När jag var 16, var vi hos en av mina mostrar på februarilov. Min mosters man var borta på tjänsteresa, men hemma var hennes båda barn - mina kusiner Sanna, som var 14, och John som var fem och ett halvt år.
En kväll var Sanna och jag ute och träffade hennes kompisar. Eftersom jag var äldre än Sanna (och sötare, samt kom från en något ”häftigare” del av landet), så ville hon nog gärna visa upp sina tuffaste kompisar, bl a några killar som var litet äldre. Tyvärr var det flera av dem som rökte. Ett par månader tidigare hade mamma gett mig smisk för att hon misstänkte att jag hade tjuvrökt, och hade sagt att det skulle bli mycket mera, om jag så mycket som kom hem och luktade rök. Den här kvällen satt vi i ett litet källarrum en stor del av kvällen, så röklukten gick verkligen in i kläderna. Jag tjatade på Sanna att vi skulle gå därifrån, men hon var inte lika noga med att verka som om hon höll sin mammas regler som jag var (och jag vet varför). Sedan ville jag att vi skulle promenera hem, och köpa tuggummi på vägen, men Sanna ville ta bussen. Eftersom jag inte hittade själv, så fick jag hänga på.
När vi kom hem till min moster Annette gick det inte så bra. Hon sa redan när vi stod i hallen och tog av oss jackorna att det luktade rök. Vi försäkrade båda två att vi inte rökt (det hade vi inte), men min moster sa i alla fall till Sanna att hon fick utegångsförbud resten av kvällarna i veckan. När min mamma öppnade munnen lade jag omedvetet båda händerna på baken, men tog fort bort dem igen. Mamma sa det jag fruktade: Du får inte heller gå ut Malin, och så ska du få smisk.
Jag blev blodröd i ansiktet, men lyckades i alla fall säga ”Mamma, jag vill prata med dig”, och drog med henne in i Sannas rum (där jag sov i en extrasäng).
Desperat viskade jag till henne: ”Mamma, du kan inte ge mig smisk här, när Sanna och John hör på. Det kan väl få vänta tills vi kommer hem, i alla fall?”
Mamma sa: ”Jag vet inte, jag tycker nog att du kan skylla dig själv om vi gör det med detsamma som vi brukar, och så länge som tills vi kommer hem ska du inte slippa, men du kan få smisk i morgon i stället, när Sanna är i skolan och John på dagis.” (De hade inte februarilov samma vecka som jag).
Eftersom jag ville hålla samtalet kort, livrädd som jag var att något skulle höras ut, så fick jag nöja mig med det. Senare, när vi gick och lade oss, sa Sanna:
”Menade din mamma verkligen det där hon sa?” ”Vaddå?” ”Om smisk” Jag sa: ”Nej, nej så klart inte. Hon bara gillar att säga såna larviga saker när hon blir arg”.
Sedan fick jag in samtalet på andra ämnen, som tur var. Sanna somnade snart, men jag låg vaken och tänkte på nästa dag. För första gången skulle jag få smisk i en lägenhet, där det fanns grannar som kunde höra. Tänk om de gjorde det, och Sanna fick veta?
Nästa morgon vaknade jag till när Sanna gick till skolan men jag hade inte bråttom upp. Efter mer än en timme gick jag ut i köket där jag hörde Mamma dona med frukost. Jag hade bara på mig trosor och en T-shirt, som jag brukar ha när jag sover. Det lät som om mamma pratade med någon. Jag tänkte att det var väl min moster som var sen till jobbet, men när jag kom ut i köket såg jag att det var John som satt där.
”God morgon John kände sig litet hängig, så han fick vara hemma från dagis när vi ändå är här”, sa mamma. ”OK, vad kul” sa jag, och jag kände mig verkligen glad för det, för då tänkte jag att jag skulle klara mig den dagen i alla fall. Vi åt frukost, och sen sa jag att jag skulle gå och duscha och klä på mig.
Mamma sa: Inte så brått. Har du glömt att du ska få smisk?
Jag: Men ma-ma-mamma, inte nu - inte när John är hemma.
Mamma: Äsch, fåna dig inte - han är ju så liten. Nu vill jag inte höra att du försöker slingra dig mer.
Jag: Men han kommer att berätta för Sanna och alla…
Mamma: Hon är ju din kusin, och man är väl inte hemlig av sig inför släkten heller. Förresten vet hon kanske att du får smisk ibland. Jag sade något till Annette om det.
Jag: De-det har du väl inte? Men Sanna får i alla fall inte smisk. Det är bara jag som får, och det är jättepinsamt.
Mamma: Äsch, det där är bara något som du tror. Det finns fullt med flickor i din ålder som får smisk. Det är bara det att dina kompisar inte talar om det för dig. Talar du om det för dem, kanske?
Jag: Nej, men..
Mamma: Där ser du. Och du fick inte heller smisk när du nyss fyllt 14, som Sanna är nu. Annette kanske också kommer på att det är det bästa som finns för tonårstjejer som smygröker och gör andra dumheter. John, kan du sitta här i köket och bygga med Lego en liten stund, medan jag ger Malin smisk på stjärten inne i din mammas och pappas rum?
John: Jag vill inte vara ensam här….
Mamma: Men det blir du inte. Vi är ju i nästa rum, och vi stänger inte dörren, så du kan höra oss och se oss litegrann, men Malin vill nog inte att du är med när hon får smisk.
John: Varför då?
Mamma: Jo, du förstår, Malin drar ju ner sina underbyxor när hon ska få smisk - så att stjärten blir bar. Hon är nog litet blyg att visa den för dig. Kan du sitta här en stund nu, så kommer vi tillbaka om en liten stund och så tar vi saft och bullar. Blir det bra?
John: Okej då.
Jag följde med mamma in i min mosters sängkammare, för att jag ville prata med henne i enrum, men den här gången tänkte jag absolut inte foga mig i att få smisk. Jag hade tidigare försökt säga till mamma att jag var för stor för att få smisk. Det hade alltid slutat med att jag låg över mammas knä, ändå, och sedan hade jag medan smisket pågick lovat dyrt och heligt att inte tjafsa i fortsättningen. Mamma brukade påminna mig om sådana löften, och jag hade hållit dem, vilket hade betalat sig i form av att smisket tog slut litet fortare. Nu ringde orden ” Malin drar ju ner sina underbyxor när hon ska få smisk - så att stjärten blir bar” i mina öron, och jag tyckte att jag måste ta strid för mina rättigheter som stor flicka igen, även om det bara var min lille kusin som hört de skämmiga orden.
Mamma sköt igen dörren till hälften, drog fram Annettes sminkbordspall, och satte sig på den.
Jag: Mamma, jag lägger mig inte. Jag är alldeles för stor för det här, och du kan inte tvinga mig.
Mamma: Sluta fåna dig. Även om Annette inte ger Sanna smisk, så hjälper hon mig med allt som jag ber henne om, och då får du smisk ikväll när Sanna är hemma i stället. Hur skall du ha det? Kommer trosorna ner nu?
Jag: Nej, det gör de inte. Det kan väl inte vara nödvändigt i alla fall? Även om det kanske finns någon enstaka tonårstjej som får smisk utom jag, så är det säkert bara jag som måste dra ner trosorna.
Mamma: Nej det är det inte. Jag vill att stjärten skall vara bar för att se när du fått lagom med smisk, och den här gången vill jag särskilt se att du inte får för litet…
Jag: Men alla grannarna kommer att höra - det hörs jättetydligt..
Mamma: Äsch, det är väl inga hemma nu. Skynda på nu medan John bygger med Lego - annars kanske vi får göra det ikväll när han sover, ändå, och i så fall har jag god lust att be att få låna Annettes hårborste, så får nog grannarna något att lyssna på.
Jag: Nej (flämt), inte det. Jag drar ner trosorna nu.
Än en gång kände jag att alla mina försök misslyckades, och drog lydigt ner trosorna till knävecken. Sedan retade jag ändå upp mamma litet till: Jag försökte lägga mig över hennes knä så att jag skulle ha ansiktet mot den halvöppna dörren. Dels ville jag se att John inte tittade, dels ville jag inte ha rumpan vänd åt det hållet om han ändå gjorde det.
Mamma: Jag är väl inte vänsterhänt, heller. Lägg dig nu som du brukar, och sluta krångla nån gång.
Jag lade mig åt det andra hållet, och så drog mamma upp min långa T-shirt och började smiska mig. Hon var nog en naturbegåvning på området, och hade ju fått en del övning också. Hennes hand arbetade i ett ganska högt men jämnt tempo, och hon tog alltid handen ganska långt tillbaka i ”baksvingen”. Som flera gånger förr, tänkte jag på att ljudet av en hand som klatschar hårt på nakna skinkor inte liknar något annat. Men jag hade mer orsak än vanligt att tänka på det - huset var ganska lyhört. Min sista fasta föresats var att grannarna (och John) inte skulle få höra mig gråta och bete mig som en barnunge Det var det enda som kunde räddas av min ”värdighet” som stor och världsvan 16-åring.
För att klara det insåg jag att jag måste försöka övertyga mamma att visa litet mildhet, så helt tyst kunde jag inte vara:
(KLATSCH) Mamma, vi rökte (KLATSCH) ju faktiskt inte (KLATSCH), så jag får (KLATSCH) väl inte (KLATSCH, A-oh) så mycket (KLATSCH) smäll (KLATSCH, Ajjj) den här (KLATSCH) gången? (KLATSCH, A-oooh)
Mamma: Det var (KLATSCH) det löjligaste (KLATSCH, A-ooh) jag har hört (KLATSCH, A-ooh) på länge. Kommer du inte (KLATSCH) ihåg att (KLATSCH, Ajjj) jag lovade dig (KLATSCH) extra smisk (KLATSCH, A-OOOHH) på stjärten (KLATSCH) om du luktade (KLATSCH, Ajj) rök igen?
Det var ingen bra början på förhandlingen så jag återgick till att försöka vara så tyst jag kunde, men mamma hade fått upp farten i både smiskandet och pratandet:
(KLATSCH) Dessutom så (KLATSCH, A-OOHH) vill jag inte (KLATSCH, A-OOHH, snyft) höra en massa (KLATSCH, A-OOHH) dumheter (KLATSCH, Aijj) om att (KLATSCH) du skulle vara (KLATSCH, A-OOHH, snyft) för stor (KLATSCH) för att få (KLATSCH, A-OOHH) smisk, bara för att (KLATSCH) vi är hos (KLATSCH, A-OOHH, snyft) dina kusiner. (KLATSCH, A-OH) Säger jag att (KLATSCH) det är dags (KLATSCH, A-OOHH) för smisk (KLATSCH) så är det (KLATSCH, A-OOIIHH) det som gäller.
Jag försökte hålla tyst medan mamma entusiastiskt klatschade på. Nu hade det börjat svida så mycket att jag började skruva och vrida på mej - det kunde jag aldrig låta bli när jag fick mycket smisk. Benen sprattlade så mycket så att trosorna var nere vid anklarna. En gång hade jag huvudet så djupt nere att jag kunde se under pallen som mamma satt på. Jag fick se att John tittade in genom den halvöppna dörren. Hans blick följde alldeles trollbunden mammas hand och min stjärt som jag rörde hit och dit, upp och ned, fram och tillbaka så mycket som mammas grepp om min midja tillät. Eftersom det inte var så mycket, så sprattlande och sparkande jag med benen i luften så mycket jag orkade. Det var inte den bild jag ville han skulle ha av sin nästan vuxna tonårskusin.
Jag: John TITTAR!!! (KLATSCH, AAAA-OOOOHH), Mamma!
Mamma: Ja han (KLATSCH) är väl litet nyfiken (KLATSCH, A-OOHH, snyft). Har du tråkigt (KLATSCH, A-OOHH), John? Malin ska (KLATSCH) få smisk (KLATSCH, AAAA-OOHH) en stund till (KLATSCH, KLATSCH, A-OOHH, snyft) Sedan kommer (KLATSCH, A-OOHH) vi ut till dig (KLATSCH, KLATSCH). Malin har (KLATSCH, A-OOHH) varit jättedum (KLATSCH) men får hon (KLATSCH) mycket smisk (KLATSCH, A-OOHH) på stjärten (KLATSCH, AAAAA-OOOOOH, snyft) så ärr hon (KLATSCH) inte olydig (KLATSCH, snyft) på ett tag (KLATSCH AJ-OHH) igen.
Nu kände jag att mina sista föresatser att bevara någon värdighet rasade. Jag tänkte bara på att få slut på smisket. Jag glömde grannarna, John och att försöka vara tyst. Eftersom jag försökt hålla nere gråten men misslyckats, så bröt det ut desto häftigare. Samtidigt gjorde mamma en liten paus i smiskandet för att lägga mig bättre tillrätta över knät, just när jag för en gångs skull kunde önskat mig att det skulle klatscha ljudligt om stjärten för att dölja mitt nästa utrop:
JAG SKA BUH-UHU ALDRIG LUKTA RÖK BU-BU-HU-HU-HU ME-HE-HE-RA OCH ALDRIG BUUUU-HU KRÅNGLA A NÄR JAG FÅR BUHUUH-UUH SMI-I-I-SK !!!!
Nu hade mamma mig i en bra position igen, så de högljudda klatscharna kom som på beställning. De var ändå inte till någon nytta som ljudkuliss, eftersom det nu sved så i stjärten att jag började yla ännu högre:
(KLATSCH, BUH) NU HAR JAG (KLATSCH BUU-HU-HU) JU FÅTT EN MASSA (KLATSCH BU-U-U-HUUU) SMI-HI-HI-SK (KLATSCH BUUUUH-HU) JAG LOVAR (KLATSCH UUUU-HUUU) VERKLIGEN (KLATSCH BUU-HUUU) ATT ALDRIG MER (KLATSCH, AJ, BUU-HU-UUUU) TRASSLA NÄR (KLATSCH, BUHU-BUHU) FÅR SMISK (KLATSCH BU-HU--HUUUH) SÅ JAG ÄR (KLATSCH. BUU-HUU-HUUU-HU) INTE OLY-HY-DIG (KLATSCH, BU-UHUUU-U-BUHU-BU-HUUUUU-BUHU, KLATSCH BUHU-BUHU-BUUHUUUUH ),
Med det tyckte mamma att jag fått nog och lät mig göra vad jag helst av allt ville, nämligen att dansa runt och gnida mina skinkor som kändes som en bisvärm stuckit dem. Jag höll på med det säkert i minst en minut, och i början grät jag fortfarande och hojtade om hur det sved. Mamma och John tittade på i början, men sedan gick de båda ut i köket. Då kom jag ihåg att dra upp mina trosor, och följde efter dit, för att skölja ansiktet och dricka litet vatten. John och mamma pratade förstås om vad som hänt:
John: Vad mycket smisk Malin fick!
Mamma: Det är inte så farligt. Det svider litet i stjärten på henne nu, men det går snart över. Du förstår väl att jag ger Malin smisk för att jag tycker om henne? När hon inte förstår själv att hon inte ska göra jättedumma saker som att röka, så är det bra för henne att få smisk, så att hon tänker sig för sedan…
John: Ska Malin få mera smisk?
Mamma: Inte nu, men om hon är olydig någon annan gång så får hon smisk igen….
John var väldigt fascinerad av att hans stora kusin fick smäll, så han fortsatte att fråga mamma en massa saker om det medan jag duschade och borstade tänderna. Jag började fundera på hur jag skulle få tyst på honom innan Sanna kom hem från skolan. Normalt tyckte jag väldigt mycket om min lilla kusin, men just nu hade jag gärna strypt honom.
Den här dagen var verkligen inte min turdag - jag hade inte hunnit prata med honom när Sanna kom hem. Hennes skola låg i närheten, och hon gick ibland hem på lunchrasten.
John rusade och mötte henne i hallen och hojtade innan hon ens fått igen dörren:
Sanna, Sanna Malin har fått SMISK när du var i skolan!
Sanna: Nej, nej - det var ju bara nåt som hennes mamma sa, förstår du väl.
John: Nej, moster Marita gedde Malin jättemycket smisk. Malin fick smisk på BARA STJÄRTEN Hon fick dra ner sina UNDERBYXOR. Hon ville inte det, men hon måste, för annars skulle hon få smisk med mammas HÅRBORSTE. Och sen fick hon lägga sig i Maritas knä, och så fick hon en MASSA smisk av Marita. Det lät JÄTTEHÖGT. Malin har en STOR stjärt, och hon fick smisk ÖVERALLT på den, och hela stjärten blev ROSA på henne. Och sen så började Malin gråta. Det var synd om henne. Men sen lovade Malin att inte röka och aldrig KRÅNGLA mera när hon ska få smisk på stjärten. Och då fick hon bara LITE smisk till, men Marita säger att hon ska få det IGEN om hon är olydig mera. Malin BRUKAR få smisk på bara stjärten när hon är OLYDIG, säger moster Marita.
Nu hade Sanna hunnit ut i köket och tittade på mig (som stod upp och åt en bulle, fortfarande klädd i bara trosor och T-tröja). Sedan tittade hon på mamma, som såg ut som om hon var belåten med ett väl utfört uppdrag. Sanna var alldeles rundögd. Hon sa: Va, är det sant?
Jag ville sjunka genom jorden för att det blivit avslöjat för Sanna att hennes två år äldre kusin fick smisk. Jag var tomatröd i ansiktet och kunde inte få fram ett ord, men mamma sa lugnt:
Ja - det var nog ingen bra idé av er att vara ute med tjuvrökare igår. Malin har fått smisk för det förut, och visste att det skulle bli mera om det hände igen.
Sanna bara gapade, och jag kunde fortfarande inte få fram ett ord. John pratade på om det som hänt, tills mamma sa till honom:
John, det är kanske inte så roligt för Malin att du pratar hela tiden om att hon fått smisk på stjärten. Hon vill nog inte tänka på det mera just nu. Det är bättre att hon tänker på det om hon vill göra något dumt igen som är farligt för henne. Förstår du?
John: Ja, men jag får väl tala om det för mamma? Och pappa när han kommer hem?
Mamma: Ja, men du behöver inte säga det till någon annan.
Vid det laget tyckte jag att jag inte kunde sjunka djupare, så det kvittade nästan att min moster och hennes man också fick veta.
Sanna åt en bulle och rusade tillbaka till skolan med en skiva som hon måste skynda sig att lämna tillbaka till en kompis, eftersom hon hade utegångsförbud på kvällen.
Denna dag (som jag då tyckte var den värsta i mitt liv) slutade stilenligt:
När vi gått och lagt oss pratade jag en stund med Sanna, och hon var hygglig och lovade att inte säga något till någon. Sedan sa hon: Men, men….
- Ja, vad?
- Några grannar hörde att någon fick smäll inne hos oss. Jag träffade tanten i trappan, och… Ja, jag fick säga att det var du. Jag ville ju inte att de skulle tro att det var jag… Du förstår, va?
- Ja, men vad sa dom? Hördes det mycket?
- Ja, det gjorde det nog. Hon är ganska nyfiken, så jag tror säkert hon hade gått ut i trapphuset och lyssnat… Hon förstod att det inte var jag, för hon hörde att du lovade att inte röka, och att inte krångla när, när… du får… smisk, och att det inte var norrländska du sa det på. Hon sa att, att… din mamma var allt en duktig kvinna, det. Det var roligt att höra en liten näbbgädda få rejält med smisk - och, och… på bara stjärten också, sa kärringen. Hon ville att jag skulle säga till din mamma att det var bra gjort, men det tänker jag inte göra.
Jag hoppades nog litet på att min moster skulle ta efter sin systers exempel, och börja ge Sanna smisk, så hade det inte känts fullt så skämmigt för mig. Så gick det inte. Jag var äldst av alla kusiner på mammas sida (det fanns en moster till och en morbror som båda hade barn), men jag var den enda som någonsin fick smisk. Det gick verkligen inte att hålla något hemligt i den släkten. Till exempel fick jag senare av Sanna höra om hur det hade gått till på påsklovet. Då hade min morbrors båda flickor, som var 11 och 13 fnittrande offrat halva sin veckopeng för att muta John att (flera gånger) ge dem sin ögonvittnesskildring av mitt sportlovssmisk. - och jag lyckades inte hindra deras underrättelseverksamhet om en del andra omgångar smisk jag fick senare, heller.