Detta hände:
Niklas har varit borta nu i fem dagar. Och jag skulle ju förstås
ha en "liten" fest, men som egentligen blev ganska stor. I alla fall så
blev det inte riktigt som jag hade tänkt. Själva festen var bra. Min
bästa väninna, och flera andra kom med sitt sällskap. Det blev en kväll
med mycket sprit och dans, om man säger så.
Min tanke var att jag skulle stiga upp tidigt nästa morgon för att
städa och sådana saker, men jag försov mig. Såklart. Jag hade tänkt att
jag skulle gå upp vid 08:00, men i stället så väckte Niklas mig med en
ordentlig örfil! Jag vaknade och var snabbt på fötter. Shit, man kan
verkligen säga att det var stökigt. På pälspläden hade någon spillt vin,
chips i soffan där jag låg i mina "festkläder", några hade tappat ner
tallrikar och sånt. Allting var bara kaos. Alltså det såg hemskt ut. Och
Niklas lägenhet! Jag var så död man bara skulle kunna vara.
Niklas var arg, det var hur synligt som helst.
-Va fan Nathalie, har det varit en tornado eller något här inne,
eller?!
Jag småfnissade lite åt "tornado". Liksom som att han skällde på
något lite barn. Han tog tag om mitt hår, och drog bakåt. Jag
grimaserade lite men sa inget. Sedan släppte han med ett ryck. Det var
pinsamt att han alltid skulle vara så himla sträng! Jag visste ju att
det hade varit OK om jag bara hade haft fest och sedan plockat upp
allting, och sett till att ingenting hade gått sönder.
-Titta dig om kring. Vems glas är det som är sönder?
Jag kollade mig omkring. Jag visste att det var stökigt. Shit, jag
skulle få betala dyrt nu. Det bästa ag tänkte att jag skulle kunna göra
var att titta ner i golvet.
-Och titta mig i ögonen när jag pratar med dig!, halvt skrek
Niklas.
-Jag gör ju det, snäste jag åt honom.
Nästa örfil..
-"Den som gör, han får" sa min pappa alltid till mig när jag varit
stygg, som barn.
-Jaha, en sen då?, frågade jag honom och tittade honom rakt i
ögonen.
Han tittade tillbaka.
-Och du måste ta ditt straff, som en olydig tonårings flicka.
-Glöm det, herr Söderlund..
Ohlalaa, han såg sexig ut i sin jobbkostym med sin vältränade
kropp, men det gjorde det ännu mer läskigt, eftersom att han var så
stark. Hade jag varit katt hade jag nog rest ragg och gått och gömt mig
i något litet hörn. Men nu var jag ju tyvärr inte någon sådan. Jag var
bara unga, dumma Nathalie Svanholm. Men vad hjälper det när ens sambo är
as-förbannad på en. Jag visste att hur mycket jag än skulle vägra,
skulle jag ändå få mitt straff. Niklas var mycket starkare än mig,
vilket gjorde att han hur lätt som helst kunde få ner mina jeans.
-Kom nu fröken Svanholm. Du vet att jag bara gör det värre för dig
och om du inte kommer nu, och dessutom så blir det förlängning på ditt
utegångsförbud, vilket leder till ingen shopping på redan två veckor.
Kom nu och krångla inte!
-Men jag vill inte!!! skrek jag så högt jag bara kunde, rakt i
ansiktet på honom.
-Jaha, det är så du vill ha det? Okej. Då tar jag och lägger till
två veckor på ditt utegångsförbud!!!, skrek Niklas tillbaka till mig,
lika högt som jag skrikit åt honom, om inte högre dessutom.
-NEJ! jag är inget barn längre; jag gör vad jag vill! Du Kan inte
ge mig utegångsförbud!
-Jag kan göra vad jag vill med dig. Håll käften och låt mig ge dig
ditt riktigt välförtjänta smisk!
Jag försökte fly storgråtande, men Niklas tog fast mig i armen.
-Vart var du på väg, om man får fråga? frågade Niklas med en
hånfullt leende.
-Du vet du vad? Jag kanske inte ska säga så mycket, men du är
verkligen den värsta på hela Öster. Du tror verkligen att du kan göra
vad som helst med mig, bara för att du är tjugoett och jag bara nitton.
Men det kan du inte. Jag tänker anmäla dig för misshandel!
Niklas bara stod där. Jag kollade honom rakt in i ögonen och jag
märkte att han fick tårar. Men sedan bara hände det. Han tog mig över
axeln och bar in mig i vårat sovrum. Jag försökte desperat att sparka
och slå på honom så att han skulle släppa mig, men jag lyckades inte
något vidare bra med den saken. Inne i rummet släppte han ner mig på
sängen. Jag visste att jag var kaxig nog att sätta stopp, så när han
närmade sig mig, klippte jag till honom. Tyvärr, inte särskilt hårt..
Niklas blev mäkta förbannad och slog till mig med, fast bara en
örfil. Jag boxade till honom i magen där han stod och lutade sig över
mig. Då landade ännu en örfil på andra kinden, och så höll det på tills
det var ett riktigt bråk. Men när jag inte var beredd drog han ner mina
jeans, snabbt och smidigt, och vände mig på mage och släpade mig över
sitt knä. Alltså, jag hade förlorat.. Jag började ångra att jag hade
stretat emot så mycket, eftersom att jag skulle få det riktigt svårt att
sitta nu på flera jävla dagar. Det var mitt på ljusa dagen, så alla var
(som tur var) på jobbet och i skolan.
Denna gång lät han mig ha mina stringtrosor på. Och så började han
klatscha. Efter sju minuter slutade han, och reste mig upp. Jag stod och
snyftade ett tag och han tittade på mig. Men jag ville inte möta hans
blick, och ett tag trodde jag att det var över. Men sedan tog han av sig
sitt bälte.
-Nej, snälla Niklas, nej snälla, inte det!!
Han log men sa inget. Jag började rysa av bara tanken. Förra
gången hade jag fått ungefär femtio slag, och det hade gjort så himla
ont! Utan ett ord drog han mig ner över sitt knä igen. Tre minuter hade
gått när jag sedan tittade på klockan hade det gått tio minuter. Och
mardrömmen var över i den fronten.
-Kom nu, gå och klä på dig så åker vi och käkar middag, sa han
milt och jag var förlåten.