Blond kvinna i svart negligé 1

På sjuttiotalet bodde jag och min moster Lena tillsammans i en lägenhet i centrala London. Hon var trettioett år och jag nitton, och bägge fick vi vår försörjning genom att arbeta vid en källarteater vars huvudattraktion var spanking.

Det hade funnits en tid då hon varit en ung skådespelerska på uppåtgående. Då hon fått roller i seriösa och internationellt uppmärksammade svenska filmer. Men så var det inte längre. Hon var numera en spanking star. En vacker blondin som lockade publik, för att hon medverkade i små skådespel där hon agades på bara stjärten.

Teatern var liten. Salongen rymde bara sextio personer, och de fick betala dyrt för sina platser på den med gradänger uppbyggda parketten. I reklamen inför biljettförsäljningarna brukade noga framhållas att mosters behag kunde beskådas från varje stolsradsnivå.

Hon var inte den enda kvinnan som agades inför öppen ridå, men hon var vackrast och mest populär. Av detta skäl låg hennes medverkan alltid sist i programmet. Det fick publiken att förväntansfullt sitta kvar genom vad som i ärlighetens namn var ytterst ojämna tablåer. Jag brukade få medverka i småroller, och kan därför intyga att replikerna sällan var briljant skrivna.

Vad som blev särskilt tjatigt för mig var alla applådtack. Varje tablå följdes av sådana, där de medverkandes namn ropades ut i teaterns vägghögtalare.

En kväll i april 1975 var det premiär på ett nytt tablåprogram, vars avslutningsnummer hette Blond kvinna i svart negligé.

Den tablån skulle utspela sig på ett hotellrum och framföras av moster, mig och en storväxt aktör med artistnamnet Joe Cane. Handlingen var enkel. Jag skulle spela en piccolo hon började hångla med på sitt rum, och sedan skulle Joe Cane agera en sträng hotelldetektiv som ställde henne inför två val. Antingen bli agad av honom som straff för osedligt beteende, eller bli överlämnad till polisen och åtalas för samma skamliga brott.

När jag avverkat mina tre övriga biroller i föreställningen och bytt om till den åtsittande piccolouniformen, gick jag för en kort stund in i min mosters stjärnloge. Hon satt vid sminkbordet framför sin spegel och rökte en amerikansk cigarrett. Håret hade fått en halvlång femtiotalsfrisyr, som täckte det mesta av öronen, men såg till att hennes långsmala örhängen syntes. Förfalskade diamanter hade blivit något av hennes varumärke. Alltid när hon visade sig på scen, brukade det gnistra om henne.

Sminkningen var noggrann och gav ansiktet Hollywoodlook. Redan hemma i Sverige hade hennes visuella likhet med Marilyn Monroe framhållits, och nu var den avsiktligt förstärkt.
- Tack för att du kommer! sa moster. Jag är så djävla nervös.

Det enda hon hade på sig var den ytterst korta svarta negligén. Vid hennes fötter låg de högklackade röda skor, som hon måste ta på sig innan det blev dags för entré. Jag ställde mig invid henne och kände försiktigt på hennes mjuka hår. Det luktade gott av sprayen hon använt.

- Conny och hans fru har lyckats köpa biljetter, sa hon. Jag vet inte vad fan dom gör i London, men jag vet hur mycket dom föraktar mig.

Jag såg på hennes ansikte i spegeln. Hon hade nära till gråt. Min hand flyttades till hennes axlar. Negligén hölls upp av ytterst tunna band som jag nuddade vid. Hennes hy var mjuk och varm.

- Låt han tycka vad han vill! sa jag. Om du hade gift dig med honom och fått barn med honom, skulle ditt liv ha blivit urtråkigt. Jag lovar.

- Jaså, du gör det, snyftade hon.

Av alla människor i hela världen hatade jag Conny Björk mest. Hon hade varit förlovad med honom i nästan ett år. Planerna på giftermål hade varit långt gångna, ända till det att hans föräldrar reagerat starkt mot en nakenscen hon medverkat i på vita duken. Hon hade förgäves vädjat till dem att inte vara så fördömande mot henne. Sagt till dem att scenen varit nödvändig för berättelsen som helhet. Men ändå blev hela familjens avståndstagande ett faktum, och Conny var nu istället gift med den tråkigt konventionella Anne, som aldrig haft konstnärliga ambitioner i sitt liv.

- Om han verkligen älskat dig, skulle han inte ha betett sig så mesigt, sa jag. Då hade han trotsat sina föräldrar och gift sig med dig, fast dom inte ville det längre.

Hon tittade på sin armbandsklocka. Den var av guld och en gåva från den stenrike Lord Peter Rod. Tre gånger hade han friat till henne, och varje gång hade jag bett till Gud att hon skulle tacka nej. Friade han en fjärde gång, skulle jag kanske inte bli bönhörd igen.

Hon tog på sig de röda skorna. För snart var det dags för kvällens sista tablå. Snart skulle publiken få se Blond kvinna i svart negligé. .

*

Tablån började med att hon var helt ensam på scenen. Jag stod bakom fondväggen med en morgontidning i händerna och hörde hennes röst. Hon pratade direkt till publiken. Entrédörren var stängd, men skulle snart öppnas av mig.

- Det bästa jag vet är söta unga pojkar, sa hon. Piccolon är helt underbar. Snart kommer han hit. Då ska jag se till att han blir kvar länge.

Nog hade karriären gått utför alltid för min vackra moster, men jag älskade henne inte mindre för det.

Rollen jag skulle spela var ytterst nära mig själv. Jag visste precis hur piccolon kände sig inombords, då han knackade på dörren. Han tyckte att rummet beboddes av världens vackraste kvinna.

- Kom in! ropade hon.

Varpå jag gjorde entré. Lena stod vid rampen och jag kom så nära henne, att den hopvikta, tjocka tidningen nuddade vid hennes stjärt.

- God morgon! sa jag.

Hon vände sig mot mig och svarade:
- God morgon, unge man!

- Ni ville ta del av de senaste nyheterna.

Min röst var spänd och kroppen likaså. Jag gav henne tidningen, bugade mig stelt och skyndade tillbaka mot dörren.

- Vänta, piccolo! ropade hon. Var inte så rädd för mig! Stanna istället! För visst är det väl trevligt att se en blond kvinna i svart negligé?

Jag öppnade munnen för att svara, men en man i publiken hann göra det innan mig. Med grov röst sa han:

- Visst! Hur trevligt som helst. Men vi tittar ännu hellre på samma blondin utan negligé. Av med den!

Det var långt ifrån första gången något sådant här hände, och min moster agerade snabbt och vant.

Hon vände sig utåt mot publiken och sa:
- Ni ska få se allt ni önskar, om ni bara har lite tålamod.

Spridda skratt följdes av en applåd. Jag såg leende på henne, medan hon la tidningen på rummets nattygsbord. Än så länge hade hon full kontroll över vad som hände.

- Vi sätter oss på sängen, sa hon. Du, jag hoppas att du är myndig.

En stor del av publiken skrattade. Antagligen hördes inte mitt svar till bakersta raderna:
- Det är några månader kvar till dess. Men jag har ett arbetstillstånd som mina föräldrar godkänt, och hotellet ägs av min morfar.

- Och vad heter du?
- Paul… Paul Hammer.
- Själv heter jag Marilyn Kramer. Så lustigt! Våra efternamn slutar med samma tre bokstäver.

Jag satt bredvid henne på sängens långsida. Publiken var nära. Första stolsraden fanns bara ett par meter från oss, och scenen hade endast en liten symbolisk upphöjning.

-Ni är väldigt vacker, sa jag tafatt.
-Tack. Det tycker jag om att höra från en söt pojkes mun, sa hon. Berätta om dig själv! Har du någon flicka?

Jag skakade på huvudet, och kunde inte låta bli att tänka på hur det var i verkligheten. Vissa nätter hade jag legat ensam i mitt rum, medan det från hennes rum hörts hur hon först fått smisk och sedan blivit knullad. Andra nätter hade jag fått krypa intill henne under täcket i hennes säng, och då hade hon försäkrat att jag fortfarande var den hon tyckte mest om i hela världen.

Nu kysste hon mig på pannan, medan de sextio personerna i publiken såg på, och mer än något annat ville jag härska över henne fullständigt, såsom Joe Cane brukade göra både i hennes sängkammare och på scenen. Jag hatade honom nästan lika mycket som Conny Björk.

Samspelet på scenen fortsatte.
- Söta pojkar ska ha flickvänner, sa min moster, och eftersom du inte hunnit skaffa någon än, ska du och jag träna på sådant du behöver kunna. Det har du inget emot va?

Jag skakade på huvudet igen. Hon grep tag i det och pressade det intill sina bröst. Jag hade min vänstra kind mot dem och kände rörelsen av hennes andetag. Hela mitt liv hade jag älskat hennes kropp. Bara hos henne fanns värme och kärlek.

Entrédörren öppnades igen. Den här gången av Joe Cane, och vad som följde var en variation på tidigare samspel mellan honom och min sexiga moster i andra finaltablåer. Bland rollerna han spelat fanns hennes äkta man, hennes hyresvärd, hennes chef och en restaurangägare vars nota hon inte kunnat betala. Sina bestraffningar fick hon alltid av honom. Den här gången var han klädd i randig kostym och skulle alltså föreställa hotelldetektiv, men för mig var han bara Joe som agade och knullade kvinnan jag älskade.

Bredaxlad och helt skallig kom han fram till sängen.
- Ni bryter mot lagen, Miss Kramer, sa han. Otuktigt beteende tolereras inte vid detta hotell. Jag ger er två alternativ. Antingen en omedelbar bestraffning som jag utdelar eller så jag tar er med till närmaste poliskontor.

Lena upprepade vad hon gjort, då hon fått liknande alternativ att välja mellan i tidigare tablåer. Hon vände sig mot publiken. Frågade:
- Vad tycker ni jag ska göra?
Mannen med den grova rösten gjorde sig hörd igen:
- Du ska ta av dig negligén, så vi får se hela härligheten. Och sen ska du ta emot den ordentliga omgång du så väl förtjänar.

Ett unisont publikjubel hördes när hon lydde uppmaningen. När hon ställde sig upp, drog negligén över huvudet och kastade den bakom sig på sängen. Joe Canes hårda ögon såg hastigt in i mina, och med pekfingret signalerade han att jag skulle resa mig upp och försvinna från sängen. Egentligen ville jag inte det. Vad jag mest av allt önskade var att jag haft kraft att tvinga ut honom igen från scenen. Men han var näst Lena publikens största favorit, och jag betraktades som en statistskådis.

- Har du svårt att fatta! röt han. Upp med dig!

Jag lämnade min mosters närhet och gick mot dörren. Men inte heller den här gången öppnade jag den och försvann ut från scenrummet. På behörigt avstånd stannade jag kvar och såg Lena och Joe upprepa det förnedringsspel som publiken aldrig verkade tröttna på.

- Först ska du lägga dig i mitt knä, så att jag kan ge dina skinkor en ordentlig uppvärmning, sa han. Sedan får du smaka på min livrem.
- Nej, nej! Snälla! vädjade hon. Låt det få räcka med smisket!
Joe vände sig ut mot publiken.
- Vad tycker ni? Ska hon få slippa livremmen?
Den här gången svarade en kvinna. Jag kände igen hennes röst. Den tillhörde Connys hustru Anne.
På utmärkt engelska ropade hon:
- Nej, det ska hon inte. Ge henne trettioen rapp! Ett för varje år hon har levt. Hon är en skattesmiterska och hora.

Under normala omständigheter skulle min mosters gråt ha dröjt, men nu kom den direkt. Redan när hon la sig i Joes knä, tjöt hon förtvivlat. Det tyckte inte mannen med en grova rösten om.
- Vad är det med na ikväll? röt han. Så här snabbt ska hon inte börja storlipa.

Han var en i hennes krets av fans. En av de som vant sig vid en spanking star som alltid i början av en aga lät bli att gråta. Så var hennes tablåer uppbyggda. De fick sitt klimax genom att hon först mot slutet tappade självkontrollen och stortjöt.

Även Joe Cane var besviken. Det hördes på hans röst, då han tvingades säga en helt improviserad
replik.
- Jag har inte ens börjat slå dig än, din slyna. Ligg stilla och ta emot vad du behöver!
Ett klatschljud jag hört många gånger blandades upp med hennes fortsatta gråt. Han agade henne snabbt och rytmiskt, och från publiken hördes nu betydligt mer nöjda kommentarer. För det här var
vad man väntat på. Teaterns vackra blondin fick sig en omgång, och eftersom hon viftade med armarna och sparkade med benen, såg Joe Cane till att hålla fast henne hårt runt midjan med sin vänsterarm.
- Såhär går det för syndiga damer, sa han. Otukt ska strängt bestraffas.
- Aj, ajoh! tjöt moster.
Jag undrade var hon var våtast. Om det var på kinderna eller mellan benen. För visst var det hon tog emot hennes favoritförspel, men samtidigt hade hon nyss blivit förnedrad av kvinnan som gift sig med Conny.
- Hårdare! Mycket hårdare! ropade en grabb i publiken.

Det blev precis som han ville. Likt en trumslagare som ökar tempot i ett solo, lät Joe daskningarna få en högre fart. Handflatan rörde sig högervänster, högervänster, högervänster mellan hennes stjärthalvor.

Först när de blivit ordentligt röda, släppte han greppet om hennes midja och lät henne resa på sig.
Det gillade publiken. Där ville man gärna få en ny ordentlig titt på framsidan av hennes kropp.
- Snälla, snälla ni som sitter på parkett, visst räcker det? ropade hon. Inte ska jag väl behöva ta emot ännu mer.
Mannen med den grova rösten svarade snabbt:
- Du ska ha mer. Vi vill ha valuta för våra pund. Men det är ingen brådska. För du är snygg att se på. Stå som du står i några minuter till!

Jag förstod att Annes hemska tillrop fortfarande var värsta plågan för min moster. En påminnelse om hennes statusförluster i karriären och om det oavsiktliga skattebrott som fått henne att fly från Sverige. Det hade orsakat feta tidningsrubriker och gjort många hätska mot henne.

Jag längtade efter att få vara ensam med henne i vår lägenhet. Alltid när hon blivit ledsen för något, brukade jag få ligga inne hos henne i sängen. Det skulle säkert bli så nu också. Hon visste hur bra jag var på att trösta. Men innan dess, måste hon genomlida tablåns klimax. Skedde inte det, skulle publiken bli besviken och kräva pengarna åter.

Alltjämt stod hon framåtvänd vid rampen. Önskemålet från mannen med den grova rösten blev uppfyllt. Skötet och brösten fick sina sedvanliga minuter av visning, medan Joe sakta tog loss sin livrem från kostymbyxorna. I tidigare tablåer hade han använt ett straffredskap, som på engelska hette likadant som hans artistefternamn. Nu var det istället med brunt läder han skulle åstadkomma höjdpunkten på underhållningen.
- Flytta på kudden, så du har den under magen när du lägger dig ned! befallde han.
Sakta vred hon sig mot honom och frågade vädjande:
- Måste jag?
Han svarade genom att använda sitt högra pekfinger igen. Det riktades mot sängen. Lydigt placerade hon sig som han befallt, medan han på nytt riktade en hastig blick mot mig.
- Din lover boy har stannat kvar, min sköna, sa han.
Lika bra det! Lika bra han får se hur det går för damer som inte kan låta småpojkar vara ifred.

Sedan fick hon ett första rapp med hans livrem. Hon skrek till och publiken applåderade. De sextio betalande fick full valuta för sina pengar.
Rappen fortsatte. På hans order räknade hon dem.
- Två, tre, fyra, fem, sex, snyftade hon fram.
- Ge na trettioen! ropade Connys elaka fru på nytt.
- Nej fler ändå. Fyrtio ska hon ha! överröstade mannen med den grova rösten.
- Sju, åtta, nio, tio! kved moster.
- Tio till ska du ha! sa Joe. Sedan räcker det.

Från publiken kom burop, men Joe lät sig inte påverkas ett dugg av det. För han var van vid hur tablåerna med henne brukade sluta. Van vid att publiken skrek att de ville se ytterligare rapp, likt en konsertpublik där de högljuddaste krävde några ordentliga extranummer innan man tänkte gå hem.
- Tio till! röt Joe. Räkna högt så jag hör!
Hon vände bort ansiktet från publiken och såg på mig med rödgråtna ögon. Joe skakade på huvudet när jag började närma mig sängen. Jag fortsatte ändå.
- Elva, tolv! skrek hon.
För två rapp till hann hon ta emot, innan jag var framme vid henne.
- Gå tillbaka, grabben! röt han. Håll dig undan!

Han slog med livremmen på nytt och hon skrek:
- Tretton, fjorton, femton!
Hennes händer var framsträckta. Jag ställde mig på huk vid gaveln och fattade dem. Vi höll i varann hårt medan livremmen ven på nytt och hon skrek:
- Sexton, sjutton, arton, nitton!
- Flera, flera, flera, många flera! ropades det från publiken i talkör.

Min blick höjdes. För första gången någonsin såg Joe och jag varann länge och intensivt i ögonen.
Han höjde armen långsamt. Livremmen fanns i hans fasta grepp. Så gav han henne det tjugonde rappet. Hon räknade det knappt hörbart. Hennes ansikte var pressat mot underlakanet och madrassen.
- Fler, fler, många fler! fortsatte publiken ropa.
Men Joe släppte livremmen ned på golvet istället och försvann ut från scenen. Tablån slutade som den inte var tänkt att sluta. Jag höll i Lenas händer medan hon sakta höjde sitt huvud igen.
- Älskar dig! sa jag. Älskar dig, älskar dig, älskar dig!

Varpå strålkastarljuset släcktes och gav oss en kort paus. När det tändes igen för applådtack, hade hon hunnit få på sig negligén. Hon stod vid rampens mitt med mig till vänster om sig och Joe Cane till höger. Applåderna ökade i styrka då hans namn ropades ut, och då mosters namn hördes i högtalaren, blandades applåderna upp med förtjusta busvisslingar, stamp i golvet och jubelrop.

Något besök i logen av Conny och Anne fick inte Lena, men däremot kom ett bud med en bukett blommor hem till henne nästa dag. Hon vägrade ta fram en vas till dem och det medföljande kortet som Conny skrivit, rev hon i fyra bitar och kastade på köksgolvet.

De bitarna blev aldrig slängda. Jag tog upp dem och stoppade ned dem i mina jeans. Inom kort var meddelandet hoptejpat och fullt läsligt igen, och än idag har jag det i min ägo. Så här löd det:

Kära Lena!

Det liv du valt, kommer jag aldrig att förstå. Men du är fortfarande en vacker kvinna, och jag vill ge dig dessa blommor för att du ett tag var den viktigaste personen i mitt liv. En varm kram till dig och hoppas du förlåter Annes obetänksamma tillrop.

Conny