker mig lätt över rumpan. Det gör ont när ett finger känner i de valkar som spöna lämnar efter sig. Jag ser i dimman att ett trasigt spö läggs på golvet vid sidan av mig och känner snart ett nytt spö vila mot min redan väl pryglade rumpa.
*Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch*
*Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch*
*Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch*
Slagen fortsätter att vina. Jag vet inte hur lång tid allting tar. Jag är i en annan dimension. Jag är inte längre korkade lilla Johanna. Jag pulserar av liv och kamp. Jag är helt utgiven. Jag ligger blottad och naken för min far och mor och det känns helt som det ska. Jag är jag. Jag älskar mig själv! Jag är till och varje sätter hela min tillvaro i en harmoni av vibrationer.
För kärlekens skull
Mitt i allt detta börjar jag tänka på Lisa. På hennes underbara leende. Hennes vackra svalland hår. Hennes intensiva och stora ögon som tittar ömt på mig. Hennes läppar som jag kysst med mina läppar. Hennes fantastiska bröst som jag fått känna på. Hennes platta och vältränade mage som jag ömt fått smeka och kyssa. Hennes väldoftande kön som jag fått smaka på med min nervösa tunga. Hennes underbart vackra ben som jag vått vandra upp och ned för med mina händer och tunga. Hennes perfekta fötter som jag fått kyssa och ta i munnen. Hennes underbara dofter. Hennes söta näsa. Hennes små fräknar. Hennes små födelsemärken som jag hittat på hennes kropp. Hennes vackra kullar till rumpa. Hennes nätta händer som hon ömt smeker mig med. Åh Lisa. Jag älskar dig! Vi har inte känt varandra så länge, men sedan du kom in i mitt liv har allt förändrats. Är vi ihop? Jag vill kalla dig min flickvän öppet och vitt. Är vi ihop? Jag behöver få veta det känner jag. Jag har gjort dig besviken Lisa. Du bryr dig om mig! Förlåt!
Jag biter ihop under risets plåga och stålsätter mig än mer för Lisas skull. Egentligen skulle Lisa också få aga mig, tänker jag. Tanken hinner knappt planteras i mig förrän den sprider en intensiv pulserande värme i mig. Bara tanken på att få smisk av Lisa får det att pulsera i hela underlivet på mig. Vad håller jag på med?! Men ändå... det känns helt rätt. Det känns helt rätt att Lisa ska ge mig smisk om jag gjort henne besviken, om jag misskött mig.
*Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch* *Svisch*
Slagen är nu extra hårda. Alla tankar skingras. Allt handlar nu om att bara stå ut. Hålla ut! Bilden av Lisa naken framför mig är allt som nu finns i mitt sinne. Jag står ut för dig Lisa.
Och snart är det över. Jag gråter och skakar. Tårarna är slut. Mor stryker mig över huvudet. Far klappar mig på ryggen.
En ny känsla
Snart får jag resa mig. Jag får sätta mig i fars knä i soffan och vila huvudet mot hans bröst. Mor sitter bredvid och smeker mig ömt över håret. Jag känner att min rumpa är sargad och smärtan pulserar. Men smärtan är inte längre en fiende. På något sätt har jag införlivat smärtan med det finaste jag har inom mig. Den pulserar och påminner mig om min älskling. Pulserar och påminner mig om det goda i mig själv.
Snart känner jag hur smärtan övergår i en intensiv lustfylld värme som sprider sig i hela mitt underliv. Vad är det som händer!? Jag känner hur jag bliv våt och svullen där nere. Hur smärtan smeker mig ömt i baken. Jag börjar med ens kvickna till och tänker att jag måste komma härifrån innan mina föräldrar upptäcker detta. Men åter igen är min mamma där med sin förstående ton. Hon drar mig till sig och ned i soffan mellan sig och pappa.
"Såja Johanna. Nu är din aga över för den här gången. Du slipper extraaga i handflatorna och fotsulorna den här gången för att du visat sådant mod som du gjort. Men du har fortfarande ett utegångsförbud framför dig. Men vi kommer inte ta ifrån dig det viktigaste. Imorgon kommer jag att fråga Lisa om hon vill sova över hos dig så ni kan hålla varandra sällskap när ni nu inte kan prata med varandra över nätet. Men jag kommer att prata med Lisa noga innan och klargöra för henne att du fortfarande är under restriktioner."
Jag bara sprudlade av glädje. Hur kan det komma sig att en liten Johanna kan sitta naken mellan sina föräldrar, 18 år gammal, med sargad rumpa och pulserande smärta, och ändå sprudla av glädje och tacksamhet!? Livet är bra konstigt.
Jag fick sedan ställa mig upp och jag neg artigt för mina föräldrar och tackade uppriktigt för agan. Jag kysste dem sedan godnatt och skyndade mig till min säng. Väl där smekte jag mig till en av de mest kraftfulla orgasmer jag dittills haft.
Del 7 - Johannas flickvän
Resten av helgen har sedan, som ni säkert redan gissat, spenderats i kärlekens tecken. Det är en välsignelse att ha så förstående föräldrar som jag! Lisa gjorde mig sällskap redan på förmiddagen dagen efter med sitt strålande leende och väska i handen. Hon skulle sova hos mig några dagar! Mina föräldrar kramade om Lisa ömt och välkomnade henne till släkten. De berättade sedan allt för Lisa om mitt straff och jag rodnade något när Lisa bara tackade mina föräldrar för att de agat hennes flickvän välbehövligt. Vadå "agat mig välbehövligt" tänkte jag lite trotsigt, men ändå med ömhet.
Men vänta ett tag... sa hon flickvän!? Hon sa flickvän!!! Hon sa flickvän!! Jag slängde mig om halsen på Lisa och kysste henne intensivt inför mina föräldrar. Mina föräldrar bara skakade på huvudet och resten av helgen ägnades åt älskogens alla mystiska vrår. Jag och min nyvunna flickvän knullade som kaniner på klarspråk.
Jag och Lisa fick tillsammans bevittna hur Klara fick sin andra omgång smisk på kvällen första dagen. Det blev en stunds aga med hårborsten över pappas knän, och sedan stå i skamvrån. Efter det var hela familjen dock på gott humör. Linnea hade också kommit hem och tittade med stora ögon när jag och Lisa hånglade öppet i soffan till en dålig familjefilm.
Så en av de hårdaste agatillfällena jag varit med om är samtidigt ett mycket lustfyllt minne för mig då jag förknippar det så starkt med min blivande sambo. Ja ni hörde rätt. Vi ska snart flytta ihop och jag längtar ihjäl mig. Lisa är det bästa som kunnat hända mig och snart ska vi få dela på varandra dygnet runt!
Epilog
Den sista kontakten med Johanna är en chatt i ett digitalt rum där olika språk florerar i samma tråd. I denna tråd fördes en sista konversation där Johanna berättade hur livet fortsätter med nyfunnen lusta:
Jag sa tidigare att det nu var länge sedan jag fick smisk. Det är en sanning med modifikation. Det är länge sedan mina föräldrar gav mig smisk. Däremot har det blivit som jag samtidigt varit rädd för och på något konstigt sätt längtat efter. Lisa verkar tycka att detta med smisk är något bra för mig! Hon är på något sätt också mognare och mer skötsam än jag. Hon är ett år äldre, men det har inte bara med det året att göra. Lisa är oerhört mogen för sin ålder medan jag nog fortfarande har en busig och trotsig tonåring i mig. Så jag har funnit mig i hur det blivit och ärligt talat har det också bringat mig mer lust än jag kunnat ana.
Och ja... mor och far vet om att jag nu får smisk av Lisa. De tycker nog inte att det är så konstigt heller. Trots allt lever de själva i en relation där den ena får smisk av den andra vid olydnad. Och nu har deras dotter gått i deras fotspår, fast det är en tjej som ger deras dotter smisk.
Och smisk får jag. Tro mig. Lisa spar inte på krafterna. Hon agar mig hårt när jag får smisk för olydnad och på något sätt är jag samma lilla flicka för min älskade Lisa som jag alltid är för mamma och pappa när det vankas smisk. Jag blir verkligen lydig och foglig. Lisa agar mig verkligen som bestraffning för olydnad men skänker mig också värme och kärlek efteråt. Det är tryggt att vara med Lisa. Hon ger mig ibland också smisk som ren lusta och då lusta för oss båda. Men hädanefter har jag på känn att både borste, bälte, ris och rotting kommer att vina i vår nya lägenhet för att inte tala om Lisas fostrande hand.
Men nu räcker det med berättandet. Jag har sagt allt jag velat och delat med mig av en hemlighet få andra känner till. I min säng ligger Lisa naken och ser på mig med ett finurligt leende. Hon lyfter sin vackra fot mot mig och viftar lätt på tårna. Jag behöver genast gå dit och fukta dem åt henne och inleda några timmars hängivenhet i passionens tecken. Så tack för att du tagit emot detta från mig.
Vi kommer aldrig att höras igen. Du har fått en liten berättelse av mig såsom jag fått en av dig. Vi vandrar sedan på livets okända vägar skilda åt av rummet och en dag dör vi ensamma och utlämnade inför universums storhet. Utlämnade... det påminner lite om något va? Ja döden i sig kanske är en sista gnista som får livet i oss att pulsera en sista gång för att sedan övergå i en sista vacker omfamning av moderns varma ömhet...
Det var allt. Johanna hörde jag aldrig av igen och livets vägar har fört mig till andra märkliga möten, men det mina vänner, är en helt annan historia.