Tonårsdöttrarna får smaka riset

OBS: Detta är en fantasi! Inga tonåringar eller deras stjärtar kom till skada vid skrivandet av denna novell. Dock är tonårstiden med två mycket charmiga, men minst sagt bångstyriga döttrar, delvis en självupplevd mara. I dag är de två "gullungarna" nästan ruskigt väl samhällsanpassade mödrar med egna barn (som ibland tillrättavisar sina egna föräldrar om hur saker och ting "bör" vara). Och det utan att vare sig aga med ris eller annan kroppslig "tuktan" någonsin kommit till användning, vilket man däremot inte kan säga om min egen och min första hustrus barn- och ungdomstid, då stryk, med bl.a. björkriset - ibland ganska välbehövligt - vankades både då och nu i den tidens anda!

Efter denna utvikning till historien.

Våra tonårsdöttrar Ewa och Helena hade kommit in i den besvärliga period som kallas för puberteten, då allting tycks vändas upp och ned. De tidigare så gulliga och söta (de var förstås fortfarande söta) flickebarnen var plötsligt fulla av motsägelser och oppositions- trotslusta. Särskilt Ewa var utåtagerande, struntade i att komma i tid till kvällsmaten, ville inte gå och lägga sig i tid på kvällarna för att orka upp till skolan m.m. m.m.. Ewa försökte dessutom inte bara kommendera sin yngre syster utan också hela hushållet och drog sin syster Helena med sig på diverse ofog. Situationen blev allt mera ohållbar. Från skolan kom nödrop från lärarna som inte visste hur de skulle hantera den nya situationen, där Ewa förvandlats från mönstereleven - hon hade visserligen fortfarande ganska bra betyg - till ett rökande-trotsigt-inte passande tiden-ful i munnen monster, som ingen visste riktigt hur man skulle förhålla sig till.

När vi låg där i sängen en kväll, härligt våta efter en ovanligt skön stund mellan lakanen - "missionären" följd av en av min hustrus fantastiska avsugningar och min i gengäld utförda Cunnilingus - sa min fru Erika: "Var tog våra små änglar vägen?" Jag blev överraskad av den vändning vår herdestund tagit, men fick fram någonting i stil med "könets makt du vet", "vi blir som de små djur vi verkligen är när sex kommer med i spelet". Hon nickade tankfullt. "Naturen är en konstig 'moder' som ger alla djur en så stark drift och det bara för att vi ska fortplanta oss." Innan djupsinnigheterna gått allt för långt kom vi in på det prosaiska ämnet "fostran" och hur svårt vi hade det i jämförelse med våra föräldrar och deras föräldrar i sin tur, när det gällde uppfostran i allmänhet. Erika mindes sin egen barn- och tonårstid då framför allt inte hennes mor lagt fingrarna emellan. I dag ska det pratas och känslor ska ventileras in absurdum, förr åkte bara trosorna ned och mamma gav rejält med smisk på bara stjärten. Sedan var man spak mår du tro!" Hon skrattade till. "Mamma och pappa kan inte ha haft det lätt, men de visste hur de skulle hantera situationen." Jag gjorde jämförelser med min far som också använde sig av aga, men inte ofta eftersom han hade en naturlig auktoritet som man inte gärna satte sig upp emot. Gjorde man det ändå, visste man riskerna.

"Om vi skulle lösa problemen på samma sätt?" Sa jag så där bara på skämt. "Hur menar du?" "Ja, du vet, när Ewa och Helena går på som värst, som de vet att de kan göra utan påföljd, tar vi med dem in i arbetsrummet och ger dem smäll - på bara stjärten - med riset." Min kära hustru såg häpen ut, men samtidigt inte oattraherad av idén: "Det skulle nog inte Ewa finna sig i och vilket liv det skulle bli!" "Min kära vän, det är inte fråga om vad hon finner sig i, frågade någonsin din mamma eller min pappa om lov innan vi fick smäll på stjärten, nej vi bara gör det!" Lite irrationellt frågade hon sedan var vi skulle få riset i från. "Men lilla vän, vi bor ju praktiskt taget mitt i en skog, mer eller mindre en björkskog. Det är bara att plocka, eller låta flickorna plocka, det finns björkris så att det räcker hundra år framåt i tiden!" "Men björkris, svider bra i rumpan!" "Men det är ju också meningen med det hela!" "Vilket?" Min kära hustru hade inte tankarna riktigt samlade. "Skärp dig! Meningen med smisk på stjärten är väl att det ska svida ordentligt!" Hon höll med, men eftersom det var en ny arbetsdag som började obarmhärtigt dagen därpå, avslutade vi ämnet för stunden och sov skönt till morgonen. Jag drömde att jag omväxlande hade Erika och en hybrid av Ewa och Helena över knäna och piskade på dem med en riskvast till deras nakna stjärtar lyste röda som övermogna tomater. Det var en inte alldeles oangenäm dröm!

Dagarna gick och med dem blev Ewas och Helenas uppförande allt sämre, både hemma och i skolan. Det var som om flickorna testade gränserna till det yttersta och eftersom vuxenvärlden inte satte några gränser överhuvudtaget fortsatte de obehindrat och skadeglatt att trotsa auktoriteter som de i vilket fall som helst inte trodde på.

En fredagskväll i elvatiden när vi oroliga satt och väntade på Ewa, som var på fest hos några kompisar (och sin vana trogen kom hem klockan 1 och inte 11 som avtalat) sa Erika plötsligt: "Vi gör det! Det får bära eller brista!" "Vad gör vi älskling?" Frågade jag med mina troskyldiga blå på vid gavel. "Det vi pratade om härom kvällen." En kort paus och så kom det. "Vi ger flickorna smäll på stjärten så att de lär sig lyda!" Jag hade nästan glömt bort diskussionen vi haft och för resten hade det bara varit ett hugskott, men jag var efter ett par förvirrade ögonblick ändå med på noterna. "När!" "Ingenting är bättre än att 'fånga dagen'. 'Carpe Diem' du vet!" "Du menar att vi ska ge Ewa smisk när hon kommer hem nu ikväll!" Sa jag med misstro i rösten. "Men det går väl inte. Hon kommer säkert att vara lite berusad." "Tvärtom! Att hon är lite berusad är väl en anledning så god som någon. Vi ska inte behöva tåla sånt beteende. Flickan är ju så ung och ska inte dricka eller röka överhuvudtaget." "Hur gör vi?" Frågade jag, som nu var upptänd av idén. "Vi går ut och skär till björkriset nu, jag hämtar en morakniv". Jag föll in. "Sedan ställer vi det i vatten, så att det blir mjukt och böjligt, det gjorde alltid min far." Hon nickade. "Kom!"

Vi satte på oss ytterkläderna, tog källarvägen och gick ut på baksidan av huset, sneddade över tomten och klev över staketet in i den angränsande skogen. Det dröjde inte länge förrän vi hittade ett antal lämpliga små träd, som dignade av moget ris i alla dess tjocklekar, från tunt till grovt. Det var visserligen grönska överallt och vi hade ett förfärligt sjå med att få kvistarna rena från blad och annat innan vi hade ett stadigt ris på runt en meters längd och med kanske tio-tolv slanor. "Sedan kommer jag ihåg att pappa brukade binda runt slanor av annat träslag för att hålla ihop riset ... någonting i den här vägen!" Jag bröt en gren från en en, fick den "ren" och band den konstfärdigt runt riset. "Du verkar inte ha gjort annat!" En ny slana följde och så var riset klart att användas. Men Erika fortsatte att skära till björkris. Hon var i "tagen" nu och arbetade tyst och målmedvetet. "Ska du skära ett ris till?" "Vi får inte glömma lilla fröken som ligger på sitt rum och sover sin törnrosasömn." "Det ska vara rättvist! Ett varsitt ris ska de ha, jag har läst på internet att risen lätt går sönder under smällningen." Jag hade inte tänkt på Helena, som var yngre och lydigare och brukade hålla sig inne på kvällarna för det mesta. "Ska hon ha smäll hon också sa jag enfaldigt?" "Men hon har ju inte gjort någonting!" "Ikväll nej, men du kan inte neka till att hon förtjänar en risbastu, precis som sin syster." "Ibland är hon inte ett dugg bättre än Ewa." Föräldrar ska inte ha någon favorit bland sina barn, men jag måste säga att jag alltid haft ett speciellt förhållande till Helena och att hon skulle få smaka det grova björkris som låg på marken framför mina fötter och växte när min hårt arbetande fru slängde nya slanor på högen, det hade naivt nog inte fallit mig in.

När risen var färdiga tog Erika upp dem, behöll ett och överräckte det andra till mig. Vi tog oss lite ostadigt tillbaka över staketet, över tomten och in genom källardörren. Erika skrattade. "Som tjuvar om natten!" Jag log tillbaka. "Undrar vad den pensionerade översten skulle säga om det här?" Jag stannade och saluterade med riset. "Lediga! Byxorna ned! Riset fram! Och rammelbuljong. Ett, två, ett två!" Erika skrattade så att hon vek sig, förmodligen var det det vita vinet som gjort sig påmint och som vi druckit en hel del av under kvällen.

När vi kom in lade vi det ena riset på köksbordet. Det skulle få ligga där och vänta på Ewa. Vi var först villrådiga vad vi skulle göra sedan, men Erika var fast besluten att genomföra det vi bestämt oss för. Hon stoppade tuktoriset under vattenkranen, blötte det ordentligt, skakade av det och ledde vägen upp till övervåningen med björkriset i högsta hugg. Vi smög fram till Helenas dörr. "Nu!" Erika drog ned dörrhandtaget, jag tände lyset. Så gick vi fram till sängen. Helena sov fortfarande djupt med jämna andetag, ovetande om vilken prövning som väntade henne. Erika drog undan täcket, tog tag i flickans vänsterarm, hon låg på rygg, och drog henne upp i stående ställning. Hon höll på att ramla omkull och jag höll henne stödjande runt midjan. Hon var nattvarm och "go" och halvsov trots den omilda behandlingen. Hon såg yrvaket omkring sig och visste nog inte riktigt var hon befann sig. "Mamma? Pappa? Vad gör ni här?" Frågorna besvarades genast, när Erika drog upp Helenas nattlinne över ryggen och ned trosorna till fötterna, blottande hennes lilla förtjusande, men oagade stjärt! "Men vad ..." pep det lilla livet, men hon hann inte längre förrän hennes mor började aga med riset över skinkorna, först högst tveksamt och försiktigt, sedan hårdare och mera målmedvetet. "Gör jag rätt tror du?" Erika såg vädjande på mig. Jag stod där handfallen och såg på, medan tonåringens stjärt - som till att börja med lyste nästan onaturligt kritvit - snart började övergå till att få en rödaktig ton "AJJ!" skrek vår lilla risoskuld. "Vad gör ni! AJUU! LÅT BLI!" "Någonting rätt måste du göra", försökte jag, "rumpan blir allt rödare! " "Men du kan nog slå lite hårdare - och snabbare!" Erika ökade sina ansträngningar och nu föll rappen med bara några sekunders mellanrum. "Snälla! SLUTA!" Skrek Helena, som uppenbarligen inte tyckte om den ökade takten och gjorde allt för att komma undan med den nu illröda stjärten. "Det svider så!" Erika hyschade på henne. "SCHH! Det här är för ditt eget bästa." "Sluta konstra och var tyst!" Jag fortsatte att se på, men min kära hustru var inte nöjd med sin passive make. "Henrik, märker du inte att flickan försöker vrida sig undan." "Ta tag om midjan eller nacken, eller var som helst bara hon håller sig stilla!" Jag tog tag om Helenas nacke och såg hennes bedjande ögon, men jag stålsatte mig och böjde henne nedåt så att stjärten fördes uppåt mot det straffande björkriset. Erika fick nu bättre "träffyta" och randade stjärten duktigt och bitar av riset flög åt alla håll. (För att vara första gången var det inte alls så pjåkigt!) Helena skrek som en stucken gris och det var tur att vi bodde i villa, annars skulle vi snart haft varenda granne inom flera kilometers omkrets på "besök". Snart kom också tårarna och trots att jag kände med henne i takt med att hennes oskyddade bakdel blev allt mera randad av riset, så kände jag också en viss tillfredsställelse över att vi äntligen tog vårt fulla ansvar som föräldrar. Helena fick vad hon förtjänade och snart skulle hennes syster få samma behandling!

Nu slutade Erika plötsligt - Helena snyftade nu av både svedan och chocken - men istället för att låta flickan gå och lägga sig, räckte Erika över det illa hanterade björkriset till mig. "Nu är det din tur!" Jag tvekade, men jag såg Erikas uppfodrande blick, tryckte ned flickungen och började slå, först lätt, men sedan - på min kära hustrus uppmaning - allt hårdare över de redan röd-blå skinkorna. Helena grinade och efter en stund tyckte jag hon fått nog. Erika sa åt henne att gå och lägga sig och fick en mörk blick till svar, som renderade Helena några extra rapp. "Inte den blicken, tack så mycket!" Hon höll sedan ett förmaningstal, som varade i en 5-10 minuter, där Helenas syndaregister lästes upp. Jag blev förvånad över att Erika mindes alla tillfällen då vår yngsta dotter syndat på nåden, i full visshet om att ingenting otrevligare än en lam tillsägelse skulle drabba henne!

"Det var inte alls så svårt som jag trodde!" Erika såg upphetsad ut, hon var röd om kinderna och gick fram och tillbaka i köket, medan hon pratade om agan. Jag berömde henne men var samtidigt inte lika uppåt, eftersom jag tänkte på den stackars Helena, som så oväntat fått göra bekantskap med riset. Vad tänkte hon på just nu? Ja det var en onödig, rent av dum fråga. Vad skulle flickebarnet tänka på där hon låg i sin säng med sin svidande och ömmande stjärt! Och snart väntade samma öde Ewa!

När klockan var tio över ett hörde vi nyckeln i låset och så kom Ewa insläntrande. Hon luktade rök och alkohol. Nu var det jag som tog kommandot. "Du skulle ha varit hemma för två timmar sedan!" Ewa såg förvånat på oss, som om hon anade en förändring hos föräldrarna, sedan hångrinade hon och gav till ett överlägset skratt. "Men jag är ju hemma nu och förresten ska ni strunta i vad jag gör. Jag är vuxen nu och gör som jag vill." När jag såg den trotsiga ungen stå där, så "brast" någonting inom mig. I nästa ögonblick var jag framme hos flickan, knäppte upp hennes byxor och drog ned dem. Det gick så fort att hon bara hann protestera halvhjärtat, men när trosorna gick samma väg protesterade hon högljutt. "Vad gör du?" "Är du inte klok!" "Klokare än någonsin, kära dotter!" Så vänd till Erika: "Ge mig björkriset!" Medan jag väntade på min hustru drogs mina blickar ned mot Ewas sköte och jag upptäckte med ens att hon verkligen var vuxen i ordets alla bemärkelser. Pappas lilla flicka var helt "plötsligt" något av en välutrustad dam. Slutsatsen bekräftades av hennes bröst som, utan behå, strävade uppåt under den tunna blusen, där man också kunde se de körsbärsröda bröstvårtorna klart och tydligt. "Sa vi inte åt dig att ta på dig en behå!?" "Ska väl ni strunta i!" I nästa ögonblick hade jag fått riset av Erika. Tryckte, trots protester, ned Ewas huvud och började agan. Jag trodde att det skulle kännas värre än vad det gjorde. Istället kände jag ett slags befrielse, medan jag fick in takten och lät riset dansa i stjärten med 2-3 sekunders intervaller. Samma scen som med Helena upprepades, först stöddiga protester och nya kommentarer om att vi inte var "riktigt kloka", snart ersatta av strykskrik, när svedan blev allt värre. Riset får full effekt först när varje tum av skinkorna "behandlats". Svedan finns överallt samtidigt och det finns ingen möjlighet att komma undan. Det är först då som "tycka-synd-om-syndromet" inträder och gråten kommer som en befrielse och det gjorde den även här. Den några ögonblick tidigare så självsäkra tonåringen som trotsat föräldraauktoriteten - vilken föräldraauktoritet säger ni och med rätta - grinade nu som en småunge, så outhärdligt sved riset i rumpan! Men jag var inte riktigt nöjd. Än hade hon inte fått tillräckligt för alla gånger hon uppfört sig illa både hemma och i skolan. Erika tog nu över fasthållandet, tog tag om flickans nacke och höll i, medan jag tog ett par steg bakåt, tog sats och började aga med full styrka. Jag kom ihåg att pappa alltid slog så hårt han kunde för att få största möjliga effekt och med björkris ger det en minst sagt annorlunda effekt. Svedan upphör aldrig utan byggs på hela tiden och till sist tror den olydiga ungen att han/hon inte kan uthärda mer. Ewa fick nu uppleva samma sak som hennes far gjort en gång i tiden och bad nu högljutt om förlåtelse och lovade allt mellan himmel och jord bara jag slutade så att rumpsvedan upphörde. Det gjorde jag också, men bara för att överlämna riset till Erika. Nu var det ombytta roller mot agan med Helena. Nu var det jag som uppmuntrade henne att fortsätta bestraffningen och hon gjorde det gärna. Under de närmaste minuterna gjorde hon och björkriset sin plikt och när risbastun till sist upphörde var Ewas stjärt täckt av långa rödblå ränder, som visade att varken jag eller min kära hustru "sparat på riset"! Snyftande fick Ewa gå upp på övervåningen och Erika såg till att hon kom i säng.

När vi låg där i den äktenskapliga sängen sa hustrun apropå den aga vi utdelat: "Som Gustav II Adolf sa: Det här ska hädanefter bli min musik!" "Kära hustru dina historiekunskaper är minst sagt bristfälliga." "Det var Karl XII som sa det och förresten var det inte han heller, utan Voltaire som la orden i kungens mun." "Du vet säkert bäst. Det finns så många kungar så ingen människa kan hålla reda på dem." "Nu sover vi, det är en dag i morgon också." "Inte riktigt än min vän." Jag drog långsamt upp hennes nattlinne och förde ned trosorna. Fast hon redan halvsov förde hon automatiskt isär benen och öppnade sig inbjudande för mig. Jag var otroligt styv! Jag lade mig till rätta ovanpå henne och trängde långsamt in i henne. Slidan slöt sig vällustigt runt sin gäst. Hon var redan fuktig och blev snart riktigt våt. Jag red henne, först långsamt och sedan allt snabbare. Hon stönade och var med ens riktigt klarvaken. Natten blev trots den sena timmen riktigt givande!