Jo, det var en av mina äldsta och bästa kompisar, Clara, som bor i
Alingsås nuförtiden. Hon skulle komma till stan på en tvådagarskonferens
och bo hos oss över natten. Och min andra jättebra kompis Fanny skulle
också sova över, så att vi skulle kunna ha en riktig tjejkväll som vi
brukade ha förr. Jag tyckte ju det skulle bli jättekul, men var ju litet
nervös för det här med…ööhh att saker och ting har ändrats litet, här
hemma. Så jag insåg att jag måste prata med Leo, och var noga med att
fråga ordentligt hur länge jag skulle få vara ute, för jag ville liksom
inte hamna i ett dåligt förhandlingsläge från början. Och Leo sa att han
visste ju att de var speciella vänner till mig, men det var ju ändå en
vardagkväll och tyvärr hade han viktiga saker att göra dagen efter, så
att jag fick nog se till att vara hemma här med dem senast klockan ett.
Det var snarast bättre än vad jag hoppats på, så det lovade jag. Men jag
var ju tvungen att veta vad som kunde hända om det inte gick som jag
tänkte. Och, j-jag hade liksom inte frågat om sånt, förut, och det
kändes väldigt skämmigt, men jag ville ju inte sabba förhandlingsläget.
J-jag ville fråga så att Leo skulle förstå att jag inte var ute efter
att ifrågasätta, utan för att jag verkligen ville veta… så jag sa: 'Och
om vi skulle bli litet sena…det kan kanske bli litet svårt att få Clara
och Fanny att förstå… men om jag blir sen, så kanske du tycker att jag
ska f-få litet smisk?' Leo lovade att det skulle det bli. Så jag sa att
jag skulle ju inte vara olydig med flit, men om det nu var så att oturen
var framme och jag ställde till det för mig, så förstod jag ju att jag
fick litet smäll på stjärten. Men i så fall kunde jag väl få det när
mina kompisar åkt? Leo sa att det fick nog hänga på hur olydig jag hade
varit, men om det inte var så farligt, så kunde jag kanske få smisk när
mina vänner inte var kvar. Jag kände att det inte var läge att komma
mycket längre, så jag nöjde mig med det och bestämde mig för att
verkligen se till att inte vara olydig…”
”Vi hade jättekul - det var precis som att flytta tillbaka fem år
i tiden. Jag försökte ta det litet lugnt med vinet, men det var inte
lätt för både Clara och Fanny var fnissiga och uppspelta. Ingenting går
fort för dem, då. Klockan var redan litet över ett när vi kom upp ur
tunnelbanan hemma. Då hade de andra tjejerna hunnit bli hungriga igen
och ville prompt köpa med persiskt käk och varma bröd, när de såg att
det var öppet på Sams Take-away. Jag försökte protestera, men det
viftade de bara bort: 'Äsch, Leo har väl gått och lagt sig om han ska
upp i morgon? Kom nu!' Och så blev jag medsläpad in dit, och där var de
flamsiga och krånglade med sin beställning och skulle låna toaletten och
Clara som röker ibland var ute och rökte och tjatade med nån kille när
maten var klar så vi fick ropa in henne. Sedan kunde de inte räkna ut
hur mycket Clara var skyldig Fanny som hade betalat alltihop. Jag
försökte skynda på dem allt vad jag kunde, men de bara fnissade och
frågade vad det var med mig…”
Angela såg hur Charlotte flyttade sig oroligt i stolen, men
samtidigt såg förväntansfullt intresserad ut. Tobias och Leonard såg
enbart roade ut.
”Jag hade sett hur Sam hade tittat på hur vi höll på en lång
stund. Till slut gick han fram till Clara och Fanny och sa att de borde
skämmas för att göra så mot en kompis som de gjorde. De såg ut som två
fullständiga frågetecken, så Sam förklarade för dem, innan jag han säga
något: 'Förstår ni inte att Angela har blivit lovad smisk om hon kommer
hem för sent? Och nu ser ni till så hon får det, bara för att ni inte
orkar lyssna på vad hon försöker säga till er. Det är jättetaskigt av
er' Och så tittade de på mig, o-och jag visste inte vad jag skulle säga.
Men det syntes väl på mig att det var sant som han sa, antar jag, för de
fortsatte bara att se ut som två fågelholkar. Men Sam sa: 'Angela, be
Leo att ringa mig sedan, så ska jag säga till honom att du gjorde ditt
bästa. Gå hem med er nu - vi stängde för tio minuter sedan' Så vi
skyndade oss hem under förvirrade frågor och svar - jag minns att jag sa
något fånigt om att det kanske fixar sig för att Leonard har gått och
lagt sig, ändå. Det visade sig sedan att det hade han faktiskt gjort.
Men jag hade lyckats glömma den nya koden för att komma in, som vi hade
bytt samma vecka. Så jag fick ringa och väcka honom för att släppa in
oss, och då var klockan nästan halv tre och jag började få panik. När vi
kom in i lägenheten, så var det första vi såg att Leo hade lagt fram min
hårborste på stolen han brukar sitta på när han… ger mig smisk. Så jag
skyndade mig att säga: 'Älskling, jag förstår att du är jättearg, men
snälla ring Sam innan du gör något annat - han ville det.' Och så fick
vi höra hur Leo mest sa ja och nej och hmm, medan Sam pratade en massa.
Och så lade Leo på, och stod och tittade på mig en lång stund utan att
säga något och höll min hårborste i handen. Till slut frågade han:
'Jaha, vad tycker du ska hända nu?'' Så jag fick ju säga att jag förstod
att jag skulle få smisk, men kunde jag inte få det i morgon i stället,
snälla? Det var ändå för sent nu, man måste tänka på grannarna. Jag tror
att det var det argumentet, tillsammans med det som Sam hade sagt som
räddade situationen. Leo sa att det fick väl bli så då, och gick och
lade sig igen. Och vi åt fort upp maten vi hade med oss (alla var nästan
tysta som möss) och gjorde likadant. Nästa morgon vid frukost så var det
också ganska tyst. Vi skulle alla åt olika håll ganska tidigt, så jag
skildes från Clara och Fanny utan att mycket mer blev sagt, men de
lovade båda att ringa på kvällen.” Angela stannade upp, och tog en klunk
vin.
”Och hur gick det sedan då? Fick du smisk av Leonard? Samma
kväll?” undrade Charlotte.