Scenen är tidigt 80-tal vid ett fiktivt svensk-amerikanskt gruvföretag i
Nedre Volta, Västafrika.
Den söta 16-åriga Angelica levde ett mycket bekvämt och trivsamt
liv i under sitt första år i Nedre Volta. Gruvsamhället var väl inte
någon tropisk dröm, precis, men pappa tjänade bra med pengar, huset var
bekvämt och städades och sköttes om av hembiträdet Nellie, som också
lagade underbar mat. Angelicas pappa ville gärna skämma bort sitt enda
barn så mycket som möjligt, men han var ofta borta från hemmet på olika
uppdrag, och lät gärna sin fru, Anne-Marie bestämma det mesta som rörde
familjen.
Anne-Marie hade börjat bekymra sig för Angelicas uppfostran. Hon
var lat och slarvig - hon strödde sina kläder och prylar överallt i
huset och gav den snälla Nellie extra arbete. Dessutom misskötte hon
sitt skolarbete, och det uppskattades inte av Anne-Marie, som hade höga
ambitioner för sin dotter.
Anne-Marie hade sökt (och fått) råd av många av sina väninnor, men
det var särskilt ett som hon hade tänkt mycket på. Det hade fått av
Barbara, hustru till en av de amerikanska tjänstemännen. Hon hade sagt:
”Jag tycker inte det låter så allvarligt? Inget som inte
ordentligt med smisk borde kunna bota. Men det har du väl redan provat?”
Anne-Marie hade inte provat att ge Angelica smisk - inte någonsin.
Hon hade sagt till Barbara att det inte var så vanligt i Sverige, men
vartefter veckorna gick blev Angelica allt odrägligare. Anne-Marie hade
fått klagomål från Mrs. Brown, en kvinna som hade försökt hjälpa
Angelica med historia. Mrs. Brown var också gift med en av
gruvtjänstemännen, och därför hemmafru i likhet med de flesta
tjänstemannafruarna. Men hon var utbildad lärarinna, och hade
rekommenderats av Barbara, vilket gjorde det dubbelt pinsamt för
Anne-Marie att Angelica varit både lat och oartig under hennes
frivilliga studiehjälp, så till den milda grad att Mrs. Brown inte
tyckte det var mycket idé att fortsätta med extralektionerna. Hennes
mamma tyckte mer och mer att litet smisk nog skulle vara bra för
Angelica. Det var bara ett fel på idén: Anne-Marie var inte säker på om
hon skulle kunna genomföra den - hon visste inte hur hon skulle kunna
övermanna Angelica.
En eftermiddag medan hon väntade på att Angelica skulle komma hem
från sin kompis Sophie, berättade Anne-Marie för Nellie om sina
bekymmer. Nellie sade: ”Visst, Mrs. Lindbergh - det är en jättebra idé.
Smisk är precis vad flickan behöver. Det är egentligen en bra flicka.
Hon behöver bara lära sig att utseende och välbärgade föräldrar inte
kommer att ordna allt för henne. Men om ni är orolig att hon skall vara
besvärlig, så låt mig ta hand om henne första gången och göra som jag
brukar med min egen dotter. Jag ger henne en ordentlig omgång och så
blir det säkert inga problem för er i fortsättningen.”
Tack, Nellie, det var verkligen snällt av dig. Vi provar med
detsamma, för här kommer Angelica nu.
”Hej, Angelica, kommer du hit en stund? Jag vill prata med dig.”
”Inte så länge då, mamma, jag skall bara hämta min bikini så skall
vi bada i poolen hos Sophie.”
”Nej, det ska du inte, nu ska vi se till att du sköter ditt
skolarbete. Kom in hit nu.”
”Ja,ja - vilket tjat.. Hej, Nellie”
”Ditt uppförande på sista tiden har varit helt under all kritik.
Därför har jag bestämt för att pröva om inte litet smisk på stjärten kan
få dig på bättre tankar.”
”Vad? Du är inte klok i huvudet. Det ställer jag aldrig upp på.
Varifrån har du fått en sån skitlöjlig idé?”
”En massa av de amerikanska flickorna får smisk, och jag tror det
är precis vad du behöver. Nu har Nellie lovat att ge dig smisk första
gången, så att jag får se hur det går till, så tar jag över i
fortsättningen.”
”Vad? Du är inte klok i huvudet. Nu sticker jag till Sophie, så
får du försöka nyktra till under tiden.”
Men Angelica hade inte räknat med att Nellie kunde vara både snabb
som en kobra och stark som en björn när hon ville. Innan hon hade fattat
vad som hänt hade Nellie gripit henne om handleden, satt sig på den stol
som hon påpassligt haft framdragen, och dragit ner den sprattlande
Angelica över sitt knä.
Samtidigt hade skickligt sett till att dra upp den lätta klänning
Angelica hade på sig. När hjärnan på Angelica började fungera kände hon
ett stadigt tag i linningen på sina trosor.
”De här ger inte mycket skydd, men jag tycker att hon ska få smisk
med stjärten helt bar. Det är alltid en bättre läxa för oförskämda små
fröknar”, sa Nellie.
Anne-Marie nickade förstående.
”Nej, nej låt bli mina trosor”, skrek Angelica, men de var redan
neddragna till hennes knäveck när hon blivit färdig med hela meningen.
Angelicas mun öppnade sig av förvåning så att den bildade en perfekt
cirkel, men hon fick inte fram ett ord.
Sådär ja, och nu ska lilla fröken här få börja vänja sig vid att
få smisk som hon så väl behöver, sa Nellie.
”Man ska klatscha till ordentligt, men inte ta i med all sin
kraft, för det är viktigt att orka hålla på en stund”, fortsatte hon.
Anne-Marie nickade förstående igen. Hon tyckte att ljudet av de
första klatscharna lät mycket betryggande. Nellie lyfte och sänkte armen
med en taktfasthet som skulle ha hedrat vaktparaden, och varje gång
hennes hårda, valkiga hand slog ned på Angelicas mjuka rumpa ekade
kraftiga smackanden runt hela huset. Snart började Angelicas stjärt
kränga hit och dit under hennes försök att undvika de svidande klatschar
som hon till sin enorma förvåning och harm fick ta emot. Hon gav ifrån
sig små stönanden av smärta, och till slut ett förvånat utrop:
”Aj, aj det svider jättemycket!” Angelicas första känsla när ordet
”smisk” hade nämnts hade varit att det var något väldigt barnsligt och
pinsamt som hon var alldeles för stor för. Hon hade aldrig kunnat
föreställa sig den brännande svedan hon nu kände. Hon kände hur benen
började sprattla och sparka som av sig själva.
”Ja, då kanske lilla fröken snart vill be sin mamma om ursäkt, och
lova att uppföra sig i fortsättningen”, sa Nellie.
Det ville inte Angelica, men hon kände också en stark önskan att
få lämna Nellies knä och få slut på den pinsamma situationen. Som en
kompromiss ropade hon:
”Ajajajjjj, det räcker nu! Det gör jätteont!”
”Det duger inte” sa Nellie. ”Du ska lova att sköta dig hemma och i
skolan, be mamma om förlåtelse och så ska du lova att inte bråka när din
mamma ger dig smisk i framtiden.”
Det sista var för mycket för Angelicas stolthet att svälja, så hon
försökte härda ut medan hon funderade på vilka alternativ hon hade. Nu
sved det så mycket att något måste göras. Hon tänkte att hon kanske
kunde få pappa att ingripa till sin förmån senare, och i så fall spelade
det ju ingen roll vad hon lovade nu…
”OK, jag lovar!” skrek Angelica
”Vad lovar du?” frågade Nellie, medan hon fortsatte att hela tiden
smiska Angelicas stjärt, som nu formligen roterade i hennes knä.
”Jag lovar att sköta mig hemma och i skolan, att be mamma om
ursäkt och, och….”
”Vad?”
Smack, smack, smack
”Aiijjjj, Jag lovar att inte bråka om mamma ger mig, ger mig….”
”Vad?”
Smack, smack, smack
”Jag lovar att inte bråka om mamma ger mig SMISK! Aijjj-ooohh!”
”Det tror jag räcker för första gången” sa Nellie, och släppte
sitt grepp om Angelica som flög upp och frenetiskt började gnida sina
(numera tydligt rosa) skinkor.
”Aj, aj, aj” sa hon, och försökte vrida huvudet så att hon skulle
kunna se hur hennes baksida såg ut. Det gick inte att se så mycket, men
det hon såg bekräftade hennes misstankar.
”Min bak är alldeles rosa. Nu kan jag inte gå och bada. Fan
också!” sa Angelica.
”Då kan du göra läxor och snygga upp ditt rum i stället” sa
Anne-Marie.
”Och så surar vi inte och säger fula ord efter litet välförtjänt
smisk, för då kan det bli mera” sa Nellie.
Till Anne-Maries förvåning sa inte Angelica något mer, utan gick
fogligt och gjorde som hon blev tillsagd.
Det kändes som en mycket bra start för den nya metoden, tyckte
Anne-Marie.
De närmaste dagarna därefter gjorde Anne-Marie upp ett antal
planer för hur Angelicas uppförande och skolresultat skulle förbättras
med hjälp av det verktyg hon nu hade. Hon utnyttjade också ett gynnsamt
tillfälle att sätta in Angelicas pappa, Torbjörn i det nya programmet en
kväll då han förvånat hade noterat att Angelica plockade upp och lade
undan smutstvätt utan föregående tjat. Angelica själv hade inte kunnat
förmå sig ännu att ta upp den genanta händelsen häromdagen (som hon var
fast besluten skulle förbli en engångshändelse - hon var bara inte
riktigt klar över hur hon skulle ordna det).
”Ja, ja det där bestämmer du” sa Torbjörn till Anne-Marie, när han
fått en lätt nedtonad version av vad som orsakat förändringen
Ännu ett par dagar senare, när Angelica kom hem från skolan klädd
i sin prydliga skoluniform (som alla flickorna avskydde att de måste
ha), hade Anne-Marie litet nyheter åt henne:
”Nu har jag ordnat så att Marcus Göransson hjälper dig med matten.
Han är visserligen bara 13 år, men han är ett riktigt litet mattegeni
och han säger att det kan vara bra övning för honom att komma hit ett
par gånger i veckan och hjälpa dig med läxorna.”
”Mamma, han är en tönt och en plugghäst och så är han lillebror
till den där skitstroppiga Michaela i min klass. Jag kommer aldrig att
sitta och göra matteläxor med honom. Aldrig i helvete! Glöm det!”
”Angelica! Så du pratar om någon som vill hjälpa dig. Hur
uttrycker du dig över huvud taget förresten? Jag trodde du lärde dig
något i förra veckan, men det är tydligt att du behöver mycket mer smisk
på stjärten.”
Anne-Marie började genast skrida till handling, grep Angelica i
höger öra och drog ner henne i sitt knä. Kjolen på hennes skoluniform
åkte nästan hela vägen upp under den proceduren. När Anne-Marie hade
börjat fundera på att prova att ge Angelica smisk, hade hon nog närmast
tänkt sig att hon skulle få ha trosorna uppe. När hon fått höra Nellies
påpekande om att bar stjärt gav en bättre läxa insåg hon dock att det
låg mycket nedärvd visdom i vad den äldre, afrikanska kvinnan hade sagt.
Därför drog hon nu resolut ner Angelicas trosor.
”Nej, nej, jag berättar för pappa att du slår mig.”
”Det behöver du inte. Jag har redan berättat för honom att jag
bestämt att du ska få smäll på stjärten i fortsättningen när du behöver
det. Han tyckte att ditt uppförande redan blivit bättre.”
Medan detta replikskifte pågick hade redan ett taktfast smackande
av Anne-Maries hand inletts. Angelica märkte att hennes mammas hand var
mycket mindre hård än Nellies som var valkig av hushållsarbete. Hon
visade i stället prov på en energisk snärt i slaget, som kanske var en
följd av att Anne-Marie tillbringade många timmar på tennisbanan. Nellie
för sin del lyssnade belåtet från köket, glad över att Anne-Marie visade
sig så läraktig för att vara en amatör i konsten att sätta bortskämda
flickor på plats.
Angelica började redan sända ut förhandlingstrevare:
”OK, jag pluggar väl extra matte med Marcus då. Är du nöjd då?”
”Ja, med den saken, men det blir smäll på stjärten en stund till
ändå, så att du börjar tänka litet på hur du uppför dig mot dina
medmänniskor. Du är alldeles för överlägsen, bara för att du kommer från
ett hem där du fått allt du önskat dig. Nu ska du få vad du behöver i
stället….”
5 poäng till för Anne-Marie, tänkte Nellie som varit orolig för
att mamman skulle ge upp för lätt. När Anne-Marie släppte upp Angelica
ett par minuter senare kände hon berättigad stolthet över sitt första
arbetspass på sin dotters bakdel, då hon betraktade den vackra rosa
färgton den antagit.
En badutflykt till blev inställd för Angelica, som i stället lade sig
att se på TV liggande på mage i soffan. Friden sänkte sig över hemmet,
tills telefonen ringde. Anne-Marie lyfte luren:
”Nejmen hej, Barbara. Så roligt att höra av dig. Nej, du stör inte
alls. Jag hade inget för mig just nu. Jag gav alldeles nyss Angelica
litet smisk på stjärten, men det är klart nu. Tack så mycket för ditt
goda råd, förresten. Jag började nyligen följa det, och jag måste säga
att det verkar vara ett av de bästa tips jag någonsin fått.”
Här gapade Angelica återigen av häpnad - hon kände att hon ville
ropa ut en protest. En vecka tidigare hade hon säkert gjort det, men nu
visste hon inte längre vad hon vågade göra med en mamma som över en natt
blivit en brinnande smiskentusiast.
”Enda nackdelen jag kan märka är att det svider litet i min egen
hand” fnissade Anne-Marie i telefonen.
”Säger du det? Det låter som ytterligare ett gott råd. Jag har
ändå kommit på några andra saker jag skall köpa åt Angelica, så jag tar
nog en titt efter det också.”
Angelica kunde inte alls gissa vad det sista skulle betyda, men
eftersom telefonsamtalet fortsatte utan att det verkade handla om smisk,
så tänkte hon att det mystiska uttalandet inte heller hade något att
göra med mammans oerhörda öppningsrepliker.
Senare på eftermiddagen kom Anne-Marie in i vardagsrummet där
Angelica fortfarande tittade på TV, nu i sällskap med sin pappa. Hon bar
på en påse från en affär nere i stan som handlade med alla möjliga
sorters varor.
”Här ska du se, Angelica. När du fick smäll på stjärten förut, så
tänkte jag på att du inte har trosorna som hör till skoluniformen, och
att du borde ha det, så nu har jag varit och köpt fem par åt dig.”
Anne-Marie halade upp ett par buteljgröna, stora trosor av
stretchblandad bomull, av den typ som rekommenderades till den avskydda
skoluniformen.
”Men mamma, de där är jätteskämmiga. Ingen använder dem. Jag kan
inte byta om till jympan med Michaela Mallgroda och hela klassen som ser
på i de där… ”
”Tyst. Du borde tänka mer på att skämmas över att kalla andra fula
saker, i stället för att skämmas över att inte alltid vara coolast i
klassen. Nu ska du skoluniform med riktiga trosor i fortsättningen. Du
får välja på om du skall ta på dem med detsamma i morgon, eller om du
skall ha smisk först.”
”Nu gör du som mamma säger” sa pappa Torbjörn.
”Jag köpte en sak till” sa mamma, och höll upp en hårborste av trä
med stor, flat baksida.
”Varför då?” sa Angelica. ”Vi har väl hårborstar förut?”
”Men ingen sån här som är bra att smiska bortskämda jäntungar med,
sa Anne-Marie. Det var ett tips från Barbara. Vi provar först om du
skärper dig, om jag fortsätter att ge dig smäll med handen. Jag tänkte
att hårborsten ska få ligga här på bordet som en liten påminnelse om att
det kan svida ännu värre i stjärten, om du inte skulle lyckas bättra på
dina betyg, t ex.”
”Apropå betyg, och apropå Michaela som du kallade mallgroda förut
så kommer hennes bror Marcus för att börja hjälpa dig med matten i
morgon eftermiddag, och då skall du ha skoluniformen på dig. Jag vill
att du ska känna dig som i skolan när ni arbetar” fortsatte Anne-Marie.
”Jaha, TOPPEN! När kommer den lilla pestrå…öh, Marcus, då?”
”Klockan fyra. Det känns jätteskönt att det är ordnat. Nu måste
jag bara hitta på ett sätt att övertala Mrs Brown att börja hjälpa dig
med historia igen…..”
Nästa dag kom Marcus som avtalat, och igen ett par dagar senare.
Snart fick Angelica och Marcus förtroendet att själva bestämma tider för
sina arbetspass, när Anne-Marie märkte att Marcus var pådrivande och
ambitiös. Angelica började t.o.m. tycka en aning bättre om Marcus.
Visserligen stirrade han på hennes bröst halva tiden, men det kunde hon
unna en 13-årig plugghäst. Han var i alla fall hjälpsam och förklarade
bra, tyckte hon. Att hans syster var en riktig apa, kunde ju inte Marcus
hjälpa. Eftersom detta gick så bra, hade det inte varit något mer tal om
smisk för Angelica. Hon började känna att hennes tillvaro kanske inte
hade förändrats så totalt, trots allt. Genom mycket trixande (och en del
fejkade sjukanmälningar) vid gymnastiktimmarna i skolan hade Angelica
till och med lyckats dölja de skamliga trosorna som mamma tvingat på
henne under hot om smisk.
Så kom en dag när Anne-Marie kom hem från några ärenden utan att veta
att Marcus var i huset och hjälpte Angelica inför ett matteprov.
”Angelica, nu har jag talat med Mrs Brown, ropade Anne-Marie
uppför trappan. Hon har varit inlagd på sjukhus i två veckor. Du har
varit mycket mera oförskämd mot henne än jag förstått förut. Hon kommer
hit kl. sex, och då ska du få smisk på stjärten. Sedan kanske hon vill
hjälpa dig med historia igen.”
Marcus såg hur Angelica blev blodröd i ansiktet. Hon lyckades pressa
fram ett svarsrop:
”Mamma, kan vi prata om det där sedan? Marcus är här…”
”Jaha, är det det som är förklaringen till att lilla fröken
Överlägsen har börjat prata med dödliga? Smäll på stjärten av lilla
mamsen?” sa Marcus med ett brett flin.
”Du håller käften om det här. Du säger inte ett ord till någon -
det är bara du som vet om det, så läcker det ut vet jag vem jag skall
hämnas på, och jag skall nog hitta på något bra sätt” väste Angelica.
Sedan kom Angelica på ett bra sätt att kombinera morot och piska
för att skydda sin skamliga hemlighet.
”Om du är hygglig och håller mun, kan du få se på mina tuttar”
viskade hon.
”OK, men i så fall vill jag känna på dem, också.”
”Ja, ja sa Angelica. Prata tyst så inte mamma hör” fortsatte hon
och började ta av sig sin gröna uniformsblus och sin behå.
Marcus hade inte sett många nakna flickbröst i sitt unga liv (och
inte känt på några alls), men även om han varit mera erfaren skulle han
ändå ha tyckt att Angelicas var fantastiska - mjuka som silke, men ändå
spänstiga och nosiga.
”Åh, de är skitläckra” sa Marcus.
På undervåningen tyckte Anne-Marie att det lät som något underligt
tisslande och prasslande från Angelicas rum. Det var väl Marcus som var
där, och inte något skumt på gång? Det är nog bäst jag går upp och
kontrollerar, tänkte Anne-Marie. Angelica hörde stegen i trappan, men
hann inte ens få på sig behån innan hennes mamma tittade in genom
dörren.
”VAD försiggår här?
”Det var Angelica som erbjöd sig att visa brösten, fru Lindbergh,
om jag inte berättade för någon att hon ska få smisk när Mrs. Brown
kommer” sa Marcus.
”Din råtta” sa Angelica till Marcus.
”Jaså, på det sättet, sa Anne-Marie. Då tror jag att vi ska
erbjuda Marcus att stanna kvar här och se vad som händer flickor som bär
sig åt som små slampor här i huset.”
”MAMMA! Det kan du väl inte mena! ” Nu var Angelica alldeles vit i
ansiktet.
”Jaså, inte? Kan du visa brösten för honom, så kan han gott få se
när du får smisk, också.”
”Du blir väl litet sen, Marcus, men jag kan ringa din mamma och
förklara varför sedan om du vill?”
”Tack så mycket, fru Lindbergh, men det behövs nog inte. Hon är
och hämtar min syster på dansskolan, så vi kommer nog hem ungefär
samtidigt allihop - då kan jag förklara själv.” Angelica gav honom en
mördande blick när han sa det sista.
”Jaha, klockan är redan kvart i. Vi går väl ner i vardagsrummet
och väntar på Mrs. Brown, då, och ber Nellie göra litet thé till
senare.”
Marcus kunde inte tro på sin fantastiska tur. Först få se på
Angelicas underbara tuttar, och nu detta. Han hade inte känt sig så
exalterad sedan han var på julgransplundring som sexåring. Fast jag
måste hålla huvudet kallt, tänkte han. Han ville inpränta alla detaljer
när Angelica fick smisk. Dels för sin egen skull, förstås, men också för
att han började se vissa affärsmöjligheter. Hans syster och hennes
vänner skulle vara mycket intresserade av detaljerad information om en
så intressant händelse…
I vardagsrummet sa Anne-Marie till Nellie att ha thé klart om en
ungefär en kvart, och sedan sa hon:
”Du kan väl vara snäll och dra för gardinerna, Marcus?”
”Visst, fru Lindbergh! ”
När Marcus drog för gardinerna fick han en ljus idé och öppnade
ett litet vädringsfönster som helt doldes av en gardinvåd. Ingen märkte
vad han gjorde - Angelica verkade närmast apatisk, lamslagen av sitt
öde, och Anne-Marie pratade med Nellie i köket.
Mrs. Brown kom på slaget kl. sex. Hon såg ut precis som man tänker
sig en barsk, äldre skolfröken.
”Välkommen, Mrs. Brown. Jag ber än en gång om ursäkt för det sätt
som Angelica burit sig åt på, men jag hoppas verkligen att ni efter
ikväll skall förstå att jag anstränger mig mycket mer med hennes
uppfostran nu. Det här är Marcus Göransson, Mrs. Brown. Han hjälper
Angelica med matte. Han råkade få höra att Angelica skulle få smisk här
ikväll. Angelica har en olycklig förkärlek för att försöka framstå som
”cool” inför sina kamrater. Hon tog sig orådet före att försöka köpa
Marcus tystnad genom att visa upp sina behag för honom. Om Mrs. Brown
inte har något emot det, så tycker jag det är mycket lämpligt att han
också får bevittna att Angelica får sitt straff…”
”Nej, inte alls, sa Mrs. Brown.
”Ja, då tycker jag att vi tar itu med det tråkiga först, så får vi
thé sedan. Som jag nämnde tidigare, Mrs. Brown, så har jag tyvärr inte
insett förrän de senaste veckorna att Angelica behöver smisk på
stjärten. Hon har bara fått det ett par gånger, ännu, men min man och
jag tycker redan att hennes uppförande har förbättrats, och jag hoppas
att ni skall få uppleva detsamma, och du också Marcus.” (Syrran och
hennes kompisar kommer att älska att få höra hur Angelicas mamma
resonerat, tänkte Marcus).
”Kom nu här, Angelica” sa Anne-Marie.
Angelica verkade fortfarande som hon inte var riktigt närvarande,
och följde motståndslöst med när hennes mamma ledde henne vid handen,
och lät sig lika motståndslöst läggas över knät. Till Marcus stora
förvåning och glädje drog Anne-Marie sedan upp Angelicas gröna
uniformskjol. Han hade haft vissa förhoppningar i den riktningen, men
inte trott riktigt på dem. Manövern avslöjade en annan intressant
hemlighet: Angelica hade skoluniformstrosor! Marcus visste att alla
tjejerna i skolan satte en ära i att inte använda dem, eftersom det var
den enda del av uniformen som lärarna inte kontrollerade. Detta kommer
Michaela att tycka är nästan lika kul som själva smisket, tänkte Marcus.
Nästa uttalande av Anne-Marie återgav nästan Marcus tron på jultomten:
”Mitt underbara hembiträde, Nellie tipsade mig om att smisk på
bara stjärten har bättre effekt, och jag tror att hon har rätt, så jag
tänkte dra ner Angelicas trosor, om ni inte har något emot det Mrs.
Brown?” Nu blev det fart på Angelica:
” Nej, nej mamma. Du kan inte dra ner mina trosor när Marcus är
här. Jag får skämmas ihjäl om det lilla äckl.. om Marcus skvallrar för
sin syrra.”
”Gör dig inte till. Kan du visa brösten för Marcus, så kan han
likaväl se din bara ända. Och Michaela verkar vara en klok flicka. Hon
förstår nog att du behöver smisk på stjärten, och när hon får höra att
du äntligen börjat få det, så kanske hon är storsint och förlåter dig
allt dumt du sagt om henne…” (Marcus tänkte att Michaela säkert skulle
förstå att Angelica behövde smisk, men att storsintheten kunde bli ett
problem).
Mrs. Brown intygade att all hennes lärarerfarenhet gav vid handen
att smisk på bara stjärten var överlägset bäst.
”Då så, sa Anne-Marie. Marcus vill du ställa dig där borta?
Angelica sprattlar och sparkar en del med benen när hon får smisk, så du
skulle kunna få se något du inte borde se.”
Det var en liten besvikelse för Marcus. Nu stod han vid Angelicas
huvudända, men det skulle bli intressant att se hennes ansikte också
(som nu var blodapelsinfärgat i stället för blekt), och eftersom han
stod upp hade han bra utsikt över Angelicas formsköna bak, också. Till
ackompanjemang av små chockerade ”nej, nej” från Angelica tog så
Anne-Marie tag i troslinningen och lirkade med viss möda ner det
åtsmitande plagget, så att det vände sig ut-och-in och då nådde
linningen nästan ner till knävecken. Det kändes som att se en ridå gå
upp när Angelicas väl tilltagna stjärt befriades ur de stora trosorna,
tyckte Marcus.
Det var svårt att bestämma sig för om det var häftigare att se
Angelicas stolta akterkastell, än hennes bröst tidigare. Skinkorna såg
lika härligt mjuka och svällande ut, och huden såg ut att vara lika
silkeslen där...
Marcus bestämde sig för att sluta analysera sina tankar, och bara
avnjuta skådespelet inför sina ögon. Av alla tjejer i skolan, kunde han
inte tänka sig någon som han hellre skulle se ligga över sin mammas knä
och få smisk på bara stjärten än just den söta, men bortskämda och
arroganta Angelica. Han kunde se att Mrs. Brown också verkade njuta av
sitt perspektiv rakt bakifrån - den gamla skatan såg belåtnare ut än hon
säkert gjort på många år.
Sedan kom Marcus på sig med att börja analysera sina tankar igen,
när smiskandet hållit på en stund:
Var det syn- eller hörselintrycken som gav mest? Det var ju helt
underbart att se Anne-Marie resolut smiska sin dotters bara stjärt, att
se den börja rotera som i förväntan inför varje ny klatsch och att börja
skifta i vackert rosa. Likaså var det underbart att se Angelicas
rodnande ansikte. Hennes öppna mun gav henne ett klentroget
ansiktsuttryck. Varje gång Anne-Maries hand landade på hennes stjärt,
uttryckte hennes ögon indignerad förvåning över att något sådant kunde
drabba henne. Men det var också härligt att sluta ögonen ett ögonblick
och koncentrera sig på ljudeffekterna: Den stadiga rytmen i klatschandet
som tydligt avslöjade att Angelicas stjärt var exponerad för den
moderliga tillrättavisningen utan minsta skyddande tyglager, de
förvånade och uppbragta små flämtningar som Angelica gav ifrån sig, och
sist men inte minst: Anne-Maries grälande på sin dotter:
”Jaså, du. Du skäms mer för att få ett litet straff, än för att du
är lat och ohövlig i skolan. Jag ska säga dig att det blir bra för dig
när dina kamrater får höra att du börjat få smisk på stjärten. Det
kanske kan lära dig att inte kalla de väluppfostrade barnen Göransson
för ”mallgroda” och ”äckel”. Och vara nosig mot den snälla Mrs. Brown,
vad? Som hjälper dig gratis med skolarbetet. Nu ska vi hoppas att hon
vill hjälpa dig igen, när hon sett att du äntligen får smäll på bara
stjärten.”
Angelica svarade inget på sin mammas tirader, men hennes
flämtningar blev till stönanden, och Marcus lade märke till hur hennes
stjärt började rotera hastigare i mammans knä. Angelicas ben började
också sprattla och sparka mera, även om deras rörelser begränsades en
del av att de trånga trosorna satt ut- och invända på hennes lår.
Marcus bara avnjöt den underbara föreställningen en stund, tills
Angelica för första gången tog till orda:
”Mamma, jag ska be Mrs. Brown om ursäkt. Blir det bra så?”
”Ja, när du har fått litet mera smisk.”
Anne-Marie smiskade på i ungefär en minut till, och Marcus kunde
se att Angelica började bli fuktig i ögonen. När Anne-Marie lät Angelica
resa på sig, bjöd hon Marcus på en attraktion till, som han tyckte var
nästan i klass med själva smisket: Glömsk av omgivningen började hon
ivrigt gnida och stryka sina nysmiskade skinkor med handflatorna. Genom
att göra så, höll hon samtidigt upp kjolen bak, och fortsatte på så sätt
att visa upp föremålet för mammas nya uppfostringsomsorger. Mrs Brown
sa:
”Det är verkligen trevligt att se en ordentligt smiskad stjärt på
en liten flicksnärta igen. I min gamla skola brukade de få stå i
skamvrån en stund och visa upp stj..”
Angelica hade just börjat försiktigt lirka upp de trånga trosorna
över sina ömma skinkor när hon fick höra detta:
”Vem fan har bett om din åsikt, din gamla kossa, for hon ut”, och
satte sedan en hand för munnen.
Snabbt som blixten var Angelica tillbaka över sin mammas knä.
Trosorna drogs ner till sin gamla position, och Anne-Marie återupptog
smiskandet och grälandet. Sedan såg hon ut som om hon kom ihåg något,
och sa:
”Marcus, kan du vara snäll och ge mig hårborsten som ligger på det
andra bordet?”
”Visst, fru Lindbergh.”
Hårborsten gav verkligen ny fart åt föreställningen. Det var
fortfarande svårt att bestämma sig om syn- eller hörselintrycken var
bäst, tyckte Marcus, men båda hade blivit starkare. Om Angelica hade
sett klentroget häpen ut tidigare, så var det ingenting mot det uttryck
av bestörtning som Angelicas söta ansikte visade när en hårborste nu
landade på hennes nakna stjärt för första gången i hennes unga liv. Och,
som en av Marcus många senare återgivningar av händelsen löd: ”Ni skulle
ha sett vilken fart hårborsten satte på hennes akter” Angelica såg
verkligen ut som om hon försökte imitera en hund som viftar glatt på
svansen. Hennes stjärt började fort gå mot en friskt hallonröd nyans,
och hon försökte i sin nöd få in en hand bakom sig för att skydda sig
för den förfärliga hårborsten. Mrs. Brown ingrep rådigt. Hon lyckades
med undvikande av Angelicas sparkande och sprattlande ben fånga in och
hålla i den arm som ett ögonblick var mellan hårborsten och dess
måltavla.
Men soundtracket var inte heller dåligt: Hårborsten gav ett
tyngre, smackande ljud fast det fortfarande var lika uppenbart för
lyssnaren att objektet för smällarna var någons bara rumpa. Angelica
grät och bölade nu som en femåring som ramlat ur gungan. Marcus insåg
att oväsendet tack vare det öppna vädringsfönstret måste höras över
halva nejden. Anne-Maries grälande lät ungefär som förut, men det som
kunde uppfattas av Angelicas svar skulle intressera Michaela oerhört,
insåg Marcus. Det var något om ”aldrig göra så mer” och ”lovar att stå i
skamvrån med stjärten bar” och ”fått nog med smisk nu”.
Till slut gjorde också Anne-Marie denna bedömning. Än en gång fick
Angelica resa sig, och den fina scenen med hennes gnidande och strykande
av sin stjärt gick i repris. När den sekvensen gick mot sitt slut
började Angelica dra upp trosorna igen.
”Nej, nej, Angelica” sa Anne-Marie. ”Jag hörde tydligt ett löfte
om att stå i skamvrån med bar stjärt, och jag tycker det är en utmärkt
idé.”
Angelicas mun öppnade sig igen, som om hon ville säga något, men
så drog hon lydigt ner trosorna igen och gick och ställde sig i hörnet
av rummet och höll upp sin kjol högt och fint, som om hon aldrig hade
anförtrotts en viktigare uppgift i hela sitt liv.
Ett ögonblick senare kom Nellie med teet. Normalt skulle det inte
varit Marcus högsta dröm att få dricka thé med Anne-Marie och Mrs.
Brown, men denna stund skulle han alltid minnas med nöje. Dels
naturligtvis för att Angelica stod kvar i skamvrån stilla snyftande med
sin röda stjärt till beskådande, men också för den trevliga
konversationen. Samtalet rörde sig nämligen nästan uteslutande om
Angelica som mottagare av smisk - det nyss genomlidna, och framtida.
”En liten stund i skamvrån som komplement till smisk på stjärten
är verkligen en fin idé, Mrs Brown.”
”Tack, trettio års erfarenhet som lärare går väl inte spårlöst
förbi. En annat förslag kan vara att hon får börja med att dra ner sina
trosor och stå där en stund innan hon skall få smisk också.”
”Ja, naturligtvis. Vad skulle jag ha tagit mig till utan alla goda
råd jag fått. Hårborsten var också ett verkligt bra köp.”
”Ja, men om jag får ge er ett råd om den, Mrs. Lindbergh, så är
det klokt att göra som ni gjorde nu, dvs. börja med handen, innan ni går
vidare med den. Hårborsten har snabb effekt, men man vill ju gärna att
den som behöver smisk får ligga över knät någon tid också.”
”Jag är så glad att det råkade bli så att ni båda som skall vara
extralärare för Angelica var här nu. I fortsättningen kan ni tala om för
mig när ni tycker att Angelica är lat eller ohövlig, och så kan hon få
sluta sådana lektioner med smisk på stjärten och en stund i skamvrån
medan vi talas vid, som nu. Skulle ni kunna tänka er att göra mig den
tjänsten, också?”
”Ja, gärna” sa både Mrs. Brown och Marcus.
Det här blir bättre och bättre, tänkte Marcus. Jag kan smuggla med
mig en kassettbandspelare i väskan, och säga till kärringen att Angelica
behöver smisk. Minst hälften av Michaelas kompisar skulle låta mig ta av
dem behån för att få lyssna på ett band där Angelica får smäll på bara
stjärten…
På väg ut lade Marcus märke till att ett antal ungar i åtta-tio
års åldern dröp iväg från Lindberghs hus när han kom ut. Han kände igen
ett par av dem. Vilken maximal tur, tänkte Marcus igen. Tom. den lilla
plojen med vädringsfönstret funkade. Nu kan jag skaka fram fler
vittnesmål, om de inte tror mig…
Marcus började tycka att extrasysslan hos Lindberghs var det bästa
som hänt honom.
Eftersom detta är en saga, bör läsaren få veta att allt till slut
vänds till lycka (även för den stackars Angelica).