Hon stod lutad mot väggen med ett leende på läpparna när jag steg
in i rummet. Jag vet inte varför det oroade mig så mycket som det
faktiskt gjorde. Det var något speciellt med det där leendet, det fanns
ingen glädje i det. Jag anade var som var på gång, men som vanligt kunde
jag inte göra något för att förbereda mig på det. Hon var märkligt
uppfinnesrik när det gällde att överraska mig och göra allting mycket
värre. Något sade mig att min rumpa skulle vara rödare än på länge när
detta var över. Utan att säga någonting gick jag fram till henne.
Hon var tre år äldre än mig, 27. Jag vet inte riktigt säkert hur
vi uppfattades av världen utanför, antagligen som två kompisar som bodde
ihop. Vi behöll vårt kärleksförhållande för oss själva, det var enklast
så för både oss och andra. Vi träffades under studietiden då vi råkade
bo i samma korridor. Vi kom bra överens från dag ett. Jag hade aldrig
innan ens tänkt tanken på att jag kunde attraheras av en annan kvinna på
det sättet. Det var någonting hos henne som gjorde att jag aldrig fick
nog av hennes sällskap och närhet. Det visade sig att vi hade mycket mer
gemensamt än vad jag ens trodde att två människor kunde ha.
"Gunilla ringde nyss".
Jag förstod fortfarande inte riktigt vad
det var som var fel. Allt jag visste om Gunilla var att hon bodde i
lägenheten under oss. Det faktum att vi inte kände henne gjorde det hela
dock ganska olustigt.
"Hon sa att det såg ut som ett bombnedslag i tvättstugan och att det var
vi som hade haft tiden innan henne".
Jag trodde att mitt hjärta stannade. Jag hade gått upp med tvätten och
lämnat tvättstugan utan att städa upp efter mig. Mina intentioner var
att återkomma direkt, men viktigare saker hade kommit emellan. Viktigare
saker som jag nu hade glömt bort. Allt jag kunde göra var att stamma
till svar.
"Jag är riktigt besviken på dig. Du har inte bara slarvat, du har
dessutom skämt ut mig inför våra grannar. Hämta stolen."
Jag gick utan ett ord in i köket och hämtade köksstolen som stod i
hörnet. Jag hade hämtat den många gånger innan, men det var alltid lika
jobbigt. Det tjänade ingenting till att säga emot, den läxan hade jag
fått lära mig allt för många gånger redan. Jag kom tillbaka och ställde
stolen mitt i rummet. Hon satte sig ner och klappade på sitt knä. Jag
visste vad jag skulle göra. Det var bara att knäppa upp byxorna och ta
av mig dem.
Jag blundade tyst när hon drog ner trosorna, det kändes som det
tog en evighet. Det var en märklig känsla att ligga över hennes knä.
Varje gång jag gjorde det slog det mig att det var extremt pinsamt
samtidigt som det gav mig en känsla av trygghet. Hennes hand vilade nu
på min rumpa, hon smekte mig mjukt och det kändes skönt. Jag kände mig
verkligen som en olydig liten flicka när hennes hand började klatscha
mina skinkor.
Jag koncentrerade mig på att ta emot smisket så duktigt
jag kunde, men det var svårt. Hon alternerade slagen väl och hela rumpan
och överdelen av låren fick rejäla daskar om vartannat. Jag tog tag i
stolsbenen och svedan på mina skinkor ökade i takt med klatscharna. Det
ekade i rummet och jag kände att hon verkligen var arg på mig. Hon
visade ingen nåd och jag började snart snyfta av smärtan. Jag vet inte
vad som var värst, smärtan av själva smisket eller att jag hade skämt ut
henne på det sätt jag gjort. Jag visste i alla fall att jag förtjänade
det smisk hon gav mig.
Plötsligt slutade hon och började smeka min lätt rodnande stjärt.
Jag andades ut bara för att återigen få en omgång slag på min stackars
rumpa. Tårarna rullade ner för mina kinder och jag började ofrivilligt
sparka med benen.
"Ligg still!" var det enda jag hörde henne säga och
jag försökte verkligen.
Jag hade ingen uppfattning om hur många gånger
hennes hand hade träffat min stjärt eller hur länge det kunde ha pågått,
men äntligen slutade hon och jag fick resa mig.
Jag ställde mig upp, trosorna hade för länge sen glidit av mina
ben helt. Jag stod och gned min stackars rumpa framför henne.
"Hämta
hårborsten".
Hon pekade mot sovrummet även om jag visste mycket väl var
den var. Jag tittade bedjande på henne och tyckte själv att den smärta
hennes hand hade orsakat mig var mer än väl, men hon bara skakade på
huvudet. Med rumpan bar gick jag och hämtade hårborsten och innan jag
visste ordet av låg jag över hennes knä igen.
Borsten vilade på min rumpa och hon började för första gången
prata.
"Jag hoppas du förstår att det här är helt oacceptabelt. När man bor som
vi gör och delar vissa utrymmen med andra hyresgäster måste man visa
hänsyn och hålla rent och snyggt runt omkring sig."
Jag höll med henne
och bad om ursäkt allt vad jag kunde. Jag lovade och bad henne att få
slippa hårborsten och sa förlåt igen. Någon gång under denna
"konversation" hördes ett högt pang och jag skrek rakt ut. Jag började
gråta som en liten flicka och den stora, flata hårborsten av trä började
sin upptäcktsfärd över min redan rödsmiskade stjärt.
Hon smiskade mig länge, jag grät och försökte ligga still för att
visa att jag var villig att ta mitt straff och lära mig av det. Min
rumpa fick känna på många rejäla smällar av borsten och det kändes som
om den skulle brinna upp, min rumpa alltså. Till slut förlorade jag alla
krafter och jag låg helt viljelös när min putande rumpa fick ta emot de
sista, ännu hårdare, smällarna av borsten. Till slut fick jag resa mig
och jag gick utan protester och ställde mig i skamvrån på den plats som
"smisktolen" annars står på. Min glödande rumpa var fortfarande bar och
lyste förmodligen upp köket mer än lamporna gjorde. Jag stod där tills
jag hade samlat mig då jag äntligen fick tröst, kramar och pussar från
henne.
Jag satt i hennes knä i soffan i vardagsrummet och hade börjat
snyfta igen. Hon smekte mig över huvudet och kramade mig hårt. Jag bad
om ursäkt om och om igen och lovade att jag aldrig mer skulle slarva som
jag hade gjort. Hon pratade tröstande med mig och varnade mig noga för
att göra samma sak igen.
"Nu vill jag att du tar på dig och går ner till
Gunilla och ber henne om ursäkt".
Jag gillade inte alls tanken, jag hade
precis blivit smiskad och jag kände inte direkt för att gå och be en
tant jag knappt känner om ursäkt. Hon tittade på mig men en blick som
vittnade om mer smisk om jag inte gjorde som jag hade blivit tillsagd.
Jag var påklädd igen och gick med tunga steg nerför trappan för
att be om ursäkt...