Hej alla läsare av smisksidan. jag är en ung kvinna som länge har
läst i smyg denna sida och länge tvekat att skriva hit. men nu har jag
bestämt mig och det känns lite läskigt att berätta om det som varit så
hemligt för andra även om jag får vara anonym. det jag berättar om mig
själv är annars helt sant.
Jag är ihop med en kille sen två år tillbaka som jag verkligen älskar
och han älskar mig. utåt sätt lever vi i helt olika världar eftersom vi
jobbar med totalt olika saker. Själv är jag väldigt framgångsrik med det
jag håller på med, och det kanske inte är så konstigt eftersom jag
alltid haft höga krav först från mina föräldrar och sen från mig själv.
Jag har varit den duktiga och söta flickan jämt och får också ta mycket
ansvar med mitt jobb. Folk kan nog bli förvånade att det inte går att
"sätta sig på mig" fast jag ser så liten ung och vän ut. ut. Men i min
relation till min man är det annorlunda. Han tycker att han "ansvarar"
för mig eftersom jag är "hans kvinna", kanske lite mer som hans egendom.
Jag vet att alla feminister fnyser åt detta men på något konstigt sätt
har jag mer och mer känt det som naturligt att det är han som bestämmer
och har sistaordet även när det gäller saker om mig. Får man som tjej
tycka att det känns naturligt att mannen är överordnad kvinnan?
I vilket fall som helst så har vår relation blivit starkare och ännu mer
nära och intim ju mer han uttalat vad som gäller och ju mer gränser han
satt när jag inte "lydigt" honom (typ när jag kommer för sent efter
tiden han gett mig, hem på natten om jag är ute med tjejkompisar) saker
som rör min säkerhet och hälsa eller om jag shopparför dyrt utan att
fråga, eftersom vi har gemensam ekonomi eller framförallt när jag låter
mitt periodvis taskiga humör gå ut över honom. När jag blir bitchig. Jag
känner igen mig i många som skrivit hit så jag känner inte att jag
behöver förklara hur man acceptera att mannen bestämmer på den här
sidan.
Och när jag är olydig mot min man så får jag smäll!
Ja, det är helt sant och jag skäms att erkänna det, och ni förstår
att jag aldrig skulle låta nån få veta det utanför denna sida.
Det händer ibland då och då, ibland kan det gå månader emellan,
ibland har jag fått det två gånger samma vecka. det är alltid i
förhållande till min bitchighet eller olydnad och jag har aldrig fått
smisk utan att ha förtjänat det. Det är alltså helt och hållet en
bestraffning det är fråga om och när jag förstått att han tänker ge mig
smäll känner jag PRECIS som en annan tjej skrivit en konstig känsla i
magen, jag blir ängslig för det som ska komma och som jag vet inte har
en chans att undkomma och samtidigt är det tryggt att han stoppar mig
och markerar sin roll som mannen i vårt hus. han kanske ger mig en hård
dask och säger åt mig att följa med in i sovrummet. Det känns helskumt
men jag gör verkligen allt för att behålla min stolthet i det läget. hur
kan han tillåta sig att ge mig en dask i baken? varför ska jag följa med
honom NU i sovrummet? Även om jag anar vad som väntar mig, speciellt om
det gått lång tid sen sist jag fått smisk.
Fysiskt sätt har man ju som tjej ingen möjlighet mot en kille annat än
att bli indragen i sovrummet och lyssna till varför han är arg på mig.
När jag bett om ursäkt för mitt beteende och försöker jag dra mig ifrån
honom och på något sätt känns det lättare att han får använda sin
fysiska överlägsenhet att få mig över sitt knä, än att jag frivilligt
lägger mig där. Det är väl den integriteten jag får behålla, att jag
inte ger mig frivilligt, även om han snart lekande orättvist lätt drar
ner mig över sitt knä och utan större problem drar ner byxor och trosor.
Och så ligger jag där precis som en olydig tonårstjej och väntar på att
få smäll på bara stjärten av min man. Och när daskarna från hans
handflata börjar smälla och klatscha mot min nakna stjärt så protesterar
jag ett tag till bönar och ber, men sen ger jag upp och förstår att jag
behöver smäll, kämpar med svedan som brinner för varje dask, kämpar med
genansen och förödmjukelsen, oroar mig för att klatschljudet hörs till
grannar mitt i alltihopa. Tänk om dom skulle fatta att den unga söta
framgångsrika kvinnan mittemot får smisk av sin man? Om nu klatschljudet
hörs så kan det ju inte tydas på NÅGOT annat än en tjej som får smäll!!!
Men jag känner också en trygghet. Min man skulle aldrig heller slå
mig nån annanstans än på stjärten och jag känner att han är så säker på
vad han gör och att han gör det med kärlek.
Jag får ofta smäll i
flera minuter och ibland kommer tårar och snyftningar, men ändå tycker
jag det är bra att det inte stoppar honom. Han slutar helt enkelt när
HAN tyckeratt jag fått tillräckligt.
Efteråt känner jag också igen
mig i vad andra kvinnor skrivit. jag får ligga i hans famn och få tröst,
och jag tycker också det är så konstigt att det känns så otroligt tryggt
och innerligt just då - JUST NÄR MAN NYSS FÅTT SMÄLL!!!??? är det inte
konstigt? Men så är det för mig också. Man ligger i hans famn, man bryr
sig inte att dra upp trosor eller byxor utan man ligger med stjärten
bar, den är illröd, det svider, hettar och pulserar om skinkorna, ögonen
är tårdränkta, kinderna blossande generade. han smeker mig kärleksfullt
och tröstande och det känns så himla tryggt?? Fast att han just straffat
mig med ordentligt med smäll på bara stjärten! Vi ligger så länge,
ibland älskar vi en bra stund senare när allt fått ebba ut.
Men när det gäller oss så pratar vi inte om det som hänt (alltså
smisket) efteråt. Han är också helt tyst under hela tiden han agar mig,
och jag tar aldrig upp det efteråt. Helst vill jag att det skavarasläckt
när det sker för jag skäms för mycket för att se honom i ögonen när jag
just fått smäll.
Jag vet knappt att jag tagit ordet smisk eller ordet "smäll" inför
honom eller knappt inför nån. Jag skäms bara att uttala orden högt. Det
känns så barnsligt och påminner mig om min uppväxt då orden kom som
varningar från mamma och bara mamma nämnde dessa S-ord så var det
tillräckligt straff i sig, speciellt när man gick i gymnasiet.
Nästa dag är allt som vanligt igen, och vi lever som vilket annat
vanligt par som helst. Med den skillnaden att vi har våra regler och
tydliga roller som man och kvinna och det känns som om vi har mycket
lättare att leva ihop med dessa roller faktiskt. Det känns intimt och
nära även om jag skäms att berätta om det.
En annan sak jag tänkt
på är hur det hela utvecklade sig mellan oss. Första gångerna när det
började kunde jag få en hård dask när jag stod och kammade håret i bara
stringtrosor och en tillsägelse, and ”that was that”. Inget mer men
dasken brände på skinkan en bra stund och jag tänkte på den länge
efteråt. han bad ju inte ens om ursäkt att han gett mig en riktigt hård
dask, efteråt. Han märkte väl också hur lätt jag hade att accepteradom
där daskarna trots att min grinighet inte gick över av dom.
Dom första gångerna när det hände över hans knä, var det också mer
tveksamt som om han inte bestämt sig hur hårt han kunde slå eller hur
länge. Och det var faktiskt värre! Jag kunde tillochmed bli mer sur
efteråt efter några kraftiga daskar på jeansbaken eller att han slutade
smiska när det just började svida ordentligt. Det var faktiskt så att
efter ett tag när han började ge mig riktigt ordentligt med smäll
(alltid med handflatan) i tio femton minuter ibland, och riktigt hårt
också, när jag kom över nån gräns och lät tårar och snyftningar komma-
Då kändes det mycket mer intimt efteråt. Först då kunde jag ge mig ännu
mer för min man och kärleken blev konstigt nog mycket starkare.
Jag är inte säker på att jag förstår vad allt detta beror på. Men jag
tror att kvinnor och män är olika och ska få vadet. Och att det kanske
är nåt naturligt med att kvinnan kan få smisk, som bestraffning av sin
man, om det sker i kärlek.
Jag vet inte vad min man tänker eftersom vi aldrig pratat om
detta. Smisk händer och sen fortsätter våra liv som vanligt. Fast JAG
tänker på det länge efteråt. För honom vekar det så självklart att ge
sin tjej smäll ibland, inget mer med det. Jag vet inte ens om han läser
denna sida. Om han gör det är jag rädd att han ska läsa denna. men jag
tar risken. Även om jag hoppas att minatankar kan varför mig själv även
i fortsättningen. Det är helt okej.
De enstaka gånger jag hamnat över mammas knä i tonåren kan jag
berätta en annan gång, (tre gånger när jag var 15, två gånger när jag
var 16 år och en gång när jag var17 år). Men jag har upplevt min
relation med mina föräldrar som kärleksfull och att mamma gjorde vad hon
trodde var rätt då. Men det är klart att man aldrig glömmer stunden
inför mamma i sovrummet t.ex. när jag var 17 och varit borta ett dygn
utan att höra av mig, ögonblicket då mammas händer letade sig upp under
min kjol, tog tag i strumpbyxor och trosor och med några bestämda ryck
krängde ner allt till knävecket. Och hur hon utan minsta tvekan ledde
ner mig över knät, vek nogsamt och långsamt upp min kjol över ryggen på
mig, och hur allt kändes så chockerande overkligt att jag knappt fick ur
mig några protester. Att jag som tyckte att jag var så vuxen - skulle få
smäll! och hur daskarna föll, kanske trettio stycken, och trots att det
sved, så nästan var det så att jag kunde iaktta mig själv utifrån. Så
overkligt och chockande var det att få smäll av mamma, även om det då
inte gjordes å fasligt ont. Det var värre medförödmjukelsen, men som
sagt det är viktigt med kärlek även i uppfostran. För en tonårstjej (och
även jag som tonårstjej var det nödvändigt dom där enstaka gångerna med
lite smäll i enrum av mamma) jag har aldrig förebrått henne för det och
kanske är det viktigt för tonårstjejer och unga kvinnor med lite smäll
om det blir nödvändigt, bara det finns massor av kärlek också.
Kattis
PS. Jag känner INTE att jag förlorat min självkänsla för att jag
får smisk ibland. Bara så ni vet.
Ps.Ps. liten fortsättning.
Har varit full av tankar hela dan
sen brevet /insändaren jag skickade.
Tänkte att jag ville lägga
till:
Det speciella med mitt och min killes förhållande är också kanske
inte själva smisket, för det händer ändå inte SÅ ofta, kanske två gånger
i månaden, ibland mera sällan, nån gång lite oftare. Utan att jag vet
att jag KAN få smäll. Bara själva vetskapen att jag kan få smäll om han
tycker jag behöver det eller jag är "olydig" eller bitchig. Denna
vetskap påverkar nog vårt förhållande mer än själva smisket. Det känns
undergivet men tryggt, lite pirrigt men intimt och läskigt och farligt
och skämsigt på samma gång.
Kanske det var så med min uppfostran också. tyckte jag fick en bra
uppfostran faktiskt och det hjälpte nog att ha en naturlig respekt (till
skillnad från många kompisar till sina föräldrar) med vetskapen att jag
KUNDE få smäll av mamma. Bara själva vetskapen. Urskämsigt och pinsamt
men den höll mig på rätt spår tror jag, till skillnad från många
kompisar som strulade en hel del i tonåren..För det hände ju inte så
många gånger att jag verkligen FICK det.