Jag är en ung kvinna som läser den här sidan ibland. Jag är gift
och har ett dagisbarn.
Den här sidan blir den första jag yppar min
stora lite genanta "hemlighet" för.
Jag får nämligen smisk på
stjärten ibland av min man.
Och ska jag tillägga - som
bestraffning när jag varit tjurig eller varit "olydig" mot honom.
Ja, det är faktiskt sant, det handlar alltså om riktig
bestraffning.
Vi lever annars antar jag som vilket normalt ungt
par som helst. Men han anser att det är mannen som bestämmer, skyddar
och tar ansvar över sin kvinna, och det innebär alltså att han ibland
anser att jag behöver smäll!
Man kan ju undrar varför jag går med på det, eller tycker det är
okej att ha det så. Varje gång det ska ske får jag också en klump i
magen, försöker slippa, skäms massor och gör motstånd. Men han har ju
knappast några problem (som fysiskt överlägsen man) att lägga ner mig
över sitt knä, se till att rumpan är bar och smiska mig hårt och
grundligt med handflatan tills jag börjar gråta.
Förut var han försiktigare och jag grät aldrig men vid ett
tillfälle började jag gråta ordentligt och det kändes faktiskt bättre.
Jag tycker till och med att det kändes bra att han inte skrämdes av min
gråt utan bara fortsatte att ge mig smäll en stund till medan jag
hulkade. efteråt får jag gråta ut i hans famn och jag känner sån häftig
närhet, trygghet och värme i hans famn fast jag nyss fått ordentligt med
smisk som en olydig flicka. Oftast har vi inte heller sex efteråt och om
agan skett på kvällen somnar jag oftast så med tårarna rinnande i hans
famn och med stjärten alldeles varm och röd och svidande.
Morgonen efter vill jag alltid ha honom, kan inte vänta tills jag fått
av honom kalsongerna och det känns speciellt häftigt med sexet när vi
vet att jag nyligen fått smäll. Som om våra roller som man och
undergiven kvinna blir tydliga.
Jag är inte undergiven annars. Men för mig känns det så naturligt att
vara det inför min man och det verkar ju som om man knappast är den enda
kvinnan i världen som känner så. Även om det inte är riktigt korrekt att
känna så. Sviker jag feminismen nu?
För mig känns det också bra att få ta ansvar för mina handlingar. Att om
jag gör fel så får jag straff och min man är den enda som kan ge mig
det. Det är ju bara mannen som kan bestraffa en vuxen kvinna.
Ska tillägga att jag aldrig fick smisk i min uppväxt.
Hade en gång en kompis som när vi var 17 blev förtvivlad en sen kväll
för att hon missat tiden (för när hon skulle vara hemma). Efter ett tag
avslöjade hon bara till mig att hennes mamma hade lovat henne "smäll" om
hon kom hem försent ännu en gång. Tänkte mycket på det med dubbla
känslor. Minns att jag tyckte synd om henne men kunde inte låta bli att
föreställa hur det såg ut när hon fick lägga sig över sin mammas knä, om
hon verkligen fick det den där kvällen. hon ville nämligen inte prata om
det sen efteråt. Jag märkte hur mycket hon skämdes.
Med mig och min man är det så att jag inte får smisk på en gång.
Men för inte så länge sen skrapade jag vår bil mot garagedörren så det
blev märken på vår nya bil. Vågade inte berätta nåt men det gick ju inte
att dölja.
När han till slut fick reda på det blev han arg över
att jag alltid kör så vårdslöst. Då visste jag att jag skulle få
"betala" för det där förr eller senare. Samtidigt som jag känner mig
jättedum.
En vecka senare sent på kvällen var det dags. Han tog
tag i mig vid sängen och sa bara att jag skulle få för mitt slarv med
bilen och att jag hållit det hemligt för honom. Utan ett ord blev jag
lagd över hans knä. Han drog långsamt och säkert ner mina trosor och så
fick jag smisk på bara stjärten riktigt ordentligt.
En grej jag undrar om andra kvinnor som får smisk. hur mycket
pratar ni om det?
Jag skäms att prata om smisk med min man och har
svårt att prata om det. han nämner det inte annat än när han varnar mig
eller just när han ska ge mig det.
Jag har läst på en site för par
som lever i gammeldags relationer man - kvinna DD-relationship där
mannen agar sin kvinna på stjärten på allvar att det är många kvinnor
som har svårt att prata om det. Även kvinnor som ofta får smisk.
Jag får smisk kanske en till två gånger i månaden. Ibland går det
längre tid. Men det är alltid som straff för nån olydnad och det kan va
att han väntar tills jag "samlat på mig" flera saker. Jag vet att han
aldrig glömmer saker och om jag varit taskig mot honom flera gånger så
känns det som om spänningen växer, för jag vet att det förr eller senare
kommer att bli smäll. Och det både skrämmer mig samtidigt som det känns
tryggt.
Jag känner en kvinna som har barn på samma dagis som också är
ganska hårt hållen av sin man. På något vis känner jag på mig att hon
också får smisk men vågar inte fråga.
Har sett hur hon är med
honom och hur han ibland klappar henne i baken på ett sånt där sätt som
min man brukar göra.
Jag vet ju inte om det är så, men känner det intuitivt. Och jag gillar
tanken och bilden jag får i huvudet när jag ser framför mig hur det ser
ut när hon får smäll.
Synd att vi kvinnor inte vågar prata med varandra om det.