Som jag berättat förut, så fick jag smisk som tonårstjej (av min mamma). Jag tyckte det var oerhört skämmigt, men det var också skammen och förödmjukelsen som var det mest upphetsande för mig. Däremot känner jag inte att jag är anti-feministisk, eller att jag skulle vilja att en man dominerade mig på alla möjliga sätt (har heller inte provat på att få smisk av någon pojkvän). Det kan väl vara skillnad på vad man blir upphetsad av, och det sätt man vill leva på?
I alla fall så var jag med om flera tillfällen när det var extra skämmigt att få smisk som tonåring. Det var särskilt när mamma pratade med andra om uppfostringsmetoderna hon använde på mig. En gång när jag nyss fyllt femton (och ca 8-10 veckor efter att jag fått smisk första gången), så gjorde jag och mina kompisar något ganska barnsligt. Det var en liten ort vi bodde i, och det fanns inte så mycket at göra. En kväll när vi inte hade något bättre för oss, så gick vi och retades med en äldre kvinna som bodde i ett hus som låg litet för sig själv.
Egentligen tyckte vi nog att vi var för stora för sånt, men samtidigt var det litet kul för att hon blev så arg och kom ut på sin trappa och skrek saker när vi väsnades utanför hennes dörr. Det gjorde hon den här gången också. Vi sprang förstås iväg för att hon inte skulle se vilka vi var. Det här var en mörk höstkväll, och det fanns ingen gatubelysning, men vi hade otur och en bil kom åkande längs den ensliga vägen utanför. Vågen böjde litet, och ljuset från billyktorna kom in i hennes trädgård. Hon såg oss tydligt, och jag visste att hon hade känt igen mig. ”Jag skall gå in och ringa era föräldrar” skrek hon. Efter det, så skyndade jag mig hem och hoppades att hon inte skulle ringa till mig först, så kanske jag skulle kunna dra ur telefonjacket, eller försöka säga något till mamma som fick mig att framstå som mindre skyldig än de andra som varit med. Hela tiden medan jag småsprang hem tänkte jag på att jag kanske skulle få smäll på stjärten igen
Några planer för att rädda situationen hann jag inte sätta i verket, för nästan med detsamma som jag kom hem så ringde telefonen. Det lät ungefär så här:
Mamma: Malin? Ja, hon kom just hem.
Sedan var mamma tyst en lång stund, och bara lyssnade, och sedan kom det:
Jag förstår. Då ska hon få smisk på stjärten, och sedan får hon ringa och be om ursäkt. Kort efter det lade mamma på och vände sig till mig:
Jaha, du hörde väl. Ta av dig jeansen, dra ner underbyxorna, och lägg dig här, sa hon och vände på köksstolen hon satt på så att den blev vänd bort från bordet.
Jag: Men mamma, inte smisk. Det är ingen annan som får det. Jag kan väl ringa och be om ursäkt någon annan gång, och jag gjorde egentligen inget.
Mamma: Tyst - du borde skämmas att försöka ljuga. Du har uppfört dig mycket bättre sedan du fick smisk förra gången, och nu är det tydligen verkligen dags igen. Skynda dig nu att komma ur byxorna annars blir det ännu mera.
Det hotet verkade, så jag tog av mig jeansen.
Jag: Trosorna kan jag väl få ha uppe i alla fall? Det gör väl ingen skillnad?
Mamma: Nej, det är smisk på bara stjärten du ska få.
Jag drog ner trosorna och lade mig över hennes knä, eftersom jag förstod att det bara skulle bli värre om jag fortsatte att krångla.
- Men mamma, du behövde väl inte tala om för henne att jag får smisk i alla fall? Hon har väl inget med det att göra?
Mamma: Jo, jag tycker absolut att hon har rätt att få veta att något riktigt händer, när ni bär är så verkligt illa åt.
Nu låg jag på plats över mammas knä, och de första klatscharna på mina skinkor började eka i köket.
Hela tiden i början, tänkte jag på att damen vi retats med visste att jag just nu, precis i detta ögonblick låg över mammas knä och fick smisk. Det kändes att mamma var riktigt arg. Klatscharna landade snabbt och hårt, och det började svida ordentligt i stjärten. Sedan kom jag att tänka på något ännu värre, som skulle kunna hända:
Jag: Men mamma (KLATSCH), du tänker väl inte (KLATSCH) säga till de andra (KLATSCH, aj) föräldrarna att jag (KLATSCH) fick smisk (KLATSCH, snyft) om det blir (KLATSCH) så att ni (KLATSCH) pratar om vad som hänt? (KLATSCH, snyft)
Mamma: Nej, OK. Jag säger väl (KLATSCH) inte till dem (KLATSCH, snyft) att du får smisk (KLATSCH) på stjärten (KLATSCH) om du ringer (KLATSCH) och ber ordentligt om ursäkt (KLATSCH) när jag smiskat (KLATSCH, snyft) dig färdigt.
Jag: Måste jag (KLATSCH) det? Det är så (KLATSCH, snyft) pinsamt?
Mamma: Det skulle du (KLATSCH) tänkt på innan (KLATSCH, snyft). Riktigt mycket (KLATSCH) smisk på bara (KLATSCH, AJ snyft, snyft) stjärten (KLATSCH) och sedan ringa och (KLATSCH, AJ ) be om ursäkt (KLATSCH, AJ) är precis (KLATSCH, AJ BUH, snyft) vad du behöver (KLATSCH, AJ BU-BUHU)
Jag: Ja, ja, jag (KLATSCH, AJ, AJ BUHU) lovar att (KLATSCH, AJ, AJ BU- BUHU) ringa. Nu har jag (KLATSCH, AJ, AJ BUHU, BUHU) väl fått (KLATSCH, AJ, AJ BUH) nog med (KLATSCH, BU- BUHU) smisk ?
Mamma: Det skall allt svida i (KLATSCH, AJ, BUHU, BUHU) stjärten en stund (KLATSCH, BUHU, BUH) efter smisket också, (KLATSCH, AJ, BU-BUHU) så att du (KLATSCH, AJ, AJ, AJ BUHU, UH) inte bara ångrar dej (KLATSCH, BU- BUHU) nu, utan tänker (KLATSCH, BUBUHU, BUHU) på att det blir smisk (KLATSCH, BUHUUUUHU, BUHU) på bara stjärten varje gång (KLATSCH, UH- BUHU) du är olydig (KLATSCH, BUHU, BUHU, BUHU).
Jag: Det tänker (KLATSCH, BU-HU-HU-HU-HU) jag på, och jag vet (KLATSCH, BU-HU-HU-HU-HU) att jag får (KLATSCH, BU-HU-HU-HU-HU-HU) smäll (KLATSCH, BU-HU-HU-HU-HU) om jag är (KLATSCH, BU-HU-HU-HU-HU) olydig nuförtiden (KLATSCH, BUHU, BUH)
Mamma: Då ska (KLATSCH, BU-HU-HU-HU-HU) du bara (KLATSCH, BU-HU-HU-HU-HU) få smisk (KLATSCH, BU-HU-HU-HU-HU) en stund (KLATSCH, BU-HU-HU-HU-HU, SNYFT) till.
Jag: Snälla (KLATSCH, BU-HU-HU-HU-HU) Det räcker (KLATSCH, BU-HU-HU-HU-HU) nu. Det svider (KLATSCH, BU-HU-HU-HU-HU) jättemycket (KLATSCH, BU-HU-HU-HU-HU) i hela stjärten (KLATSCH, BU-HU-HU-HU-HU, BUH) .
Ungefär så höll det på tills mamma äntligen tyckte jag fått nog och släppte upp mig. Medan jag stod och gned min svidande, röda rumpa, så tog mamma telefonen, ringde upp och hälsade. Sedan sa hon: här kommer Malin.
Jag: Jag skulle be så hemskt mycket (snyft) om ursäkt för att (snyft) vi bar oss illa åt förut.
Damen: Jaja, gör inte om det, bara. Det är bra att du har en mamma som vet vad som skall göras.
Luren tillbaka till mamma, som lyssnade på något som damen sade.
Mamma: Ja, på bara stjärten. Malin har inte brukat få smisk förut, men nu har jag bestämt mig för att hon behöver ha det då och då. ..
Så där pratade de på en stund - mest om hur bra det var med smisk. Jag hade aldrig skämts så mycket förut. Mamma slutade med att om vi gjorde några mer dumheter så var det bara att ringa, så ”tar jag Malin över knät igen”.
Ändå sedan denna tonårstid har jag varit fascinerad av berättelser om smisk, men också om andra ”skämmigheter” som drabbat kvinnor. Ett av mina häftigaste minnen är när jag pratade om svartsjuka män med en väninna (vi var då båda i 25-års åldern). Den andra tjejen är litet flirtig av sig, och ganska frispråkig. Hon berättade att hon haft en svartsjuk kille som tyckte att hon flirtade med en annan man på en fest. Dagen efter festen skulle hennes kille resa bort på några dagar (han reste mycket i jobbet). ”Han sa till mig att det var bäst att se till att jag skötte mig när han var borta, och så han lade mig över knät och drog upp min morgonrock….”, sa hon
Här började mitt hjärta bulta eftersom jag trodde jag skulle få höra en smiskbekännelse, men fortsättningen blev: ”Han hade tagit fram röd anilinfärg och gned in mina skinkor med den så att de blev knallröda. De var illröda i tre veckor efteråt, och likadant gjorde han i fortsättningen varje gång han åkte bort. ”
Den berättelsen gjorde mig jätteupphetsad. Jag brukar fantisera om att jag har en sån kille och hur skämmigt det skulle vara (nästan ännu mer än att få smisk). Jag brukar också fantisera om olika fortsättningar, där det blir ännu skämmigare för mig, t ex att jag är otrogen ändå, och hoppas på att vi skall klä av oss i mörkret, så att mina röda skinkor inte skall bli sedda. Naturligtvis misslyckas det, jag blir avslöjad och får skämmas jättemycket när hela historien dras ur mig.
En annan idé fick jag när jag läste översättningen av ett läsarbrev från Penthouse som någon gjort här, ”Rektorns principer”. Den handlar om en kvinna i 30-års åldern (som jag är nu) som får smisk i en trosgördel. Jag hade aldrig tänkt tidigare på hur skämmigt det skulle vara att bli avslöjad i såna ”pansarbrallor” - t ex när min kjol eller klänning dras upp för att en omgång smisk skall förvandla mig från dam till flicka. Oftare och oftare var jag klädd i trosgördel i mina smisk- och skämmighetsfantasier. (Ibland för att dölja min illröda stjärt).
Nyligen tog jag mod till mig och gick och köpte två par byxgördlar som ser ut ungefär som de tjejen på den här bilden har:
De är mycket skönare att ha på sig än jag trodde, och man ser verkligen snygg ut i dem, men det jag framför allt uppskattar är förstås skämmigheten. Har inte vågat göra så mycket ännu, utom att gå omkring litet i lägenheten i bara BH + gördel, så att grannarna får chansen att se (och så fick mitt ex se en gördel hänga på tork i badrummet när han skulle hämta några saker hos mig). Jag funderar på att ha dem på mig på nästa arbetsplatsfest. Det är mest män på mitt jobb, och det brukar bli många händer som glider ner till ändan på dansgolvet. Då ska de få känna på mina ”pansarunderbyxor”. Till sommaren kommer ju många mer möjligheter, med bad och ombyte utomhus mm.
Mer om allt detta en annan gång, kanske.