Valrörelsen var igång och Ellen var övertygad feminist. Hon gjorde
propaganda överallt hon kom åt. Hon klistrade valaffischer - t.o.m. på
jobbet - hon försökte övertyga osäkra arbetskamrater om att rösta
"rätt". Kort sagt hon var ett riktigt "plågoris" och vissa tyckte nog
att hon borde ha just ett sånt i ändan.
En dag när hon varit särskilt olidlig skulle hon dessutom arbeta
med kvällsskiftet och desperationen spred sig. "Jag orkar inte med henne
i sex timmar till!" stönade Anders, som många gånger fått höra att män
var mindre intelligenta än kvinnor. Johan instämde och bland tjejerna
var Annika, som kallats "modedocka" av Ellen, och Therese, som fått höra
att hon var en dörrmatta åt sin man, särskilt fientligt inställda till
Ellen.
Timmarna gick och Ellen förstod inte att arbetskamraterna nått
bristningsgränsen för vad de kunde uthärda. När det blev dags för
fikapausen försvann förmannen Jonte ut. Han kom tillbaka en kvart senare
och gömde något bakom ryggen. Han slog med skeden mot sin kaffekopp, som
stod och väntade på honom. "Jag vill säga något." Sorlet tystnade och
t.o.m. Ellen höll upp med att försöka övertyga Annika om feminismens
förträfflighet. Jonte började. "Vi har en person ibland oss som inte tar
hänsyn till någon annan." Blickarna riktades åt Ellens håll nästan
automatiskt. "Och denna person har nog många önskat att få tyst på!" Ett
jakande sorl hördes. "Och nu har jag tänkt bli mannen för det." "Ellen,
vet du vad man gjorde med olydiga kvinnor förr i världen, när mannen
hade tröttnat på deras infernaliska tjat?" Ellen såg ut som om hon
träffats av blixten och för en gångs skull var hon tyst. "Jo, mannen -
herren i huset lägg märke till det - drog upp klänningen eller kjolen
över ryggen, drog ned trosorna på sin kvinna, la henne till rätta över
sina knän och utdelade en rejäl och välbehövlig risbastu på bara
stjärten. Och lägg märke till en annan sak, kvinnan tog emot stryket
utan gnäll, tackade för riset och var sedan extra snäll mot mannen i
sängen." Ellen ville protestera, men hon hyschades ned av Anders och
hans kompis Kurt, som hade dålig erfarenhet av Ellen sedan han försökt
flörta med henne och kallats för mansgris och chauvinist-fascist!
Jonte fortsatte utan att låtsas om avbrottet. "Nu ska du Ellen få
samma behandling. Ned med byxorna och trosorna och sedan blir det
ordentligt med smäll på din lilla nätta stjärt." Han avslöjade nu vad
han haft bakom ryggen: Ett nyplockat grovt björkris, som såg mycket
skräckinjagande ut och som av allt att döma såg ut att bita riktigt bra.
Arbetskamraterna applåderade. Anders och Annika t.o.m. reste sig upp och
demonstrerade överdrivet genom att slå ihop händerna extra hårt. Ellen
såg först förskräckt ut, men övertygad som hon var om att Jonte aldrig
skulle våga sätta sitt hot i verket, antog hon sin vanliga högdragna
min. "Det vågar du aldrig. Det är ett typiskt tomt hot från en man, som
upptäckt att orden tryter och därför tar till våldsamheter, åtminstone i
fantasin." Hon reste sig upp. "Efter det här ska jag klaga hos
ledningen. Det är sexuella trakasserier."
Ellen gick bort mot dörren som ledde från fikarummet till
fabrikslokalen, men Annika och Therese var för snabba för henne. De grep
tag i hennes armar och förde henne sprattlande och stretande mot Jonte,
som dragit ut sin stol och satt sig till rätta. "Jag ska anmäla er ..."
Skrek Ellen. "Det kan det vara värt," sa Jonte lugnt. "Nå, ska du dra
ned byxor och trosor själv, eller ska jag hjälpa dig, som en sträng
pappa när hans lilla dotter varit olydig?" Ellen fräste: "Gubbjävel du
skulle bara våga." "Men fy på sig, inte ska man säga så åt sin
arbetsledare. Nu måste vi tvätta munnen på dig." Han gick bort till
diskbänken och tog med sig en stor tvålbit därifrån.
Under de följande minuterna tvättade Jonte grundligt Ellens mun
"ren från svordomarna", som han kallade det och flickan gav otydbara
ljud ifrån sig, medan löddret rann mellan läpparna. Ellen befalldes att
behålla tvålen i munnen under det kommande smisket, för att hon inte
skulle kunna prata eller skrika! Hon spottade ut den ett par gånger, men
ett antal väl avvägda daskar i stjärten från Jonte, hade avsedd verkan
och till sist stannade tvålen inne. "Nu behåller du tvålen i munnen,
annars åker den upp i stjärten, förstått!" "GGrlll", svarade flickan,
vilket allmänt antogs betyda ja.
Efter den proceduren var Ellen både omtumlad och mindre stursk.
Visserligen försökte hon protestera och konstra lite när Jonte knäppte
upp hennes jeans och långsamt drog ned dem över stjärten, men Annika och
Therese höll hennes armar i ett skruvstäd och Ellen kom ingen vart.
"Vänd på henne flickor!" De gjorde det och snart stod Ellen med sin
välformade stjärt - visserligen med de skyddande trosorna på men ändå
med de klart synliga stjärthalvorna skymtande genom det tunna tyget - åt
Jontes håll. Han reste sig upp, böjde flickan framåt och började smiska
stjärten utanpå underbyxorna. Det var snabba och hårda slag med
handflatan och Ellen protesterade återigen, men Jonte fortsatte.
Åskådarna satt som förhäxade och åsåg bestraffningen, men bättre skulle
det bli. Jonte upphörde plötsligt med handsmisket. Med ett snabbt ryck
drog han ner trosorna till flickans anklar. Ett sus hördes igen från
församlingen, när de såg den aptitretande flickstjärten, som nu var
klädsamt ljusröd efter Jontes specialbehandling. Sedan lät han Annika
och Therese hjälpa sig med att få Ellen på plats över sina knän. Han gav
henne några daskar till på den bara stussen innan han vände sig till
Annika. "Ge mig riset!" Annika släppte Ellen och hämtade riset som låg
på bordet. Han tog emot det och slog riset prövande mot sin hand.
Riset kom ned med ett swischande ljud över stjärten och i
förvåning över den stingande smärtan spottade Ellen ut tvålen ! "AAJ! Ni
är inte KLOK...AJJJ!" Nästa rapp träffade nästan på exakt samma ställe
som det första. Ett förväntansfullt sus gick genom församlingen. Det var
många som önskat att något riktigt otrevligt skulle hända Ellen, men det
här gick över alla förväntningar. Ellens strykskrik blev allt högre.
Jonte gjorde ett kort uppehåll. "Flicka! Varför tjuter du? Har du aldrig
fått smaka riset?" Det var en onödig fråga för Ellen tillhörde den
"osmiskade generationen" som aldrig fått känna svedan över stjärten
efter en väl genomförd risbastu." Nu försökte hon protestera igen, men
Jonte var redan igång igen. SWITCH, SWATCH, SWITCH, SWATCH!
Flickstjärten fick allt rödare ränder och nu var tårarna nära., men hon
försökte fortfarande hålla dem tillbaka. Men ett dussin hårda rapp till
och tårarna kom ofelbart. Den spontana applåden från arbetskamraterna
var både grym och skadeglad. "Nu får hon vad hon förtjänar!" sa Anders
och Kurt instämde och tänkte inom sig att nu fick Ellen betala för alla
bitska kommentarer hon fällt om sina arbetskamrater genom åren och då
särskilt om honom.
Stryket gjordes grundligt och Ellen hade nu givit upp allt
motstånd. Mellan snyftningarna hördes bara "SNÄLLA SLUTA, JAG SKA BLI
SNÄLLARE MOT MINA KAMRATER" och "AJJ!" och "OJJ!" vilket var förståeligt
då stjärten nu började anta en blåaktig färgton. Riset bet som sagt bra.
När Jonte tyckt att flickan fått nog fick hon ställa sig i ett
hörn bredvid diskbänken, som fick tjäna som tillfällig skamvrå, med sin
röda och intensivt svidande stjärt. Här fick hon stå i trettio minuter,
begapad av sina skadeglada arbetskamrater, innan Jonte lät henne dra upp
trosor och byxor. Hon skyndade därifrån med ett skamset, men också
sammanbitet uttryck.
Fabrikschefen lyssnade till flickans berättelse utan ett ord.
Ellen bredde ut sig om förnedringen och om hur förmannen Jonte Andersson
slagit henne över stjärten med ett grovt ris, som svidit oerhört i
rumpan. När hon var klar tittade Ellen uppfordrande på fabrikschefen.
"Nå, vad tänker du göra åt saken?" Fortfarande utan att säga ett ord
reste han sig upp och började lossa sin livrem. "Flicka! Dra ned byxor
och trosor och ställ dig med brett särade ben vid skrivbordet." Ellen
trodde inte sina öron. Nu hade fabrikschefen fått ur remmen och var
plötsligt på andra sidan bordet. Han gav henne ett par hårda rapp utanpå
byxorna och trots att tyget dämpade verkan så sved det ordentligt på
rumpan som ömmade efter gårdagens risbastu. "Inget tjafs nu! Ned med
byxor och trosor och det i rödaste rappet! Jag har ett möte klockan 12."
Ellen drog snyftande ned de skyddande plaggen, fabrikschefen grep henne
i håret och tryckte henne framåt över skrivbordet så att stjärten kom i
"strykställning". Han höjde livremmen över den nakna bakdelen, högt upp
så att rappet skulle bli så svidande som möjligt ...och såg på klockan.
Det var ju faktiskt trettio minuter kvar till tolvslaget, så han hade
gått om tid på sig att göra det han skulle ...