Men vid desserten uppstod en liten paus, och då sa Leonard:
”Jo, Angela var litet nyfiken på hur det går för er nu då Tobias tagit på sig familjeöverhuvudsrollen på allvar?”
Charlotte öppnade munnen, och såg ut som om hon ville säga något, men gjorde inte det utan vände blicken mot sin man, och satt kvar med gapande mun och en sked med hallonparfait halvvägs på väg upp från assietten, och hörde sin man säga:
”Jotack, Charlotte håller fortfarande på och vänjer sig vid att jag har tagit befälet över henne, men det ska säkert bara bli bättre och bättre. Tack så mycket för alla bra tips, förresten”, sa Tobias.
”Åh, det var inget”, sa Leonard. ”Har du fått smisk än, Charlotte? Angela ville gärna veta det...”
Alla började prata samtidigt.
Charlotte hojtade: ”Om jag har fått…? Vad har d-du sagt till Leonard om de där idéerna du har... som vi inte alls är överens om, i alla fall inte… ”. Sedan började hon på en tirad om att genast byta samtalsämne, uppblandat med en stor variation fula ord.
Angela var ungefär lika sammanhängande: ”Nej, det ville jag inte alls, eller, jo, jag frågade kanske ööhh, något om den där principen, minns jag nu. . Men inte för att snoka eller så - det får du inte tro, Charlotte!”
Så den som hördes bäst var Tobias: ”Charlotte har fått alla tänkbara varningar, Angela. Men hon har ännu inte vant sig av med att vara olydig. Hon testar gränserna. I alla fall är det vad handboken säger...”
”Den där j-a handboken, av alla j-a dumheter...” avbröt Charlotte.
”Och som du hör är hon på god väg att passera alla gränser i kväll igen”, sa Tobias.
Leonards bidrag kom litet senare än de andras:
”Jag hör att det finns saker att reda ut här. Men vi kanske ska prata en stund om Angela i stället. Hon har ju varit med om det här med vägledning litet längre, och pratar vi om det en stund så kanske det känns bättre för Charlotte, sedan?”
”Nej, kan vi inte titta på ...”, började Angela men blev avbruten av Tobias som sa:
”Ja, jag är litet intresserad av att veta hur det gick när Angela var uppnosig och drog lögner i den där affären nära er. Fick du bonk så att du inte ville sitta ner, Angela?”
”J-jag...”, började Angela, men blev återigen avbruten, den här gången av Leonard:
”Det var så här: När du hade gått från puben, Tobias, så gick jag och pratade med Takeaway-killen som just hade gått på ett pass då. Det visade sig ju som jag trodde att Angela hade varit ännu nosigare än man fick ut av hennes berättelse. I alla fall så bjöd jag hem killen till oss nästa kväll, så att Angela skulle få be om ursäkt.”
Till sin avsmak såg Angela att Tobias och även Charlotte satt tysta som möss med spetsade öron och väntade på fortsättningen. Hon försökte protestera igen, men Leonard sa bara:
”Tyst nu, Angela - Tobias ska höra det här, eftersom du sa en massa osanningar till honom också, förut”
”Takeaway-killen kom på slaget sju, som vi hade sagt - han heter Sam, förresten. Han hade tagit med sig en massa god mat. Det var ju jättetrevligt av honom under de omständigheterna, tycker jag. Så vi dukade upp och skulle sätta oss och äta, men först sa jag till Angela att nu skulle hon be Sam om förlåtelse för att hon snodde laddningsplatsen och för att hon sa emot honom, ljög och slingrade sig. Hon bad om ursäkt, men bara för att ha knyckt platsen, och det kändes väldigt, väldigt halvhjärtat, måste jag säga”, fortsatte Leonard.
Jag sa till Sam att jag förstod om han inte var nöjd med den ursäkten. . Han sa att det var han väl inte precis, men om det nu var så att Angela hade fått rejält med smäll på stjärten så var ju rättvisa skipad i alla fall, och det var ju det viktiga.
Men då fick Angela spel, och skrek att det hade hon visst inte och att Sam skulle ut ur vår lägenhet med detsamma och sånt där.
Och då sa Sam förstås till henne att grannarna skulle nog komma in i affären i morgon, och de kommer att säga sanningen.
Angela gapade om att grannarna ljög hela tiden, eller i varje fall hörde fel och inte alls kunde veta att det var henne de hörde. (Det där är litet orealistiskt önsketänkande av henne, förresten, för de kan höra hur bra som helst att det är hon som lovar att inte vara olydig och så när hon får smisk)”
”Kan de h-höra det?”, flämtade Angela. ”D-det var det...”
”Så jag fick ju förklara för Sam att han hade helt rätt. Och så sa jag att som han tyvärr kunde märka på hennes uppförande hade ju inte Angela fått smäll på stjärten, ännu. Men så fort vi ätit skulle jag se till att ge henne det, sa jag. Så lovade jag att hon skulle få gå till hans affär och säga förlåt på riktigt nästa dag.”
”Angela gillade inte att sanningen kom fram. Hon kallade mig en massa fula saker och hon skulle inte be om förlåtelse, och aldrig sätta sin fot i den j-a skitaffären igen heller, och sånt…” fortsatte Leonard.
”Men vad gjorde du då?” Den här gången var det Charlotte som avbröt. Hon tittade stint på Leonard med glansig blick och blossande kinder.
”Det fanns ju bara en sak att göra när Angela hade målat in sig i hörnet så totalt. Jag fick lägga henne över knäet där jag satt i köket. Sedan var det bara att dra upp hennes kjol och börja daska henne bums, i stället för senare. Det borde hon ju ha kunnat räkna ut, och vad hon såg för vinst i det förstår jag ju inte...”
”Fick h-hon smäll på stjärten när killen s-såg på? Vad sa Angela då?” frågade Charlotte snabbt.
”Hon sa väl inte så mycket, men hon var jätteolydig och sparkade, sprattlade och gapade och så, fast hon fick ha trosorna uppe hela tiden. De får hon annars dra ner när det är litet ”vägledning genom lättare fysisk tillrättavisning” på gång”, men det ville jag inte när Sam såg på.
”Får hon själv dra ner..”mumlade Charlotte halvhögt. ”Men vad hände sedan?”
”Det var ju tydligt att Angela behövde något utöver det vanliga. Eftersom vi var i köket så var det bara att dra ut en låda och se vad man hittade som verkade lämpligt. Jag fick tag i slickepotten till degbunkar och sånt, och den funkade faktiskt jättebra.”
”Hon fortsatte först att gapa om att jag skulle släppa henne genast och sånt ett tag. Jag tyckte att hon behövde bli satt på plats lite efter allt trassel hon ställt till, så jag klatschade på rätt bra med slickepotten. Efter en stund började hon skrika att hon skulle göra som jag sa, men jag fortsatte ju litet till ändå, naturligtvis. Litet senare släppte jag upp henne, förstås, och då började hon hoppa runt och yla med båda händerna nedstoppade baktill i trosorna. Hon rev omkull en stol och en tallrik gick i däck, så jag fick fånga in henne. Jag tyckte det var bäst att ställa henne direkt i skamvrån så att hon inte skulle hoppa runt i skärvorna.”
”Fick Angela stå i skamvrån? Får hon alltid göra det när hon har, har… fått smisk?” Det var Charlotte igen, med tjock röst.
”Nej, det är olika. Om hon inte är olydig och trasslar medan hon ligger på plats, så kan hon få slippa det.”
”Nu stod hon i alla fall där med näsan i hörnet medan jag städade upp efter henne. Sedan frågade jag om hon nu ville be Sam ordentligt om ursäkt. Hon skulle göra det, sa hon, så då sa jag att hon fick komma ut ur skamvrån”
”Bad hon fint om ursäkt, då?” undrade Tobias.
”Jadå. Dels blir hon ju mycket lydigare när hon nyss har fått smisk, men så är ju Angela oftast rätt klartänkt - det är ju därför man inte kan förstå hur hon kan trassla till det så för sig mellan varven - så hon hade väl insett att det var bättre att be om förlåtelse hemma, än att göra det i affären. Hon såg rätt rolig ut när hon stod och höll upp kjolen baktill för att gnida sina skinkor, och bedyrade för Sam hur ledsen hon var för vad hon hade gjort vid affären och inte sagt sanningen och så vidare.”
”Hur gick det sedan, då? Fick han också rätt i det där med att du inte ville sitta ner mer den kvällen, Angela?” undrade Tobias.
”J-jag...” började Angela igen.
”Jag tror inte jag att hon ville sitta ner, men det fick vi aldrig veta”, sa Leonard.
”Vi brukar göra på ett särskilt när jag fått ta till hennes hårborste - eller som den här gången - slickepotten, för att Angela varit trotsig när hon ska ta konsekvenserna av sådant där omoget beteende. Är hon det, så får hon lägga sig över knäet en stund igen när hon har stått i skamvrån, och få litet mera smisk. Det blir bara med handen, men det brukar räcka för att övertyga henne om att inte visa sig olydig längre. Det blir liksom som det var tänkt från början - att hon ligger på plats och hör på vad jag har att säga medan det klatschar på litet mer hemtrevligt under en ganska lång stund. Eftersom Angela ljugit för Sam om alltihop det här så borde han få bevis på att det han sett inte var någon engångsföreteelse, tyckte jag. Angela borde få visa honom hur fint hon tar gammalt hederligt, klassiskt smäll på stjärten, helt enkelt. Han hade ju gjort sig besvär med att betala en anställd i stället för att själv jobba i butiken och allt. Så jag frågade honom om han tyckte det var OK att vi väntade ett tag till med maten, medan jag gav Angela mera smisk. Han sa att maten var ju lätt att värma, och att det alltid var klokt att göra prioriteringar… Jag föreslog att om han kunde tänka sig att gå ut ur köket några steg, så kunde Angela få vara bar om stjärten en stund när hon fick smäll.
Och då blev det fort som jag tänkt mig. Angela var from som ett lamm. Jag hade funderat på en testfråga medan Angela var i skamvrån. Jag frågade om hon tänkte vara nosig någon mer gång, när någon gav henne tillsägelser. Det lovade hon bestämt att inte vara redan efter en ganska liten stund. Följdfrågan hur hon tänkte reagera i framtiden om samma person då konstaterade att hon behövde smisk tog litet längre tid. I alla fall så lovade hon efter en stunds eftertanke att i sådana lägen erkänna det riktiga i den slutsatsen, om hon varit olydig.”
Angela såg att Charlotte som länge suttit med munnen vidöppen nu lade handen över munnen för att dölja att hon fnissade åt Leonards formulering.
”Jag undrade då hur vi skulle kunna lita på det, när hon ljugit så för Sam på den punkten?”, återtog Leonard sin berättelse. Jag tyckte det var inte mer än rätt att skrämma upp Angela litet, så jag sa att eftersom hon hade varit nosig mot Sam i hans affär inför hans personal, så borde jag egentligen ta med henne dit efter stängningsdags och kanske låta personalen se när hon fick smäll och stod i skamvrån. Det hade rätt god effekt, måste jag säga.
Angela hojtade att om hon lovade att inte göra så igen, så räckte väl det? Hon behövde väl inte få smisk i affären? Hon ångrade att hon ljugit för Sam, men nu fick hon ju smisk på bara stjärten, när han hörde på, sa hon, så han fick ju höra att han hade haft rätt. Och så lovade hon gång på gång att aldrig mer säga emot, om han sa att hon borde få smisk. Jag kunde väl i alla fall fråga Sam om han inte tyckte det räckte, snälla? Och annars kunde hon väl kanske få litet mer smisk och stå i skamvrån igen en annan dag, och Sam fick se på igen, men bara han? Hon begrep att hon varit så olydig att det måste bli mycket smisk, men inte i affären, och inte mer idag, snälla, snälla? Hon kunde väl få chansen att visa att hon inte tänkte vara olydig igen? (Fast hon sa det ju inte allt det här så sammanhängande som det låter när man berättar så här) Det lät som om vi kunde bli överens, och Angelas skinkor hade hunnit bli hallonröda. Angela fick dra upp trosorna igen, men sedan lade jag tillbaka henne över knäet. Så ropade jag till Sam att han kunde komma in, och frågade honom om han hade uppfattat vad Angela hade sagt. Han sa han hade det, och att han tyckte att hon lät bra mycket lydigare när hon fick smisk den här gången. Man fick väl lita på hennes löften så länge i alla fall, tyckte han - om hon var olydig igen, så var det ju bara att ge henne mer smisk då?
Jag sa att nu hade ju Angela lovat att inte opponera sig om han sa till henne att hon behövde smisk, och att jag för min del förväntade mig att hon i så fall kommer raka vägen hem och berättar. Då skulle vi fundera på det där gemensamma besöket i hans affär, Angela och jag, och då kanske hon skulle få ta med sig sin hårborste, lovade jag, och så skakade vi hand på det. Angela fick några klatschar till ovanpå trosorna. Sedan släppte jag upp henne. Hon var mycket mer foglig och uppmärksam nu. Det var riktigt gulligt när hon stoppade ner båda händerna i trosorna igen och höll om sina röda skinkor, medan hon lyssnade på vad Sam hade att säga.
Sam sa till henne att han var glad för att få säga att han verkligen med glädje accepterade hennes ursäkt, nu när han själv hade hört att hon blev talad tillrätta. Hon var en tjej som säkert skulle bli klokare av det med tiden och lära sig att sätta värde på det, sa han. Så frågade han mig om jag tog illa upp om han skickade henne litet blommor nästa dag - han menade det bara som en välgångsönskning och en liten uppmuntran. Det var fint sagt, av honom alltihop, tycker jag”, sa Leonard.
”Ja, men vad hände sedan, då?”, undrade Tobias.
”Ja, vi hade ju den goda maten att äta, och jag ville gärna prata litet mer med honom. Jag sa till Angela att hon fick gå och lägga sig, och vi satte oss och skulle börja käka,..”, började Leonard
”Fick hon gå och lägga sig? Vad var klockan, då? utbrast Charlotte.
”Den var väl halv åtta. Angela får ofta gå och lägga sig bums när hon har fått smisk. Det är också ett tips från handboken. Dels är det ju skönt för henne att få dra sig undan litet, men det gör ju också att hon får tid att tänka litet, så att alltihop liksom sjunker in - ungefär som när hon står i skamvrån. ”
”M-men hur känns det för dig, Angela”, undrade Charlotte.
”Just då så kändes det ju verkligen i-inget vidare, men samtidigt så ville jag ju på ett sätt gärna komma därifrån genast.”, sa Angela.
”Vad menar du med 'på ett sätt'?”, sa Charlotte.
”Jo, det var som Leo sa, att jag inte ville vara kvar just där, i alla fall…”
. ”Men vad gjorde du då, när du hade gått och lagt dig så tidigt?”
”Ja, jag kunde ju inte somna, så jag låg och lyssnade när de pratade i köket, och det var väl det jag menade med 'på ett sätt', alltså jag var ju lite nyfiken på vad de skulle säga, men det kunde jag höra bra från sovrummet, visade det sig. J-jag måste ändå ha dörren på glänt så Leo kan se att..att lampan är släckt, n-när jag får gå och lägga mig, efter…ja, och Leo brydde sig inte om att stänga köksdörren”
”Jag förstår. Vad sa de, då?”
Utan att direkt svara på den frågan, pratade Angela på, och lät mest som om hon tänkte högt:
”Jag trodde Sam skulle vara skadeglad, men det var ju Leonard som hade bedömt honom rätt. Han var riktigt trevlig sedan, och skickade verkligen blommor nästa dag, började Angela
”Ja, det är väl lätt att vara trevlig, om man får precis som man vill”, fnös Charlotte.
”Nej, du förstår inte riktigt. Han blev verkligen vänligare mot mig. Inte triumferande, och inte flirtig, heller, utan faktiskt snäll och vänlig.
Men om det som du frågade om - det som fascinerade mig mest var nog sättet de pratade på - som om de gjort ett jobb, eller spelat en innebandymatch, inte som om de nyss varit med om något emotionellt uppslitande, som jag tyckte det var. När Leonard frågade Sam hur han hade kommit på idén att börja prata med våra grannar, t ex, så lät han som han lika bra kunde frågat om tips om hur man målar huset”
”OK, jag kan tänka mig… men hur hade han kommit på den idén, förresten?”
”Sam sa att han normalt inte brukade prata alls om sånt, för folk tar det ofta som en invandrargrej, fast han är tredje generationen, och med ganska blandad bakgrund - det enda riktigt iranska med honom är matkulturen, som han har lärt sig för att han gillar den”, fortsatte Angela.
”Så han hade bara råkat prata med en äldre kvinna som stod kvar på parkeringsplatsen efter det där uppträdet. Tydligen är hon en riktig skvallertant som har sitt vardagsrum precis ovanför vårt sovrum. Hon hade hört att…Leo började med den här huvudmansprincipen i vintras, och sa till Sam att om hon sa till Leo vad jag hade gjort och sagt, så skulle jag säkert…få smäll p-på stjärten, hade hon sagt.
Sam hade kanske inte varit beredd att tro på henne, enbart”, sa han. ”Men jag hade lite otur där. Intill stod ett par andra grannar. De bor tre våningar ner, så de har inte hört …när, jag ööh…får s-smisk. Men de hade tydligen lyssnat på ett meningsutbyte vi hade en gång i våras när jag skulle ut, och Leo någon annanstans, så vi skildes åt på gatan. Han hade sagt till mig, ööhh att jag fick vara ute till klockan elva, o-och jag hade väl tjatat lite om att vara ute längre, men slutat med det när Leo sa att elva gällde, och sa att om jag kom senare så skulle jag få smisk - j-jag tror att det där fortfarande var litet nytt, då…med att jag ska be om lov” slutade Angela osäkert.
”Ja, då förstår man ju att Sam sa sådär till dig. Sa de något mer?”, frågade Charlotte med påtagligt intresse.
”J-jadå, Leo sa något om att det funkar ju väldigt bra att ge sin fru smisk, men att han nog aldrig hade kommit på det själv, utan det hade börjat som ett sätt att ta sitt ansvar som huvudman för familjen i det nya rättsläget. Han sa att han hade litet dåligt samvete för att han gillade det ganska bra… Men det viftade Sam bara bort: ”Äsch, alla tjejer tycker om att få litet smisk, ibland, och de blir ju inga hjälplösa offer för det, så det ska du inte ha något dåligt samvete för” sa han”
”Vad då 'tycker om att få litet smisk' - det var det löjligaste jag hört”, fnös Charlotte.
”Mm, det undrade Leo också litet om, fast ha sa: 'Man kan väl ändå inte säga att de direkt gillar det?' i stället”, sa Angela. ”Och Sam sa att det är klart att de inte gillar just när skinkorna svider på dem. Det är ju inte meningen, heller. Men de tycker om intimiteten och bekräftelsen när man lägger dem över knäet, och håller fast dem stadigt där”, sa han. ”
”De tycker också om att få visa upp en av sina kvinnligaste sidor, och när de kläder som är i vägen försvinner så gillar de den plötsliga förändringen. De tycker om den varma känslan som blir, och de tycker om att bli tröstade efteråt. Allting i världen håller sig i balans. Att de får skämmas litet, gör att de får ut ännu mer av att få veta att de är älskade, sedan. Och kvinnor har ett annat förhållande till att skämmas. Precis som en massa andra känslor, så går det liksom rakare in i dem, än vad en massa snack kan göra. Och alla känslor har flera sidor för dem, och de bearbetar dem hela tiden på en massa olika sätt. Att säga att något är skämmigt är ett väldigt tjejigt sätt att uttrycka sig, har du tänkt på det? De tycker det är skämmigt när de får höra att de ska få smäll på stjärten, men det kan också få dem att känna sig speciella och uppmärksammade”
”Och Leonard sa att han hade i alla fall märkt att j-jag öhh, blev väldigt mjuk och kelen när jag nyss har fått smisk”, sa Angela och fick ännu djupare färg i ansiktet.
”Ja, och vad tyder det på?” sa Sam. ”Det tjejer verkligen hatar är kyla och avstånd - men är man kärleksfull mot dem, så är det värme och närhet för dem att få smisk. Jag tror det ger dem utrymme för just det där med att känslorna har flera sidor. De tycker om spänningen i att vara olydiga, och tryggheten i att bli lydiga.”
”Det var fan, vad han kunde lägga orden, då?”, sa Tobias.
”Ja, det var något sånt jag faktiskt också tänkte”, sa Angela. ”Eller snarare, det kändes som att någon som jag förut bara tänkt på som en fiende som ville åt mig, faktiskt förstod någonting om mig och…ha-hade lärt mig något”
”Angela är litet betuttad i hans svada och sammetsögon”, sa Leonard.
”Äsch, fåna dig inte”, sa Angela bestämt. ”Du blev också impad av vad han hade insett. Och nu är han ju en kompis till dig. Men jag tänker också på honom som något slags vän, och det är bra att ha en manlig vän att prata med, som begriper något om sånt här - det räcker inte att bara läsa handboken”
”M-men jag fattar inte”, avbröt Charlotte. ”Han såg till så att du fick smisk och att det blev jätteskämmigt för dig, och ändå har du pratat mer med honom sedan, säger du?”
”Jamen, jag hade ju varit jätteolydig och ljugit och allt, och…och jag k-kan faktiskt förstå att jag fick smäll på stjärten, och stå i skamvrån, då, även om…det inte är så lätt att säga det. Det är som han sa, det är flera sidor på saker. Och ett par veckor senare visade han att han är en vän genom att hjälpa mig när jag satt i klistret, och gav mig en del bra tips…”, sa Angela.
”Vad var det - berätta!”, sa Charlotte.