Marianne satt vid fönstret i sitt flickrum och tittade obeslutsamt ner
på det numera vältummade brevet hon höll i sin hand.
Det var redan hennes 3:e säsong och hon var fortfarande ogift.
Fast det kunde hon ändra på nu, om hon ville.
Vånda grep henne. Hon älskade sitt liv som det var. Lilla mamma
var sjuklig men av fin börd och hennes namn öppnade portarna till allt
vad sällskapslivet kunde erbjuda. Lilla pappa var en riktig raring och
bannade henne aldrig, dessutom fick hon allt hon pekade på. Hennes rum
var fyllt av överdåd och lyx trots att hon ännu var en ung ogift flicka,
hennes garderob var bättre utrustad än alla hennes väninnors.
Å andra sidan kunde det snart vara försent. Nästa säsong var
hennes 4:e och nya flickor debuterade var år och lockade männens blickar
och tydligen även hjärtan. Visst fångade även hon mången mans blickar
men av någon anledning aldrig någons hjärta förrän nu.
Han hade ägnat henne speciell uppmärksamhet hela säsongen. Han var
äldre än hon, lite väl många år men sades vara mycket välbärgad. Fast
han bodde på en stor gård lite väl långt från stadens lockande nöjesliv.
Hans blick som blev likt stål när hon retades även om han alltid
uppträdde hövligt och artigt leende även då hade en märklig lockelse.
Det var skönt med män som inte blev sura för att man retades lite.
Nog skulle han vara lika snäll mot sin hustru som pappa var mot
sin lilla flicka.
Hon såg ut över sitt rum. Visst älskade hon det, samtidigt var det
inte dumt att bli husmor på en stor gård. Hon skulle ha många rum till
sitt förfogande som hon kunde göra lika vackra. Vad sällskapet
anbelangade skulle hennes väninnor säkert komma att hälsa på under
sommaren och när det var säsong kunde hon bo här i sitt älskade rum hos
mamma och pappa om han inte ville följa med. Mamma var ju ofta sjuklig
och inte kunde hon nekas att hälsa på sin sjuka mor.
Hastigt, för att inte kunna ändra sitt beslut, reste hon sig upp
och gick till sin mors rum. Gardinerna var fördragna som vanligt och
ljuset dunkelt. Hennes mamma satt på en divan men en våt handduk över
pannan och en doftpåse i handen. Försiktigt smög hon sig fram och visade
brevet för sin mor.
Uppståndelsen blev större än hon någonsin kunnat ana. Så fort
Gustav avlagt visit och bett hennes far om lov att be om hennes hand och
hon svarat ja satte den igång.
Här rustades för vad man hoppades skulle bli det mest omtalade
bröllopet i societeten det året.
Till och med lilla mamma glömde att hon var sjuklig och deltog med
stor iver i förberedelserna.
Själv kände sig Marianne som en riktig prinsessa. Nu fick hon inte
endast allt hon pekade på utan även allt som föll hennes mor eller far i
smaken.
Gratulationsvisiterna var många och varje dag hade hon en ny
klänning.
Bröllopet blev så stort och pampigt som det var tänkt och Marianne
njöt av att vara i centrum. Det enda som störde hennes dag en aning var
att bakom brudgummens leende vek aldrig nyansen av isande stål grått. Då
det blev dags för de nygifta att dra sig tillbaka kände hon sig riktigt
nervös var gång hon mötte Gustavs blick.
Sviten på hotellet som de skulle bo på innan de åkte ut till
gården, hennes nya hem var underbart lyxig. Till sin oro såg hon dock
att den bara hade ett sovrum och en säng. Hennes föräldrar delade inte
sovrum och hon hade inte förväntat sig att behöva göra det med sin man.
Gustav var dock ömsint och en gentleman som alltid och gick ut för
att ta en cigarr så att hon fick chans att ostört sätta på sig ett av de
nya utsökta nattlinnena och krypa långt ner under täcket innan han kom
tillbaka. Då han steg in i rummet låtsades hon sova.
Marianne kände hur han kröp ner på sin sida sängen men sedan
flyttade han sig oanständigt nära. Plötsligt smekte hans händer hennes
bröst, det var verkligen inte acceptabelt och hon sa ifrån på skarpen.
Gustav förklarade lugnt att hon nu var hans hustru och att han
hade rätt till hennes kropp och att han inte accepterade att hon nekade
honom den.
Förfärad kände hon hur han tog tag i fållen på nattlinnet och drog
upp det så att hon blottades.
Nu fick det vara nog, han tog sig alldeles för stora friheter,
äkta make eller inte spelade inte henne någon roll. Med kraft gav
Marianne Gustav en rungande örfil.
Gustav reste sig upp och lämnade sängen och Marianne drog en suck
av lättnad, det hade hon inte gjort om hon vetat vad som väntade henne.
När Gustav kom tillbaka hade han med sig sin livrem som om han
tänkte klä på sig igen men istället samlade han ihop en hög kuddar och
lade dem i mitten av sängen. Sedan tog han tag i Marianne och vände med
oanad styrka henne så att hon kom att ligga på mage med kuddarna under
magen. Hon kände sig helt perplex och låg stilla medan Gustav rättade
till kuddarna så att de låg på ett sätt som gjorde att hennes stjärt
pekade upp.
Drar han upp mitt nattlinne igen skriker jag tänkte hon, visst
skulle hon komma att skrika men inte av den orsaken.
Med ena handen på hennes rygg drog Gustav snabbt upp nattlinnet
och gav henne ett hårt rapp över de bara skinkorna med remmen. Åter igen
blev hon perplex och undrade vad som höll på att ske men snart skrek hon
högt av smärta då Gustav taktfast lät remmen vina över de bara vita
skinkorna, som ganska snart inte längre var bleka utan hade fått en
djupröd färg.
Så hörde han upp och förmanade henne länge. Hon var nu hans hustru
och skulle lyda honom i allt och det var hennes plikt att stå till hans
förfogande närhelst han ville ha henne. Inga undanflykter skulle
accepteras, särskilt inte under bröllopsnatten.
Flämtande låg hon kvar i sängen, det bultade och sved i rumpan som
fortfarande var bar och tårar rann över hennes kinder. Efter ett tag
avtog snyftningarna och Gustav var åter hos henne. Med lugn stämma
förklarade han att han nu skulle ge henne 20 riktigt hårda rapp och att
hon efter varje rapp skulle tacka och be honom uppfostra henne till en
god hustru.
Det första rappet kom ändå som en överraskning och styrkan i
slaget tog andan ur henne.
Efter ett tag hörde hon honom säga ”nå” rösten var sträng och
skarp. Varje tanke på att protestera flög bort och hon tackade och bad
honom uppfostra henne till en god hustru precis som han instruerat
henne. Hur hon orkade ta sig igenom de följande nitton rappen var en
gåta. Hennes tjut av smärta måste ha hörts över halva staden trodde hon.
På något sätt tog de dock slut och åter igen låg hon och grät ner i
sängen medan stjärten kändes som den stod i brand.
När hon lugnat sig och vilat en stund böjde Gustav sig åter över
henne:
- Nu Marianne tänker jag ge dig en ordentlig omgång med livremmen
till för att försäkra mig om att jag får en foglig hustru i
fortsättningen.
Marianne bara snyftade översiggivet. Det kändes som hon övergett
hoppet om att någonsin bli räddad ur det helvete som ett äktenskap
tydligen innebar. Hur hade hon kunnat vara så dum att hon lämnade
flickrummets ljuva trygghet.
Längre han hon inte tänka förrän livremmen åter randade hennes
bara rumpa. Den här gången skrek hon inte högt i protest men smärtan
fick henne att då och då ge ifrån sig ett märkligt ylande läte. Hela hon
skakade av gråt men hon var märkligt avslappnad i kroppen. Hon orkade
inte sätta sig emot det hon fick utstå längre.
Efter en lång stund slutade äntligen rappen att hagla och Gustav
lämnade åter sin nyblivna fru att gråta ut i sängen.
Marianne ryckte till när han kom tillbaka och väntade på att
livremmen åter skulle dansa över hennes nakna stjärt. Istället började
Gustav badda den heta och ömma stjärten med en våt handuk. Det var svalt
och skönt men Marianne började gråta än häftigare och då strök han henne
över kinden och pussade henne.
Till skillnad från sin fru njöt Gustav av bröllopsnatten. Han hade
redan genomskådat hur bortskämd hon var och räknat med att få nöjet att
tillrättavisa henne många gånger. Han hade många pigor anställda och
dessa radades upp varje fredag för att motta bestraffning om så var
nödvändigt. Varje gång han blottade en kvinnostjärt och fick förvandla
dess blekhet till en djupröd färg blev han enormt upphetsad. Nu skulle
han äntligen få tillfredställa sin upphetsning på ett anständigt sätt.
Att ge Marianne hennes första riktiga och välbehövliga aga hade
varit ett stort nöje och han var redan hård men drog gärna ut på
njutningen.
Det var sensuellt att få sitta bredvid henne och smeka den
nysmiskade stjärten. Känna hettan och se hur rodnaden djupnade och redan
började gå över i blått på sina ställen.
Han kände sig lite elak när han roade sig med tanken på hur
obekväm hon skulle känna sig när hon skulle sitta i morgon och hur
hennes gång när hon inte tänkte på det skulle bli lite vaggande som en
ankas.
Marianne hade slutat att snyfta och han behövde inte längre torka
tåtar utan smekte henne bara över kinderna och håret och naturligt vis
över hennes underbara stjärt som var otroligt vacker speciellt nu när
den var nysmiskad.
Han kände begäret växa och lade märke till att han andades tungt.
Försiktigt vände han Marianne så att hon kom att ligga på rygg med
kuddarna under höfterna, sedan särade han hennes ben och trängde in i
henne. Hon gnydde till av smärtan och det eggade honom allt mer. Lugnt
och metodiskt drog han sig ut och trängde in men snart tog upphetsningen
över. Han visste att han tog henne väl hårt med tanke på att det var
första gången för henne men kunde inte stoppa sig själv att hon gnydde
av smärta under honom gjorde inte den saken enklare. Till sist
exploderade han av njutning och sjönk ner över henne slak och skönt
utmattad.
Marianne däremot var förskräckt över detta nya sätt att
plåga henne på. Inom sig förbannade hon sig själv för att hon tackat ja
när han friade. Den isande stålgrå glimten i hans ögon som verkat
tilldragande kändes nu som rena skräcken när hon visste vad som döljde
sig bakom den. Hon var ovetande om det eftersom hon blundat hela tiden,
men när han kom byttes det stålgrå ut mot en gyllene glimt, vacker och
behaglig. Ett uttryck som hon med tiden skulle lära sig älska och känna
att hon kunde ge sitt liv för att få se.