Det var i fredags på eftermiddagen. Jag står och lagar mat. Lite trött.
Klädd i slitna tighta jeans, top som jag fick i julklapp och håret
slarvigt uppsatt, radion på och sonen ute och leker äntligen efter att
haft honom runt benen under hela julen.
Min man kommer in med ett brev i handen.
"VAD ÄR DET HÄR?!!!
Han håller upp och visar en
parkeringsböter..
Fast jag gör allt för att dölja det känner jag
bara SHIT!
Det isar till lite av skräck i magen och jag känner
värmen på mina kinder och hoppas vid Gud att han inte ser att jag blir
generad.
Jag fick den för några veckor sedan en kväll när jag var på
salsakurs med en kompis. Tredje gången på ett halvår. Jag oroade mig
inte direkt för pengarna utan tänkte bara på vad min man skulle säga-
eller göra. Hur arg han skulle bli. Blev faktiskt rädd. (inte det att
jag är rädd för min man - men jag blir rädd för konsekvenserna, på hans
rättfärdiga ilska och väldigt arg på mig själv att jag kan vara så
klantig och förtjäna hans ilska) han hade ju sagt till mig att skärpa
mig med parkeringar. Det blir ju faktiskt väldigt dyrt. denna lapp var
på 700 kronor! Känner mig som den där olydiga dåliga flickan igen
(mammas gamla ord; "du borde ha smäll på stjärten").
Jag väljer
att inte visa lappen för min man och betalar in den från egna pengar så
fort som möjligt.
Sen blir det så att lappen ligger kvar i handväskan några dar som
måste blivit många dar innan jag påminner mig att betala in den. Det
överdjävliga är då att dom är så snabba med att skicka en påminnelse
innan mina pengar har kommit fram. Och det är den påminnelsen min man
just nu har i handen.
VAD ÄR DET HÄR! upprepar han och jag ser ilskan i hans blick.
"Jag fick en bot för några veckor sen när jag var på dansen- men
den är betald tillade jag så snabbt jag kunde. och så kaxigt och
självklart jag kunde. Fast jag kände mig så långt från självständig och
självklar man kan tänka sig.
"Jag har ju sagt åt dig att du får skärpa dig med det här. Det
blir ju svindyrt!
Jag svarar inte utan hoppas att han med dessa ord ska anse att
tillrättavisningen vara över.
SVARA DÅ! Han står kvar och väntar sig något mer från mig där jag
står fortfarande upptagen med något vid spisen. Eller något jag just nu
låtsas vara upptagen med.
"JAG HAR BETALT IN DEN svarar jag kaxigare nu.
För mina
pengar so what!!" säger jag i en enda mening. Fast jag vet att vi har
gemensam ekonomi och att det är han som tjänar den stora delen. Sen går
allt väldigt snabbt plötsligt. Jag blir överrumplad och närmast chockad
trots att jag borde vara van nu.
Han tar ifrån mig det köksredskap jag har i handen och tar mig
hårt i armen. Sen drog han fram en köksstol och sätter sig och vips hur
lätt som helst har han dragit ner mig över sitt knä. Jag protesterar med
vädjande röst och vill VERKLIGEN INTE ha smisk nu. Tänk dessutom om vår
son kommer inrusande. Eller om nån kikar in genom fönstret i vår villa.
Men mer motstånd vågar jag inte. Känner mig bara som den där lilla
flickan som borde ha . . ..
Medveten om att det gäller att passa på den här ensamma stunden
låter han för ovanlighetens skull mig behålla jeansen på. Det gör han
ibland om jag får det såhär impulsivt.
Jag hör hur det exploderar av smällar på min tighta jeansklädda
stjärt och eftersom jag bara har string under så gör det nästan lika ont
som om den vare naken. Det klatschar högt i köket och jag ligger
hjälplös och sprattlar och stirrar ned på nån leksak på köksgolvet. Jag
märker att han är riktigt arg och det svider mer än vad det brukar. Jag
försöker kväva mina aj aj aaj aaaaaj och hoppas bara att det ska vara
över så snabbt som möjligt.
Han gör också processen kortare än vanligt och när han är färdig
har jag inte hunnit börja gråta. När han släpper upp mig nästan studsar
jag upp och försöker så snabbt som möjligt komma tillbaka till spisen,
som om inget hade hänt. som om jag inte skämdes jättemycket och som om
det inte brände och var alldeles svidande varmt efter hans starka
handflata på stjärten. Men jag hade fortfarande tillräckligt med
stolthet kvar att jag motstod den där frestelsen att gnida mig om baken.
Den förnedrande synen skulle han inte få.
Inte ett ord mer sas det. Inte från honom och definitivt inte från
mig. Jag blir nästan helt stum när jag fått smäll. Hoppades bara att NU
DÅ! Räckte det nu. Både kort utskällning och lite smäll. Nu hade jag väl
ändå fått vad jag behövde. Tänkte bara: Förlåt mig nu. Jag vet att jag
är för slarvig och oansvarig. Men julen har ju varit så bra mellan oss.
Han gick ut i köket och jag stod kvar och skämdes, och FÖRSÖKTE
koncentrera mig på matlagningen blandat med att jag då och då
koncentrerade mig på den kännbara tillrättavisningen- den där stickande
glödheta svedan i skinkorna. Känslan av att det varit på plats med lite
smäll igen.
Samtidigt fanns det en gnagande oro kvar. Försoningen hade
uteblivit. Och den riktiga förlåtelsen i hans famn. Jag kanske skulle få
mer ändå när det var läggdags.
Jag hade rätt. Det fanns en spänning kvar hela dagen. Jag drog mig
lite undan från honom. Både av skuld och skamkänslor å ena sidan, och av
surhet å andra. var han inte LITE VÄL STRÄNG! Varför ska jag alltid få
smisk för? Eller: Tänk om han en dag lämnar sin hopplösa tjej!
Vid sängdags infriades min oro som gnagt hela dan. Sonen sov
djupt. Han tog ifrån mig boken jag låg och låtsades läsa i sängen och
sen drog han mjukt upp mig ur sängen och satte sig själv tillrätta med
en kudde under ryggen. Jag gjorde inget motstånd. det kändes nästan som
en lättnad. Om han skulle ge mig mer så fick han väl göra det, bara det
blir av snart så jag slipper vänta och känna lite oron över om jag
skulle få, hur mycket och hur ont det skulle göra. Så vi kan försonas i
hans famn och jag kan få ro igen.
Han drog mig över sitt knä och jag lät lydigt honom lägga mig
tillrätta. Ingen av oss sa ett ord. Båda visste vad som måste ske och
att det handlade om mina parkeringar och om hur jag hade svarat honom
idag.
Han drog lyfte upp mitt linne över ryggen och drog ner mina
trosor. Jag knöt händerna om kunden och förberedde mig. och så höjde han
handflatan och sovrummet fylldes av klatschande ljud och snyftande i
kudde en stund . . .
När det var över var äntligen spänningen över. Vi älskade tyst och
intensivt. Det kanske är detta som gör att många kvinnor accepterar
smisket som ett sätt att komma tillbaka till sin man så snart det går.
Och att få känna sig skuldfri? Han är nöjd och inte arg längre. Det enda
som återstår är mina rodnande blossande skinkor, svedan, den omtumlande
känslan . . .
och efterdyningarna av samlaget som fortfarande
pulserar i mig.