Jag är en 30-årig kvinna som så många andra tjejer som skriver hit
får smisk ibland, av min man.
Det hände faktiskt så sent som igår kväll!
Jag får smisk/smäll som bestraffning även om det inte är uttalat
då när det sker på kvällen. Men vi vet båda två att han ger mig det som
ett svar på något jag gjort under dagen. Att jag varit irriterad och
vass mot honom, slarvat med något, kommit försent eller inte lydigt
honom i något som han velat att jag ska göra. Det började för ett år
sedan. då hade vi redan varit tillsammans i nästan två år. Vi bråkade
ofta och jag vet att jag kan vara ganska jobbig mot mina pojkvänner (som
jag haft åtskilliga ända sedan tonåren).
Just den gången vägrade jag hänga med på en släktträff till hans
familj medan han tyckte att det var viktigt att jag kom med. Jag var
ganska otrevlig och sa nåt dumt om hans familj som var ganska taskigt.
Plötsligt vände han på mig och gav mig 5-6 jättehårda daskar i baken!
Det gjorde riktigt ont och det small till ordentligt på min jeansklädda
stjärt. Det var på fullt allvar och det enda han sa efteråt var att "du
följer med!". Själv blev jag chockad och kände mig bara som en liten
olydig flicka som blir tillrättavisad med smäll. Ingen av oss sa något
mer om det. Det märkliga var att jag faktiskt följde med, utan ett ord
av protest. På ett sätt kändes ju det lite kränkande att "jag skulle
lyda just efter lite smisk" men det kändes så självklart att inte
ifrågasätta den auktoritet som man, han just markerat med de svidande
förnedrande daskarna som sved en lång stund. Jag minns att vi höll
varandra i handen hela resan dit, och att jag kände en växande åtrå att
tänka på det som hänt medan vi var på släktträffen.
Det som annars hade varit ett långt gräl hela kvällen och natten
ersattes istället av några hårda smällar på min stjärt, och det
framkallade sån omedelbar undergivenhet hos mig som kvinna inför min
man. När vi kom hem på kvällen hände det sedan som efteråt har blivit en
del av vårt samliv.
När jag skulle klä av mig hjälpte han mig att knäppa upp knapp
efter knapp i mina jeans, och klä av mig både jeans och trosor. Kläderna
jag hade på överkroppen brydde han sig inte om. Jag trodde väl att han
ville älska men det fanns något annat i luften som fanns kvar sen
daskarna jag åkte på innan vi åkte iväg. Så tog han mig bara så manligt
självklart och ledde mig över hans knä där han satt på sängkanten. Jag
förstod precis vad det handlade om men det konstiga var att jag
accepterade hela situationen. Att han var tvungen att avsluta det som
bara var påbörjat och att något nytt från och med nu skulle manifesteras
i vårt förhållande. Hans auktoritet och min undergivenhet som kvinna mot
min man. Utan protest lät jag mig läggas med min nakna stjärt över hans
knä. Och så fick jag smisk!
Han började långsamt att klatscha mina skinkor men både takten och
kraften ökade och hans handflata smällde mig på allvar i flera långa
smärtsamma minuter. Jag gnydde och jämrade mig tyst och efter en stund
grät jag tyst medan jag fortsatte att få smisk som en olydig flicka.
Försökte jag undkomma och vrida mig höll han ett fastare grepp om min
midja så jag inte kunde komma undan min bestraffning.
Både han och jag måste ha känt att jag länge förtjänat detta under
vårt förhållande. Efteråt tog han upp mig i sin starka famn och jag grät
ut mot hans bröst medan det brann som eld om min stjärt. Jag kände
förstås en skam men mest kände jag en trygghet och kärlek av min man som
kändes intimara än jag nånsin varit med om- med någon man!
Han smekte mig ömt där jag satt i hans knä och gned själv lite
försiktigt över mina glödheta svidande skinkor. I samband med att jag
fick vara så liten och trygg och undergiven mot hans naturliga manliga
styrka växte kåtheten och efter ett tag hade vi ett sånt underbart sex!
Han var jättestor och häftigheten orgasmen som följde hade jag hittills
inte varit med om.
Sedan dess får jag alltså smisk. Det kan gå månader emellan ibland
men det är alltid som bestraffning när irritationer har vuxit och jag
kommit in i gamla lite bitchiga jängor. I stunden kan det blixtra till i
form av några riktigt hårda daskar över jeansbaken- på stället! Det
tystar jag genast av och blir bokstavligt verkligen satt på plats!
Sen på kvällen kommer uppföljningen. Den ordentliga agan. Jag
bävar för den men jag lägger mig ändå lydigt över hans knä. Han smiskar
mig på allvar - hårt och länge alltid med handen alltid på BARA stjärten
och det slutar alltid numera att jag gråter.
Men han glömmer aldrig att ta hand om mig efteråt. Och det är det
inte själva smisket som gör att jag känner sån kärlek och åtrå. Utan den
trygghet och kärlek jag känner efteråt. Att bara få vara kvinna och han
bara man. Att veta att han tar ansvar för mig även om det innebär smisk
ibland när jag går för långt.
Jag är verkligen som vilken tjej som helst annars. Och han är som
vilken trevlig kille som helst.
Men mellan oss är det mycket
tydligare. Visst, det är han som bestämmer vissa saker. Och det finns
saker som jag förväntas "lyda". Men vi har kommit närmare varandra som
man och kvinna och kärleken är starkare än någonsin. Jag har min frihet
även om jag får tider att passa. jag klär mig hur jag vill men vill
gärna klä mig sexigt för min man.
Jag tittar ibland på nätet och förstår ju att det är ganska många
tjejer som får smisk av sina pojkvänner/män. Mer och mer ser jag det som
ganska naturligt att låta mannen vara husets herre. Och att få ta
konsekvenserna som kvinna över dom felsteg man gör. Det finns en
amerikansk websida som heter "Taken in hand".
Där står det om massor med amerikanska par som öppet berättar om
hur de lever på detta traditionella vis som man och kvinna. Där mannen
också får ta mycket ansvar för ekonomi och trygghet, och då kvinna
misslyckas med någon av HENNES plikter så får hon smisk helt enkelt. Det
är inte mer med det.
Själva smisket som jag får ibland till följd av mina handlingar är
egentligen inte det viktigaste. Det är bara ett inslag och ett uttryck
ibland för hur jag hittat rätt med en man - äntligen. Finns det kärlek
så tycker jag att mannen ska få vara man, auktoriteten är sexig! Och det
är lättare att vara kvinna om man erkänner hans auktoritet. Även om jag
inte gör motstånd när jag ska få smisk så vet jag ju att en kraftmätning
är meningslös. Men också att jag ger upp mitt motstånd och att jag
behöver tämjas. Efteråt blir jag så avslappnad, och ibland riktigt
sömnig.
När jag såg filmen om Jonny Cash var det en scen med Reese
Witherspoon i sängen med den sexige killen som spelar Cash. Vid ett
tillfälle ringer telefonen och för att ta luren lägger hon sig tvärs
över mannens knä för att svara. Nästan oskuldsfullt men ändå så
omedvetet medvetet.
Jag tänker, min man tänker nog, och dom flesta
tänker nog. På smisk som det utspelas mellan man och kvinna! Synd att
man inte fick se henne få lite smäll av honom.
Eftersom många kvinnor faktiskt får smisk i sina förhållanden,
antingen det är mer lekfullt eller
som riktiga bestraffningar "på
allvar". Och jag råkar vara en av dem (i den senare kategorien)
Så
vill jag bara säga:
Att det är inget konstigt att man kan börja
grubbla lite över sig själv och sin undergivenhet.
om man såg sig
själv som en modern medveten kvinna som vill ha jämlikhet. Och så skrivs
det till sexspalter och flickor undrar om dom är knäppa. Men jag skulle
säga att det är i så fall lika naturligt att kvinnor som börjat leva i
relationer där mannen är "in charge" på ett kärleksfullt sätt, inte vill
vara utan denna nyvunna intimitet, även om det innebär lite smisk
ibland. Det är naturligt för väldigt många tjejer att acceptera att vara
utlämnade åt sin man, och att han har rätten i sin hand att både straffa
och smeka, skydda och ta hand om. Min man överöser mig med kärlek,
presenter och blommor, ständigt nya överraskningar. Men han har inga
problem med att lägga mig över hans knä när han anser att jag behöver
det. Vi kvinnor är väldigt lika våra män på massor med sätt men jag
börjar mer och mer förstå och uppskatta olikheterna, och våra olika
roller.
Och visst, smisk gör ont det är inget snack. Det vet alla tjejer
som fått det på allvar.
Och visst det är rätt naturligt att
skämmas lite över att man fått det också.
Och man kan känna både
bävan och skräck inför det.
Och det är naturligt att man vill
slippa och att man försöker komma undan med att be om förlåtelse och
sånt.
Men min man är stark att inte lyssna på det och använder den
kraft han behöver om jag skulle vara lite motstridig. Och det är
faktiskt det som gör att det är tryggt. Med hans konsekvens.
Att
det känns så starkt att han agar mig med kärlek. Jag vet att många
kvinnor, helt normala, med karriärer, barn och vänner känner precis som
jag.
Och tjejer; det är helt OKEJ.
Och helt naturligt. För
ni är kvinnor!