Morgonen den 7 februari var de andra socialsekreterarna ute på olika uppdrag när Elisabeth Pryselius kom tillbaka från dagens första ärende, men rektor Rutström var där. Den rådlösa unga fröken Pryselius beslöt sig för att fråga om råd, nu när de var ensamma.
Efter det att de hälsat och hon stängt dörren till ordförandens arbetsrum tog hon mod till sig och började:
“Det är så att jag fick ett telefonsamtal igår från rektorn för läroverket. Föräldralösa Cecilia Långström har uteblivit från lektionerna utan någon förklaring de senaste fyra dagarna. I vanliga fall får hon ju sköta sig själv i familjens villa, eftersom hon är arton år gammal och hittills både kunnat och velat sköta sig själv. Kommunen är ju “i föräldrars ställe” sedan hennes mor dog av lunginflammation i höstas och hennes far kapten Långström blev torpederad i kriget, därför vände sig skolan till oss för att få henne att ta reson. Jag var där igår eftermiddag och jag var där igen nu på morgonen.”
“Och hur gick det?”, frågade socialnämndens ordförande allvarligt.
“Cecilia Långström öppnade igår eftermiddag, klädd i kortärmad tröja, strumpor och…underbyxor. Hon hade håret i två långa flätor, som hon med hjälp av pomada fått att sticka ut på ett mycket märkligt sätt.
När jag hälsade henne som Cecilia Långström svarade hon att hennes namn var Pippi Långstrump. Då jag bad henne bekräfta sina personuppgifter förklarade hon att hennes far var negerkung i Söderhavet, att hon var den starkaste flickan i världen, att hon inte behövde gå i skolan, att hon hade en kappsäck full med guldpengar och att hon bodde med en tam apa.
Då jag försökte tillrättavisa hennes sneda verklighetsuppfattning kallade hon mig “Prusseluskan” och blev direkt våldsam. Jag avlägsnade mig i förhoppning om att hon skulle vara lugnare idag på morgonen. Det var hon inte.
“Måste vi genomföra hämtning med polis till uppfostringsanstalt? Det känns som en så förfärlig lösning!” Elisabeth Pryselius började gråta. Hon var bara tjugofyra och hade aldrig tidigare varit med om sådana vanartiga stolligheter från en artonåring, som haft privilegiet att utbildas på läroverk.
Agathon Rutström tröstade den vackra fröken Pryselius.
“Om en sådan här sak hamnat i tidningarna eller hos allmänheten vore nog polisen redan på plats. Men jag kan se en lösning på det här problemet. Unga fröken LångSTRÖM är inte tjugoett och myndig, utan kommunen har både en förälders ansvar och befogenheter.”
“Men vad kan rektorn göra? Jag berättade om händelsen för min granne fru Lindgren igår, men hon bara skrattade. Som om det var ett skämt…”
“FRÖKEN PRYSELIUS GJORDE VAD FÖR NÅGOT!?!” Hon hoppade till när rektorn röt och tystnade förfärad.
“Ärendet är naturligtvis under fullständig sekretess! Och det är särskilt känsligt när det gäller en så ung människa, inte minst när vi försöker sköta saken diskret, utan att Långström slutar steriliserad och inlåst på Beckomberga! Förstår fröken Pryselius hur allvarligt det här är? Jag är ansvarig för hur ni sköter er tjänst och det här måste jag anmäla.” Rektorn lät verkligen ledsen. De visste båda två att hon skulle bli avskedad i så fall.
“Förre ordföranden Samuelsson brukade kunna hitta en annan lösning”, sade hon försiktigt. “För att avskräcka dåligt uppförande, utan att avskeda oss.”
“Vad är det för möjlighet? ”Den blonda unga socialsekreteraren rodnade och skyndade ut ur kontoret. När hon kom tillbaka in hade hon något föremål med sig i vänstra handen som hon diskret lade på skrivbordet ögonblicket innan hon lade sig över rektor Rutströms knä och drog upp klänningen. Både underbyxorna och de långa strumporna var avtagna. Hennes präktiga, rosiga rumpa och lår var nakna och skyddslösa, redo för en kännbar tillrättavisning. Han såg efter och det var mycket riktigt ett hårt bundet björkris som hon lagt på skrivbordet.
Allt rektor Rutström lärt sig som rektor för seminariet för folkskolelärarinnor talade för att lika olämplig som aga var för småskolebarn, lika förträfflig var den för oförståndiga unga vuxna, som t.ex. fuskande blivande lärarinnor.
Han tog ett stadigt tag om unga fröken Pryselius midja och började basa hennes bara stjärt med snabba, men kraftfulla rapp.
Risets lågmälda svischande överröstades snart av kvävda stönanden från den unga socialsekreteraren medan björkkvistarna fick hennes skinkor att rodna. Hon vred sig snart under rappen och började spritta med benen. Rektor Rutström fortsatte lugnt risbastun mot den oundvikliga fortsättningen.
En snyftning bröt fram ur den hårt spända unga fröken och följdes snabbt av flera. De välformade benen började sprattla som drivna av en ångmaskin och snyftningarna gick över i undergiven gråt. Snart viftade de vackra armarna också och efter ytterligare några minuter, då Elisabeth Pryselius var riktigt röd och grann i rumpan, men inte hudlös i stjärten, avslutade rektorn avbasningen med några ordentliga daskar som ekade i kontoret.
Sedan fick fröken Pryselius ligga kvar en stund över hans knä och hämta sig. Rektorn strök henne vänligt över ryggen och tröstade. När hon till slut samlat sig drog han ner hennes klänning och hon satte sig upp i hans knä, även om hon satt med den svidande rumpan stickande ut i luften.
Efter lite ytterligare tröstande pussade han henne på kinden och sade att nu var den här episoden med fru Lindgren bortglömd för alltid. Han skulle själv ge sig ut och tala med unga fröken Långström.
Fröken Pryselius såg efter honom med dyrkan i blicken när socialnämndens ordförande gick iväg för att reda ut saker och ting.
--------------------
En timme senare knackade rektor Rutström på dörren till Långströms villa tillsammans med fru Settergren, grannfrun. Han misstänkte, som han förklarat för henne, att hennes son och dotter skolkade tillsammans med Cecilia.
Unge Tomas Settergren var inte där, men det var Annika, som genast blev mycket spak när hon såg sin mor komma in med socialnämndens ordförande, och Cecilia, som verkade lika stursk som alltid.
Cecilia presenterade sig som Pippi Långstrump.
“Nej, Cecilia. Du heter inte Långstrump! Men så som du burit dig åt kommer du att få smisk nu genast, och sedan skulle man kunna kalla dig för Rödrumpa!”
Fru Settergren behövde inte säga något till Annika om hennes skolkande, utan visade bara den stadiga hårborste hon hade med sig. Sedan gick mor och dotter undan till närmaste pinnstol.
Mor satte sig bekvämt på stolen och en tårögd Annika lyfte rodnande upp klänningen och visade sina präktiga underbyxor. Det räckte dock inte för fru Settergren, som med van hand drog ner byxorna precis lagom för att rumpan skulle vara fullständigt blottad. Sedan lade sig Annika på plats och hennes mor började klatscha den snyftande artonåringens yppiga ända.
Rektor Rutström höll ett stadigt tag i armen på Cecilia, som beskådade avbasningen. På så sätt fick hon tid att tänka över hur det går för stygga unga damer och hur det skulle kännas när det var hennes tur.
Så fort fru Settergren var färdig med den storgråtande Annika satte sig rektorn ner och lade den vanartiga unga damen på plats. Efter vad Cecilia gjort mot den snälla fröken Pryselius var Agathon Rutström redo att vara sträng.
Låt vara att han började med raska daskar på hennes nakna, rosiga stjärt, men när Cecilia slutat vifta med armar och ben, och han kuvat den värsta vildheten i artonåringen, då tog rektor Rutström med en rask rörelse av sig sitt bälte. Med det randade han sedan den gråtande och bölande Cecilia Långström nästan lika strängt som om hon vore pojke. När han släppte upp henne från sitt knä, så att hon kunde tänka över sina synder en stund i skamvrån, med rumpan bar, var de överens om tre saker:
1. Cecilia skulle sköta sina studier igen. 2. Hon skulle inte bo själv, utan ha makarna Settergren som fosterföräldrar. 3. Nu var Cecilia sannerligen “Pippi Rödrumpa”, för han hade smiskat henne så omsorgsfullt att hennes skinkor var ännu mer blossande röda än hennes rodnande kinder.
Tills hon blev myndig stod sedan Cecilia Långström under makarna Settergrens kraftfulla och kloka förmyndarskap. De tålde hädanefter ingen olydnad eller fräckhet från de tre barnen i sitt hushåll.
Om Annika och Cecilia likväl var stygga skyndade sig makarna Settergren samvetsgrant att blotta deras stjärtar och smiska de unga damerna tills de var ordentligt stukade. Att stå i skamvrån med bar stjärt hade dittills inte praktiserats i deras hushåll, men sedan fru Settergren sett rektor Rutström använda metoden började hon uppfostra sina artonåringar så och blev mycket nöjd med resultatet.
Både Annika och Cecilia var så intelligenta att snart började de ändra sitt uppförande till det bättre så fort fru Settergren började använda det smeknamn de fick höra varje gång de agades - Pippi och Annika Rödrumpa.
Agathon Rutström och Elisabeth Pryselius gifte sig året därpå och levde lyckliga i alla sina dagar.
Fru Lindgren hade vett nog att hålla tyst om fallet Långström, men använde möjligen delar av berättelsen i en serie uppskattade barnböcker.