Blond kvinna i svart negligé 3

(Detta är den avslutande delen av berättelsen. Den innehåller inga smiskscener utan har främst skrivits för att ge mer substans till historien.)

Sommaren 1976 återvände min moster Lena till Sverige för att där förbereda utgivningen av sin memoarbok Blond kvinna i svart negligé. Den kom sedan ut på hösten, samtidigt som Olof Palmes regering föll och en ny borgerlig trepartiregering tog över makten.
Förlaget som gett ut boken var litet, och förlagschefen fick hård kritik för det beslutet. Så här skrev den respekterade recensenten Gustaf Björk i en av landets största dagstidningar.

”Blond kvinna i svart negligé är beklämmande läsning från första sidan till den sista. Lena Blom som år 1969 var en av landets mest lovande unga skådespelerskor, berättar med pinsam öppenhet om sin förvandling till masochistisk porrstjärna i engelsk undergroundmiljö. Efter att ha blottat sin kropp och låtit den bli agad inför öppen ridå, blottar hon nu också sin själ.

Jag tror säkert det finns läsare som kommer att tycka synd om henne, och andra läsare som perverst njuter av att följa hennes förnedring, men för mig är det här en i allra högsta grad farlig bok. För den bejakar kvinnlig underkastelse och mannens rätt att styra och få verkligt perversa behov tillfredsställda.

Mycket är tillåtit i huvudstans porrklubbar, men tack och lov inte sadomasochism. Utgivaren av Blond kvinna i svart negligé borde ha tänkt i samma banor. Det här är en bok som kan skada, och absolut inte en bok som kan göra nytta.”

Kvinnorörelsen ville även den ha ett ord med i laget, och anordnade demonstrationer utanför några av de bokhandlare i Stockholm och Göteborg som sålde boken, men trots det tog den första upplagan snabbt slut. Samtidigt som en andra betydligt större upplaga började spridas, blev min moster inbjuden att delta i en kvällsdebatt i TV 2. Det var ett evenemang som jag absolut inte ville missa. Så även jag återvände till Sverige och fick tack vare henne en sittplats i studion.

Precis som vid källarteatern stod stolarna på gradänger, och precis som där kunde publiken vara aktiv. Fast på ett annat sätt. Här handlade det inte om att ropa runda ord, utan om att räcka upp handen och tala om att man ville vara med i det som debatterades på studiogolvet.

Flera ämnen fanns på agendan denna kväll, men det var min mosters medverkan som skulle bli den avslutande höjdpunkten. Jag satt återigen högt upp och kunde konstatera att studiopubliken till stora delar bestod av yngre kvinnor, som gärna ville se det svenska folkhemmet förvandlas till ett klasslöst samhälle. Det märktes att de var frustrerade över valresultatet då en av Torbjörn Fälldins nyutnämnda ministrar fick svara på publikfrågor om den offentliga sektorns framtid.

Så kom ett för programmet typiskt musikinslag. Den småkrulligt permanentade och med runda stålbågade glasögon försedda programledarinnan Birgitta Skoog introducerade kvällens trubadur:
- Här kommer Evert Stridsberg! utropade hon.
Skäggig och klädd i jeans och rutig skjorta kom han in i studion med en sliten akustiskt gitarr i handen. Han hälsades med en betydligt mäktigare applåd än ministern fått.
- Tackar, tackar gott folk! sa herr Stridsberg.
Varpå han sjönk ned på en stol med röd plastsits och rättade till den på ett ställ placerade mikrofon, som fanns i beredskap för honom. Och så sjöng han:
- Jämställdhet, jämställdhet nu! Det vill både jag och du!

Att beskriva melodin som torftig är att följa en gammal god engelsk tradition och göra ett understatement. Jag lyssnade medan han tog sig igenom vers efter vers, som följdes av den nyss återgivna refrängen. Han ville uppenbarligen precis som Bob Dylan spränga gränser för hur lång en låt fick vara. Jag tittade på min armbandsklocka och konstaterade att musicerandet pågått i sju minuter, då herr Stridberg gjorde ett tvärt uppehåll efter att han sjungit refrängen för trettonde gången.
- Och nu, mitt herrskap, sa han i mikrofonen, kommer jag till den sista versen. Den som jag tidigare idag specialskrev för kvällens sista huvudgäst.

Bland kvinnorna i publiken spreds ett förväntansfullt sus, samtidigt som han slog ett introduktionsackord på sitt kastanjebruna instrument. Så sjöng han igen:
- Det finns damer som gör allt för pengar ja, damer som gärna ligger i de rikas sängar.
Sådana damer gör ej minsta gott underkastelse är icke kvinnas lott. Jämställdhet, jämnställdhet nu! Det vill både jag och du.

Någon hade sagt om TV2 att man lett in ett vänsterradikalt demonstrationståg i tv- huset och talat om för deltagarna att de blivit anställda vid den nya kanalen allihopa. Då Birgitta Skoog reste sig från sin programledarstol och uppmuntrande till stående ovation genom att själv applådera i denna position, insåg jag att påståendet hade en hel del sanning i sig. Herr Stridsberg hyllades med tre minuters handklappning, och jag försökte tänka mig in i hur det kändes för min moster, som härnäst skulle göra entré.

Under den tid som gått sedan Lena återvänt till Sverige, hade jag inte bara flyttat ihop med Mary i hennes förortslägenhet. Det hade också hunnit bli ett konkret resultat av det vaniljsex vi ägnat oss åt i sovrummet. Mary var med barn, och tanken med min två veckor långa höstsemester var att jag skulle besöka Stockholm och ta farväl av mitt uppväxtlands huvudstad, innan vuxenlivet började på allvar.

Jag knäppte händerna hårt i knät och försökte bestämma mig för att Lena inte skulle få väcka min
åtrå, när hon visade sig. Mary hade upprepat ordet incest så många gånger i vårt samtal, att jag inombords kunde höra hennes ettriga röst igen:
- Incest, incest, incest. Det ni gjorde var sjukt. Hon drog dig ned mot botten. Se till att ta avsked av henne! När du kommer hem igen, är det för att bli pappa, och då ska du ha lämnat allt som var hon bakom dig.

Jag tittade på Birgitta Skoog, som var iförd storrutig vitröd byxdress och hade besöksstolen till höger om sig. Hon hade satt sig på programledarpallen igen och cirkusdirektörstonfallet var borta i hennes röst.
- Jaha. Då är det dags att säga några ord om kvällens sista gäst, sa hon. Vi ska få möta Lena Blom, som trots en historisk valhöst lyckats bli rejält uppmärksammad för sin debutbok Blond kvinna i svart negligé. Ikväll ska vi prata med henne om den roll hon därmed spelat i den svenska kvinnodebatten. Här kommer hon.

Det hördes inga applåder när Lena visade sig för de tre uppställda TV- kamerorna. Hon hälsades med burop. Till en del berodde det antagligen på hennes klädsel. Att hon var iförd en både kort och urringad klänning, då hon satte sig på besöksstolen och la sitt högra ben över de vänstra.

Birgitta Skoog viftade med händerna ut mot publiken, som en trafikpolis föga angelägen om att sköta sitt jobb. Buropen tystnade.
- Jaha, då sitter du här, inledde hon. Hur känns det, Lena, att vara tillbaka i ett land, som du försökte lura på åttiotusen kronor i skatteintäkter?

Min vackra moster tittade ut mot publiken. Hennes hår hade sedvanlig Monroefrisyr och hennes stora likhet med den döda filmstjärnan fick det att bli ytterst tyst. Det gillade inte programledarinnan. Var det ett pratprogram så var det.
- Hoppas du uppfattade min fråga! sa hon.
- Ja, och jag tycker att du kunde ha börjat med att hälsa mig välkommen, sa Lena. Det brukar Dick Cavett göra, och det kan du gott kosta på dig också.

Några spridda fniss hördes. Dick Cavett var utomordentligt känd och uppskattad över hela världen för sina intervjuprogram med filmstjärnor, artister och andra superkändisar.
- Då får jag be om ursäkt, sa Birgitta. Välkommen hit, min sköna! Kan du nu tänka dig att svara på min fråga?

Lena behöll blicken mot publiken. En TV- monitor ovanför henne visade hennes välsminkande ansikte närbild.
- Jag har betalt tillbaka samtliga åttiotusen, sa hon, och straffavgifterna likaså. Vad mitt så kallade brott beträffar, så var det oavsiktligt. Något som var svårt att bevisa. För i Sverige har skatterättskipningen två märkliga egenskaper. Dels måste den som anklagas bevisa sin skuld, inte tvärtom. Dels låter de dömande sig gärna påverkas av media och opinionen i landet. Jag blev en perfekt person när man ville statuera exempel, en vacker skådespelerska som väckt mångas avund.
- Vadå skådespelerska? ropade en av kvinnorna i publiken. Du är porrstjärna och inget annat.

Applåder följde och den här gången blev det inga trafikpolissignaler från Birgitta. Publikreaktionen
hann bli minutlång, innan Lena kunde göra sin röst hörd igen.
- Sverige är en ankdamm, sa hon. Här tror ni fortfarande på sagor. Det gör man inte i England, för där har man upplevt två världskrig och ett imperiums fall. Javisst! Jag har levt på min kropp, men hur många av er skulle ha låtit bli att göra det själva, om ni haft min tur i naturens lotteri. Tur och tur förresten. I bokens inledningskapitel handlar det en hel del om min pappa.

Jag beundrade hennes mod och hennes taktik. Precis som i boken var hon chockerande uppriktig. Buropen kom inte igång ordentligt igen. Det hördes några svaga och spridda, men dessa tystnade när hon fortsatte prata. Hon berättade massor nu. Om incestövergreppen som min morfar utsatt henne för. Om fyra bröder och en syster, som kommit på besök i ett hem där hon var ensam kvar hos föräldrarna. Ett hem där de kallat hennes anklagelser mot morfar för sjuka fantasier. Så övergick hon till att berätta om sin karriär. Längtan efter att bli omtyckt. Tiden och drömmarna vid scenskolan. Kravet på att visa sig naken på film, för att få en roll hon gärna ville spela. Föraktet från en före detta fästman och hans familj. Nedlåtande rubriker i media. En karriär som dalat. Förnedringsscenerna som hon och Joe Cane spelat. Mötet med Ruth Kennedy och dess konsekvenser. Det blev inget avbrott. Inte ens för reklam. Detta var Sverige, innan reklam- TV. Ett land med bara två kanaler att välja mellan.

Programtiden var nästan slut, då hon kom till det jag och Mary bevittnat. De femtioåtta hemlösas kväll. Liveshowen som alla närvarande säkerligen skulle minnas resten av sina liv.
- Jag förstår inte hur någon frivilligt kan vilja förnedra sig på det sättet, sa Birgitta Skoog. Förstår ni det i publiken?
Ett förväntat nej i kör blev svaret.
- Okej! sa Lena. Fortsätt då leva i ankdammen Sverige! Min bok är redan aktuell för engelsk översättning och jag räknar med att tjäna så mycket pengar på den, att jag för första gången i mitt liv kan resa jorden runt. Om jag haft lika stor tur med min familj, som jag hade med mitt utseende, skulle jag antagligen ha blivit en helt annan person. Men nu blev jag en blonderad dam i svart negligé, och jag har inte skrivit min bok för att jag tror det går att skapa en bättre värld, utan för att jag vill berätta om världen såsom den egentligen är.

Det var nu den kom. Efter att ha blottat sig helt för publiken i över en timme, utan att för den skull ta av sig klänningen, fick min moster en kort applåd. Hon tog emot den med ett svagt leende, reste sedan på sig och tog Birgitta Skoog i hand.

Sedan lämnade kvällens mest kontroversiella gäst en studio, där de flesta i publiken säkert trodde att Stockholm aldrig skulle bli som det London hon berättat om.

*

Mitt sista möte med moster Lena ägde rum kvällen därpå i en kinarestaurang på Söder. Hon infann sig till bordet en kvart senare än den överenskomna tiden klockan sju, och jag såg genast på henne att hon nyligen hade gråtit. Vi beställde in anka med ananas, och hon uppskattade att jag ordnat ett bord i ett bås med väl ljudisolerande, rödmålade skärmar. Vädret var råkallt och hon hade polotröja och jeans. Håret var insvept i en schal som hon behöll på, trots att jag bad henne ta av den.
- Marilyn Monroe hade också schal, påpekade hon. Den blev hennes väg till frihet och anonymitet. Med den och solglasögon på sig var hon inte filmstjärna längre.

Min mosters röst var sorgsen. Något hade hänt, som tagit ifrån henne glädjen av att ha gjort ett mycket starkt tv- framträdande. Debattprogrammet skildrades utförligt i både Aftonbladet och Expressen. Superlativ användes inte i någon av tidningarna, men där fanns i alla fall respekt. Lika lite som Marilyn Monroe var hon i verkligheten en dum blondin, konstaterades det.

- Har du träffat honom? frågade jag.
- Vem? motfrågade moster.
- Conny naturligtvis.
Hon nickade sakta.
- Det blev väldigt hastigt, sa hon. Precis som på blomsterkortet talade han om igen att han inte förstår sig på mig. Han har inga planer på att läsa min bok, och han såg inte på TV2 alls igår kväll.
- Strunta i honom nu! sa jag.
Leende svarade hon.
- Det gör jag också. Min bok blev en framgång, min älskling, och hemma hos dig i England kommer den säkert att sälja ännu mer.

Jag log tillbaka. Sträckte fram mina händer mot hennes.
- Jag kommer att bli pappa, sa jag.
- Underbart! utbrast hon. Tack gode Gud för Mary!

Det fanns ingen som helst svartsjuka i min mosters ögon. Jag kämpade för att det inte skulle höras på min röst hur besviken hennes uppriktiga gratulation gjorde mig.
- Helt rätt av dig att resa jorden runt, sa jag. Se till så jag får många vykort! Då kan jag fantisera ibland att jag är med dig.
Hon släppte mina händer.
- Den tiden är förbi, då vi gjorde allt tillsammans, sa hon. Stackars min älskling! Jag borde åtminstone ha besparat dig The husbandthief och uteliggarnas efterföljande kalas på mig.

Det hördes ingen smärta i hennes röst. Hon pratade om sitt livs mest förnedrande kväll, som om den hänt någon annan än henne.
- Du träffar säkert någon under resan, sa jag.
Hon skrattade.
- Fel, min älskling. Jag har redan träffat någon, men han får inte heller följa med på resan. Den ska jag göra helt ensam, medan min bok säljer och säljer, och jag blir allt rikare.

Som väntat började hon röka när vi fick in kaffet. Hon var ingen storrökare annars, men just efter en måltid brukade hon ta fram sina amerikanska cigarretter. Jag såg in i hennes ögon och mindes min fjortonårsdag. Gåvan hon gett mig. Närheten vi därefter alltid haft till varann.
- Du var suverän i TV- studion, sa jag. Så djävla modig.
- Tack, min älskling! sa hon. Och tack för att du fanns med i publiken! Jag kände ditt stöd hela tiden.

Vi bestämde oss för att ta en promenad efter måltiden. Klockan var bara strax efter nio, och jag ville gärna fortsätta prata med henne. Vi följde Götgatan och kom ned mot Slussen. Där var som vanligt bullrigt av trafik. Min röst blev ansträngd, ända tills vi kom in i det som kallades blå tunneln, en gångpassage förbi några småbutiker.
- Vi behöver inte gå till Frälsis direkt, sa jag.
- Det är där du bor, sa hon, och där är det lika bra vi skiljs.

Jag vet inte varför jag kände på mig att det skulle bli vårt sista avsked. Varför den fortsatta promenaden genom Gamla Stan och fram till Frälsningsarméns hotell i City blev så spöklik. Jag vet bara att när hon kramade mig utanför receptionen, ville jag inte släppa taget om henne.
- Vad är det? frågade hon.
- Lova att glömma Conny! sa jag.
Vår omfamning upphörde. Hon drog ett djupt andetag, innan hon svarade:
- Ska försöka, min älskling.
Jag gick in på receptionen, fick min nyckel och skyndade upp till mitt rum. Där grät jag med ansiktet hårt tryckt mot kudden, och mer än något annat ville jag vakna upp till en frukost tillsammans med min moster Lena.

Jag ville se henne i den kimonomorgonrock hon alltid brukade ha på sig efter uppstigningen från sängen. Sitta mitt emot henne vid vårt köksbord i Londonlägenheten och känna att vi hörde ihop.

Men istället fick jag nästa morgon äta en tidig hotellfrukost ensam, innan jag åkte buss ut till Arlanda flygplats.

*

Min moster Lenas jordenruntresa upphörde i Florida. Där tog hon in på ett hotell med havsutsikt den artonde juli 1977. På kvällen samma datum bytte hon till baddräkt och gav sig ut på en simtur. Hon återfanns drunknad tre dygn senare.

Under sin karriär som spanking star hann hon göra tre undergroundfilmer. De säljs numera i DVD- utgåvor över hela världen och har blivit kultförklarade. Min moster Lena Blom brukar ibland kallas Spanking världens Marilyn Monroe.