Det var 23 Maj år 1852 i kronohäktet i Mariestad. För den 30åriga nyintagna internen Elisabeth skulle det inte bli någon glad majdag att minnas. Klockan var bara 10 på förmiddagen, men redan var alla de kvinnliga internerna och vakterskorna samlade i häktets största och ljusaste sal.
En förväntansfull spänning låg i luften och de närvarande kvinnorna sneglade mer eller mindre öppet mot ett bockliknande föremål i salens mitt, som lystes upp av den sommarsol som de höga gallerförsedda fönstren släppte in. Idag var det dags för den nya internens invigning, något som alltid skedde i närvaro av de övriga internerna. Invigningen och avskedet (de rapp en intern fick dagen innan de lämnade fängelset) ansågs vara ytterst viktiga för disciplinen och det var alltid ett bestämt antal rapp som utdelades i närvaro av så många som möjligt. De flesta av internerna som själva genomlidit invigningen hyste ingen sympati för den nyanlända som snart skulle få sin bakdel genompiskad framför dem, utan såg detta som en chans att få bedöma den nyas kroppsliga företräden likväl hur väl hon kunde uthärda en bestraffning.
Vaktchefen Agneta satt på en stol bredvid spöbocken medan hennes närmaste medarbetare Inger plockade med ett antal smidiga vidjespön som stod i en hink med saltat vatten. Det var alltid någon av dessa två som utdelade dessa bestraffningar och idag var det den medelålders Ingers tur. Hennes satta kropp var för dagen klädd i en kortärmad klänning som tydligt visade hennes muskulösa armar och hennes runda ansikte lystes upp av ett förväntansfullt leende, när hon prövande lyfte upp ett av de smidiga spöna och lät det svischa genom luften lämnande efter sig ett litet moln av vattendroppar som glittrade till i solstrålarna.
Nu fördes huvudpersonen äntligen in i rummet. Eskorterad av två yngre vakterskor fördes Elisabeth fram till spöbocken. Den grova grå fångklänningen som var det enda plagg hon hittills fått, drogs omilt över hennes huvud och hon stod splitt naken inför alla intresserade blickar.
Med sin nästan 1,70 långa kropp och sitt kortklippta kolsvarta hår med ojämn hackig lugg var Elisabeth väl värd att titta på. Hennes kropp var slank och hennes bröst stora även om de nu började få en antydan till häng, och mellan hennes ben syntes en stor svart buske. Elisabeth verkade nästan omedveten om alla blickar som vilade på hennes kropp, och även om hennes ena hand mer eller mindre omedvetet vandrade ned för att försöka skyla hennes kön, vilade hennes blick som förhäxad på spöbocken. När man såg hennes förskräckta blick och darrande kropp kunde man nästan tro att hon aldrig fått rumpa eller rygg randade förut, men att en kvinna vid hennes ålder och med hennes bakgrund inte skulle ha fått känna på både ris och spö förut föreföll otroligt.
Med en nick mot spöbocken gjorde Agneta klart för de två vakterskorna att det var dags att få upp delinkventen på bocken. Med ett stadigt tag runt varsin överarm tvingades Elisabeth att ta de två stegen upp, så hon kunde fällas fram över bockens mitt. De främre benen på bocken var kortare, vilket fick henne att ligga framåt med kroppen och med huvudet betydligt lägre än stjärten. Med en läderrem gjordes snabbt hennes överkropp och armar fast i en lätt framåtlutad ställning, innan en annan läderrem över korsryggen fick stjärten att puta ut än mer. Avslutningsvis drog de två vakterskorna isär hennes ben rejält med varsin rem runt respektive knäveck som gjordes fast vid spöbockens bakben. Omedvetna suckar likväl som mer medvetna viskade kommentarer började höras både från de kvinnliga internerna och från vakterskorna när nu den fullständigt utlämnade Elisabeth visade upp allt hon hade mellan benen. Hennes skinkor hade nu särats så mycket att hennes rödbruna stjärthål och hennes skära blygdläppar, vilka öppnats upp lite utav hennes ställning syntes tydligt, inramade av svart krulligt könshår.
Inger hade nu fattat ett stadigt tag om det meterlånga smidiga vidjespöet och tog nu ett steg framåt för att hamna i rätt position vid sidan av Elisabeths uppåtvända stjärt. Efter att ha kastat en snabb blick mot den sittande vaktförestånderskan slog Inger ett sista prövande slag i luften. Tystnaden i rummet vart plötsligt fullständig och det enda som hördes i någon sekund var det böjliga spöets svischande genom luften. Alla väntade förväntansfullt på att skådespelet skulle börja.
Inger tar ett snabbt kort steg framåt samtidigt som hennes högra arm snärtar spöet mot den nakna stjärten. Ljudet när spöet träffar den nakna huden hörs någon sekund innan Elisabeth ljudligt drar in luft mellan sina hårt stängda käkar. Även om hon varit likblek och darrande när de dragit fram henne mot spöbocken och gjort fast henne över den, inser hon att både vakterskor och medfångar kommer att bedöma henne efter hur hon tar den omgång hennes uppvända nakna bakdel är på väg att få utstå.
Med en jämn rytm låter nu Inger det smidiga spöet vina ned över Elisabeths bakdel. Publiken åser trollbundet hur spöet smidigt snärtar mot den nakna huden och hur spöspetsen biter sig in i sidohullet på den stadigt fastbundna kvinnan. I takt med att de ljusröda strimmorna blir till blåröda ränder, ändras de ansträngda väsningar som Elisabeth låtit undslippa sig, till att bli högre och högre stönanden.
Inger låter nu sin uppmärksamhet lämna den välrandade stjärten och börjar snärta över de väl särade lårens baksidor. De första rappen som landar över de spända baksidorna på Elisabeths lår blir för mycket för henne. Hon har tappert försökt stå ut med smärtan då hennes stjärtkullar förvandlats till en rödglödgad eld, men nu brister hennes självbehärskning. Med tårarna rinnande nedför kinderna sliter hon förtvivlat i de bojor som håller henne fast i den förnedrande framåtlutande ställningen och hysteriska ylanden kommer ofrivilligt fram ur hennes strupe.
Publiken som fram tills ny varit tyst, börjar återigen höras och framförallt från medfångarna kommer det kommentarer om Elisabeths intimare delar och vad de kvinnliga fångarna kan tänka sig att göra med dem i framtiden. Någon medkänsla från sina olyckssystrar kan inte Elisabeth räkna med där hon ligger utsträckt och blottad, de har alla gått igenom både denna invigning och många andra kroppsliga bestraffningar här i häktet.
Då åtminstone det officiella syftet med invigningen är att knäcka den nyintagnas motståndsvilja verkar uppnått sänker till slut Inger spöet och efter en blick mot Agneta som tyst nickar bifall, ger Inger order till två vakterskor att göra loss Elisabeth,
Vakterskorna får hjälpa Elisabeth upp på fötter och till en början stötta henne då hon leds ut ur rummet. Publiken för vilken underhållningen nu var över börjar glatt sorlande resa sig för att återvända till sina vävstolar och andra fängelsesysslor, och ännu en dag på kronohäktet hade börjat.