2020-05-05
Vid 26 och gift sedan ett och ett halvt år hade Josephine hittills inte haft så mycket att invända mot de nya mönster för familjebildning som hade utvecklats på senare tid i Sverige. Hennes man Robert hade sagt att han gärna tog på sig försörjningsbördan och föreslog att hon skulle arbeta halvtid medan de funderade på när de ville ha sitt första barn. Hon tyckte att det var en utmärkt idé. Hon gillade att ha tid för sina intressen. På senare tid hade visserligen Robert tjatat en del om att shopping hade utvecklats till ett intresse som hon lade för mycket tid och pengar på. Han tyckte det var oansvarigt av henne när han arbetade en massa övertid för att de skulle kunna få ihop till kontantinsatsen för ett hus. Men Robert brukade ju grumsa litet och sedan finna sig i att det mesta blev som hon ville, hade Josephine tänkt.
Men när hon nu promenerade sakta hem en vacker kväll i maj så tänkte hon på andra saker. Hon hade ägnat den tidigare delen av eftermiddagen åt att spela Lacrosse - ett spel som hade vuxit sig stort i Sverige de senaste åren. Josephine hade hittat ett lag som var kul ett spela med tack vare Angela, som var en relativt ny kompis. De hade lärt känna varandra för ett halvår sedan, och bara umgåtts mer och mer sedan dess. Josephine tyckte att hon inte haft en lika bra kompis sedan mellanstadiet. Även Robert och Angelas man, Leonard, verkade komma väldigt bra överens och hade börjat ses en del utan sina fruar. Det hade de faktiskt gjort så sent som igår, då de hade tagit en drink after-work.
När Robert hade kommit hem efter det, hade han sagt till Josephine: ”Du ska väl fika med Angela efter Lacrosse-matchen i morgon eftermiddag? Fråga henne då hur hon och Leonard löser sånt där småtjafs som man kan ha i ett par - jag tror hon kan ha något intressant att berätta om det”.
Josephine hade varit nyfiken på vad Leonard kunde ha sagt till Robert om något sådant. Hon trodde mest de pratade om sport och sånt när de sågs - men allt hon hade fått veta var att Leonard hade tyckt att det bästa var att Angela pratade med Josephine först. Robert hade tillagt att det var viktigt att Josephine tog upp frågan och sedan kom direkt hem efter att ha fikat med Angela så skulle de prata om det. Alltihop kändes väldigt olikt Robert och hade gjort Josephine lätt förbryllad kvällen innan.
Och nu var hon alltså på väg hem. Den vackra majkvällen var inte den enda orsaken till att hon hade valt att promenera hem. Hon behövde tid att tänka, och eftersom Robert skulle arbeta över så räknade hon med gott om tid att göra det. Om Josephine inte hade haft så mycket att tänka på så hade hon varit helt tillfreds. Hon liksom smälte in perfekt i en vacker majkväll som denna. Hon hade någon gång fått höra att hon påminde om en skogsälva, och det låg en del i det. Hon rörde sig lätt, så att det såg ut som om hon nästan inte rörde vid marken. Fast skogsälvor var nog oftast litet mindre breda om stjärten, funderade Josephine litet missbelåtet.
När hon kom hem kändes det ändå inte som om hon hunnit samla tankarna riktigt. Hon blev en smula överrumplad av upptäckten att Robert var hemma före henne.
”Hej älskling! Skulle inte du arbeta över?”
”Kunden blev tvungen att prioritera nåt annat idag, så det blir på torsdag i stället. Här är lika stökigt som det var i morse, ser jag, fast du varit ledig hela dagen. Och så kommer du med små påsar från affärer som ser dyra ut fast jag sa att vi måste ta det lugnt med utgifter just nu. Frågade du Angela om det där jag sa?” sa Robert.
”Äsch, det där som ska plockas upp fixar jag senare. Och det här är bara en jättefin BH som jag hittade på rea så det hade varit dumt att inte köpa den nu. Vill du se? Jag kan prova den nu, tänkte jag”, babblade Josephine hastigt på.
”Nej, inte nu. Frågade du Angela om det där?”
”Öhh, ja. Jag ska bara byta om till något bekvämare” sa Josephine, och gick i sovrummet där hon började ta av sig de supertajta jeans som återkommit i modet under våren.
När hon hade fått av sig jeansen och stod klädd i trosor och top så såg hon sig om efter något 'hemmaplagg' att ta på, när Robert klev efter henne in i sovrummet och sa:
”Det där ser väl bekvämt nog ut, tycker jag. Kom nu här och berätta vad Angela sa”, och drog Josephine i handleden, tillräckligt hårt för att få henne att sätta sig ned bredvid honom över sänggaveln.
”Äsch, hon sa inte så mycket....öhhh, som intresserar dig alla fall. De har någon deal om ngt sånt där som brukar kallas 'resonerande ledarskap' eller något sånt. Det lät väl mest som att de gör som de flesta par. Diskuterar sig fram till något de kan bli överens om, och sedan försöker de hålla det, och sådär...”
”Jaha, och om de där överenskommelserna inte hålls, då?”
”Äh, jag vet inte så noga. Det ska visst ha något slags konsekvenser på något sätt. M-men Angela och jag började prata om nånting annat där nånstans, tror jag. Vill du inte se när jag provar min nya BH, nu? Den är i det när nya materialet de kommit på som är nästan optiskt vitt och superglansigt och som ska hålla sig så också. Och litet fyllning i kuporna så det ser ut som man har litet större tuttar! Men inte så mycket så att nån kan gissa att man har en stoppad BH på sig. Den kommer du nog att gilla, tror jag. Och...öh, jag fick faktiskt med ett par underbrallor som passar till kommer jag ihåg nu. Såna där mexikanska som lyfter litet på innehållet, de också”
”Jaså, det kommer du ihåg nu? Då undrar jag om du inte kan komma ihåg något mer om vad Angela sa? Du slingrade dig och försökte komma från ämnet nu. Vad är det för konsekvenser de håller på med? Vad skulle t ex hända om de kommit överens om att Angela inte skulle lämna lägenheten så sunkig och att hon inte skulle shoppa något för att de inte hade råd?” Robert lät som en förhörsledare.
Josephine däremot lät snarare som ett barn som blivit påkommet med en ovanligt enkel lögn när hon sa: ”D-det vet väl inte jag? Hon skulle väl få litet skäll av Leonard och, och .... lova att inte göra om det, eller så? Eller kanske sätta in litet pengar på något sparkonto? Ja, så är det nog, tror du inte? Angela jobbar ju heltid, och skulle ju ha råd med det, m-men det har ju inte jag...äsch. Men i alla fall, sedan så skulle nog Leonard bli glad om hon ville visa upp något nytt och fint som hon hade köpt, tror jag säkert.” Josephine kände hur hennes röst vann litet i klang och styrka när hon sa det sista. Även om det inte var något hon visste säkert, så var hon i alla fall övertygad om en sak, nämligen att Robert genast borde sluta vara en sån snåljåp, och i stället visa henne litet uppskattning. Det var ju i alla fall för hans skull hon gjorde sig fin, eller hur?
Robert var dock inte på humör för att låta sig distraheras.
”Äh, det där skulle ju inte Leonard ha tyckt vore något att tipsa om, om det bara var så. Förresten så syns det ju lång väg på dig att du döljer något. Fram med det nu. Tänk på att jag alltid kan kolla med Leonard sedan - men det skulle ju kännas fint om man kunde få ett sant ord ur sin fru någon gång”
Josephine kände hur hjärtat sjönk i bröstet på henne. Just när hon kände hur det stack i hela ansiktet på henne för att hon rodnade så, och hon knappt fick luft att forma orden, så påminde Robert henne om att han kunde dubbelkolla allt hon sa med Leonard! Hennes plan för det här samtalet (om hon nu alls hade en plan) var ju att hon skulle ge sin version av samtalet med Angela med lämplig censur, och så skulle det nog bli bra. Fast hon insåg att det inte var någon helt bra idé så bestämde hon sig för att spela dum och försöka vinna tid:
”Jo, då - joho. Varför skulle jag veta något mer om hur de gör? J-jag har sagt allt. Vad tror du det är som jag f-försöker dölja som du säger?”
”Varför stirrar du på dina fötter när du säger det?” undrade Leonard och vände hennes ansikte emot sig. ”Se mig nu i ögonen och försök igen”
”V-vaddå försök igen? Jag förstår inte vad du är ute efter....”, viskade Josephine.
”Jag vill veta vad du tror eller vet om de där konsekvenserna de använder när en överenskommelse bryts. Vad skulle nu hända om Angela ljög och slösade bort pengar de inte hade?” sa Robert och höll kvar hennes blick. ”Jag blir inte glad om jag måste fråga Leonard i stället för dig”
”Nä.” Josephine tänkte febrilt. Hon kände sig injagad i ett hörn. Hon såg en sista möjlighet att försöka gå till offensiven:
”Jo, ööh Angela sa faktiskt en sak om en sorts konsekvenser....”, började Josephine.
”Och det kommer du ihåg nu”?
”Eehhm ja....men....”
”Och vad är då det?”
”Jo, Angela sa faktiskt visst något om att det har hänt någon gång att det har blivit lite, vadheterdet, att det har blivit lite.... smisk”, fick Josephine ur sig. Äntligen släppte Robert greppet om hennes båda kinder så att hon kunde vända blicken ner mot sina fötter igen.
”Aha! Det är det som är knepet! Vad sa hon mer om det, då? När får hon det? Och hur mycket? Varför ska man behöva dra allt ur dig med tång?”
”Vad? Hon sa inget m-mera - det vill hon ju inte prata om, förstår du väl? Och jag tänkte förstås att du skulle tycka att Leonard inte är riktigt klok. Det är han väl inte heller? Sånt här har man ju hört talas om, lite, sedan det här med förnyade familjestrukturer kom. M-men då tänker man ju att det alltid finns några freaks som jämt ska överdriva allt. M-men inte att ens vänner ska höra till dem? Och....”
Den sista försvarslinjen som Josephine hade tänkt ut var att det säkert skulle gå att framställa det oerhörda som Angela hade anförtrott henne som något helt knäppt som inga vettiga människor kunde ägna sig åt. Särskilt inte Robert som var så trygg och stabil, nästan så det gränsade till en viss fyrkantighet. Det var till stor del för de egenskaperna hon hade valt honom, eftersom de var en bra motvikt till hennes egen impulsivitet och spontanitet. Men nu var han ju plötsligt så ivrig att Josephine aldrig fick utveckla sina resonemang.
”Så du menar att du går som katten kring het gröt för att skydda min och Leonards vänskap?” bröt Robert in.
”Ööhh, ja litet ditåt....”
”Det var inte så att du var litet orolig att fler kunde tycka att det där är en idé värd att prova om man har en egen fru som slösar, slarvar och ljuger?”
”Nej, så klart inte. Det...”
Robert lät inte Josephine avsluta en enda mening, kändes det som.
”Jag är rätt säker på att Angela sa mer. Leonard sa att hon säkert skulle berätta allting och nu börjar jag förstå varför han var så övertygad om det. Nu ska vi se om inte vi också kan få litet mer sanning och litet mindre lögner här”, sa Robert
Utan att hon visste hur det hade gått till, så upptäckte Josephine att hon låg över den stadiga plattform som Roberts kraftiga lår bildade under hennes överkropp. Hon tittade på ett sängben (och en stor dammtuss som låg strax innanför det) Roberts kraftiga vänsterarm låg tvärsöver båda hennes skulderblad och tryckte ner henne. Sedan kände hon hur någonting exploderade. Den första klatschen ekade fortfarande i rummet när nästa landade. Innan Josephine hann tänka något sammanhängande (och ännu mindre säga något) så kom en tredje kraftig klatsch. Josephines mun öppnades till en perfekt cirkel, och hon tog in luft med en flämtande inandning som råkade höras tydligt precis mellan klatsch nummer tre och fyra. Ingen hade någonsin slagit till Josephine på något sätt i hela hennes liv, utom en gång när hon var tolv. Då hade hennes mamma i ett ovanligt anfall av oresonlig ilska gett henne en enda örfil. Det hon nu kände i stjärten både liknade det hon känt då på sin kind, och inte. Det sved på ett liknande sätt, men jämfört med den brännande hetta som örfilen hade gett hennes kind blev det annorlunda. Det var som om det mjuka hullet i hennes skinkor sakta absorberade värme, som så småningom började gå på djupet tills det kändes som om hon satt sig på något riktigt varmt. Framåt klatsch åtta eller nio (Josephine hade tappat räkningen) så hade hon äntligen formulerat en replik, nämligen:
”Vafan, aijjjj”
Det inlägget verkade inte göra något större intryck på Robert som bara gav sin sprattlande fru några rejäla klatschar till.
Så Josephine fyllde på med:
”Vaihelvete gör du släpp mig genast!!”
”Vad jag gör? Det som Leonard brukar göra med Angela, enligt vad du just sa (klatsch, klatsch) Och nu skulle jag gärna vilja höra hela den berättelsen” (klatsch, klatsch, klatsch)
”JA! JA! Jag ska berätta!”
”Alltihop?” (klatsch, klatsch, klatsch)
”Jaförfan!”
”Så bra” (klatsch, klatsch, klatsch)
”Men sluta då med det där” Josephine försökte resa på sig, men Roberts kraftiga arm behöll samma tryck som förut mot hennes skulderblad.
”Och släpp upp mig någon gång då, om du så jävla gärna vill att jag ska berätta...”
(klatsch, klatsch, klatsch) ”Nej, jag tycker du ligger bra där du gör - så länge du säger allt som Angela berättade så får du prata på i lugn och ro. Men det är nog bra att kunna påminna dig litet ibland om vad det blir sedan. (klatsch, klatsch)
”Vafandå sedan? Och jag kan väl inte...ligga här och prata om det? Släpp upp mig nu medsamma!”
(klatsch, klatsch) Som sagt, en liten påminnelse kan behövas (klatsch, klatsch, klatsch)
”NEEJ! Jag ska be-berätta”
”Bra! Men en grej innan du sätter igång - får Angela ha sina trosor på sig när hon får smisk?”
”Vad! D-det vet väl inte jag! Tror du att hon sa...”
(klatsch, klatsch) ”Ja, det tror jag faktiskt att hon sa. Det hörs på dig när du vet något du inte vill ut med. Särskilt när du får lite smisk så kan man läsa dig som en öppen bok, märker jag” (klatsch, klatsch, klatsch)
”JA! JA - jag menar neijjj”
”Vad?”
”A-angela sa kanske något om att... hon fick dra ner, jag menar att Leonard nog drar ner dom ibland. Men....”
”Tänkte väl det. Hmm - Du ska nog få ställa dig upp lite"
Josephine kände trycket på skulderbladen lätta ett ögonblick, och instinktivt började hon räta på sig när hon hörde Roberts fortsättning:
"Precis - stå så där. Det blir litet lättare för oss att ta av dig dina trosor om du inte ligger ner just nu "
”Neijj, nej”
Josephine kunde inte riktigt bestämma sig för om hon försökte fortsätta resa på sig, eller lägga sig ner igen. Hon kunde dock inte svaja så mycket för hon hölls nu uppe i en halvstående position av ett par stadiga händer i båda sina båda sidor.
"Tack - nu kan vi lätt dra ner dem en lagom bit. Eller ska du få ta av dig trosorna helt, kanske?"
"Nej, nej, jag ska inte..."
"Lagom bit, då?"
Robert drog prydligt ner dem precis så mycket att hennes skinkor kom ut i det fria. Det ut- och invända snäva plagget stramade nu mot hennes lår. Josephine kände ett svalt luftdrag över de varma skinkorna när Robert lade tillbaka henne på plats och viftade undan hennes top som hängde ned litet.
”Så! Det blev väl bra! Jag har ju sett allt förut, så det är väl inget att väsnas om? Du lever dig säkert lättare in i Angelas story nu när du inte heller får ha trosor på dig, tror du inte?”
Robert makade henne till rätta i sitt knä, så att Josephine fick huvudet litet längre ner, och stjärten högre upp. Hon vände på huvudet för att ropa ut protester, när hon fick syn på den stora spegeln som satt över hennes sminkbord. Hennes ända stack upp högt mot spegeln. Färgen hade börjat gå tydligt åt det rosa hållet. Robert log brett som ett barn på julafton över alltihop. Å - den flåbusen, den neanderthalaren, den...han njöt av det här! "Inget att väsnas om" sa han! Att ligga så här och bli utfrågad över hans knä! Och att han försökte låta som om de drog ner hennes trosor i något slags samarbete! Det började koka i Josephine på nytt, när Robert sa något som gav henne ett annat slags panik:
”Då kan du väl dra allt Angela sa, äntligen. Och kom ihåg att jag ska dubbelkolla allt du säger med Leonard i morgon. Bluffar du mera så får du smisk igen”
”Nej, nej - du får inte! Du får absolut inte prata med honom om något sånt nu när du har gjort så här! Då skulle ju han fatta att jag också har fått...”
(klatsch, klatsch) ”Får jag inte? Det är nog så att det här samtalet handlar mycket mer om vad du får och inte får än vad jag får” (klatsch, klatsch)
”JAJA!”
”Börja nu från början: Hur gör då Leonard med Angela?”
”Ööööh, alltså (snyft) Angela sa en massa konstiga saker. H-hon har väl blivit helt hjärntvättad av den där...”
(klatsch, klatsch, klatsch) ”Medan du ligger här, vill jag höra enbart vad som blev sagt, inte dina bedömningar. De kan jag få höra senare.
Medan han sa det fortsatte han att klatscha Josephines skinkor. Hon kunde se i spegeln hur stjärten roterade, hur hennes ben sparkade, hur hon hjälplöst knöt och öppnade händerna och hur hennes rödblonda hår flög hit och dit.
”Ooooh, JA! JA! Jag förstå-å-år!”
”Bra! Vad sa då Angela som du tyckte var konstigt?”
”Öööh, hon sa nånting om att även om det svider som fan, så sa hon att, att...det kan faktiskt vara öööhh BRA för en tjej att få ...lite öhh smisk på stjärten ibland, sa hon. Nånting om att hon och Leo aldrig tjafsar om saker som förr, utan får dem ur världen och fort blir vänner igen, sa hon! Men...
”Vad?”
”Nej, inget! J-jag döljer inget! Jag höll på bara på att säga något som ööh du sa att vi skulle ta senare....”
”OK! Vilka lägen är det som Angela får smisk av Leonard, då? Och hur ofta? Det där förra du sa lät ju jätteintressant. Har Angela alltid tyckt så?
”Öööh, vilka lägen? M-måste jag ligga så här medan vi pratar? Det blir så svårt att...”
(klatsch, klatsch, klatsch)
”OK! OK! Bu-uhhh! De har något riktigt…. Jag menar Angela får en massa regler, typ be....om LOV när hon ska träffa sina kompisar! Och då får hon TIDER som hon ska passa om hon är ute på kvällen! Är de bortbjudna så får hon inte dricka så mycket så att hon blir packad och jobbig. Och om hon inte gör som de bestämt eller kommer försent eller nåt, så f-får hon smisk! Hon sa också...
”Ja?”
”Hon sa att hon kan också få öh, det om är bitchig eller glömt nåt hon lovat att göra, plus om hon ljuger om något. Allmänt slarv och sådär....”
”Mera?”
Josephine skämdes litet för att hon under promenaden hem hade gått och tänkt på allt som Angela hade sagt. Hon hade gått igenom alla detaljer och kollat att hon kom ihåg dem, och funderat på hur hon skulle berätta för olika gemensamma bekanta de hade hur Angela hade det hemma. Det gav henne litet samvetskval att tänka så om en kompis som hon gillade så mycket, men också att det fanns en väldigt pirrande känsla i att tänka på hur hon kunde säga det. Nu slapp hon ju de samvetsförebråelserna när det var Robert som tvingade henne att säga allt det här. Men hon märkte också att det trots allt var något häftigt med att berätta och att hon på ett sätt VILLE gå in på alla detaljer. Men hon ville ju inte att Robert skulle veta allt det här? Å andra sidan skulle han ju ändå prata med det där otäcka råskinnet Leonard. Och....
(klatsch, klatsch)
”V-vad, varför....?” undrade Josephine som helt försvunnit i sina tankar.
”Jo, det fanns absolut något mer här som du var på gång att säga” (klatsch, klatsch),
”Ooooh - Jo, Angela sa också att om...det fanns lägen där....Om hon ööhh gjort nån av de där sakerna tidigare, så händer det att, att hon f-får lite smisk på stjärten liksom innan - när de är på väg in i ngt sånt läge igen, liksom. H-hon sa... att Leonard har någon kompis som Angela tycker är ganska spånig och skrytsam. Håller alltid på och tjatar om sina pengar och fina saker och så., och hur tjejer flockas runt honom för de där grejerna. D-det här hände väl i början och Angela hade druckit litet vin så hon drog något gammalt skämt på temat 'stor bil, liten snorre'. Och det hade väl inte varit så farligt, men som sagt Angela och den här killen har aldrig gillat varandra nått vidare. Så det blev ett fett bråk av det och Angela kallade honom en del fula saker i hans eget hem. O-och sedan har det varit så....att Angela blir lite smiskad VARJE GÅNG innan de ska ses och så säger Leo till henne att det blir mer om hon inte uppför sig... H-hon sa inte hur länge det där ska hålla på, och jag vet inte om hon vet det själv. Förskräckligt, eller hur?”
”Hm”, sa Robert. ”Men hur var det med det där att Angela tyckte att det kunde vara bra med lite smisk men inte hade tyckt så från början? Och hur ofta tycker Leonard att hon få det? Och hur mycket får hon varje gång?
”Öööh, hon sa att hon hade varit helt emot det från början. M-men, öö-öh vadheterdet ... ”
”Ja, vad?” (klatsch, klatsch)
”Ooh Ho-on sa ju det där med att de inte har såna tjatiga gräl längre och att de fort blir vänner, och nånting om att det liksom öööh känns skönt efteråt? Och hon sa att Leonard har varit jättegullig mot henne sedan hon...eehh började bli liksom.. lydigare. Och så sa hon att....hon sa att hon upptäckt att Leonard är väldigt rättvis. Jag FATTAR inte hur hon kan säga såna saker och själv använda de orden? Det måste ju vara....”
(klatsch, smack, klatsch, klatsch, klatsch)
”NEiij! J-jag minns vad du (buu-u) sa om att säga bara vad som blev sagt! Angela sa att hon oftast kan förstå anledningen. Och hon får alltid säga sin sida av saken innan. O-och hon sa att om det då blir så att Leo säger att hon ska f-få smisk så får hon oftast inte så mycket. I alla fall inte om han inte tycker hon är olydig när det har blivit bestämt. ”
”Tror jag förstår. Men hur ofta får hon då? Och det där om att inte vara olydig när det har blivit bestämt, vad menas med det? ”
”Hon får smisk sådär en eller två gånger i månaden nuförtiden, var det visst. Och det där andra? Ööhhhh, det är väl när Angela inte kan liksom köpa anledningen och försöker smita undan - låsa en dörr eller så. Eller om hon krånglar när Leo har börjat smiska henne. Att Leo får hålla fast henne över sitt knä eller hon gapar något fult åt honom eller försöker dra upp trosorna igen och så....”
”Det låter som om Angela testat att vara det?
”Antar det. Det sa hon nog inte något om....” sa Josephine litet för snabbt.
(klatsch, klatsch, klatsch) ”Det tror jag nog. Och kom ihåg att jag ska kolla med Leonard. Om du bluffar med något, så blir det du som får visa om du är lydig när vi tar av dig underbrallorna igen (klatsch, klatsch)
”Nej, nej! Oooh vad det svider! Angela sa att om hon försöker krångla när Leonard säger att hon ska få smisk, så blir det värre. D-då öööh så f-får hon smäll med sin hårborste. H-hon visade den - en gammaldags hårborste med flat baksida i plast. H-hon sa att det svider som FAN - det känns som det brinner i stjärten när man får smisk med h-hårborste sa hon. Och....” Josephine bet tvärt av den mening hon just påbörjat.
”Ja, vad?”
”Nej, det var inget mer....”
(klatsch, smack, klatsch, klatsch, smack, klatsch)
”Buuuu-uhhhh, uuuuhhh”
”Det var absolut något mer. Kom ihåg vad vi sa om imorgon. Nästa grej du får shoppa kan bli en rejäl hårborste...”
(klatsch, klatsch)
”BUUuuhh! Jag SJÄLV sho-oppa en hårborste för att.... Jag har ju förresten redan en hårb....Det svider ju jättemycket med din hå-årda hand!! Jo, ööh Angela sa att får hon smisk med hårborste, så slutar hon trassla. Men.... men om hon har hållit på med sånt så tycker Leo att öööh hon liksom ska få visa ordentligt att hon förstått att hon inte får göra så. Så får hon gå och... Öööh, i alla fall - hon får komma tillbaka efter ett tag och lägga sig igen. För att visa att hon kan vara lydig när hon ska få smisk på stjärten. Fast inte med hårborsten, då! Utan lite vanligt med handen ...fast ganska länge, tror jag. Det slutar nog när hon lovar att inte göra likadant nästa gång hon får smisk.”
”Smart! Men du sa att 'hon får gå och'....någonting innan hon kommer tillbaka och får lite mer smisk. Vad skulle du säga där?”
”Jag sa väl fel, bara, jag...”
(klatsch, klatsch, klatsch)
”Det här räknas snart som att DU är olydig när du får smisk”, sa Leonard.
”Nej, nej....Angela -när hon gjort så, så får hon gå och stå i öhhh, vadheterdet - hon får stå i s-skamvrån!”
”Aha! Och det funkar bra?”
”J-ja, Angela säger det. Hon säger att hon aldrig vill trassla mer, när hon får stå där och tänka på att hon ska tillbaka över knäet sedan...och, ööhh hon får inte dra upp sina trosor när hon är i s-skamvrån heller, och det tycker Angela är jätteskämmigt. Stackars henne! ”
”Jo, det tycker hon väl förstås. Men det låter ju ändå som om Angela inte precis var blyg att berätta om allt det här?”
”Ööööh, nej det var hon väl inte direkt”, sa Josephine försiktigt.
”Den meningen blev liksom också hängande, eller hur?” (klatsch, smack, klatsch)
”BuuuUUUhhh - nej det gjo-orde den väl inte?”
(klatsch, klatsch)
BUUHH! Angela sa att det var inte alltid är kul att prata om det, m-men inte så farligt ändå, för ööhh..det är så att, att.. en del av hennes kompisar VET att hon får smisk ibland. Så hon måste prata om det ibland, när de frågar och så. O-och så har nog Leo sagt det till en del av sina kompisar, också...
"Ja, det är ju ett bra tips, helt klart. Men Angelas kompisar - har hon berättat det för dem?"
"Nej, nej, det var nån gång som ett par tjejkompisar från landet sov över hos henne och Leo. Och, öh hon hade fått en tid att passa men Angelas kompisar ville väl roa sig i stan och hon tyckte väl att det var skämmigt att skynda på dem för mycket. Så de kom för sent. Tror inte det var Angelas fel, så mycket. I alla fall så fick kompisarna höra när Leo sa att Angela skulle få smisk nästa dag. O-och så spred det sig väl. Att göra så mot Angie som är så snäll och gullig mot alla sina kompisar - det är väl för jävligt i alla fall..."
(klatsch, smack)
"Du har inte tänkt att det kanske är så att Angela är så snäll för att Leonard har kommit på det här? Du är ju också snäll och gullig egentligen, men kan vara helt hopplös när du inte tänker dig för"
"Jag tänker mig väl för! Fast jag kan inte tänka nåt bra när jag....får ligga så här"
"Tvärtom, tror jag. Du har tänkt ovanligt bra så långt. Säg nu resten som Angela sa om det där med kompisarna"
(klatsch, klatsch, klatsch)
"Buuu-uuu! Jag frågade henne om hon inte tyckte det var jätteskämmigt att de visste. ....och det tyckte hon ju. M-men så sa hon att hon kan faktiskt förstå ööhh att Leo låter hennes kompisar höra när han säger till henne att det blir smisk om hon kommer försent eller så. A-att det ju ofta kan vara med kompisar som man hittar på dumma saker - grupptryck och sånt. O-och att det blir litet skämmigt är ju en del av hela grejen, sa hon. Om kompisarna har varit med om att man varit olydig så kan man ju inte klaga om killen vill att de får höra sedan att man fick smisk när man kom hem, s-sa hon.Då kanske de hjälper en att göra rätt en annan gång. Och om kompisarna vet att man får det så slipper man ju hålla på och förklara en massa om man ska passa en tid eller be om lov och sånt.... Förresten sa Angela att radhuset som de köpte är så lyhört så grannarna kan höra när hon får smisk, så det går inte att hålla för sig själv, ändå. H-hon sa att de tyckte det var bäst när de nyss hade flyttat in att tala om för de närmaste grannarna att det de hör ibland är Angela som får smisk. För det är ju fortfarande förbjudet att göra så mot barn, eller i alla fall pojkar över tolv. Du - tror du våra grannar kan höra ööhh...det här? Jag menar, vilken lägenhet som det kommer ifrån?”
”Vet inte - de närmaste kan väl det? De som bor ovanpå är ju borta två veckor - Eskilssons vattnar deras blommor. Tanten Lindkvist under oss kom just hem, tror jag. Tyckte det lät som det gick i dörren där nyss”, sa Robert
”Gjorde det? Hon som är en sån skata. Hon var jätteotrevlig mot mig på gårdsfesten bara för att jag spillde lite av bålen på hennes fula klänning. När gick det i dörren? H-har du öööhh klatschat mig efter det?”
”Vet inte det heller. Det spelar nog inte så mycket roll. Du ska ändå få lite mer smisk innan vi är färdiga här”, sa Robert
”Vad? Nej, nej! Varför det? Nu har jag ju berättat precis allt som Angela sa. Precis allt! Det kommer du ju att märka när du pratar med Leo!
Eller vänta - en grej till var det, kommer jag på nu!”, hojtade Josephine i desperation.
”Jaha, och?”
”Öööh, jo Angela sa att Leo har något slags deal med hennes chef på jobbet. Leo talade om för chefen när han hade börjat med att ge henne smisk, så nu kan Angela få det ibland också när hon gjort grejer på jobbet. Chefen tjallar på henne - det blir något slags jävla manligt brödraskap”
”Tack! Många idéer att tänka på, här. Tror inte vi ska göra allt precis som Leo och Angela, även om det mesta verkar jättebra. Men nu tar vi och ger dig litet mer smisk och ser om vi inte kan bli överens om våra principer för det här....”
Det lät som om Josephine försökte skrika och viska på samma gång: ”Nej, nej för FAAN! Nu gick ju kärringen ut på sin balkong, och vårt fönster är ju lite ÖPPET! Hon kommer ju att höra ALLT!” Josephine försökte att samtidigt resa på sig och att med den ena handen dra upp sina trosor. Det blev ingen större kraft i hennes utbrytningsförsök på det sättet . Robert prioriterade att hålla fast sin sprattlande fru, och tack vare det så lyckades Josephine faktiskt dra upp trosorna, i alla fall delvis - de gick hela vägen upp vid hennes högra sida. Hon höll också fast dem där med sin högra hand i ett grepp som var så hårt att knogarna vitnade.
(klatsch, klatsch)
Josephines hjärna arbetade nu inte särskilt logiskt, utan reagerade hela tiden på det sista som hänt. Hon släppte sitt grepp om troslinningen för att i stället försöka skydda sig med handen. Robert fångade lätt in hennes hand i sin vänstra och tryckte upp den mot Josephines rygg. Samtidigt placerade han sin högerhand precis där Josephines grepp nyss hade släppt.
(klatsch, klatsch)
”Inte ha trosorna på när du får smisk. Såja, nu drar vi ner dem igen!”
(smack, smack, klatsch)
Josephine gjorde ett sista förtvivlat försök att dra upp sina trosor med sin vänsterhand. Det ledde bara till att Robert drog ner dem hela vägen till hennes knäveck där de var utom räckhåll för henne.
Det var som om den synen gjorde slut på Josephines kamplust. Tanken på att den snipiga tanten Lindkvist stod och lyssnade belåtet på sin balkong bara ett par meter ifrån henne gjorde att hon bara ville att så litet som möjligt skulle bli sagt.
Robert fick stå för pratet och handlingarna:
”Nu ska vi ha litet nyordningar här i huset. Inget dramatiskt. Bara litet vanlig hyfs och vuxet ansvarstagande”
(smack, klatsch, smack). Tror vi kan lägga en del av Leos och Angelas regler som grund. Du får också be om lov när du ska gå ut, och så får du en tid. Missar du att fråga, eller kommer för sent så får du smisk. Har vi ett avtal?
(klatsch, klatsch)
”Vad? Neiijj...”
(smack, klatsch, smack)
”Ja, för FAAN! Uuuu-huuuh!”
”Och inget mer titta för djupt i glaset på fester, för dig heller. Hm, och du ska alltid vara nåbar för både bild- och ljudkommunikation när du är ute på egen hand. Det får du också smisk för när du kommer hem om du glömmer bort. Klart?”
(smack, klatsch, smack)
”J-ja”
”Och så får du aldrig mer vara så där otrevlig och kantig mot folk som du kan vara ibland. Och inga lögner eller döljande av sanningen - gör du sånt vill du nog inte visa dig i duschen på Lacrosseklubben på ett tag sedan. Klart?”.
(smack, klatsch, smack, smack, klatsch, smack)
Till Josephines fasa tyckte tydligen Robert att det här var en punkt som måste understrykas litet extra. Josephine kunde i och för sig i viss mån förstå tankegången bakom det, men hon hade verkligen önskat sig att han inte hade behövt framföra det på det sättet, och särskilt inte inom hörhåll för granntanten Lindkvist. Josephine var helt övertygad om att kärringen inte hade varit diskret och gått in och stängt sin dörr - dels stämde det inte alls Josephines uppfattning om sin grannes personlighet, dels gav Lindkvists balkongdörr ifrån sig ett högt gnissel både när den öppnades och stängdes, och det ljudet hade bara hörts en gång. Tanken på att den elaka kärringen stod och njöt av hennes förödmjukelse gjorde Josephine utom sig. Hon hade kämpat tappert för att hålla tillbaka gråten för att inte ge grannen den ytterligare tillfredsställelsen att höra henne stortjuta för att hon fick smisk. Men nu kändes det som eld i hennes skinkor, och hon hade sett i spegeln att de började se rödaktiga ut.
”Uuhhh-huuh JA, JA Buääähhh”
”Oj, dina fina trosor går snart sönder när du sprattlar sådär. De blir sträckta som en fiolsträng mellan dina knän ibland. Det blir nog bäst att du får ta av dig dom helt. Sådär! Och du har sprattlat så att vi får lägga dig bättre på plats igen, också.”
Josephine kände hur hon blev bestämt makad tillrätta i Roberts knä.
”Såja, nu ligger du bättre. Vi har bara några saker kvar att diskutera. Om det går det lika bra som hittills så får du bara litet mer smisk.
Tror inte vi behöver hålla på med allt det andra som du har lärt dig av Angela. Men det där med litet förebyggande ska vi nog testa - det tror jag på. Det har ju alltid gnisslat mellan dig och mamma. Jag vet mycket väl att hon kan vara tjatig och att hon gärna vill bestämma. men du låter liksom aldrig det där blåsa förbi, utan hugger alltid i ett tidigt läge. Det ska vi ändra på. Vi ska ju hem till mamma nästa lördag. Då ska du få lite smisk innan vi åker.”
”Va FAN! Nähä, det är väl ändå...”
(smack, klatsch)
”Jaja buuuuuhu”
”Så har vi det där med shopaholic-syndromet. Det tror jag att jag får tänka litet kring. Vi behöver nog ordna så att vi skiljer bättre på olika sorters pengar, och ordna så att du får något belopp som alltid är OK för dig att göra av med - och vill du göra av med mer så får du fråga om lov. Jag får tänka litet på det där och fundera på olika lösningar för att få kontroll över betalningarna. Så vi pratar mer om det om några dagar. Då tror jag att vi tar av dig trosorna igen och lägger dig på plats precis som nu när vi går genom de reglerna, också - det verkar vara ett jättebra sätt att prata om litet viktiga saker. Men tills det där är klart så får du inte köpa nånting som inte behövs på direkten i hushållet. Ingen som helst shopping under de närmaste dagarna, alltså””
(smack, klatsch, smack, smack, klatsch, smack)
”Nej, buuäähhh, jag ska inte BUU-uh göra det!”
”Så bra! Du har varit jätteduktig!”
Till sin förvåning upptäckte Josphine att hon var uppe på fötterna igen, och fick en mjuk, skön omfamning av Robert. Instinktivt smög sig Josephine in i hans famn utan att tänka. Det var skönt att ha eftersnyftningarna mot hans axel, och att gömma ansiktet där.
De stod så en stund, och som genom någon outtalad överenskommelse var det ingen av dem som sade något - antagligen för att de inte kom på något att säga. Sedan kom Josephine på att hon ju inte kunde stå och ta emot tröst av någon som hade behandlat henne så grymt och känslolöst - det kunde hon väl inte?
Fortfarande utan att komma på något att säga så bröt hon omfamningen, tog upp sina trosor och gick in i badrummet. Fast klockan inte ens var nio än, så borstade hon tänderna. Hon längtade efter att ligga under täcket i det mörka sovrummet och tycka synd om sig själv. Det var hennes vanliga sätt att bearbeta starka känslor - att dra sig undan ett tag i ett mörkt rum. Det var ännu inte så varmt, fast det var en sådan ljuvlig kväll. Lakanen var härligt svala och sköna när hon kröp in under täcket. Josephine brukade sova i trosor och T-shirt och hade tagit på sig sina trosor i badrummet. Nu kände hon att det skulle vara skönt att känna det svala påslakanet mot de svidande skinkorna, och tog därför av sig trosorna igen, lade sig på mage på en kudde så att stjärten putade upp mot det svala tyget och borrade in huvudet i en annan kudde. Hur kunde Robert göra så mot henne? När hon tänkte på hur kärringen Lindkvist måste ha hört allt det värsta som hände och blev sagt så hettade det i hennes kinder och hon snyftade i kudden. Men samtidigt var det som när hon promenerade hem och tänkte på allt som Angela hade berättat. Då hade hon skämts för att hon såg fram emot att berätta för andra tjejer det som hon fått höra. Men samtidigt var det omöjligt att inte känna det där pirret när hon tänkte på att få dra alla detaljerna för några av tjejerna i Lacrosse-laget. Nu skämdes hon som en hund för att hon inte resolut hade sagt ifrån och gjort slut på alltihop när Robert behandlade henne så - och med någon som lyssnade!
Men samtidigt var det där pirret där nu också? Och både skämmighetskänslan och pirret blev starkare när det handlade om henne själv. Det var väl jättekonstigt att hon kunde känna samma pirr när hon tänkte på hur kärringen skulle skvallra som hon kände när hon själv tänkte på att berätta om Angela?
Efter en stund kände hon när hon flyttade påslakanet för att få en ouppvärmd del av det mot stjärten att den värsta svedan och hettan började lägga sig lite, och att det nästan började vara någon början till behaglig värme i stället. Josephine kände också ett sömnbegär som hon ofta upplevde efter att hon varit upprörd och gråtit.
Hon vaknade till hälften, när Robert kom in i sovrummet ca två timmar senare. Hon skyndade sig att vända ryggen mot honom, för att demonstrera sin kränkthet. Och så hade karln fräckheten att trycka sig mot henne! Och eftersom hon inte hade trosor på, så tryckte han sig direkt mot hennes svårast kränkta kroppsdel. Men han kändes sval och skön mot stjärten - han måste ha varit ute på balkongen en stund. Till sin fasa kände Josephine att det där starka pirret som aldrig hade fått något utlopp förut började återvända. Och eftersom hon inte hade reagerat i det strategiska ögonblicket så hade hon nu hans händer överallt - magen, brösten, lårens insidor. Och små varma luftstötar i hennes öron! Och en sval stenhård stake mot hennes stjärt! Som nu bara sved litet, och hade rätt mycket skön värme i sig.
Josephine försökte spela sömndrucken, som om hon just nu inte kom ihåg vad som hänt tidigare på kvällen. Mot sina vanor, så ville hon nu inte bli smekt mera, utan gå direkt på. "Vänta lite, kudde under ryggen.." mumlade hon. "Under ryggen" var en eufemism som i deras hushåll användes för Josephines svaghet för att ha en rejäl kudde under baken - vilket hon ganska ofta ville, men särskilt mycket denna gång. Och det var härligt! Kudden hon tog hade legat på Roberts sida, och var alltså underbart sval mot hennes skinkor. Robert var ovanligt hetsig, och det gav henne lust att ta till det gamla tricket med naglar djupt i ryggtavlan - och det funkade också! Det lät ordentligt om deras säng (och om dem själva) och Josephine formade någon tanke om att det kunde väl den gamla nuckan därnere gott få lyssna på, när hon nu hade hört allt annat...
Tanken på det drog fram igen den där dubbla känslan - skämmigheten och pirrigheten. "Skämmigt och pirrigt, skämmigt och pirrigt" tänkte Josephine och blev ett ögonblick orolig att hon sagt det. Sedan tryckte hon in naglarna några millimeter till, och slingrade både armar och ben omkring Robert och skrek så att Robert fick lägga en hand över hennes mun. Hon bet litet i den, och gillade smaken av bloddroppe - och han gillade känslan när hon bet.
2020-05-06
Nästa morgon vaknade Josephine till solsken och fågelkvitter efter ca tio timmars stärkande sömn. Vid 26 års ålder var det precis möjligt för henne att fortfarande njuta i fulla drag av det - som en gåva som hon vid 18 hade tagit emot utan funderingar, men som hon nu insåg inte var riktigt självklar.
"Solsken och fågelkvitter - vad fan är klockan? Jag ska ju jobba idag"
Robert kom in i sovrummet med en bricka med stora balor med café-au-lait, doftande bröd med aprikosmarmelad, nypressad blodapelsinjuice och en tidning som också såg nypressad ut - och en vas med en massa perfekta påskliljor.
"Vad är detta? Du måste ha varit ute på stan redan? Eller är det redan? Jag ska ju jobba!"
"Ta det lugnt! Du sov så gott, så jag tyckte det var synd att väcka dig. Jag pratade med ditt jobb, och det är helt OK om du jobbar en dag till i nästa vecka. Och jag kan komma litet sent för jag har arbetat så inihelvete de senaste veckorna"
Robert var väldigt kärleksfull mot Josephine vid frukosten, men eftersom de båda på var sitt sätt var ganska blyga, så var det ingen som sade något om gårdagen.
Men när det var dags för Robert att gå så utnyttjade han det faktum att hon fortfarande bara hade en T-shirt på sig och klappade henne på stjärten vid dörren när han kysste henne adjö och sa: "Gå nu ut i solen en stund, men snygga upp här också, annars så får du smisk igen - och så kommer du ihåg vad vi sa om att handla för pengar vi inte har"
Josephine hade precis börjat förbereda ett seriöst samtal om det ämnet, men eftersom Robert stod med dörren öppen ville hon inte säga något. Hon satte sig med den nypressade tidningen, men blev fort rastlös.
Hon var lika rastlös efter dusch och tandborstning. Hon lekte med tanken att gå ut och shoppa och lämna lägenhetens oordning åt sitt öde, men bestämde sig för att det var en omogen form av protest. På något sätt som hon inte riktigt kunde förklara så hjälpte det henne i den beslutsprocessen att lägga båda sina händer på stjärten och hålla dem där medan hon tänkte.
Hon ville egentligen inte gå ut fast det var så fint väder - hon konstruerade en massa orsaker till det, men var egentligen ganska klar över att hon inte ville riskera att möta Fru Lindgren. Vad skulle hon göra inne, då? Det löjliga var att hon faktiskt hade lust att städa - hon kände sig fylld av en bäveraktig energi, och det klara vårljuset fick lägenheten att se sunkig ut. Nu plågade den känslan henne, vilket den inte alls gjorde så länge hon tänkte på den som ett vinteride. Men om hon nu gjorde som Robert ville när han hade sagt att hon skulle få smisk om hon inte lydde? Då skulle han ju tro att det där fungerade? Och det ville Josephine inte alls - det här måste kvävas i sin linda, om hon inte ville ha det som Angela (Josephine trodde nog i och för sig att Robert var mycket mer kompromissbenägen än Leonard, men han hade verkat rätt tydlig om detta, måste man säga).
En tanke var ju att försöka hota Robert? Rättspraxis hade svängt litet igen - en man hade nyligen fått ett lindrigt bötesstraff för att ha gett sin flickvän smisk 'utan uttalat samtycke´. Men Josephine kunde inte se dig driva detta i en rättssal. Dels skulle hon inte orka med själva proceduren, dels ville hon inte förstöra sitt förhållande till Robert. Vad skulle för övrigt ett lindrigt bötesstraff uträtta? Och man visste inte ens säkert om det skulle gå så när de var gifta - det var möjligt att Högsta Domstolen hade dömt som de gjorde för att de i paret det gällde bara bodde ihop. Bättre kanske att bara antyda att möjligheten fanns att gå till domstol? Josephine skulle kunna visa sig storsint genom att välja bort den? Hon skulle t.o.m. kunna erkänna att hon kanske begått vissa fel - men då fick Robert som motprestation lova bestämt att i fortsättningen skulle de diskutera saker och ting som vuxna människor. Josephine tyckte att det var en riktigt bra plan. Och ett sätt att visa sig mogen och storsint (i motsats till somliga) skulle ju kunna vara om hon städade och gjorde fint i deras lilla hem? Josephine blev nästan litet rörd själv när hon tänkte på hur hon skulle löna ont med gott, och hur Robert skulle få ångra sig. Han kanske skulle ångra sig så mycket att hon fick ännu lösare tyglar än förut? Och att han slutade att gnata om att hon köpte litet saker?
Josephine bestämde sig slutgiltigt för att gripa sig an med städprojektet. Det störde henne litet vagt att hon igen upptäckte att hon hade lagt båda händerna på sin stjärt igen vid slutet av tankebanan. Men nu skulle det jobbas!
Josephines arbetslust var kanske inte så lättväckt, men imponerande kraftfull när den väl kommit igång. Hon njöt av att bedriva multi-tasking: Samtidigt som hon fyllde disk- och tvättmaskin plockade hon undan tusentals små saker, stuvade undan påskpyntet i prydliga kartonger, röjde köksskåpen från uråldriga kryddburkar och trasiga, läckande mjölpåsar. Hon städade toaletter, dammsög och knäskurade golv (en konstform som hennes mamma hade visat henne en gång, men som hon inte var riktigt säker på hur den skulle bedrivas - men hon gnolade under tiden). Hon tog bort BH:n som hon hade haft på sig i förrgår och tagit av sig efter jobbet under ett långt, tjatigt samtal med Roberts mamma, då hon låtsats att bildkommunikationen lagt av. Hon strök och vek ihop Roberts alla skjortor och kallingar och lade dem prydligt i hans garderob. Hon tom. ställde alla böcker snyggt sorterade i hyllan och dammsög dem. Hon putsade fönster och piskade mattor på balkongen. De båda sista göromålen ångrade hon litet, när kärringen Lindkvist noterade hennes aktivitet, tittade upp på henne, nickade lätt och liksom log litet menande. Det var väldigt irriterande, särskilt som hennes leende blev bredare när Josephine återigen råkade göra den där dumma åtbörden att hålla sina skinkor i båda händerna. Hon gnodde så att hon helt glömde att äta något till lunch. Framåt klockan fem insåg hon att hon var glupande hungrig. Hennes normala reaktion hade varit att gå efter någon take-away mat, men nu fick hon lust att laga något hemma. (Vilket normalt hände ca. 5-6 gånger om året). De hade en massa kanter av goda ostar i kylskåpet som hon rev under fortsatt gnolande, samtidigt som hon passade på att snygga upp i kylen. Hon lagade en härlig köttfärssås och en perfekt bechamelssås och lade ihop en lasagne (som råkade vara en av Roberts älsklingsrätter). "Kan ju inte vara fel att få honom på gott humör innan vi börjar ta itu med hans omogna beteende" mumlade hon. Medan lasagnen stod i ugnen hann hon duscha och duka fint, och göra en vacker sallad innan Robert kom hem vid halv sju.
"Åh, vad fint du har gjort! Du måste ha jobbat som en gnu! Och vad gott det doftar från ugnen!"
Robert föreslog att de skulle ta litet rödvin till lasagnen, fast det var vardag nästa dag. Josephine blev glad för det, för så ville hon gärna göra, men Robert väldigt sällan. Middagen blev jättegod, och Josephine blev behagligt dåsig av rödvinet som Robert hällde upp oväntat generöst åt henne. Det fick henne att bestämma sig för att skjuta upp det där allvarliga samtalet till en annan dag. Efter en lång stund bestämde hon sig för att börja duka av, innan hon lade sig i sängen med en god bok.
"Nej, nej, det där tar jag hand om. Du har varit så duktig. Gå du och gör något du har lust till i stället", sa Robert.
Josephine log tacksamt.
"Det funkar verkligen bra att ge dig litet smisk, måste jag säga. Och vad roligt att du tar det på rätt sätt! Nu har du verkligen visat att jag inte behöver ge dig mer idag" sa Robert sedan.
Nu borde jag ju ändå säga det där, tänkte Josephine. Varifrån kommer den där känslan att jag ligger steget efter hela tiden, och står här och rodnar och stammar i stället för att säga det jag tänkt? Men nu säger jag det ändå, var hennes nästa tanke. Men sedan upptäckte hon att hon återigen stod med båda händerna på stjärten medan hon tänkte, och att Robert hade sett det. Josephines rodnad blev ännu djupare, och hon flydde ut från köket till badrummet.
2020-05-13, 18 45
"Sådär - det var väl en jättefin sommarklänning. Du är jättesöt i den! Den kan du väl ha när vi åker till mamma på lördag?" sa Robert entusiastiskt.
Josephine förevisade dagens klädinköp för Robert.
"Ööööh, ja den är fin, fast den inte kommer från någon affär där jag normalt skulle välja att handla. Men din mamma gillar den säkert bättre än Stella McCartney-jeansen jag tänkte på först", sa Josephine.
"Men då har du i stället en hel del kvar på klädpengen att använda senare. Den där BH-n som du köpte utan lov förra veckan slipper du gå och lämna tillbaka, förresten - det glömde jag att säga förut. Du tog ju de där budgetdiskussionerna på ett bra sätt till slut, ändå. Jag tänkte säga något om det igår - jag hade faktiskt egentligen inte tänkt att du skulle få så mycket smisk när vi hade dem. Det är mest att att det är bra att du ligger där på plats för att liksom stryka under någon poäng när vi har den sortens samtal. Men eftersom du bråkade så när vi skulle dra ner trosorna på dig och inte ville ligga still, så fick jag ju ge dig litet mer än jag hade tänkt från början.... Det är gulligt när du står och håller händerna på stjärten och rodnar lite, förresten", fortsatte Robert.
2019-05-13, 22 45
Josephine kröp över till Roberts halva av sängen.
"Vad, vill du ikväll igen?"
"Nej, det är bara något jag vill prata om, som....går lättare nu när du har släckt och det är mörkt", sa Josephine.
"Ja?"
"Ööööh, jo när vi åker till din mamma på lördag...", sa Josephine
"Ja?"
"Jag tänkte jag kanske skulle gå och köpa litet sånt där thé åt henne som hon tycker om. Det finns inte att köpa i affären där hon brukar handla. Tror du hon skulle bli glad för det?"
"Säkert"
"Du?"
"Ja?"
"Jo, jag tänkte mer om på lördag, när vi ska åka till din mamma..."
"Ja, vad är det med det?"
"Äsch, det är nog inget..."
"Jo, säg nu..."
"Du har nog glömt det", fortsatte Josephine. "M-men i förra veckan, du vet? Så sa du nånting om att....att....jag kan få lite smisk på stjärten innan vi åker till henne"
"Ja?"
"Det sa du bara på skoj, va?"
"Nejdå, inte alls. Vi ska inte vara där förrän vid tolv, så det hinner vi gott efter frukost. Jag sa kanske inte det? Att vi ska komma litet senare än vi sa från början, så kommer syrran ungefär samtidigt"
"Jo, jo det sa du.....M-men måste jag få smisk innan vi åker? Varför ska jag få det? Nu har jag ju fått det två gånger och ööhh förra veckan fick jag ju ligga jättelänge över knäet på dig. Kan jag inte få chansen att försöka bli vän med din mamma först? Jag vill verkligen försöka, nu. O-och om....om jag klantar till det så kan jag väl...få smisk när vi kommer hem?"
"Jag tänker inte börja förhandla om det där - nu blir det som vi sa förra veckan. Du får väl tänka dig det som att du får litet för när du varit bitchig och stroppig förut. Sov nu!", sa Robert med visst eftertryck.
"Du? Bara en sak till!"
"Ja?"
"Du öööh säger väl inget till dem om det? Att jag får smisk innan vi åker? Till din mamma och syrra, menar jag? När vi kommer dit?"
"Nejdå, Sov nu!!"
2019-05-14, 21 55
Josephine och Leonard hade just kommit hem från besöket hos Roberts mamma. Josephine stod och borstade tänderna med badrumsdörren öppen. Robert gick förbi och sa: "Det var ju en väldigt trevlig dag, tycker du inte?"
"Mmm" sa Josephine med tandborsten i full gång.
"Det var duktigt av dig att uppföra dig hela dagen - jag vet att det inte alltid är lätt. Men både mamma och syrran la märke till en förändring hos dig. Mamma sa något om att du ju alltid varit en söt och bra flicka men att du kanske kommit in i en sen mognadsprocess eller nåt? (Hö-hö)."
"Mmmmfff - men jag kunde ha uppfört mig, ändå, även du inte gjort sådär", sa Josephine
"Kanske, men det har vi inte sett förut. Ibland kan 'better safe than sorry' gälla", sa Robert. "Men du ska ha beröm även för att du inte alls var olydig när du fick smisk den här gången. Fast om du vill vara litet hemlig om att du har fått det, så ska du nog inte göra som du gjorde när syrran kommenterade din nya klänning"
"Vad? Vad gjorde jag då" undrade Josephine oroat.
"Äsch, jag höll på och gav dig pluspoäng för att du hade börjat göra bättre klädval både vad gäller vad som passar dig och ekonomiskt. Och när jag sa det så lade du dina händer på häcken igen. Gulligt, beskyddande liksom. D-det låter jättelöjligt men jag får lust att göra barn med dig när jag ser dig göra så. Tror inte morsan såg det, men syrran tyckte jag såg litet undrande ut"
"Usch, jag hade velat att jag inte hade gjort så när din syrra såg, men jag är glad ändå för att du tänkte just det du sa. Jag förstår hur du tänker, tror jag"
"Jag går och lägger mig nu - du kommer väl snart?" sa Robert
"Mm"
Josephine kom in i sovummet några minuter senare. Robert låg i sängen med en bok, men vände inte blad under den tid det tog Josephine att klä av sig.
"Du? Kan du inte lika bra släcka, om du ändå inte läser?"
"Jo. Vill du prata om något i mörkret igen?"
"Ja - jag är glad att du fattar sånt - fast du är en man, dvs fantasilös", sa Josephine.
"Vad är det du vill säga i mörkret nu då", sa Robert.
"Öööh jo, det då som du sa, du berömde för mig för att jag inte var o-olydig när.... jag fick smisk i morse...Jag tror...att jag liksom börjar fatta lite - det där som Angela sa, eehh om att det kan vara BRA för tjejer att få smisk? Som jag tyckte var jättekonstigt, innan.
"Ja"
"Jo, jag börjar tro att det kanske kan ligga nåt i det?"
"Det verkar ligga mycket i det, tycker jag", sa Robert.
"Tänkte du skulle säga det. Men killar tänker så praktiskt - 'quick-fix', liksom. Det blir lätt att tänka att 'mer är bättre'', alltid, då", sa Josphine litet osäkert.
"Hur menar du?"
"Jo ööh, D-det ööh gör nog starkt intryck på en tjej att få smisk, i alla fall på mig .... Och det är inte bara för att det svider som fan (det gör det) men även om smärttålighet inte är just min bästa gren, så är vi tjejer nog inte helt utan?
"Nej, det trodde jag inte - ni föder ju barn, t ex?"
"Ja, t ex det", sa Josephine. "Jag börjar i alla fall tro att en tjej känner en massa även om hon inte får så jättemycket smisk?" B-bara det där att tänka på att man ÄR en tjej som får smisk hemma gör ju stor skillnad? Man liksom vet ju att såna tjejer finns, men det är ändå ovanligt?"
"Ja, det förstår jag", sa Robert.
"Och....då tänker man ju en massa på det. Jag har tänkt på det en massa. Det är nog därför man gör sånt som att lägga händerna som du såg att jag gjorde, om nånting liksom påminner en om att man ööh.... t ex har den här klänningen på sig för att man HAR fått smisk på stjärten eller att man uppför sig för att man blivit lovad det annars".
"Det är väl därför som det kan vara bra för en tjej att få litet smisk, tror jag. A-att vi så lätt får upp de där bilderna i huvudet, och...de gånger du gett mig smisk har det ju varit framför spegeln. S-så jag har ju sett hur det ser ut när jag ligger där och vrider mej och benen går upp och ner - och jag tänker ju på att grannarna hör att...jag inte får ha mina trosor på mig...", sa Josephine.
"Ja? Hur hänger det ihop med att börja fatta att det kan vara bra?" undrade Robert.
"Jo.... i och med att man har de där bilderna, och tänker på det jättemycket s-så vill man ju vara lydig, för man ser så tydligt för sig vad som annars händer. O-och om det inte är några orimliga grejer öööh, så är det litet OK att vara lydig också, faktiskt. Det blir liksom spännande att vara lydig för att man tänker på att man får smisk annars, men det är jättetråkigt att vara det om det bara är en allmän förväntan att man ska vara det. Förstår du hur jag menar?"
"Vet inte - fortsätt!", sa Robert,
"Jo, man SKA ju gilla sin mans mamma och hans syster. Det ska man bara. Men om man är en lite avig personlighet som jag så ser man liksom inga tydliga belöningar i att göra det som väntas av en. Men om man tänker på att man har fått smisk, eller kanske ska få det, och anstränger sig att uppföra sig, så kommer det ju en belöning lite oväntat, för att de reagerar ju förstås på hur man uppför sig och vet inte varför man gör det. Du fattar väl att jag VILL ju bli omtyckt av din mamma och syrra? "
"Ja, det hoppas jag - och de gillar dig, också. De är väl bara aviga på sitt sätt?"
"Ja, det fattar jag väl på något sätt. Men om det bara är en sån där fet förväntan kan det liksom vara roligare - mer spännande - att vara olydig.
I alla fall, jag tror att om en tjej har börjat märka det där, så börjar hon också förstå att det kan vara bra att....ha en kille som ger henne lite smisk ibland. Fast....man behöver nog litet tid att vänja sig? De flesta tjejer är väl litet rädda att killen ska vara en misshandlartyp, o-och då behöver man nog tid att förstå att lite smisk på stjärten inte är farligt på något sånt sätt. M-men det kanske inte behövs så mycket? I och med att man tänker på det så mycket. Jag tror att jag kommer att tänka på smisk varje gång jag ber om lov att gå ut med kompisar och sånt som du sa att jag skulle göra...", sa Josephine.
"Det låter väl jättebra. Och visst har jag märkt en förändring hos dig sedan jag började med det. Du är liksom mjukare och mer kärleksfull, utom det där att vara lydigare. Men hade du inte fått smisk idag, så hade du väl inte tänkt sådär heller?"
"Nej, det är klart att ska jag tänka på det så måste jag förstås också FÅ smisk ibland. Det förstår jag. Jag tror du kommer att vara rättvis med det - mer rättvis än Leonard är mot Angela, tror jag. M-men jag vill att du ska förstå att jag tänker en massa på det. J-jag tror faktiskt att....det som du ville göra när du skulle gå igenom budgetregler med mig, du vet? Att jag får ligga över knäet på dig och att vi drar ner mina trosor och att jag får några klatschar medan du talar om vad som gäller? Jag tror det skulle räcka ganska långt, oftast. För att jag tänker så mycket på det, efteråt. Nu bråkade jag ju visserligen den gången när vi skulle ta av mig trosorna, och det... gjorde jag ju gången innan, också. Fast det var ju första gången som jag fick smisk, och då är det väl inte så konstigt?
"Nej, det tycker jag inte. Vart vill du komma?", sa Robert.
"Öööh jo, jag tänkte att vi kanske inte behöver hårborste och det där som Angela pratade om? Om jag inte är väldigt olydig när jag ska få smisk, och det var jag ju inte idag, eller hur? O-och som du sa i morse så är det inte jag s-som bestämmer när... jag ska få. Det förstår jag ju också nu, för då skulle det ju aldrig bli av. M-men det här med att få innan - det är så skämmigt. Det känns som om de liksom kan veta, fast det kan de ju inte"
"Nej, men att du blir lydigare, märker de ju. Vi fortsätter allt ett tag med att du får smisk innan vi träffar mamma. Det tror JAG är bra för att hålla igång det där tänkandet", sa Robert.
2020-06-29, Kl. 19:37
”Jag har något som....som jag kanske borde berätta för dig”, sa Josephine.
”Ja, vaddå?”, undrade Robert.
”Jo i lördags på Jennifers möhippa så hände det en liten grej i början på kvällen. Jag berättade det inte då, för öööh det hände ju i början på kvällen som sagt och jag glömde väl bort det sedan.... ”
”Ja, vad var det som hände, då?”
”Öööh, jo det var ju en kul möhippa. Alla var glada och uppåt. Den här lilla incidenten var när vi var på Rabalder för fördrinkar, du vet? Vid kvart i åtta, sådär. Och så var det en gubbe där med några kompisar. De var väl 65-årsåldern alla tre och typiska såna där gamla surgubbar som fortfarande tycker det är något häftigt med att sitta på ett sånt ställe och se på fotboll på storbildsskärm.... De tyckte vi var litet högljudda och det var vi väl litet, kanske. M-men det är ju ett ställe som man går på för att ha kul, eller hur? Så det sa vi till dem, och ööh så tänkte vi inte så mycket mer på saken.... Men så var det ju så att det var jag som betalade för oss allihop. Och på något sätt så hade väl den gubben som tjatade mest fått ut mina personuppgifter från Rabalder. Och idag hörde han av sig till mig. Jag sa naturligtvis att vi var hemskt ledsna om vi hade stört dem och så...”
”Ja, vad är problemet?”
”Jo, öhhh att han mumlade något om att han gärna ville att....öööh min man skulle kontakta honom. Jag sa att det är du säkert inte intresserad av för en sån bagatell”, sa Josephine
”Nej, det vill jag väl inte heller, om det är precis som du säger. Vad är problemet?, sa Robert
”Jo, han sa något om att HAN kanske skulle kontakta dig. Men om han skulle göra det så säger du väl att våra affärer är utagerade? Gör det helst kort om det skulle komma ett sånt samtal, tycker jag. Jag tror det är något knepigt med gubben - han är nog något slags pervo - en stalkertyp, tror jag, som man inte vill ha att göra med. Antagligen så hör nog inte av sig - jag sa till honom som det är att dina kontaktkoder är sekretessbelagda för dit arbetes skull, men då sa han att han ju har min adress. H-han skulle kunna komma hit på besök, sa han. O-och han arbetar tydligen i vårdservicen så han kan komma in genom porten sa han, och vänta ut dig vid vår dörr. Visst låter det som en riktigt läskig typ?”, sa Josephine.
2020-06-29, Kl. 19:38
”Vadå (klatsch, klatsch) dölja något? D-det (klatsch, klatsch) gör jag inte alls!"
2020-06-29, Kl. 19:39
”J-jag vet (klatsch, klatsch) att jag lovat (klatsch, klatsch) att alltid (klatsch, klatsch) berätta om allt (klatsch, klatsch) sånt som händer (klatsch, klatsch) när jag är ute (klatsch, klatsch) på egen hand. Tyckte väl inte (klatsch, klatsch) att det här verkade så viktigt” Ooohhh.
Men jag lo-ovar (klatsch, klatsch) att alltid göra det i fortsättningen (klatsch, klatsch)
2020-06-29, Kl 19:40
”JajaJA! Jag SKA hämta den!!!
”Snälla, kan jag inte få ta på mig mina bikinibrallor igen om jag ska hämta hårborsten? Den l-ligger i min väska som står i köket, och det är ju bara härinne som jag drog för gardinen?” (klatsch, klatsch) (klatsch, klatsch) JA, ja - jag går nu!!
2020-06-29 Kl 19:42
BUUU-Ähhhh, BUUU-UHUH!
”Jag s-ska berätta allt BUUUh-UHH, men då-å måste du lägga undan den där jävla hårborsten om jag s-ska kunna p-prata!!!”
J-jag förstår ju att d-det är lika bra att berätta allt, om du ändå tänker p-prata med honom. Oooohhh vad det svider med den där jävla hårborsten!!
J-jag förstår att jag får mer smisk när jag sagt det här, men kan jag inte få resten med handen? J-jag klarar inte hårborsten mer nu, snälla!
Och kan jag inte få stå upp en liten stund? Jag lovar att inte bråka när jag får lägga mig igen sedan?”
”Jo, det kan du väl få, men varför....” började Robert.
Han hade inte behövt fråga. Josephine hade nappat åt sig en kort sommarkjol som låg slängd på en köksstol när hon hämtade hårborsten. Hennes klädsel bestod nu av kjolen plus en liten top som hon brukade sola i för att den hade små halvkupor som lämnade mycket av brösten bara. Hon gav honom förklaringen genom. att stoppa in båda händerna under sin lilla kjol och började frenetiskt gnida sina röda skinkor uppifrån och ned, så att Robert fick se kjolen hastigt lyftas som en ridå, och lika hastigt falla ned igen. Mönstret upprepades gång på gång, medan Josephine hoppade omkring på golvet och lät OOOO-ooo . Robert tyckte det var ganska kul att titta på, men sa sedan:
”OK, tillbaks nu, så ska du få mera smisk - Jaja, med handen, och säga hela sanningen om det här”
(klatsch, klatsch)
”Oooh! Ööhh, jo, du minns kanske att jag, Jessica och Emelie hade cheer-leader outfits på oss på möhippan? Det var ju för att Jennifer höll på en massa med det under sitt år som utbytesstudent i USA? Och vi tre kan ju också lite sånt, så vi skulle ju göra ett litet nummer av det där. Emelie hade gjort jättefina outfits med korta kjolar i blodapelsinrött och vita, korta jackor med ränder i samma färg och så hade vi pom-poms och hela skiten, plus...
(klatsch, klatsch, klatsch)
”Du behöver inte dra allt det där - jag såg ju dräkten när du bad om lov gå på möhippan, och jag frågade vad ni skulle göra”, sa Robert.
”Öhh, ja. I alla fall, de där gubbarna var rätt otrevliga när de höll på och tjatade på oss att vara tystare och inte skymma bilden. Så när vi hade gjort vårt lilla nummer och satt oss ner, men fortfarande hade våra outfits på oss, så ville Jessica och Emelie att vi skulle retas lite med dem. Du vet ju hur det ser ut på Rabalder? Lokalen är ju liksom en massa armar och tarmar, du vet? Och borta i en av dem, så var det egentligen bara vårt sällskap, de där gubbarna och inte så många till...”, fortsatte Josephine sin berättelse.
”Ja?”
”Öööh, det är en sak till om våra outfits som jag borde säga...får jag det?”, sa Josephine.
”OK!”
”Jo, under kjolarna hade vi såna där 'ruffled panties' du vet - liksom lite småflicksaktiga trosor med fastsydda volanger över hela, fast ganska söta. Jag vet inte om jag kom ihåg att visa dig dom när jag bad om lov att gå?”
(klatsch, klatsch)
”Nej, du 'kom inte ihåg' det”, sa Robert. ”Det har en väldigt förbättrande effekt på ditt minne när du ligger här och inte har några trosor alls på dig, däremot!” (klatsch, klatsch, klatsch)
”Oooo, ooo ooo! I alla fall, det var nog de där trosorna som gav oss idén att göra ett litet extranummer för de där gubbarna. Öhh - du blir nog rätt arg när du hör vad ska säga nu, tror jag. Kom ihåg att du sa igår att du älskar mig, och vill göra allt för mig, sa du - minns du?”, sa Josephine.
(klatsch, klatsch, klatsch)
”Jag minns. Det är därför du får vad du behöver nu”
”Oooo! Jo, det var visst någon frispark eller nåt sånt på gång, och det var då vi gjorde vår lilla grej. Vi hoppade upp och ställde oss i vägen för bilden. Kom ihåg nu att allt det här jag säger nu gick jättefort - liksom en flash, bara. Det låter värre när man berättar det...., sa Josephine litet dröjande.
(klatsch, klatsch)
Ooo ooohhh! Öhh, jo vi hoppade upp framför bilden, som sagt. O-och så ställde vi oss bredbent med ryggen mot de där gubbarna. Och sedan böjde vi ner huvudet, djupt - så vi kunde titta på dem mellan våra ben. Och då fick vi ju ändan högt i vädret, och så ....drog vi upp våra kjolar baktill så att vi liksom visade upp de där trosorna ... Vänta! Det är lika bra jag berättar allt, innan....” sa Josephine.
”Öh - allt det här är ju jättedumt gjort och jag ångrar verkligen, verkligen att jag lät mig övertalas av Jessica och Emelie", återtog Josephine.
”M-men det gick väldigt fort, som sagt. Och när vi hade stått så där och ruskat på stjärten litet och, så öööh vände vi på oss, och böjde oss djupt framåt i stället. Och så.....öhh öppnade vi de där små jackorna och visade tuttarna, litet. Alltså, Jessica hade ingen BH på sig och Emelie hade knäppt upp sin, och så drog hon upp den över brösten ett litet, ögonblick. M-men jag gjorde inget sånt, jag lovar! Jag liksom bara tog tag i kuporna på min BH nedifrån och bara ööhh putade upp dem litet....”
2020-06-29, Kl. 19:48
Josephine står i ungefär samma position som ett antal minuter tidigare, dvs med båda händerna under sin kjol, noggrann med att ordentligt hålla den högt ur vägen för sina händer som hon nu litet mjukt och försiktigt masserar sina skinkor med. Hon har återfått sina bikinitrosor, och dragit upp dem till låren. Hon gör ett förök att dra dem högre och flämtar till litet. Sedan drabbas hon av tvivel om det är en bra idé att försöka dra dem hela vägen upp - de är ganska styva och tajta, som bikinitrosor ofta är - och låter dem stanna mitt på låren. Eftersom hon helst vill ha händerna pressade mot sina båda skinkor, så har hon inte torkat tårarna som rinner i ansiktet på henne, eller gjort något åt sitt rufsiga hår. Inte heller har hon stoppat tillbaka brösten i de små kuporna på sitt linne - de hade uppenbarligen hoppat ut därifrån under livligt sprattlande. Hon är helt fokuserad på ett animerat samtal med Robert, som sitter kvar på hennes sminkbordspall. Han iakttar belåtet hennes kamp med bikinibyxorna. Robert har under tiden låtit henne lyssna på en utläggning om hur man uppför sig. Han tycker att hennes uppenbarelse passar precis för att lyssna på detta, och säger därför mycket han har på hjärtat i högt tempo. Hans händer är sysselsatta med någonting som både liknar det Josephines händer har för sig, och inte - han masserar sin högerhand med den vänstra, och ibland tar han upp högerhanden mot munnen och blåser litet i den.
”Ja, ja, jag ska gå och lägga mig”, sa Josephine. ”Men då får jag ju göra det utan att få något av maten jag själv köpte. O-och jag har ju fått så mycket smisk så stjärten svider mer än något jag varit med om. O-och så har jag fått tre veckors utegångsförbud mitt i sommaren! Tycker du inte det räcker? J-jag förstår att jag fick så mycket smisk, men nu när jag har fått det kan vi väl i alla fall prata litet om det där andra du sa? Det kan du väl ändå inte MENA? Snälla....
”Om du vill prata mera, så är du välkommen tillbaks i mitt knä. Allt det andra du har sagt skulle du tänkt på innan du skämde ut dig på Rabalder”, sa Robert.
”Nej, nej inte det”, säger Josephine. ”Jag SKA göra det för fan! Hon börjar gå mot badrummet men hindras av sina bikinibrallor och börjar göra ännu ett försök att dra upp dem, flämtar till och bestämmer sig för att ta av dem helt i stället. Fortfarande med båda händerna på skinkorna och kjolen uppdragen går hon sakta mot badrummet. Robert hörde vattenkransljud följt av tandborstljud. Sedan hör Robert henne mumla "vafan kan de aldrig fälla ner ringen för". Sedan hör han den där flämtningen igen, uppenbarligen när Josephine satte sig på toalettstolen. Därefter hördes vattenkransljud igen - Robert vet att Josephine brukar göra det som ljudkuliss när hon kissar. Sedan hör han henne mumla "varfan är den nu, då? Jag vet att ju att jag la den här någonstans. De sista ljuden han hör är en kapsyl som skruvas av och Josephine som mumlar: ”Åh vad skönt! Litet till...” Så hörs ljud som låter litet som det brukar när Josephine gnider in hudlotion på sina lår - och ändå inte riktigt. Sist ser han Josephine gå mot sovrummet. Nu har hon tvättat bort mascaran som hade runnit kring hennes ögon och stoppat tillbaka brösten i sina kupor. Men bikinitrosorna hålerl hon i sin ena hand, och har den andra kvar under kjolen, medan hon går till sovrummet.
Robert blir nyfiken på vad de sista ljuden han hade hört skulle betyda, och tar en titt i badrummet. Josephine var inte den som ställde undan något i onödan. På tvättställskanten står en flaska med texten ”Kylbalsam - svalkar vid solsveda och insektsbett”
Robert flinar lite. ”Nåja, det kan hon väl gott få ha”, mumlade han.
2020-06-29 Kl 22:48
När Robert gick och lade sig så låg Josephine i en orolig slummer. Hon hade bara den lilla soltoppen på sig, och hade sparkat av sig täcket. Robert tyckte det såg liksom värnlöst och oskyddat ut - han lade försiktigt på henne täcket. Hon vaknade till och kröp intill honom, och slog båda armarna och ena benet om honom. ”Är du vaken?” sa han. Han tog litet lekfullt fram hennes bröst ur soltoppen igen och smekte dem litet. Josephine tog av sig den helt, och pressade sig tätare intill honom.
”Du, jag tror egentligen inte jag vill ikväll. Det är så varmt, och jag ska upp tidigt i morgon”
”Nej, inte jag heller, egentligen”, sa Josephine. ”M-men vad säger du om att jag bara ger dig ett blow-job, då? Det går ju rätt fort?”
”Javisst vill du vara så osjälvisk, så - ja tack!”
”Just i kväll vill jag det”, sa Josephine. ”Men först - vill du göra en sak för mig? D-det står en flaska kylbalsam i badrummet.... Vill du hämta den?
När han kom tillbaka med flaskan stod Josephine på knän och armbågar i sängen. "Ta mycket - över hela stjärten men gnid in det varligt".
Robert sprutade ut flödigt med kylbalsam och började mycket försiktigt gnida in den över Josephines hallonröda skinkor.
”Ååååhh vad skönt!!, sa Josephine och svankade. ”litet till, snälla”.
”Titta - det där gillade du visst. Du har redan stake!”
”Skönt att suga litet när man känner sig så här”, mumlade Josephine. Robert tyckte att det minsta han kunde göra för henne medan hon grep sig an uppgiften hon utförde, fortfarande stående på knä framför honom var att ge henne ännu litet mer kylbalsam med varlig hand - något som av de dämpade ljuden att döma var till Josephines stora gillande.
”Du? Prata bara lite? sa hon sedan.
”OK, då - lite?”, sa han.
”Jo, kan du inte gå mig tillmötes en liten bit? Om vi gör så att jag får kontakta den där gubben i morgon och be om ursäkt som du sa? O-och alltihop... kan inte det få räcka? Kan jag inte få slippa att säga resten när jag ber om ursäkt på Rabalder? Snälla? Jag vet att jag var jätteolydig, m-men där jobbar ju Frida som jag gick i skolan med... Jag får skämmas ihjäl! Det vill du vill inte?
”Nja, jag vet inte...”, sa Robert.
”Snälla? Jag ska aldrig göra så mer, och jag har ju fått så mycket smisk så att jag nog inte kan sitta ner på jobbet i morgon förmiddag. M-men så går jag tidigt och ordnar med det där? O-och jag kan ju förstå att du tycker som du gör efter det som vi gjorde. Men honom kanske jag inte behöver träffa igen - men de på Rabalder kommer jag ju att se igen.... Snälla? Jag ska be om ursäkt så ordentligt! Tycker du inte det räcker, så....kan du väl ge mig litet mer smisk i stället? Om några dagar? Snälla, det blir väl bättre? Eller så att när jag får börja gå ut med tjejkompisar igen - så kanske vi kunde göra som när jag ska träffa din mamma? Att du ger mig litet smisk innan jag får gå ut med Jessica och Emelie?
”Ja, ja OK, då. Men då blir det båda de sakerna och så gör du allt det andra precis som vi sagt"
"Jadå, det ska jag! Tack, snälla", sa Josephine.
2020-06-30, Kl 17 48
Josephine tittade ut genom köksfönstret, och såg Robert närma sig huset. "Så bra, här kommer han. Just när maten är nästan klar".
2020-06-30, Kl 18 01
Robert kommer in i lägenheten.
"Hej! Jag såg dig på gatan för en liten stund sedan! Vilken lång tid det tog för dig att komma upp? sa Josephine.
"Hej älskling! Jag mötte tanten Lindkvist som hade hört en del av allt halla-baloo igår och ville veta vad du hade hittat på den här gången", sa Robert.
"Åh, den där snokande kärringen? Måste hon lägga sig i..."
"Sch - döm inte ut henne! Hon sa faktiskt nåt om att 'inte vara för hård mot flickstackarn', ska jag säga dig!"
"Åh...!"
"Men när hon fick höra vad du hade gjort, så tyckte hon att du borde få smisk på bara stjärten varje gång du skulle ut med såna kompisar i ett halvår. Så då sa ju jag att det är lite så som det kommer att bli. Är ju litet kul att hon på sätt och vis kom med samma slags förslag som du gjorde själv", tycker jag. "Vi hade rätt roligt åt det, faktiskt".
"Öhh, jaha. Måste du prata med henne om allt det där?"
"Äsch - det är väl trevligt att ha litet kontakt med sina grannar, och prata bort en liten stund? Hon är väl ganska ensam, och har inte så mycket att intressera sig för utom det som händer här. Men hur har din dag varit, älskling?"
"J-jovars. Det känns bättre att göra det man ska på dagen, än att tänka på det natten innan, kan man säga. O-och det gick väl skapligt, på sitt sätt. De på Rabalder tyckte det var rätt OK när jag bad om ursäkt och fyllde på deras drickskassa. O-och det var ju inte precis så att de kastade ut oss, som du sa igår. De bad oss gå, skulle jag uttrycka det...
O-och jag fick tag på gubb...Mårtensson menar jag, och bad ordentligt om ursäkt och sa allt det där... som jag skulle säga. O-och han verkade väl rätt nöjd. Han sa faktiskt att de hade väl kanske också varit litet tjuriga och att man skulle inte vara långsint, sa han.. O-och jag fick sagt också att du ville kontakta honom för att kolla att jag gjort allt som jag skulle. H-han sa att det skulle bli bra om du kontaktade honom vid åttablecket. Han är ute i en stuga så han ville bli uppringd på en gammal mobil - jag har skrivit upp numret åt dig"
2020-06-30, Kl 20 01
Josephine ställde sig utom synhåll i köket då Robert kontaktade Örjan Mårtensson, vilket medförde att hon enbart hörde Roberts repliker under samtalet:
- Hej, det här är Robert, Josephines man. Jag är hemskt ledsen för att hon uppförde sig så illa förra veckan på Rabalder, och jag ville kolla att Josephine har bett ordentligt om ursäkt?
- Det var kul att höra! Och sa hon nånting mer?
- Bra att hon gjorde som vi hade bestämt och inte fegade om det! Jag tyckte att ni skulle få veta att jag hade tagit tag i saken för jag kände mig litet ansvarig eftersom jag hade släppt iväg henne. Jag trodde de skulle hålla sig på sin kant med sin möhippa, men jag skulle ha satt upp bättre regler för sånt.
- Nej, hon får be om lov om hon ska få gå ut, och hon får inte dricka så mycket. Men hon har inte levt med de reglerna så länge, än.
-Ja, det är väl fortfarande lite ovanligt att göra så, men det sprider sig nog som du säger.
-Nej, det var förstås inte hennes egen idé att hon skulle tala om för dig att hon fick smisk. Hon fick lova det medan jag hade henne kvar över knäet
Robert såg att Josephine öppnade munnen som för att börja säga något, men stängde den igen och placerade händerna på stjärten.
- Nej, Josephine har inte fått smisk så länge. Vi har varit gifta i ett och halvt år, men det var faktiskt bara två månader sedan jag började med det här.
-Ja, jag ska absolut fortsätta med det.
-Nej, det här var nog typ bara tredje eller fjärde gången som jag gav henne det. Och det är väl en del av förklaringen att hon kunde göra något så dumt. Hon gör annars framsteg tycker jag, men det är som att man får ta itu med varje ofog för sig
- Ja, lite oftare i fortsättningen. Hon ska få litet smisk varje gång innan hon ska gå ut med de där andra tjejerna som också var med om det där barnsliga tilltaget mot er. Fast just nu får hon inte gå ut alls.
-Ja, precis. Litet att tänka på under kvällen och så förstår de att det kan bli mer när de kommer hem.
- Nej, hon fick inte smisk av sina föräldrar, utan det var första gången för henne när jag började. Igår var faktiskt första gången som hon fick litet smisk med sin hårborste. Det brukar räcka bra med handen, men det var kombinationen av hårborsten och att jag skulle kolla hennes historia mot din som fick fram sanningen.
-Nej, hon får inte ha några kläder ivägen när hon får smisk. Alltså, inte några som har någon betydelse i sammanhanget, om du förstår. Ett par trosor skulle väl inte göra så mycket praktisk skillnad, men för känslan i det....
- Nejdå, det var lite sånt i början, men nu har hon börjat inse att det liksom inte är hennes beslut när hon ska få smisk.
-Ja, just det, ha-ha, det blir mer av det där att lova att aldrig göra om det och sånt då, i stället.
-Ja, det lovade hon nu också.
- Vi har redan bestämt att hon snart ska få smisk igen. Det var faktiskt hennes eget förslag.
- Jo, jag ville att hon skulle få tala om för personalen på Rabalder att hon fick smäll på stjärten när sanningen hade kommit fram. Alltså när hon bad om ursäkt där, precis som hon gjorde när hon kontaktade dig. Men så har hon någon gammal kompis som arbetar där, och bad att jag skulle låta henne slippa det. Och så sa Josephine att hon hellre ville ha mer smisk än att säga det jag tyckte hon skulle. Och jag gick med på det...
-Ja, de skäms väl lite för det. Josephine bad faktiskt att få köpa en ny bikini med litet större byxor, ha-ha. Det tycker jag var rätt gulligt så det ska hon få göra innan hon får smisk igen för nu ser det ju ut som om sommarvärmen ska hålla i sig.
- Nejdå, hon är här och lyssnar. Är väl litet... vad ska man säga? Tyst och dämpad, kanske.