När Mr. Ponsonby upptäckte att Mrs. Ponsonby var spritt naken i deras skräpiga stall blev han mycket arg.
Hon fick skäll!
Och hon fick spö!
Så att det brände ordentligt i rumpan!
Men sedan fick hon lov att klä på sig, med avbrott för mer uppfostran.
Han visste att hon måste ha haft en älskare nyss eller väntat på en älskare i stallet.
(I vanliga fall brukade hon inte alls springa omkring naken!)
Också när hon fått lov att ta på blusen och börjat dra upp byxorna kände hennes make att hon behövde ändå mer aga. Han randade henne med sitt ridspö och hon sade inte emot, utan putade fogligt med stjärten och accepterade avbasningen.
När hon fått upp underbyxorna sade han åt henne att vänta med ridbyxorna, så att hon kunde få mer kännbara rapp, än vad hon kunde få över byxbaken.
Och när ridbyxorna var uppe lade Mr. Ponsonby dit ett sista dussin rapp, och eftersom hon nu hade byxorna uppe lade han inte fingrarna emellan. Mrs. Ponsonby skrek i högan sky när hennes make avrundade upprumpningen på ett sätt som gav henne ränder i baken för en vecka framåt.
Men också när det sved som värst i Mrs. Ponsonbys vackra säte och också när Mr. Ponsonby var som argast, så visste de båda att de älskade varandra passionerat. Hon var pilsk och okysk, medan han var mycket strängare än de hövliga 2000-talsmän som skulle ha skilt sig från henne på fläcken och kastat bort deras liv tillsammans som en använd pappersnäsduk.
När hon “fått sig en kännbar läxa” och kikade på sin arga älskling över axeln var det med äkta kärlek. Och han såg lika ömt tillbaka på henne, även om han inte släppte sitt ridspö.
Mr. Ponsonby gav sin hustru en kort straffpredikan, som hon lyssnade till fogligt, med en fascinerad blick på sin älsklings starka händer och långa, kraftfulla spö.
Sedan fick hon den ena stora kyssen efter den andra och de gick tillbaka till huset med armarna om varandra. Väl där åt de en god middag med mycket merlot, varefter de älskade i flera timmar, med pauser för kallt vitt vin, stekt fisk och skaldjur.
Det var en minnesvärd bröllopsdag.