Jag brukar läsa denna sida ibland, med nyfikenhet, för att se att det
faktiskt finns fler som lever i liknande förhållanden som jag gör. När
jag nu sitter och skriver om det så känns det nästan overkligt...jag
skäms på nåt sätt över att skriva det - men ändå är det jag berättar
helt sant.
Jag är en tjej på drygt 30 år som lever tillsammans med en man som
är lika gammal. Vi har tre barn, och lever ett helt vanligt svenssonliv,
i radhus och till och med en Volvo. Men ända sedan vi möttes har jag
vetat att han har en annorlunda inställning till kvinnor än någon annan
jag nånsin mött. Inte så att han inte respekterar mig eller älskar mig -
tvärtom - han dyrkar marken jag går på, han skulle hugga av sin arm för
min skull - han stöttar mig i allt jag gör och talar alltid om för mig
att jag är bäst. Men han anser ändå att det är mannen som i huvudsak ska
bestämma över kvinnan, och att det är för kvinnans bästa. Ibland undrar
jag om det har med att göra att han är född i ett sydamerikanskt land,
och kom till Sverige med sina föräldrar när han var 5 år....jag vet ju
att hans familj har en annorlunda kvinnosyn än vad min har.
Han skulle aldrig behandla mig illa, han skulle aldrig nånsin ge
mig smisk när våra barn kan höra och han skulle, självklart, aldrig
lyfta ett finger mot nåt av våra barn - men han ger mig smäll när jag
har varit olydig mot honom.... Det kan vara att jag har varit sur och
grinig en längre period, och jag vet ju att jag låter det gå ut över
honom när jag har haft mycket på jobbet tex. Eller så kanske jag trotsar
honom, går ut och festar en natt när han tycker att jag ska vara hemma -
jag kanske kommer hem kl 04 fast jag vet att han inte vill att jag är
ute efter kl 02.... Egentligen vet jag att de "regler" han sätter upp
för mig bara är för mitt bästa - det handlar om att han vill skydda mig
- han är rädd att någonting ska hända mig...men ibland vill jag trotsa
och sätta mig emot - jag vill visa att jag är en vuxen kvinna som
bestämmer över mig själv...men då kan det hända att jag får smisk....
Det är alltid hemskt just när jag vet att det ska hända...jag blir lite
rädd och får ett konstigt sug i magen.
Det går oftast till så att han ber mig sitta ner och prata - i
soffan eller i sovrummet kanske - han börjar alltid med att förklara
varför han tycker att jag har betett mig illa, och så vill han höra min
förklaring. Det har hänt att jag har sluppit smisk, men oftast slutar
det med att jag hamnar över hans knä. Han brukar ta mig i ena armen och
dra ner mig över knät - redan då börjar jag kämpa emot, jag vet hur
mycket det kommer att svida. Oftast drar han sedan ner mina byxor, och
mina trosor, och det avskyr jag, för då skäms jag, och sedan börjar han
smiska mig. Han smiskar oftast med sin hand, men vid ett par tillfällen
har han använt en träslev - då hade jag kallat honom rätt fula ord.....
Hur länge han ger mig smisk är ganska olika, beroende på vad det var som
utlöste det. Ibland är det bara ett par daskar, som kan svida nog så
mycket, men ibland har han gett mig smisk i 10-15 minuter. Då gråter jag
ofta på slutet, för det gör så ont....Stjärten svider och bränner,
ibland är jag både röd och blå...
Det konstiga är att det är när gråten
kommer som det känns som skönast efteråt. Jag slappnar av i hela kroppen
och känner mig lugn och trygg. Det är denna känsla jag inte kan förstå
själv - hur kan jag känna mig trygg när jag just fått smäll? Men jag gör
faktiskt det... Han håller alltid om mig efteråt - jag brukar ligga i
hans famn medan han tittar på tv eller läser - och han stryker mig över
håret och mumlar att jag kan sluta gråta nu....
Jag funderar ibland på det här, och tror att det kanske kan vara
så att eftersom jag i vardagen tar så mycket ansvar, både i mitt arbete
och hemma, så tycker jag att det är skönt när någon annan tar över
ibland, och bestämmer vad jag ska göra - att någon tar hand om mig och
visar att jag är älskad och trygg.
Han skulle aldrig slå mig någon annanstans än på stjärten, och han
gör det bara när jag förtjänar det. Även om jag är rädd och skriker och
bråkar innan så är jag glad när det är över, och när jag har den där
känslan av trygghet och lugn i mig.... Men det är konstigt ändå...att
man kan tycka att man behöver nånting som känns så pinsamt att få...och
som svider så fruktansvärt mycket......