Joe Cane och min moster Lena hade varit ett spankingvärldens stjärnpar.
En engelsman och en svenska, som tillsammans bjöd dyrt betalande
Londonpublik på bisarr underhållning nere i en källarteater. Nu var det
hösten 1975 och Joe hade dragit sig tillbaka. Närmare bestämt hade han
flyttat till Wales, för att där hjälpa sin bror med driften av en liten
fotofirma.
För Lena innebar det en karriärskris. Det behövdes plötsligt en ny
färgstark scenpersonlighet, som hon kunde få smisk på stjärten av inför
publikens ögon.
Hennes och min lägenhet var ingen idealisk miljö för partyn.
Vardagsrummet var normalstort, och utöver det fanns våra två sovrum,
badrummet, köket och en trång hall. Ändå skickade hon inbjudningar till
tolv särskilt utvalda personer, och en råkall novemberkväll anlände de
för att vara med om ett cocktailparty.
Genom att gå runt bland de drickande gästerna och småprata,
hoppades moster finna en man eller kvinna värdig att efterträda Joe.
Jag hade blivit kontorsanställd och fått normala arbetstider.
Faktiskt så var det för tillfället jag mer än hon som såg till att vi
hade pengar till mat, hyra och andra räkningar.
Min uppgift vid partyt var att förse gästerna med påfyllning i
cocktailglasen och tilltugg. Jag höll till vid ett litet bord, som
placerats nära hallöppningen och badrummet. Spolljud hördes ideligen
från toalettstolen, eftersom det dracks i stora mängder.
Nästan alla som kommit var arbetslöst teaterfolk, och ett uppdrag
inom spankingvärlden var för dem en desperat sista utväg. Att även min
moster började bli desperat märktes på hennes minimala klädsel. En
ytterst kort svart negligé och röda högklackade skor var vad hon hade på
sig.
Länge kunde jag inte uppfatta hennes samtal med gästerna, och det
kändes frustrerande, men så kom hon på nära håll i samspråk med en
kvinna i femtioårsåldern som hette Ruth Kennedy. Med varsitt glas i
handen stod de och betraktade vardagsrummets roligaste väggdekoration.
Det var en inramad uppförstoring av en teckning, som publicerats i en
porrig skämttidning strax innan det att min moster och jag lämnat
Sverige. Tecknaren hade återgett hur hon med uppdragen negligé låg i
finansminister Gunnar Strängs knä och fick smisk på bara stjärten, som
straff för skattesmitning.
Den rundkindade, glasögonprydda och storkrulligt nypermanentade
Ruth gillade karikatyren.
- Trevligt att se en vacker kvinna i
negligé, både i verkligheten och skickligt återgiven på bild, sa hon.
- Tack för komplimangen, Mrs Kennedy! sa moster.
- Säg Ruth
istället! Och håll upp negligén en stund över midjan!
Det blev som Ruth önskade. Hon fick sig en titt på min mosters
triangelformade underlivsbuske. Den var blonderad, precis som håret på
huvudet.
- Jösses! sa Ruth. Det är inte ofta man träffar en kvinna
som överallt är så lik Marilyn Monroe som du. Berätta hur teckningen
blev till!
Inställsamt leende släppte moster ned negligén och fortsatte
konversationen:
- Som du vill, Ruth. Jag hade vikt ut mig flera
gånger både i svenska och utländska herrtidningar, och filmrecensionerna
jag fick blev väldigt elaka efter en kontroversiell nakenscen. Och så
till råga på allt kom ett avslöjande om att jag råkat undanhålla svenska
staten en massa skatt. Då kunde tecknaren inte motstå frestelsen att
göra något roligt av folks indignation. En del menade att teckningen
skulle ha blivit ännu bättre, om han låtit landets finansminister få ta
av sig livremmen och aga mig med den istället. Du förstår, herr Sträng
brukar vara helgarderad och ha både livrem och hängslen, så att byxorna
ska sitta uppe ordentligt runt hans stora mage.
Berättandet fick avsett resultat. Skrattande sa Ruth:
- Du
är förtjusande, Lena, och jag är glad att du bjöd hit mig.
Moster
ställde ifrån sig sitt tömda glas på mitt bord och knäppte händerna
ovanför skötet, innan hon vänd mot sin gäst insmickrande sa:
-
Roligt att höra, för du är den viktigaste här närvarande personen för
mig.
Ruth Kennedy hade sitt ursprung i Irland och var en väldigt
framgångsrik romanförfattare, som på senare tid vågat sig på att skriva
provokativt. Trots stark kritik från feministiskt håll, skildrade hon
relationer där gränsen mellan smärta och njutning var vag. De två
kvinnorna satte sig nu i vår skinnsoffa, som stod långt från mitt lilla
serveringsbord. Det retade mig. Jag ville höra vad de sa till varann,
samtidigt som jag var besviken för att min moster nyss sagt att Ruth var
viktigare för henne än jag.
Andra gäster fortsatte vara törstiga, och jag måste se till att de
fick ännu mer alkohol i sig. Hämningarna försvann helt hos två
arbetslösa skådespelare. Den ene mycket långhårig och iförd vit
polotröja och manchesterkostym sa sluddrigt:
- Jag trodde det
skulle bli ett spankingparty. Vi är ju för fan hemma hos en spanking
star.
Den andre kortklippt rödhårig och bohemiskt klädd i jeans
och vid utanpåskjorta svarade:
- Var inte så otålig! Klart hon
kommer att få sig en omgång förr eller senare.
De tystnade bägge, för från soffan hördes klatschljud. Moster fick
smisk av Ruth Kennedy. På den vita soffmattan bildades snabbt en
åskådarklunga. Alla övriga gäster ville titta på. Jag måste tränga mig
fram mellan två storväxta och föga attraktiva kvinnor för att få fritt
synrum. Hon till vänster om mig var bredaxlad och manhaftigt kortklippt,
och hennes väninna på min högra sida hade jag lagt märkte till
ordentligt flera gånger tidigare under kvällen. En så väldig näsa som
hennes hade jag sällan tidigare sett i en kvinnas ansikte. Därtill var
hon säkert en och åttiofem lång.
Mosters samspel med Joe Cane hade varit intensivt och kraftfullt,
men inget som hänt mellan dem kunde ändå jämföras med den aga hon fick
nu liggande i Ruth Kennedys knä. Daskningarna fick stjärthalvorna att
bli djupröda och i min mosters röst hördes hur ont det gjorde:
-
Nej! Neej! Sluta! Snälla sluta!
Ruth lät sig inte påverkas av
skrikprotesterna. Med pondus i sin röst svarade hon:
- Du bjöd in
oss för att du längtade efter smisk, och ännu mer ska du få på din
förtjusande stjärt. Sanslöst vacker är du, men också en bortskämd och
ansvarslös dam, som inte har en aning om vad socialt patos innebär. Det
tänker jag snabbt råda bot på. Vid nästa föreställning blir det ingen
inträdesavgift och publiken kommer att bestå av utvalda hemlösa män. Jag
vet precis vad dom behöver och vad du behöver.
*
Alla gör inte vad som helst för pengar. De som har en trygg
ekonomi kan utan problem avstå från erbjudanden, där motprestationen är
offentlig förnedring. Min moster saknade det privilegiet, och därför
stod hon en decemberkväll 1975 vid källarteaterns publikingång och
hälsade de utvalda välkomna. En ytterst kort svart negligé och röda
högklackade skor hade blivit något av hennes signum. Ännu en gång var
det allt hon hade på sig.
Endast två personer i insläppskön hade anställning och ett hem. På
kontoret där jag jobbade fanns Mary. Hon var ingen skönhet, men hade
inre kvaliteter som min moster saknade. Med Mary kunde jag prata om
politik, klasskillnader och historia. Hon var medlem i Labour och hennes
mål var att bli Storbritanniens första kvinnliga premiärminister. Det
faktum att hon blivit min flickvän räckte för att hon skulle få en av de
två biljetter som inte delats ut i rent välgörenhetssyfte.
Ruth Kennedys ekonomiska situation var extremt god tack vare
hennes enorma bokförsäljning. Medan jag och Mary sakta närmade oss
publikingången, pratade vi lågmält om henne och den överenskommelse hon
fått min moster att gå med på.
- Jag förstår absolut inte hur Ruth
kan kalla detta välgörenhet, sa Mary. Gubbarna får ingen gratismat.
Inte ens te bjuds det på.
- Nej, men helt gratis får dom se
en spanking star i aktion på scenen, sa jag.
Mary fnös till och skakade på huvudet. Två gemensamma luncher hade
helt gått åt till att övertala henne att göra mig sällskap denna kväll.
Gång på gång hade hon upprepat att spanking utdelad på en scen var
smaklös förnedring. Något som ingen man borde få se en kvinna genomlida.
Till skillnad från mig kunde Mary glädjas åt att ha en stor
beskyddande familjekrets, som hon noga beskrivit vid ett av våra långa
samtal. Själv hade jag berättat om den starka betydelse moster fått i
mitt liv. Att hon gett mig familjekänsla och visat sig naken för mig
första gången den dag jag fyllt fjorton år. Hon var sladdbarnet i en
syskonskara, där jag ogillade alla de
fyra bröderna och hennes
enda syster, den snart femtioåriga kvinna som var min biologiska mamma.
Aldrig förut vid ett publikinsläpp hade Lena behövt stå och säga,
vad hon gång på gång måste upprepa nu:
- Varmt välkommen, Sir!
Hoppas min stjärt och allt annat vi har att bjuda ska bli till glädje!
Få av de illa klädda gubbarna som passerade henne avstod från att
svara på hälsningsfrasen. De tillhörde samhällets bottenskikt. De var
vana att överallt bemötas nedlåtande. Nu tvingades en underskön kvinna
att kalla var och en av dem Sir, och därtill hade de full frihet att
känna på henne, innan de gick in och satte sig.
De bägge männen framför oss i kön hade rakade huvuden och smala
kroppar. Kontrasten var stor mellan mosters sexigt designade sidenplagg
och deras skrynkliga byxor och vida tröjor. Över vänsterarmarna bar de
varsin illa åtgången långrock, och vi hörde hur de med en kaskad av
runda ord besvarade mosters hälsningsfras. När de dessutom gick längre
än så och lyfte upp hennes negligé över midjan, försökte jag blanda mig
i.
- Det räcker nu, mina herrar! Lämna henne ifred! sa jag.
En av dem vände då sitt ärrade ansikte mot mig.
- Sir för
dig, grabben! sa han.
Sedan fortsatte han och hans vän att ta sig
en ordentlig titt på Lenas underliv.
- Djävlar vilken fitta du
har! sa han med ärren.
När de släppte ned negligén igen och gick
vidare mot publikplatserna, såg jag hur starkt Mary rodnade. Min mosters
jämna och fina ansiktshy däremot hade sedvanlig färg.
- Varmt
välkomna, Sir och Madam! sa hon. Hoppas min stjärt och allt annat vi ska
bjuda på blir till
glädje.
- Tack så mycket! svarade jag.
Varpå jag log och hon log svagt tillbaka.
Mary och jag hade hamnat långt bak i kön. Väl innei salongen såg
vi att få platser fortfarande var lediga på den uppåtlutande parketten.
Hon tog mig med upp till bakersta radens båda innersta platser. Där blev
hon agitatorisk. Vad moster höll på med var att sabotera kvinnokampen,
menade hon. Hela tillställningen var skamlig. Hur kunde en annan kvinna
vilja finansiera den? Vad fanns det för välgörenhet i att gubbarna fick
se en Marilyn Monroekopia bli agad?
Jag upprepade vad jag sagt vid luncherna med Mary. Hemlösa kunde
mycket väl må bra av underhållningen som snart skulle börja. De var
frustrerade. För dem var mosters svarta negligé en symbol för de rikas
värld. Den som de aldrig förut kommit i närheten av.
Salongslampornas ljusstyrka minskades, samtidigt som det vid
scenens ramp blev det fullt strålkastarljus. Publikinsläppets
förnedringar var avklarade för Lena, men en värre fortsättning väntade.
Den svarta ridån var än så länge fördragen. Bakom den var miljön
uppbyggd för det korta dramat ”The husbandthief”.
Förut hade det inte ingått i traditionerna vid teatern att
manusförfattaren sa något, innan spelet kunde börja. Men ikväll var det
annorlunda. Ridåhalvorna särades för ett kort ögonblick, när Ruth
Kennedy gjorde entré vid rampen. Ingen applåd mötte henne.
De enda
reaktioner som hördes var besvikna suckar och mumlanden.
- Mina
herrar, mina herrar, ta det lugnt! sa hon med sedvanlig pondus i rösten.
Jag vet vem ni vill se här på scenen, och era önskningar om henne kommer
att gå helt och hållet i uppfyllelse. Men låt mig först tala om varför
jag skrivit denna pjäs om en kvinna som stjäl äkta män! Lena Blom från
Sverige är lat, falsk och girig. Precis som kvinnan hon spelar har hon
fördärvat sammanhållningen i familjer, genom att locka gifta män till
otrohet och ta emot dyra presenter från dem. Lyxhoror bidrar starkt till
orättvisorna i vårt klassamhälle, och de är kvinnor vars kroppar ni
normalt aldrig får titta på. Så njut av föreställningen och av den
fantastiska överraskning jag har i beredskap åt er då dramats
titelperson mottagit sin välförtjänta aga!
Elakt leende vinkade Ruth till sig min moster, som alltjämt fanns
vid ingången. Jag kände hur hårt hjärtat slog. Lyxhora var en benämning
som ofta använts om blondinen jag bodde tillsammans med. På senare tid
hade hon tvingats sälja ett tiotal presenter till betydligt lägre priser
än de kostat givarna.
Motvilligt lydde hon signalen hon fått. Sakta och med sänkt huvud
passerade hon gången vid parkettgradängens yttersida och kom upp på
scenen. Det tyckte publikgubbarna verkligen om. De applåderade, stampade
i golvet och ropade i talkör:
- Fitta, fitta, fitta!
För
Ruth Kennedy var det ett önskemål som måste uppfyllas. Så hon ställde
sig bakom Lena, grep tag i negligén och lyfte upp den. Tvingade henne
att visa springan och hårbusken för alla. När hon sakta höjde blicken,
kändes det som om hon i det svaga salongsljuset kunde uppfatta hur kåt
jag var. Det blev min tur att rodna, ända tills Ruth släppte ned
negligén igen och salongen blev helt mörk. Föreställningen kunde börja.
Vid partyt hemma i lägenheten hade jag i klungan på soffmattan
hamnat mellan två storväxta kvinnor. De skulle nu på scenen få gestalta
Annie och Margret, vars äkta män Lenas fnaskiga rollperson lockat till
otrohet.
När ridån drogs isär var hon ensam kvar framme vid rampen. Ruth
hade försvunnit bakom en sidoskärm, för att på nära håll uppleva vad hon
iscensatt och kunna ge sufflering om det krävdes.
Jag undrade hur Lena kände sig, där hon gick runt isin negligé.
Hur det var för henne att spela en välskapt ung kvinna, som klätt av sig
allt utom ett enda plagg och såg fram emot intimt umgänge med en rik och
attraktiv medelålders man.
På scenen fanns samma breda säng som stått där när jag spelat mot
henne. Men den hade nu ställts vid fondväggen, till höger om
entrédörren. Hon passerade där under sitt vandrande och fortsatte till
scenens vänstra hörn, där en brun skinnsoffa och ett långsmalt vitt
soffbord var placerade.
För en stund satte hon sig ned på bordets kant och höjde vänstra
armen, för att kunna se vad hennes guldarmbandsur visade. Hon var
framåtvänd och hade negligén farligt mycket uppdragen.
- Vad han
dröjer! sa hon.
- Jag kan göra dig sällskap istället, ropade en
man i publiken.
Bredvid mig såg jag Mary vrida ansiktet mot den svartmålade vägg
hon hade intill sig, och jag tänkte på allt vi pratat om som inte hade
med min moster att göra. Mitt livs första flickvän ville ge mig ett nytt
hem. Hon tyckte illa om att jag bodde i centrala London. Ville att jag
precis som hon skulle bli förortsbo.
Ibland hade tanken på det tilltalat mig, men inte nu. Jag tittade
ned mot scenen igen och ville finnas på den tillsammans med Lena. Där
kunde jag begränsa hennes förnedring.
På scenens högra sida fanns ett telefonbord. Hon gick dit och
lyfte på luren, slog ett nummer och låtsades lyssna om någon skulle
svara. Så öppnades fondväggens entrédörr. Snabbt la hon ned luren igen
och vände sig om. Två ursinniga kvinnor kom in på scenen.
- Annie
och Marget! Vad vill ni? sa Lena.
- Min make kommer inte, men du
får sällskap av oss istället, svarade den mycket långa och stornästa
Annie.
Lena skrek:
- Gå härifrån! Det här är ett intrång!
Annie skrattade och replikerade fränt:
- Visst! Visst! Men
intrång vet vi att du är mycket van vid mellan benen. För övrigt har vi
god koll på våra mäns bankkonton. Dom har verkligen skämt bort dig. Så
vad du behöver få ikväll är en ordentlig aga.
Jag såg på den bredaxlade och maskulint kortklippta Margret. Hon
passade väl för sin bestraffarroll.
- Om ni inte genast går,
ringer jag polisen! sa Lena.
- Glöm det! Ska någon gripas av
polisen så är det du, sa Margret. För du är en tjuv av den värsta
sorten, och du har förstört våra familjer.
Lena försökte fly mot den öppna dörren, men hejdades av Margret
som sedan med sina starka armar knuffade henne bakåt mot Annie.
-
Sluta! Låt mig vara! snyftade Lena.
- Och varför skulle vi det,
när du inte låtit våra män vara ifred? undrade Margret. Bra att du redan
hunnit klä av dig och byta inför vad du trodde väntade. En negligé är
ett praktiskt plagg då massor av smisk ska utdelas. Följ med till
soffan! Annie ska få ha dig i knät först. Det var ju trots allt hennes
Harald och inte min John, som du kom hit för att träffa. Mycket trevlig
mötesplats, måste jag säga. En bortrest väninnas lilla hem. Tråkigt för
dig bara att väninnan visade sig vara föga lojal, och att Harald fick
ett hastigt påkommet förhinder.
Situationen gjorde motstånd meningslöst för Lena. Ändå spjärnade
hon emot rejält, då de två andra kvinnorna tvingade henne med sig mot
soffhörnan. Det ingick i den njutning publiken skulle bjudas på, och
entusiastiska rop från de främsta parkettraderna bekräftade en stor
uppskattning. Väl framme vid soffan tryckte Margret ned henne i Annies
knä. Negligén åkte upp över midjan igen på den sexiga tjuv, vars
bestraffning publiken älskade. Klatschljuden och hennes kvidanden blev
snart överröstade av jubelrop. Femtioåtta mycket fattiga Londonbor såg
en blondin få smisk på sin ljuvliga stjärt, och bildligt sett var det
som att en gigantisk uteliggarkuk reste sig och snart skulle spruta ned
hela henne med sperma.
Mitt eget könsorgan var utom kontroll. Jag rodnade och knöt
händerna. Bredvid mig fortsatte Mary ha blicken mot väggen. Hon höll
dessutom för öronen.
Annie smiskade min moster med en kraft som vittnade om
självupplevd ilska. Det har säkerligen varit så i alla tider att
skönheter kan locka fram mörka sidor hos andra kvinnor. De blottade
skinkorna gungade och blev allt rödare, och Lenas armar hölls hårt fast
av Margret, som stod vid den innersta soffgaveln och njöt.
- Sluta
sparka med benen, min sköna! sa hon. Annars får en lämplig person i
publiken komma upp hit och hjälpa oss genom att hålla fast dem.
Självklart sträcktes armar upp av villiga kandidater på parkett
och mansröster ropade att de mer än gärna greppade Lenas vackra ben.
Ändå behölls gränsen mellan salong och scen. Tröskeln upp till
spelplatsen var liten i verklig höjd, men en svårforcerad mur i bildlig
bemärkelse. Ruth Kennedy hade under sitt korta framträdande tydligt
visat att allt hände på hennes villkor.
De otrohetsdrabbade kvinnorna bytte plats. Margret tog över som
smiskare och Annie stod vid gaveln och höll i Lena. Hon försökte vrida
på sig tills hon fick Margrets arm runt midjan. Maskuliniteten hos den
storväxta kvinnan förstärktes då hon började daska.
- Jag kan
förstå vad min man såg hos dig, sa hon till
Lena. Du är Marilyn
Monroe upp i dagen, och han älskar hennes filmer.
Lena sparkade med benen på nytt, och tappade sina röda skor. Hon
bönade:
- Aj, aj, aj, sluta!
Det var helt förgäves. Mer
smisk blev det.
Jag tyckte om Margrets sätt att röra armen med
oerhörd fart och energi. Lenas skinkor var i konstant gungning. Eftersom
inte heller benen var stilla, räcktes händer åter upp bland publiken.
Sådär en tjugofem – trettio män erbjöd sig att hjälpa till med en
ordentlig fasthållning, men ingen av dem släpptes in i dramat.
-
Det var slynor av din sort som blev kollaboratörer under andra
världskriget, sa Margret till den hon smiskade. Men så kommer du också
från ett land, som var fegt och undfallande under de åren. Ett land utan
moral och mod.
- Aj! Ajoh! vrålade Lena.
Det var inte första
gången jag hört nedlåtande engelska ord om Sverige. Från publiken kom
instämmande jubel. Jag förstod att där fanns före detta soldater.
Män som varit med om sin nations stoltaste stund, och som nu levde ett
allt annat än stolt liv.
På scenen tilläts Lena resa sig upp, men bara för att tvingas fram
till rampens mitt. Där höll Margret i henne, medan Annie slet och drog i
negligén. Axelbanden gick av och det svarta plagget föll ned till den
rödsmiskade tjuvens bara fötter. Hennes gudinnekropp saknade helt skydd.
Annie tog på de blottade brösten. De var fasta och fina. Hade
Monroeproportioner. Mosters ansikte vreds utåt. Det var vått av tårar.
- Nej! kved hon. Nej, nej! Sluta!
För samtidigt som Annie
hade kvar sin vänstra hand vid brösten, lät hon den högra få sänka sig
ned till tjuvens underliv. Det som hon utfört sitt brott med. Två av
Annies fingrar stacks in i springan. Där var vått.
- Oj då!
skrattade hon. Oj, oj, oj då! Hon tycker om det här. Bäst vi ger henne
mer.
- Nej! tjöt Lena.
De tvingade henne med sig till
sängen, tryckte ned henne på madrassen och började daska varsin skinka.
Hon gjorde inget motstånd längre. Tog bara emot, medan femtioåtta
hemlösa män applåderade och skrattade. Det här var deras kväll och den
absoluta höjdpunkten hade inte kommit än.
Jag visste vad min moster och Ruth Kennedy kommit överens om. När
agan var helt genomförd, skulle ett lotteri äga rum. Ur en glasskål
skulle moster själv dra en lapp av sammanlagt femtioåtta. På den skulle
stå ett namn, som hon var tvungen att läsa upp. Hon själv måste avgöra
vem av de hemlösa som skulle tillåtas komma upp på scenen. Jag både
ville och ville inte se det hända. Hur en skådespelerska som i riktigt
unga år varit framgångsrik, gick med att förnedra sig själv så mycket
att hon genomförde sitt livs första liveshow tillsammans med
lottdragningens vinnare.
Han skulle få uppleva sitt livs kanske bästa knull. Hon skulle
sära på benen ge sig till ett slags man, som hon förr vägrat ha någon
som helst kontakt med.
Viljan att få se det hända tog över inom mig, då Ruth Kennedy kom
in på scenen igen. Hon ställde en stor glasskål på soffbordet och
placerade sig sedan vid rampens mitt.
- Hur många av er vill
knulla Lena Blom? frågade hon. Räck upp era händer, så jag ser att alla
vill vara med i lottdragningen hon själv ska få avgöra!
Naturligtvis fanns ingen i publiken som avstod från möjligheten
att vinna. Bara jag och Mary höll ned våra händer. Min flickvän tittade
på det som hände nu. På hur Lena tvingades resa sig från sängen, gå till
soffan, sätta sig i den på sina ömma skinkor och dra en lott.
-
Läs upp namnet! befallde Ruth.
- Tom Harrisson, snyftade Lena
fram.
Slumpen var kuslig. Den vinnare som reste sig från tredje raden
och kom upp på scenen var den ärrige mannen med renrakat huvud. Han som
förnedrat Lena så mycket vid publikinsläppet. Nu skulle hon bli hans
inför femtiosju uteliggarbröders ögon.
Glasskålen lyftes undan från bordet av Margret, och hon, Annie och
Ruth tittade sedan på, medan vinnaren lyfte upp Lena från soffan. Hon
gjorde inget som helst motstånd när han tryckte ned henne på bordet, och
inte heller när han särade på hennes ben. Våt efter agan tog hon för
första gången i sitt liv emot en uteliggarkuk.
Jag såg på Mary. Hur hon skakade på huvudet, suckade och sa:
- Du måste flytta ifrån din moster.
Jag tittade ned mot
scenen igen och svarade:
- Det kan jag inte.
Tom Harrisson tvingade Lena att se honom i ögonen. Han ville kyssa
henne, och samtidigt som han gjorde det hördes smackljud i mängder från
publiken. Ruth Kennedys intention med överraskningen blev genomförd. Han
lägrade henne och tryckte sina läppar mot hennes inte bara som sig
själv, utan även som ställföreträdare för de andra uteliggarna. Det här
var deras kväll. En ljuvlig stund då mosters gudinnekropp tillhörde dem.