Jordgubbstölden

Det var en vinterkväll - det måste ha varit omkring 1959. Både mormor Hildur och moster Agnes och hennes man, morbror Harald, hälsade på oss. Vi satt församlade i värmen från kakelugnen. Jag måste ha varit 11 år, Karin ett par år äldre. Men det var våran lillasyster, Ulla, som var sju, som alltid ställde frågorna som min syster och jag inte vågade ställa.
- Snälla mormor, kan du inte berätta om någon gång när mamma och moster Agnes var riktigt stygga? bad Ulla bevekande.

- Jo, det finns nog ett och annat att välja på, skrockade mormor. - Har jag berättat om när eran mamma och moster Agnes stal jordgubbar?

- Snälla mor, du behöver väl inte berätta om all stygghet vi hade för oss? bad mamma bevekande och blev alldeles röd i ansiktet.

Vi ungar tittade på varandra och fnissade. När mormor var med blev mamma som en liten flicka.

- Äh, sade moster Agnes, barnen mår bara bra av att höra hur det går när man inte sköter sig.

- Jag var väl fjorton den sommaren och du Margit var tolv. När vi var hos tant Andersson i handelsboden lurade jag dig att stjäla en liter jordgubbar och gömma under klänningen. Men när vi skulle gå ut frågade tant Andersson vad du hade under klänningen. Du var tvungen att ställa tillbaka jordgubbslitern och sedan sprang vi hem. Vi var säkra på att tant Andersson skulle skvallra för dig, mamma.

- Jo, det minns jag nog, sa mormor. Ni ställde er innanför dörren och berättade darrande att ni gjort något dumt. Sedan kom hela sanningen fram. Det var ju bra att ni erkände, men jag var ju tvungen att ger er ett ordentligt straff. Stöld är en allvarlig sak.

- Ja, du var sträng den gången, fortsatte moster Agnes. Både Margit och jag fick ta av oss våra fina sommarklänningar och vika ihop dem och lägga dem på varsin stol. Sedan fick vi ta av oss våra vita sommarunderbyxor och lägga ovanpå. Så tog du oss i örat båda två och ledde ut oss genom dörren och upp i skogsbacken alldeles barstjärtade.

- Ja, det gjorde jag rätt i, sa mormor. Ni fick bryta ordentligt med björkris till era egna stjärtar. Men det tog tid innan vi kom tillbaka, kommer ni ihåg det?

- Snälla mor, du behöver väl inte berätta alla detaljer, sa mamma och blev ännu rödare.

- Jo, jag var så rädd så jag blev alldeles bajsnödig, sa moster Agnes. Jag bad bevekande att först få gå på utedasset. Och du Margit grinade och gnällde att du också behövde gå dit.

- Men ni fick inte stänga dörren. Jag ville inte ha två stygga flickor, som låst in sig på dasset och inte vågade öppna dörren. Men ni var väldigt söta när ni satt där över varsitt hål och grinade och gjorde vad ni behövde, sa mormor.

- När vi bajsat klart och torkat våra stjärtar med tidningspapper blev det marsch in i köket, fortsatte moster Agnes. Först ville du att vi skulle lägga upp oss bredvid varandra över armstödet på Karl Johansoffan. Men där fick vi inte plats, det var väl jag som blivit för bred om ändan.

- Stjärten heter det, Agnes, sa mormor strängt.

- Vi fick gå ut i köket och lägga oss bredvid varandra tvärs över köksbordet med våra nakna och nybajsade stjärtar bredvid varandra. Sedan gav du oss riktigt välförtjänt risbastu båda två.

- Jag glömmer aldrig hur det sved i stjärten, sa mamma. Men det var rättvist!

- Och efteråt när vi hade dansat runt och grinat klart och klätt på oss igen tog du med oss till handelsboden, fortsatte moster Agnes. Där fick vi ta tant Andersson i hand båda två och niga och be fint om förlåtelse. Sedan skulle vi vända på oss och dra ner underbyxorna och visa våra rödrisade skinkor för tant Andersson.

- Men då sa tant Andersson att det inte behövdes, för hon förstod precis hur våra stjärtar såg ut efter mammas risbastu. Hon sa också att hon inte hade tänkt att skvallra på oss, för det räckte med skammen att ha blivit avslöjade. Sommaren därpå, då jag fyllde femton, fick jag mitt livs första sommarjobb i handelsboden hos tant Andersson. Då frågade jag tant Andersson om hon kunde ge jobb åt en tjuv, men hon bara kramade mig hårt och sa: "Du kommer aldrig att stjäla mer!" Och det har jag inte gjort. Riset gjorde faktiskt nytta!

- I somras satt jag en blomma på tant Anderssons grav, sa mamma. Det gör jag varje sommar. Jag glömmer aldrig hur snäll hon var när jag slapp skämma ut mig och visa stjärten fast jag var en tjuv.

Då skrattade vi allihopa och tittade på mamma. Hon var röd som en jordgubbe i ansiktet.