Angelica

Scenen är tidigt 80-tal vid ett fiktivt svensk-amerikanskt gruvföretag i Nedre Volta, Västafrika.

Den söta 16-åriga Angelica levde ett mycket bekvämt och trivsamt liv i under sitt första år i Nedre Volta. Gruvsamhället var väl inte någon tropisk dröm, precis, men pappa tjänade bra med pengar, huset var bekvämt och städades och sköttes om av hembiträdet Nellie, som också lagade underbar mat. Angelicas pappa ville gärna skämma bort sitt enda barn så mycket som möjligt, men han var ofta borta från hemmet på olika uppdrag, och lät gärna sin fru, Anne-Marie bestämma det mesta som rörde familjen.

Anne-Marie hade börjat bekymra sig för Angelicas uppfostran. Hon var lat och slarvig - hon strödde sina kläder och prylar överallt i huset och gav den snälla Nellie extra arbete. Dessutom misskötte hon sitt skolarbete, och det uppskattades inte av Anne-Marie, som hade höga ambitioner för sin dotter.

Anne-Marie hade sökt (och fått) råd av många av sina väninnor, men det var särskilt ett som hon hade tänkt mycket på. Det hade fått av Barbara, hustru till en av de amerikanska tjänstemännen. Hon hade sagt:

”Jag tycker inte det låter så allvarligt? Inget som inte ordentligt med smisk borde kunna bota. Men det har du väl redan provat?”

Anne-Marie hade inte provat att ge Angelica smisk - inte någonsin. Hon hade sagt till Barbara att det inte var så vanligt i Sverige, men vartefter veckorna gick blev Angelica allt odrägligare. Anne-Marie hade fått klagomål från Mrs. Brown, en kvinna som hade försökt hjälpa Angelica med historia. Mrs. Brown var också gift med en av gruvtjänstemännen, och därför hemmafru i likhet med de flesta tjänstemannafruarna. Men hon var utbildad lärarinna, och hade rekommenderats av Barbara, vilket gjorde det dubbelt pinsamt för Anne-Marie att Angelica varit både lat och oartig under hennes frivilliga studiehjälp, så till den milda grad att Mrs. Brown inte tyckte det var mycket idé att fortsätta med extralektionerna. Hennes mamma tyckte mer och mer att litet smisk nog skulle vara bra för Angelica. Det var bara ett fel på idén: Anne-Marie var inte säker på om hon skulle kunna genomföra den - hon visste inte hur hon skulle kunna övermanna Angelica.

En eftermiddag medan hon väntade på att Angelica skulle komma hem från sin kompis Sophie, berättade Anne-Marie för Nellie om sina bekymmer. Nellie sade: ”Visst, Mrs. Lindbergh - det är en jättebra idé. Smisk är precis vad flickan behöver. Det är egentligen en bra flicka. Hon behöver bara lära sig att utseende och välbärgade föräldrar inte kommer att ordna allt för henne. Men om ni är orolig att hon skall vara besvärlig, så låt mig ta hand om henne första gången och göra som jag brukar med min egen dotter. Jag ger henne en ordentlig omgång och så blir det säkert inga problem för er i fortsättningen.”

Tack, Nellie, det var verkligen snällt av dig. Vi provar med detsamma, för här kommer Angelica nu.

”Hej, Angelica, kommer du hit en stund? Jag vill prata med dig.”

”Inte så länge då, mamma, jag skall bara hämta min bikini så skall vi bada i poolen hos Sophie.”

”Nej, det ska du inte, nu ska vi se till att du sköter ditt skolarbete. Kom in hit nu.”

”Ja,ja - vilket tjat.. Hej, Nellie”

”Ditt uppförande på sista tiden har varit helt under all kritik. Därför har jag bestämt för att pröva om inte litet smisk på stjärten kan få dig på bättre tankar.”

”Vad? Du är inte klok i huvudet. Det ställer jag aldrig upp på. Varifrån har du fått en sån skitlöjlig idé?”

”En massa av de amerikanska flickorna får smisk, och jag tror det är precis vad du behöver. Nu har Nellie lovat att ge dig smisk första gången, så att jag får se hur det går till, så tar jag över i fortsättningen.”

”Vad? Du är inte klok i huvudet. Nu sticker jag till Sophie, så får du försöka nyktra till under tiden.”

Men Angelica hade inte räknat med att Nellie kunde vara både snabb som en kobra och stark som en björn när hon ville. Innan hon hade fattat vad som hänt hade Nellie gripit henne om handleden, satt sig på den stol som hon påpassligt haft framdragen, och dragit ner den sprattlande Angelica över sitt knä.

Samtidigt hade skickligt sett till att dra upp den lätta klänning Angelica hade på sig. När hjärnan på Angelica började fungera kände hon ett stadigt tag i linningen på sina trosor.

”De här ger inte mycket skydd, men jag tycker att hon ska få smisk med stjärten helt bar. Det är alltid en bättre läxa för oförskämda små fröknar”, sa Nellie.

Anne-Marie nickade förstående.

”Nej, nej låt bli mina trosor”, skrek Angelica, men de var redan neddragna till hennes knäveck när hon blivit färdig med hela meningen. Angelicas mun öppnade sig av förvåning så att den bildade en perfekt cirkel, men hon fick inte fram ett ord.

Sådär ja, och nu ska lilla fröken här få börja vänja sig vid att få smisk som hon så väl behöver, sa Nellie.

”Man ska klatscha till ordentligt, men inte ta i med all sin kraft, för det är viktigt att orka hålla på en stund”, fortsatte hon.

Anne-Marie nickade förstående igen. Hon tyckte att ljudet av de första klatscharna lät mycket betryggande. Nellie lyfte och sänkte armen med en taktfasthet som skulle ha hedrat vaktparaden, och varje gång hennes hårda, valkiga hand slog ned på Angelicas mjuka rumpa ekade kraftiga smackanden runt hela huset. Snart började Angelicas stjärt kränga hit och dit under hennes försök att undvika de svidande klatschar som hon till sin enorma förvåning och harm fick ta emot. Hon gav ifrån sig små stönanden av smärta, och till slut ett förvånat utrop:

”Aj, aj det svider jättemycket!” Angelicas första känsla när ordet ”smisk” hade nämnts hade varit att det var något väldigt barnsligt och pinsamt som hon var alldeles för stor för. Hon hade aldrig kunnat föreställa sig den brännande svedan hon nu kände. Hon kände hur benen började sprattla och sparka som av sig själva.

”Ja, då kanske lilla fröken snart vill be sin mamma om ursäkt, och lova att uppföra sig i fortsättningen”, sa Nellie.

Det ville inte Angelica, men hon kände också en stark önskan att få lämna Nellies knä och få slut på den pinsamma situationen. Som en kompromiss ropade hon:

”Ajajajjjj, det räcker nu! Det gör jätteont!”

”Det duger inte” sa Nellie. ”Du ska lova att sköta dig hemma och i skolan, be mamma om förlåtelse och så ska du lova att inte bråka när din mamma ger dig smisk i framtiden.”

Det sista var för mycket för Angelicas stolthet att svälja, så hon försökte härda ut medan hon funderade på vilka alternativ hon hade. Nu sved det så mycket att något måste göras. Hon tänkte att hon kanske kunde få pappa att ingripa till sin förmån senare, och i så fall spelade det ju ingen roll vad hon lovade nu…

”OK, jag lovar!” skrek Angelica

”Vad lovar du?” frågade Nellie, medan hon fortsatte att hela tiden smiska Angelicas stjärt, som nu formligen roterade i hennes knä.

”Jag lovar att sköta mig hemma och i skolan, att be mamma om ursäkt och, och….”

”Vad?”

Smack, smack, smack

”Aiijjjj, Jag lovar att inte bråka om mamma ger mig, ger mig….”

”Vad?”

Smack, smack, smack

”Jag lovar att inte bråka om mamma ger mig SMISK! Aijjj-ooohh!”

”Det tror jag räcker för första gången” sa Nellie, och släppte sitt grepp om Angelica som flög upp och frenetiskt började gnida sina (numera tydligt rosa) skinkor.


”Aj, aj, aj” sa hon, och försökte vrida huvudet så att hon skulle kunna se hur hennes baksida såg ut. Det gick inte att se så mycket, men det hon såg bekräftade hennes misstankar.

”Min bak är alldeles rosa. Nu kan jag inte gå och bada. Fan också!” sa Angelica.

”Då kan du göra läxor och snygga upp ditt rum i stället” sa Anne-Marie.

”Och så surar vi inte och säger fula ord efter litet välförtjänt smisk, för då kan det bli mera” sa Nellie.


Till Anne-Maries förvåning sa inte Angelica något mer, utan gick fogligt och gjorde som hon blev tillsagd.

Det kändes som en mycket bra start för den nya metoden, tyckte Anne-Marie.

De närmaste dagarna därefter gjorde Anne-Marie upp ett antal planer för hur Angelicas uppförande och skolresultat skulle förbättras med hjälp av det verktyg hon nu hade. Hon utnyttjade också ett gynnsamt tillfälle att sätta in Angelicas pappa, Torbjörn i det nya programmet en kväll då han förvånat hade noterat att Angelica plockade upp och lade undan smutstvätt utan föregående tjat. Angelica själv hade inte kunnat förmå sig ännu att ta upp den genanta händelsen häromdagen (som hon var fast besluten skulle förbli en engångshändelse - hon var bara inte riktigt klar över hur hon skulle ordna det).



”Ja, ja det där bestämmer du” sa Torbjörn till Anne-Marie, när han fått en lätt nedtonad version av vad som orsakat förändringen

Ännu ett par dagar senare, när Angelica kom hem från skolan klädd i sin prydliga skoluniform (som alla flickorna avskydde att de måste ha), hade Anne-Marie litet nyheter åt henne:

”Nu har jag ordnat så att Marcus Göransson hjälper dig med matten. Han är visserligen bara 13 år, men han är ett riktigt litet mattegeni och han säger att det kan vara bra övning för honom att komma hit ett par gånger i veckan och hjälpa dig med läxorna.”

”Mamma, han är en tönt och en plugghäst och så är han lillebror till den där skitstroppiga Michaela i min klass. Jag kommer aldrig att sitta och göra matteläxor med honom. Aldrig i helvete! Glöm det!”

”Angelica! Så du pratar om någon som vill hjälpa dig. Hur uttrycker du dig över huvud taget förresten? Jag trodde du lärde dig något i förra veckan, men det är tydligt att du behöver mycket mer smisk på stjärten.”

Anne-Marie började genast skrida till handling, grep Angelica i höger öra och drog ner henne i sitt knä. Kjolen på hennes skoluniform åkte nästan hela vägen upp under den proceduren. När Anne-Marie hade börjat fundera på att prova att ge Angelica smisk, hade hon nog närmast tänkt sig att hon skulle få ha trosorna uppe. När hon fått höra Nellies påpekande om att bar stjärt gav en bättre läxa insåg hon dock att det låg mycket nedärvd visdom i vad den äldre, afrikanska kvinnan hade sagt. Därför drog hon nu resolut ner Angelicas trosor.

”Nej, nej, jag berättar för pappa att du slår mig.”

”Det behöver du inte. Jag har redan berättat för honom att jag bestämt att du ska få smäll på stjärten i fortsättningen när du behöver det. Han tyckte att ditt uppförande redan blivit bättre.”

Medan detta replikskifte pågick hade redan ett taktfast smackande av Anne-Maries hand inletts. Angelica märkte att hennes mammas hand var mycket mindre hård än Nellies som var valkig av hushållsarbete. Hon visade i stället prov på en energisk snärt i slaget, som kanske var en följd av att Anne-Marie tillbringade många timmar på tennisbanan. Nellie för sin del lyssnade belåtet från köket, glad över att Anne-Marie visade sig så läraktig för att vara en amatör i konsten att sätta bortskämda flickor på plats.

Angelica började redan sända ut förhandlingstrevare:

”OK, jag pluggar väl extra matte med Marcus då. Är du nöjd då?”

”Ja, med den saken, men det blir smäll på stjärten en stund till ändå, så att du börjar tänka litet på hur du uppför dig mot dina medmänniskor. Du är alldeles för överlägsen, bara för att du kommer från ett hem där du fått allt du önskat dig. Nu ska du få vad du behöver i stället….”

5 poäng till för Anne-Marie, tänkte Nellie som varit orolig för att mamman skulle ge upp för lätt. När Anne-Marie släppte upp Angelica ett par minuter senare kände hon berättigad stolthet över sitt första arbetspass på sin dotters bakdel, då hon betraktade den vackra rosa färgton den antagit.

En badutflykt till blev inställd för Angelica, som i stället lade sig att se på TV liggande på mage i soffan. Friden sänkte sig över hemmet, tills telefonen ringde. Anne-Marie lyfte luren:

”Nejmen hej, Barbara. Så roligt att höra av dig. Nej, du stör inte alls. Jag hade inget för mig just nu. Jag gav alldeles nyss Angelica litet smisk på stjärten, men det är klart nu. Tack så mycket för ditt goda råd, förresten. Jag började nyligen följa det, och jag måste säga att det verkar vara ett av de bästa tips jag någonsin fått.”

Här gapade Angelica återigen av häpnad - hon kände att hon ville ropa ut en protest. En vecka tidigare hade hon säkert gjort det, men nu visste hon inte längre vad hon vågade göra med en mamma som över en natt blivit en brinnande smiskentusiast.

”Enda nackdelen jag kan märka är att det svider litet i min egen hand” fnissade Anne-Marie i telefonen.

”Säger du det? Det låter som ytterligare ett gott råd. Jag har ändå kommit på några andra saker jag skall köpa åt Angelica, så jag tar nog en titt efter det också.”

Angelica kunde inte alls gissa vad det sista skulle betyda, men eftersom telefonsamtalet fortsatte utan att det verkade handla om smisk, så tänkte hon att det mystiska uttalandet inte heller hade något att göra med mammans oerhörda öppningsrepliker.

Senare på eftermiddagen kom Anne-Marie in i vardagsrummet där Angelica fortfarande tittade på TV, nu i sällskap med sin pappa. Hon bar på en påse från en affär nere i stan som handlade med alla möjliga sorters varor.

”Här ska du se, Angelica. När du fick smäll på stjärten förut, så tänkte jag på att du inte har trosorna som hör till skoluniformen, och att du borde ha det, så nu har jag varit och köpt fem par åt dig.”

Anne-Marie halade upp ett par buteljgröna, stora trosor av stretchblandad bomull, av den typ som rekommenderades till den avskydda skoluniformen.

”Men mamma, de där är jätteskämmiga. Ingen använder dem. Jag kan inte byta om till jympan med Michaela Mallgroda och hela klassen som ser på i de där… ”

”Tyst. Du borde tänka mer på att skämmas över att kalla andra fula saker, i stället för att skämmas över att inte alltid vara coolast i klassen. Nu ska du skoluniform med riktiga trosor i fortsättningen. Du får välja på om du skall ta på dem med detsamma i morgon, eller om du skall ha smisk först.”

”Nu gör du som mamma säger” sa pappa Torbjörn.

”Jag köpte en sak till” sa mamma, och höll upp en hårborste av trä med stor, flat baksida.

”Varför då?” sa Angelica. ”Vi har väl hårborstar förut?”

”Men ingen sån här som är bra att smiska bortskämda jäntungar med, sa Anne-Marie. Det var ett tips från Barbara. Vi provar först om du skärper dig, om jag fortsätter att ge dig smäll med handen. Jag tänkte att hårborsten ska få ligga här på bordet som en liten påminnelse om att det kan svida ännu värre i stjärten, om du inte skulle lyckas bättra på dina betyg, t ex.”

”Apropå betyg, och apropå Michaela som du kallade mallgroda förut så kommer hennes bror Marcus för att börja hjälpa dig med matten i morgon eftermiddag, och då skall du ha skoluniformen på dig. Jag vill att du ska känna dig som i skolan när ni arbetar” fortsatte Anne-Marie.

”Jaha, TOPPEN! När kommer den lilla pestrå…öh, Marcus, då?”

”Klockan fyra. Det känns jätteskönt att det är ordnat. Nu måste jag bara hitta på ett sätt att övertala Mrs Brown att börja hjälpa dig med historia igen…..”

Nästa dag kom Marcus som avtalat, och igen ett par dagar senare. Snart fick Angelica och Marcus förtroendet att själva bestämma tider för sina arbetspass, när Anne-Marie märkte att Marcus var pådrivande och ambitiös. Angelica började t.o.m. tycka en aning bättre om Marcus. Visserligen stirrade han på hennes bröst halva tiden, men det kunde hon unna en 13-årig plugghäst. Han var i alla fall hjälpsam och förklarade bra, tyckte hon. Att hans syster var en riktig apa, kunde ju inte Marcus hjälpa. Eftersom detta gick så bra, hade det inte varit något mer tal om smisk för Angelica. Hon började känna att hennes tillvaro kanske inte hade förändrats så totalt, trots allt. Genom mycket trixande (och en del fejkade sjukanmälningar) vid gymnastiktimmarna i skolan hade Angelica till och med lyckats dölja de skamliga trosorna som mamma tvingat på henne under hot om smisk.

Så kom en dag när Anne-Marie kom hem från några ärenden utan att veta att Marcus var i huset och hjälpte Angelica inför ett matteprov.

”Angelica, nu har jag talat med Mrs Brown, ropade Anne-Marie uppför trappan. Hon har varit inlagd på sjukhus i två veckor. Du har varit mycket mera oförskämd mot henne än jag förstått förut. Hon kommer hit kl. sex, och då ska du få smisk på stjärten. Sedan kanske hon vill hjälpa dig med historia igen.”

Marcus såg hur Angelica blev blodröd i ansiktet. Hon lyckades pressa fram ett svarsrop:

”Mamma, kan vi prata om det där sedan? Marcus är här…”

”Jaha, är det det som är förklaringen till att lilla fröken Överlägsen har börjat prata med dödliga? Smäll på stjärten av lilla mamsen?” sa Marcus med ett brett flin.

”Du håller käften om det här. Du säger inte ett ord till någon - det är bara du som vet om det, så läcker det ut vet jag vem jag skall hämnas på, och jag skall nog hitta på något bra sätt” väste Angelica.

Sedan kom Angelica på ett bra sätt att kombinera morot och piska för att skydda sin skamliga hemlighet.

”Om du är hygglig och håller mun, kan du få se på mina tuttar” viskade hon.

”OK, men i så fall vill jag känna på dem, också.”

”Ja, ja sa Angelica. Prata tyst så inte mamma hör” fortsatte hon och började ta av sig sin gröna uniformsblus och sin behå.

Marcus hade inte sett många nakna flickbröst i sitt unga liv (och inte känt på några alls), men även om han varit mera erfaren skulle han ändå ha tyckt att Angelicas var fantastiska - mjuka som silke, men ändå spänstiga och nosiga.

”Åh, de är skitläckra” sa Marcus.

På undervåningen tyckte Anne-Marie att det lät som något underligt tisslande och prasslande från Angelicas rum. Det var väl Marcus som var där, och inte något skumt på gång? Det är nog bäst jag går upp och kontrollerar, tänkte Anne-Marie. Angelica hörde stegen i trappan, men hann inte ens få på sig behån innan hennes mamma tittade in genom dörren.
”VAD försiggår här?

”Det var Angelica som erbjöd sig att visa brösten, fru Lindbergh, om jag inte berättade för någon att hon ska få smisk när Mrs. Brown kommer” sa Marcus.

”Din råtta” sa Angelica till Marcus.

”Jaså, på det sättet, sa Anne-Marie. Då tror jag att vi ska erbjuda Marcus att stanna kvar här och se vad som händer flickor som bär sig åt som små slampor här i huset.”

”MAMMA! Det kan du väl inte mena! ” Nu var Angelica alldeles vit i ansiktet.

”Jaså, inte? Kan du visa brösten för honom, så kan han gott få se när du får smisk, också.”

”Du blir väl litet sen, Marcus, men jag kan ringa din mamma och förklara varför sedan om du vill?”

”Tack så mycket, fru Lindbergh, men det behövs nog inte. Hon är och hämtar min syster på dansskolan, så vi kommer nog hem ungefär samtidigt allihop - då kan jag förklara själv.” Angelica gav honom en mördande blick när han sa det sista.

”Jaha, klockan är redan kvart i. Vi går väl ner i vardagsrummet och väntar på Mrs. Brown, då, och ber Nellie göra litet thé till senare.”

Marcus kunde inte tro på sin fantastiska tur. Först få se på Angelicas underbara tuttar, och nu detta. Han hade inte känt sig så exalterad sedan han var på julgransplundring som sexåring. Fast jag måste hålla huvudet kallt, tänkte han. Han ville inpränta alla detaljer när Angelica fick smisk. Dels för sin egen skull, förstås, men också för att han började se vissa affärsmöjligheter. Hans syster och hennes vänner skulle vara mycket intresserade av detaljerad information om en så intressant händelse…

I vardagsrummet sa Anne-Marie till Nellie att ha thé klart om en ungefär en kvart, och sedan sa hon:

”Du kan väl vara snäll och dra för gardinerna, Marcus?”

”Visst, fru Lindbergh! ”

När Marcus drog för gardinerna fick han en ljus idé och öppnade ett litet vädringsfönster som helt doldes av en gardinvåd. Ingen märkte vad han gjorde - Angelica verkade närmast apatisk, lamslagen av sitt öde, och Anne-Marie pratade med Nellie i köket.


Mrs. Brown kom på slaget kl. sex. Hon såg ut precis som man tänker sig en barsk, äldre skolfröken.


”Välkommen, Mrs. Brown. Jag ber än en gång om ursäkt för det sätt som Angelica burit sig åt på, men jag hoppas verkligen att ni efter ikväll skall förstå att jag anstränger mig mycket mer med hennes uppfostran nu. Det här är Marcus Göransson, Mrs. Brown. Han hjälper Angelica med matte. Han råkade få höra att Angelica skulle få smisk här ikväll. Angelica har en olycklig förkärlek för att försöka framstå som ”cool” inför sina kamrater. Hon tog sig orådet före att försöka köpa Marcus tystnad genom att visa upp sina behag för honom. Om Mrs. Brown inte har något emot det, så tycker jag det är mycket lämpligt att han också får bevittna att Angelica får sitt straff…”

”Nej, inte alls, sa Mrs. Brown.

”Ja, då tycker jag att vi tar itu med det tråkiga först, så får vi thé sedan. Som jag nämnde tidigare, Mrs. Brown, så har jag tyvärr inte insett förrän de senaste veckorna att Angelica behöver smisk på stjärten. Hon har bara fått det ett par gånger, ännu, men min man och jag tycker redan att hennes uppförande har förbättrats, och jag hoppas att ni skall få uppleva detsamma, och du också Marcus.” (Syrran och hennes kompisar kommer att älska att få höra hur Angelicas mamma resonerat, tänkte Marcus).

”Kom nu här, Angelica” sa Anne-Marie.

Angelica verkade fortfarande som hon inte var riktigt närvarande, och följde motståndslöst med när hennes mamma ledde henne vid handen, och lät sig lika motståndslöst läggas över knät. Till Marcus stora förvåning och glädje drog Anne-Marie sedan upp Angelicas gröna uniformskjol. Han hade haft vissa förhoppningar i den riktningen, men inte trott riktigt på dem. Manövern avslöjade en annan intressant hemlighet: Angelica hade skoluniformstrosor! Marcus visste att alla tjejerna i skolan satte en ära i att inte använda dem, eftersom det var den enda del av uniformen som lärarna inte kontrollerade. Detta kommer Michaela att tycka är nästan lika kul som själva smisket, tänkte Marcus. Nästa uttalande av Anne-Marie återgav nästan Marcus tron på jultomten:


”Mitt underbara hembiträde, Nellie tipsade mig om att smisk på bara stjärten har bättre effekt, och jag tror att hon har rätt, så jag tänkte dra ner Angelicas trosor, om ni inte har något emot det Mrs. Brown?” Nu blev det fart på Angelica:

” Nej, nej mamma. Du kan inte dra ner mina trosor när Marcus är här. Jag får skämmas ihjäl om det lilla äckl.. om Marcus skvallrar för sin syrra.”

”Gör dig inte till. Kan du visa brösten för Marcus, så kan han likaväl se din bara ända. Och Michaela verkar vara en klok flicka. Hon förstår nog att du behöver smisk på stjärten, och när hon får höra att du äntligen börjat få det, så kanske hon är storsint och förlåter dig allt dumt du sagt om henne…” (Marcus tänkte att Michaela säkert skulle förstå att Angelica behövde smisk, men att storsintheten kunde bli ett problem).


Mrs. Brown intygade att all hennes lärarerfarenhet gav vid handen att smisk på bara stjärten var överlägset bäst.


”Då så, sa Anne-Marie. Marcus vill du ställa dig där borta? Angelica sprattlar och sparkar en del med benen när hon får smisk, så du skulle kunna få se något du inte borde se.”


Det var en liten besvikelse för Marcus. Nu stod han vid Angelicas huvudända, men det skulle bli intressant att se hennes ansikte också (som nu var blodapelsinfärgat i stället för blekt), och eftersom han stod upp hade han bra utsikt över Angelicas formsköna bak, också. Till ackompanjemang av små chockerade ”nej, nej” från Angelica tog så Anne-Marie tag i troslinningen och lirkade med viss möda ner det åtsmitande plagget, så att det vände sig ut-och-in och då nådde linningen nästan ner till knävecken. Det kändes som att se en ridå gå upp när Angelicas väl tilltagna stjärt befriades ur de stora trosorna, tyckte Marcus.

Det var svårt att bestämma sig för om det var häftigare att se Angelicas stolta akterkastell, än hennes bröst tidigare. Skinkorna såg lika härligt mjuka och svällande ut, och huden såg ut att vara lika silkeslen där...


Marcus bestämde sig för att sluta analysera sina tankar, och bara avnjuta skådespelet inför sina ögon. Av alla tjejer i skolan, kunde han inte tänka sig någon som han hellre skulle se ligga över sin mammas knä och få smisk på bara stjärten än just den söta, men bortskämda och arroganta Angelica. Han kunde se att Mrs. Brown också verkade njuta av sitt perspektiv rakt bakifrån - den gamla skatan såg belåtnare ut än hon säkert gjort på många år.

Sedan kom Marcus på sig med att börja analysera sina tankar igen, när smiskandet hållit på en stund:


Var det syn- eller hörselintrycken som gav mest? Det var ju helt underbart att se Anne-Marie resolut smiska sin dotters bara stjärt, att se den börja rotera som i förväntan inför varje ny klatsch och att börja skifta i vackert rosa. Likaså var det underbart att se Angelicas rodnande ansikte. Hennes öppna mun gav henne ett klentroget ansiktsuttryck. Varje gång Anne-Maries hand landade på hennes stjärt, uttryckte hennes ögon indignerad förvåning över att något sådant kunde drabba henne. Men det var också härligt att sluta ögonen ett ögonblick och koncentrera sig på ljudeffekterna: Den stadiga rytmen i klatschandet som tydligt avslöjade att Angelicas stjärt var exponerad för den moderliga tillrättavisningen utan minsta skyddande tyglager, de förvånade och uppbragta små flämtningar som Angelica gav ifrån sig, och sist men inte minst: Anne-Maries grälande på sin dotter:


”Jaså, du. Du skäms mer för att få ett litet straff, än för att du är lat och ohövlig i skolan. Jag ska säga dig att det blir bra för dig när dina kamrater får höra att du börjat få smisk på stjärten. Det kanske kan lära dig att inte kalla de väluppfostrade barnen Göransson för ”mallgroda” och ”äckel”. Och vara nosig mot den snälla Mrs. Brown, vad? Som hjälper dig gratis med skolarbetet. Nu ska vi hoppas att hon vill hjälpa dig igen, när hon sett att du äntligen får smäll på bara stjärten.”


Angelica svarade inget på sin mammas tirader, men hennes flämtningar blev till stönanden, och Marcus lade märke till hur hennes stjärt började rotera hastigare i mammans knä. Angelicas ben började också sprattla och sparka mera, även om deras rörelser begränsades en del av att de trånga trosorna satt ut- och invända på hennes lår.


Marcus bara avnjöt den underbara föreställningen en stund, tills Angelica för första gången tog till orda:


”Mamma, jag ska be Mrs. Brown om ursäkt. Blir det bra så?”

”Ja, när du har fått litet mera smisk.”

Anne-Marie smiskade på i ungefär en minut till, och Marcus kunde se att Angelica började bli fuktig i ögonen. När Anne-Marie lät Angelica resa på sig, bjöd hon Marcus på en attraktion till, som han tyckte var nästan i klass med själva smisket: Glömsk av omgivningen började hon ivrigt gnida och stryka sina nysmiskade skinkor med handflatorna. Genom att göra så, höll hon samtidigt upp kjolen bak, och fortsatte på så sätt att visa upp föremålet för mammas nya uppfostringsomsorger. Mrs Brown sa:


”Det är verkligen trevligt att se en ordentligt smiskad stjärt på en liten flicksnärta igen. I min gamla skola brukade de få stå i skamvrån en stund och visa upp stj..”


Angelica hade just börjat försiktigt lirka upp de trånga trosorna över sina ömma skinkor när hon fick höra detta:


”Vem fan har bett om din åsikt, din gamla kossa, for hon ut”, och satte sedan en hand för munnen.


Snabbt som blixten var Angelica tillbaka över sin mammas knä. Trosorna drogs ner till sin gamla position, och Anne-Marie återupptog smiskandet och grälandet. Sedan såg hon ut som om hon kom ihåg något, och sa:


”Marcus, kan du vara snäll och ge mig hårborsten som ligger på det andra bordet?”

”Visst, fru Lindbergh.”
smisk

Hårborsten gav verkligen ny fart åt föreställningen. Det var fortfarande svårt att bestämma sig om syn- eller hörselintrycken var bäst, tyckte Marcus, men båda hade blivit starkare. Om Angelica hade sett klentroget häpen ut tidigare, så var det ingenting mot det uttryck av bestörtning som Angelicas söta ansikte visade när en hårborste nu landade på hennes nakna stjärt för första gången i hennes unga liv. Och, som en av Marcus många senare återgivningar av händelsen löd: ”Ni skulle ha sett vilken fart hårborsten satte på hennes akter” Angelica såg verkligen ut som om hon försökte imitera en hund som viftar glatt på svansen. Hennes stjärt började fort gå mot en friskt hallonröd nyans, och hon försökte i sin nöd få in en hand bakom sig för att skydda sig för den förfärliga hårborsten. Mrs. Brown ingrep rådigt. Hon lyckades med undvikande av Angelicas sparkande och sprattlande ben fånga in och hålla i den arm som ett ögonblick var mellan hårborsten och dess måltavla.


Men soundtracket var inte heller dåligt: Hårborsten gav ett tyngre, smackande ljud fast det fortfarande var lika uppenbart för lyssnaren att objektet för smällarna var någons bara rumpa. Angelica grät och bölade nu som en femåring som ramlat ur gungan. Marcus insåg att oväsendet tack vare det öppna vädringsfönstret måste höras över halva nejden. Anne-Maries grälande lät ungefär som förut, men det som kunde uppfattas av Angelicas svar skulle intressera Michaela oerhört, insåg Marcus. Det var något om ”aldrig göra så mer” och ”lovar att stå i skamvrån med stjärten bar” och ”fått nog med smisk nu”.

smisk

Till slut gjorde också Anne-Marie denna bedömning. Än en gång fick Angelica resa sig, och den fina scenen med hennes gnidande och strykande av sin stjärt gick i repris. När den sekvensen gick mot sitt slut började Angelica dra upp trosorna igen.


”Nej, nej, Angelica” sa Anne-Marie. ”Jag hörde tydligt ett löfte om att stå i skamvrån med bar stjärt, och jag tycker det är en utmärkt idé.”

Angelicas mun öppnade sig igen, som om hon ville säga något, men så drog hon lydigt ner trosorna igen och gick och ställde sig i hörnet av rummet och höll upp sin kjol högt och fint, som om hon aldrig hade anförtrotts en viktigare uppgift i hela sitt liv.


Ett ögonblick senare kom Nellie med teet. Normalt skulle det inte varit Marcus högsta dröm att få dricka thé med Anne-Marie och Mrs. Brown, men denna stund skulle han alltid minnas med nöje. Dels naturligtvis för att Angelica stod kvar i skamvrån stilla snyftande med sin röda stjärt till beskådande, men också för den trevliga konversationen. Samtalet rörde sig nämligen nästan uteslutande om Angelica som mottagare av smisk - det nyss genomlidna, och framtida.


”En liten stund i skamvrån som komplement till smisk på stjärten är verkligen en fin idé, Mrs Brown.”

”Tack, trettio års erfarenhet som lärare går väl inte spårlöst förbi. En annat förslag kan vara att hon får börja med att dra ner sina trosor och stå där en stund innan hon skall få smisk också.”

”Ja, naturligtvis. Vad skulle jag ha tagit mig till utan alla goda råd jag fått. Hårborsten var också ett verkligt bra köp.”

”Ja, men om jag får ge er ett råd om den, Mrs. Lindbergh, så är det klokt att göra som ni gjorde nu, dvs. börja med handen, innan ni går vidare med den. Hårborsten har snabb effekt, men man vill ju gärna att den som behöver smisk får ligga över knät någon tid också.”

”Jag är så glad att det råkade bli så att ni båda som skall vara extralärare för Angelica var här nu. I fortsättningen kan ni tala om för mig när ni tycker att Angelica är lat eller ohövlig, och så kan hon få sluta sådana lektioner med smisk på stjärten och en stund i skamvrån medan vi talas vid, som nu. Skulle ni kunna tänka er att göra mig den tjänsten, också?”

”Ja, gärna” sa både Mrs. Brown och Marcus.

Det här blir bättre och bättre, tänkte Marcus. Jag kan smuggla med mig en kassettbandspelare i väskan, och säga till kärringen att Angelica behöver smisk. Minst hälften av Michaelas kompisar skulle låta mig ta av dem behån för att få lyssna på ett band där Angelica får smäll på bara stjärten…

På väg ut lade Marcus märke till att ett antal ungar i åtta-tio års åldern dröp iväg från Lindberghs hus när han kom ut. Han kände igen ett par av dem. Vilken maximal tur, tänkte Marcus igen. Tom. den lilla plojen med vädringsfönstret funkade. Nu kan jag skaka fram fler vittnesmål, om de inte tror mig…

Marcus började tycka att extrasysslan hos Lindberghs var det bästa som hänt honom.


Eftersom detta är en saga, bör läsaren få veta att allt till slut vänds till lycka (även för den stackars Angelica).

NyareÄldre