Biobesöket

Jag minns mitt ”ljuva 60-tal”. Ja särskilt ljuvt var det inte för jag hade mycket stränga föräldrar som var övertygade om att aga var det enda som hjälpte när en tonårsflicka skulle fostras. Otaliga gånger fick jag knäppa ned byxorna och dra ned trosorna för att få smäll på bara stjärten med handen, björkriset eller rottingen. Det var förödmjukande och sved dessutom ordentligt över skinkorna. Både mamma och pappa slog, men det var framför allt pappa som skulle lära mig veta hut.

Jag kommer särskilt ihåg en gång, när jag och en kamrat varit på bio. Hon skulle sova över hos mig och vi skulle vara hemma halv tio, men missade bussen och kom hem först när klockan slog tio. Jag visste vad som väntade mig och mina värsta farhågor besannades när jag redan på långt håll upptäckte pappa på förstubron till vårt hus. Han var arg. ”Var har ni varit? Varför kommer ni för sent?” ”Vi missade bussen.” ”Det är ingen ursäkt.” Han spände ögonen i oss. ”Kom med in i köket.” Där inne väntade mamma och hon var lika arg som pappa. ”När vi bestämt en tid då du ska vara hemma, så ska du se till att passa den.” Min vän Erika försökte försvara mig. ”Men det var inte hennes fel, bussen gick för tidigt och det var därför vi inte hann med den.” ”Du är tyst!” Sa pappa strängt. ”För det här ska du få smäll på bara stjärten Johanna, med björkris som du själv får plocka, du vet hur det går till och din lilla väninna som bjäbbar emot så bra ska få göra dig sällskap och plocka ett alldeles eget tuktoris.” Erika såg skräckslagen ut. Jag visste att hennes föräldrar inte använde aga i uppfostrande syfte. Hon öppnade munnen för att säga något, men jag tog henne i armen och drog med henne ut. Jag visste att om hon fortsatte reta pappa skulle hennes stjärt få betala ett högt pris.

”Men inte tänker dina föräldrar slå oss på riktigt.” Sa Erika med liten röst. Jag nickade. ”Jo både du och jag kommer att få smaka riset, det kan du lita på. ”Får du ofta stryk?” ”Ja mycket ofta, särskilt på lördagarna, då jag får smörj för alla förseelser jag begått under veckan.” Svarade jag. ”Men nu måste vi plocka björkrisen, annars kan vi råka riktigt illa ut. Jag visade henne vilka slanor hon skulle bryta och sedan hur hon skulle avlöva och binda riset så att det blev en väl sammanhållen agakvast. Erika började snyfta. ”Jag har aldrig fått smäll förut.” Jag strök henne lugnande över armen. ”Om du bara gör som pappa och mamma säger och tar bestraffningen utan att bråka så kommer det att gå bra.”

När vi kom in i köket satt mamma på en stol, medan pappa stod framför köksbordet och väntade. ”Det var på tiden, varför har ni dröjt så länge?” Jag såg ned i golvet och Erika darrade av rädsla. ”De trodde väl att de kunde skjuta upp stryket en stund till.” Sa mamma. ”Bara för att ni sölat så kommer ni att bli straffade extra hårt.” Sa pappa strängt. ”Johanna ge mig björkriset, vi börjar med dig!” Jag räckte över det långa smidiga riset till pappa, som slog det prövande mot handen. ”Ta av dig klänningen.” Jag rullade upp den över huvudet och vek ihop den fint över en stolsrygg. ”Ställ dig i underkastelseställningen, med benen brett isär, armarna tätt utmed sidorna och blicken i golvet.” Jag lydde mekaniskt eftersom jag varit med om det hundratals gånger. Pappa fortsatte. ”Du vet varför du måste ha stryk, eller hur?!” Jag nickade. ”Jag är olydig!” ”Du är olydig mot dina föräldrar och slarvig i skolan och med att passa tider och så länge du inte ändrar ditt beteende så kommer de här obehagliga stunderna att fortsätta.” Han gjorde ett kort uppehåll. ”Dra ned underbyxorna till anklarna och stå kvar i samma ställning.” Trots att jag gjort det många gånger, skämdes jag nu mer än någonsin förr att utelämna hela min kropp på det här sättet och det blev inte bättre av att en skräckslagen Erika stod och tittade på med stora runda ögon. ”Böj dig framåt och fatta tag om anklarna.” Befallde pappa med hård röst. Jag stod snart i strykpositionen, fortfarande med brett särade ben, så att både pappa och mamma kunde se det brunfärgade anushålet och ingången till slidan. Pappa gick fram till mig, fattade mig om nacken och höjde björkriset.

Riset sved till över skinkorna…AJJJ…och så kom nästa rapp…OUUJ…SNÄLLA PAPPA SLÅ INTE SÅ HÅRT…AJJ..JJ…”Håll tyst och ta emot risbastun utan att gnälla”. Väste pappa. ”Du har förtjänat hård aga och hård aga ska du få.” Rappen fortsatte att vina ned över den oskyddade stjärten och det fanns ingenting jag kunde göra för att komma undan. Jag fick stå där och ta emot och bet ihop för att inte börja grina, men den som började grina var inte jag utan Erika. Hon hade stått och sett på inledningen av bastonaden med stora uppspärrade ögon och med ens så sprang hon mot dörren, men mamma var snabbare och hann före henne och spärrade vägen. ”Vart ska du ta vägen. Å nej lilla fröken vi har allt ett ris som väntar på dig också och det kommer att svida så skönt där bak må du tro. ”NEJ JAG TÄNKER INTE LÅTA ER SLÅ MIG; DET KOMMER INTE MIN MAMMA OCH PAPPA ATT TILLÅTA!” Mamma skrattade. ”Dina föräldrar är inte här, men det är vi och det är vi som bestämmer om du ska stryk eller inte och det kommer du att få varken du vill eller inte.

Undertiden hade pappa fortsatt med min risbastu och stjärten sved nu som eld och blev allt ömmare. ”HÄR FÅR DU…OCH HÄR…nu ska du få så mycket ris att du inte glömmer det i första taget. Björkriset lyftes och sänktes i allt snabbare takt, från att ha varit kanske fem sekunder mellan slagen så var det nu högst ett par sekunder mellan de svidande rappen och nu kunde jag inte hålla tillbaka gråten.

Så höll han upp. ”Ställ dig i skamvrån!” Med ömmande stjärt och tårarna trillande ut efter kinderna gick jag bort och ställde mig vid städskåpet.

”Vänd dig hitåt så att du kan se din lilla väninna få sin bestraffning.” Sa pappa.

Därefter hade turen kommit till Erika. Mamma ledde fram den hulkande flickan till pappa, som hade tagit plats på en av köksstolarna. ”Ge mig riset!” Erika räckte över pinoredskapet. ”Dra ned jeansen.” När flickan tvekade knäppte pappa raskt upp dem och mamma drog ned dem över stjärten. ”Så trosorna och låt det gå undan annars hämtar jag rottingen.” ”SNÄLLA…SLÅ MIG INTE…” bad den förtvivlade flickan, men det stod klart att än hur mycket hon bad så skulle hon strax få sitt livs första ordentliga kok stryk på sin darrande lilla bakdel. Mamma tog tag i troslinningen och nästan ryckte ned underbyxorna. Så fällde pappa henne framstupa över sina knän och så vidtog agan och han sparade verkligen inte på riset. Under de närmaste minuterna fick flickan så mycket stryk att jag tyckte synd om henne. Hon skrek som en mistlur och långa röda ränder täckte snart skinkorna uppifrån och ned. Efteråt fick hon stå bredvid mig i skamvrån.

Den dagen då vi kom för sent från bion glömde varken jag eller Erika i brådrasket.