studentdemonstrationen

När mormor tittade in till sin dotterdotter Sophie en halvtimme efter upprumpningen grät inte den unga studentskan längre, men hon låg lydigt kvar där hon lagts på plats, som mormor sagt åt henne. Flickan såg ut som om hon försökte smälta att hon för första gången någonsin fått smisk och hennes äppelformade stjärt var blossande röd, ända fram till där hennes sköte började.

Själv hade mormor smort in sin hand med kylsalva, men den sved fortfarande intensivt efter alla daskar på Sophies rumpa. Det hade tagit mycket längre än hon väntat sig innan flickan slutade att trotsigt spänna skinkorna under dämpade snyftningar av smärta och i stället släppte fram ett bölande “BUU-HU-HUUUU!!!” Därefter orkade hon inte behärska sin vackra unga kropp längre, utan stjärten mjuknade under mormors ömma handflata och snart började hon vifta med de långa benen.

smisk

Mormor hade gärna velat sluta, utan att knäcka Mommos och Moffas fina älskling, men den här gången måste flickan förmås att lyda genast.

Så med en stränghet hon inte kände inombords förklarade mormor att avbasa ingen skulle fortsätta tills Sophie bad om förlåtelse och lovade att sluta vara så olydig. De hade kvällen på sig. Var Sophie tillräckligt envis fick de väl se om något av morfars bälten eller mormors mattpiskare av rotting kunde vara till nytta!
“NEEEEJ!!!”, svarade Sophie genast.
“Är det något du har att säga mig i så fall?”, frågade mormor lugnt, medan hon höll tempot uppe i daskandet.

Sophie teg och spände skinkorna igen. Mormor fick en ingivelse, hejdade daskandet och tog av sig en av sina platta inneskor.

“PLAFF!PLAFF!PLAFF!PLAFF!PLAFF!”, klatschade det när gummisulan träffade Sophie dubbelt så hårt som handflatan.
“AAAAUUUU!!!”, tjöt Sophie, och sedan hade hon faktiskt varit tuktad.
“BUU-HUUU!!! FÖRLÅT, MOMMO! JAG LOVAR ATT VA´ SNÄLL!!!”
“Följer du med till polisstationen och ber om ursäkt!?” Mormor kände att hon kunde sluta aga den rödsvullna flickrumpan och hejdade sig.
“Jaaaa. Jag lovar!” Sophie snyftade och såg ner i mattan.

Då blev Sophie tillsagd att lägga sig på sängen med en kudde under magen, utan att dra upp stringtrosan eller kjolen, och tänka på vad hon gjort och vilka följder det fört med sig. Mormor skulle komma tillbaka om en halvtimme och då skulle de åka iväg till polisstationen.

“Är du beredd att åka ner till polisstationen och be konstapel Hutchinson om ursäkt?”, frågade mormor, eftersom det gått en halvtimme.

Sophie slutade se överväldigad ut.
“Nej, Mommo. Jag behöver tänka en stund till på hur falsk, elak och våldsam du är. Var du likadan när jag var liten och älskade dig mer än mamma? Eller var skillnaden att jag såg ut som en blond porslinsdocka och alltid gjorde som jag blev tillsagd?”

Själv misstänkte mormor att hemligheten med att de stod så ovanligt nära varandra var att hon aldrig skrattat åt Sophie, fast dotterdottern var mycket passionerad och mycket stolt.

“Om du slagit en polis i ansiktet inför en rullande kamera när du var nio skulle du nog ha fått smäll på stjärten.”

“Han slog Tom i huvudet med sin batong, för att han demonstrerade fredligt mot höjningen av universitetsavgifterna. ”

Det hade ingen sagt när mormor hämtade sin dotterdotter på polisstationen efter demonstrationen.
“Kan du bevisa det?”
“Jag var inte den enda demonstrant som såg det…”
“Men för den där idiotiska örfilens skull är ditt vittnesmål värdelöst. Och för sådana idiotiska våldsamheters skull är de andra demonstranternas vittnesmål nedsmutsade. Ingen skulle tro er om ni gjorde en anmälan nu!”
“Mommo, jag ber inte om ursäkt!”
“Om du inte gör det hamnar det här i polisens register och det går antagligen till rättegång. Mängder av människor kommer sedan att vägra att ta dig på allvar i framtiden för att du slagit en polis. Därför gick jag med på att ge dig stryk hemma, i utbyte mot att konstapeln nöjer sig med en ursäkt och inte anmäler den här saken. De accepterade förslaget eftersom jag ju arbetat som domare. Det var inte roligt att slå dig, men det var nödvändigt.”

Sophie reste sig upp och kramade sin mormor, som kramade hårt tillbaka.
“Jag är ledsen att du blev tvungen att klå mig, Mommo. Men jag tror nog att det är ännu ledsammare att få smäll av någon man tycker om, än att ge smäll åt någon man tycker om.”
“Det har du rätt i. Torka inte bort ränderna efter tårarna i ansiktet, utan dra bara upp minikjolen så åker vi genast till polisstationen och får det här avklarat.”
“Hur vet du att det är värre att få smäll, än att ge smäll, Mommo?”, frågade Sophie när de satt i bilen, och svedan i rumpan gjorde henne tankfull. “Du sade när jag var liten att du aldrig fick smäll av dina föräldrar.”
“Aldrig av min far eller mor, men innan jag gifte mig med din morfar var han faktiskt min förmyndare en tid, ´in loco parentis´.”
“Fick du smisk av morfar!?” Sophie tänkte på den snälle, stilige gamle ekonomen.
“Det var nödvändigt. Spänn på dig säkerhetsbältet, så berättar jag medan vi åker.”

NyareÄldre