Några enstaka händelser i mitt nu 53 åriga liv finns kvar starka som om
dom hände igår eller alldeles nyss. Jag har man och barn, men för att gå
rakt på sak. Jag får inte smisk av min man. Så vad gör jag på den här
sidan? Jag är en vanlig tjej med bra karriär, bra sexliv bra liv, är
frisk och vältränad, ser bra ut. Men tänker på det där med smisk… ganska
ofta. Innan jag träffade min nuvarande man, ja innan några andra också
var jag tillsammans med en kille där det blev ganska bråkigt med många
pauser i relationen, och sen tillbaka och så tjafs igen… ja ni vet hur
det kan vara. När jag var 26 tog det slut och jag började dejta en kille
som skulle sälja en grej till mig på blocket.
Såna snabba möten brukar inte leda till nåt för mig men den här
gången… ganska snart och jag iväg rätt långt från mitt hem för att jobba
tillfälligt på annan ort och där mötte jag ytterligare en otroligt
vacker man som jag inte kunde motstå och vips hade jag två killar på två
olika orter ovetandes om varandra.
Som ni förstår blev det ohållbart och jag var tvungen att säga
nästan som det var med sårade känslor. Risken fanns ju att jag skulle
stå där utan man överhuvudtaget! När jag hade bestämt mig satt jag en
sommarkväll med den vackra killen, han jag var tvungen att lämna för den
andra som kom först som väntade på att jag skulle komma hem.
Jag har förstått att jag inte är den förste tjejen och inte den
sista som får höra orden" Du borde ha smisk". Det verkar som om det är
en rätt universell grej och idé som dyker upp hos män som blir besvikna
och arga på sin tjej. Jag som var helt förstörd över situationen jag
själv skapat började faktiskt gråta. Jag ville bara bli omhändertagen
och kände mig som en svikare, en dålig flicka som sårar den ena efter
den andra. Mitt utseende gjorde det lätt att fånga killar men gav mig
trassliga situationer som jag inte klarade av att handskas med. Jag
frågade; varför då? Och han sa bara behöver jag verkligen förklara det?
Sen hände det bara.
Tror inte ens jag gjorde motstånd när han drog ner mig över sitt
knä. Han började smälla mig på stjärten ganska omedelbart, han sa inget,
allt var liksom redan sagt, bara hans mycket manliga och handfasta
handling återstod. Som en manlig plikt. Något som måste göras bara innan
vi skiljdes åt. Som om jag tillhörde honom en sista kväll så skulle han
aga mig som sin kvinna. Det var egentligen helst sjukt, men ju äldre jag
blir känner jag att det var något ganska naturligt som hände. Ett behov
vi båda hade. han som man. Jag som kvinna som grät efter att få en gräns
att bli omhändertagen och straffad som en olydig flicka.
Det här var i början av 90 talet när det var mode att ha ridbyxor
och trots att dom var mjuka så skyddade dom ganska bra till en början
mot hans hand som smiskade mig hårt utan pardon och mycket bestämt. i
början var det bara skam men svedan kom mer och mer intensivt. Efter
några minuter reste han mig upp och knäppte upp mina byxor. Jag gjorde
inte det minsta motstånd. Det var något som jag behövde, att vara så
undergiven efter allt som hänt och bara ta emot mitt straff. Byxorna
åkte ner och jag var tillbaka över hans knä och snart åkte trosorna ner
också och så fick jag smisk länge. Det SVED vill jag lova. ORDENTLIGT!
Efteråt satte han mig i knät, där jag satt och snyftade som ett barn med
byxor och trosor vid knävecket och med nakna svidande knallröda skinkor.
Om det kändes absurt? Nej, det kändes absurt nog naturligt och
självklart! sen bar han mig till sängen och vi hade sex en sista gång.
Att ha sex precis efter att man fått smisk på stjärten var en otroligt
intensiv och häftig känsla även om jag inte direkt gillade att det sved
så intensivt om stjärten så just efteråt och när den dessutom gned mot
madrassen då han knullade mig. det var mer den känslomässiga känslan av
undergivenhet som gav mig en av den häftigaste upphetsning jag varit med
om. Det här var enda gången jag själv fått smisk och jag tänker ofta på
det. Om min nuvarande man skulle börja med det, jag kan fortfarande vara
en jättejobbig kvinna att leva med- vet jag inte hur jag skulle reagera.
Ibland kan jag önska det faktiskt och undrar om det skulle bli ännu
bättre mellan oss då.
Den första gången jag kom i kontakt med smisk - var som åskådare!
det var i Idaho på 80-talet där jag var utbytesstudent. På denna plats
på jorden är smisk nästan lika vanligt förekommande som en lätt
utskällning i Sverige när det gäller uppfostran visade det sig. För
äldre tonårstjejer är spanking absolut inget man växer ifrån heller.
Jag hade en kompis jag umgicks med dagligen. Kathy var rolig,
smart och mycket söt men var också jämfört med mina jämnåriga kompisar
hemma mera barn än vuxen fortfarande. Så var det med alla amerikanska
tjejerna tyckte jag. Hon bodde halva tiden med pappan familj och halva
med mamman och fortfarande fast hon var 17 år då fick hon ofta smisk på
stjärten. Både av sin mamma när hon bodde där OCH av sin styvmamma när
hon bodde där. Det var liksom det straff som gällde för typ all olydnad
eller missade tider eller uppkäftighet etc. Detta var naturligtvis helt
främmande och chockartat för mig men jag kan inte ljuga, det fanns en
skräckblandad fascination också. Så fyrkantigt och enkelt på sätt och
vis. Framförallt den gången då jag råkade vara hemma hos henne då hon
fått anmärkningar från skolan igen.
Jag trodde inte det var sant när hennes styvmamma helt ogenerat
bestämde att Kathy skulle ha smisk fast jag fortfarande var kvar i deras
hus. Hur Kathy trots den förödmjukande skämmiga situationen ändå lydigt
till slut lät sig läggas över styvmammans knä. Sedan stod jag bara där
och ville sjunka genom jorden när styvmamman daskade henne på stjärten
och skällde. Minns hur hon låg där med stjärten i vädret i svarta tights
och tog emot sitt smisk som hon varit helt uppenbart med om många
gånger. Av solidaritet med min kompis lyckades jag ta mig därifrån till
ett annat rum. Vågade inte lämna huset helt om det skulle uppfattas som
om jag tog avstånd från min kompis. Av ljudet att döma hade snart
klatscharna övergått till att träffa hennes bara nakna stjärt och jag
tyckte det tog en evighet innan smisket var över och Kathy fick resa sig
dra upp tiggts och trosor och komma in till mig rödgråten och säga att
vi får träffas en annan dag och please don´t tell anyone".
Två erfarenheter av smisk, bara några stunder av mitt liv med
vissa saker minns man som sagt som om det hände nyss. Eller är det så
för att man håller dem vid liv ständigt?