Jag har fått utegångsförbud... I SEX VECKOR.... Det känns
jätteorättvist -men det står definitivt klart för mig att saken är
slutdiskuterad - jag har inte kunnat sitta på flera dagar.
Jag har fått smäll av min man förut - men oftast när det har skett
så har jag någonstans känt att jag har förtjänat det. Man vet ju när man
har gjort något fel - eller när man har varit extra sur och grinig. Den
här gången tycker jag inte att det var schysst - och jag sitter nu här
och skriver av mig lite...kanske man kan få lite medlidande....
Allt hände förra helgen - jag skulle på middag hos en tjejkompis,
tillsammans med en annan tjejkompis - min man var bortrest fredag -
lördag, han skulle komma hem sent på lördag kväll. Han tyckte att det
var helt i sin ordning att jag gick dit - men han ville som vanligt att
jag skulle vara hemma och i säng innan klockan tre. Jag gick på middagen
- vi var fyra tjejer allt som allt - och jag hade verkligen inte tänkt
att gå ut och festa efteråt...men hur det nu blev så följde jag med de
andra ut på stan efter middagen. Vi gick till en klubb runt tolv-tiden
på natten, och redan då hade vi druckit en del. Men jag var faktiskt
inte särskilt full, mera "lätt berusad".
Jag fick en plats på en av
barstolarna, och mina vänner stod runt omkring... Vi skrattade och
skämtade - beställde in några drinkar, och tiden gick utan att jag
tänkte på det. Ungefär klockan två fick jag ett sms från min man - han
undrade var jag var någonstans, och han lät väl inte alltför glad över
att jag inte hade varit hemma och tagit emot honom. Men jag svarade
glatt vart jag var, och sa att jag skulle komma hem med nattbussen.
På barstolen bredvid mig hade det nu satt sig en kille, och han
började prata med mig. Det hela var verkligen helt oskyldigt! Han sa att
jag var vacker, men han frågade också om jag var upptagen - och jag
svarade självklart att det var jag. Vi beställde in flera drinkar, och
pratade allihopa. Sen helt plötsligt känner jag hur jag FLYGER ner från
barstolen för att någon har min överarm i ett stenhårt grepp.... Det var
min kära man som hade kommit för att fråga varför jag inte satt på
bussen hem. Klockan var kvart i tre - och jag borde varit hemma. Han
hade tagit bilen in till stan, felparkerat utanför klubben, och var nu
milt sagt på dåligt humör.... Jag är inte rädd för min man - men hans
ögon var verkligen svarta, och greppet om armen sa mig att jag skulle
vara tyst och följa med.... Jag sa ett något generat "hej då" till mina
vänner, och följde med honom ut till bilen.
Väl i bilen så frågade han mig i lugn men iskall ton "vem i
helvete det var som jag hade suttit i knä på"? Jag sa som det var, att
jag självklart inte hade suttit i någons knä - och att killen som satt
bredvid mig bara hade försökt att vara trevlig. Min man tittade bara på
mig och sa att jag borde veta vid det här laget att jag var hans kvinna,
och att det därför inte var passande att jag satt så nära en annan
kille, och att jag dessutom var så berusad som jag var. När jag ville
försvara mig, och förklara att jag inte alls hade suttit särskilt nära,
utan att han bara hade lutat sitt huvud mot mig för att höra vad jag sa
- musiken var ju så hög - så sa han bara åt mig att vara tyst. Jag
brukar oftast göra som min man säger - iallafall när han är arg - men nu
kändes det så orättvist! Jag fortsatte diskutera, och hävdade att jag
inte alls var jättefull, och att jag hade rätt att prata med vem jag
ville oavsett vems kvinna jag var. Då vände han sig emot mig, höjde sin
hand och slog mig över munnen med baksidan av handen... "Om du har något
vett kvar så är du tyst nu..." sa han. Då var jag faktiskt tyst - även
fast jag förtvivlat gärna ville få honom att förstå!
När vi kom hem puttade han in mig genom dörren, sen gick han före
mig uppför trappan till vårt sovrum, och han sa bara fyra ord... "Nu ska
vi prata..." Jag fick så ont i magen...på en gång... jag förstod ju vad
som skulle hända, och jag visste att jag inte kunde komma undan det på
något sätt. När jag kom in i sovrummet satt han på sängen...han hade
tagit av sig kavajen, men vad värre var, han hade tagit av sig
livremmen... För ungefär tre år sedan, när vi hade bråkat något så
otroligt, i två dagar - då gav han mig smäll med livremmen - och jag
kunde fortfarande känna smärtan efter den gången.... Jag kunde inte
hålla tårarna tillbaka denna gången heller...jag började gråta redan
innan han slagit första slaget - mest av rädsla tror jag. Men sen grät
jag - av smärta - och jag bad honom att sluta - men han lyssnade inte
alls...han höll fast mig över sitt knä med andra handen, och med den
andra slog han sin livrem över min stjärt... Medan han slog, i lugn
takt, sa han åt mig att skämmas....jag skulle skämmas för att jag hade
druckit för mycket - för att jag hade nonchalerat hans beslut om vilken
tid jag skulle varit hemma - jag skulle skämmas för att jag höjt rösten
åt honom, och jag skulle skämmas för att jag hade flirtat med en annan
man.
Han smällde mig i vad som kändes som timmar, men vad som
antagligen var ungefär tio minuter. Vid det laget grät jag så jag
skakade, och mådde till och med illa. Sedan släppte han mig - drog ner
mig på sängen och sa åt mig att lugna ner mig.... Jag fick ligga och
gråta en stund - men det som var ovanligt var att han inte höll om mig
och vaggade mig till sömns - det brukar han annars göra när han gett mig
smäll. Men det var väl för att han inte tyckte att jag hade fått nog...
efter en stund kom han in i rummet igen - drog av mig mina jeans och
trosor, och lade mig över knät igen. Denna gång använde han inte sin
livrem, men han slog mig med handen, om och om igen. Jag tappade
räkningen på hur många gånger hans hand landade på min stjärt, och jag
trodde aldrig att han skulle sluta... Till slut sa han att det kunde
räcka, och att jag nu skulle fundera riktigt noga på vad han hade sagt.
Äntligen höll han om mig, och smekte mig över håret.... så småningom
kunde jag somna - och när jag vaknade nästa morgon så var det som om
ingenting hade hänt (förutom att det sved nåt fruktansvärt).
Men så idag! Min man är ute - han ska på fest - och jag ville ju
också följa med... men då säger han, som om det var alldeles självklart,
att jag har utegångsförbud!! Det känns orättvist! Jag har ju fått mitt
straff....och jag tyckte nog att det var i hårdaste laget... (men har
man gett sig in i leken får man leken tåla, kanske man kan säga...) Är
det inte lite väl hårt att ge mig utegångsförbud också?? Vad tycker du
Magnus?? Hur hade du gjort??
Hälsningar/Mia
P.S (Om ni vill kan ni gärna lägga in detta på er sida...kanske
jag kan få
lite sympati från andra tjejer där ute..) D.S