Med en irriterad suck slängde jag mig ner på en stol och korsade armarna framför bröstet. ”Nå, spott ut då, vad fick dig att vråla som en neandertalare och skrämma mig halvt från vettet?” Det var inte meningen att det skulle låta fullt så kaxigt som det gjorde. Jag ångrade mig… nästan. Jag såg hur hans käke spändes. Hans stränga blick naglade fast mig där jag satt och jag själv började flacka med blicken. ”Jag råder dig att byta ton på en gång unga dam” Hans röst lät som ett lågt morrande. Han hade inte kunnat vara mer hotfull, inte ens om han skrikit för full hals. Jag insåg genast det allvar i situationen som hittills undgått mig. Jag slog ner blicken och klämde fram ett mjukt ”Jag är ledsen David” eftersom jag ansåg det vara det lämpligaste sättet att hantera situationen. ”Hmmm, jag undrar det jag” replikerade han. Banne mig, kunde jag inte spåra en viss road ton i hans röst? Jag lyfte blicken igen och stålsatte mig mot hans skärskådande ögon.
Från bröstfickan i skjortan fiskade han upp något som han drämde i köksbordet med en sådan smäll att jag hoppade högt i min stol. ”Jag förväntar mig en VÄLDIGT bra förklaring och jag vill ha den NU unga dam!” Så såg jag källan till all denna uppståndelse, ett cigarettpaket, rött Prince, mitt märke. Davids blick borrade sig in i min och jag började skruva på mig. ”Jag väntar fortfarande lilla fröken” Hans röst var olycksbådande lugn. Även om epiteten unga dam och lilla fröken irriterade mig något vansinnigt insåg jag att detta definitivt inte var rätt tillfälle att påpeka det. I mitt stilla sinne undrade jag dock vart tilltalen älskling, sötnos, raring och Maria tagit vägen… David tröttnade uppenbarligen på att vänta på en förklaring. ”Jag hittade dessa i din jackficka när jag skulle tvätta den” fortsatte han med samma lugna röst. ”Nu vill jag veta varför jag hittar cigaretter i DIN jacka eftersom DU slutade röka för nio månader sedan”. Jag kunde inte med att se honom i ögonen längre. Istället sänkte jag blicken och började inspektera mina nagelband med frenesi. ”J..jag måste ha glömt att… kasta bort dem… Jag använder inte den jackan så mycket” muttrade jag. Själv tyckte jag att det var en lysande förklaring, särskilt som jag kommit på den i stundens hetta.
När David inte sade något blev jag litet orolig och höjde blicken igen för att försöka läsa hans ansiktsuttryck. Ojojoj, inte bra alls, nu såg han rasande ut. Jag sänkte snabbt blicken och koncentrerade mig återigen på mina nagelband. ”Flicka lilla, nu är det bäst för dig att du skippar skitsnacket innan jag tappar tålamodet”. Rösten började matcha ansiktsuttrycket, återhållen vrede. ”Om paketet hade legat öppet i jackan under nio månader borde väl cigaretterna vara snustorra vid det här laget, ELLER HUR?!” Jag nickade knappt märkbart. ”Jag vill inte gärna tro att du ljuger för mig lilla vän. Nu vill jag ha ett ÄRLIGT svar. Slutade du röka, eller inte?” Jag kände hur tårarna började lura bakom ögonlocken, men höjde min blick för att möta hans när jag svarade honom ”Jag ljög inte David, jag slutade verkligen… men började igen efter ett par månader… och talade bara inte om det… jag…” Min röst dog bort när tårarna började trilla ner för mina kinder. David såg ut som om han skulle vrida nacken av mig vilken sekund som helst.
Så suckade han och skakade på huvudet ”Maria, att undanhålla sanningen är lika illa som att ljuga. Du ligger väldigt illa till, unga dam. Jag är för arg för att ta itu med dig på en gång” Han höll upp handen avvärjande när jag öppnade munnen för att försvara mig. ”INTE ETT ORD MARIA! Nu går du raka vägen till vårt sovrum och tänker över vad du har gjort. Jag kommer upp när jag har lugnat ner mig.” Jag reste mig sakta. För att komma ut från köket var jag tvungen att passera honom. Just som jag passerade placerade han en svidande dask på min jeansklädda bakdel ”Och RAPPA PÅ!” röt han. Jag behövde inte fler tillsägelser, utan flydde upp för trappan och in på rummet. Där satt jag på sängen och väntade och väntade och väntade… Minuterna tickade förbi, David syntes inte till.
Mina tankar drev tillbaka till den där natten för ganska exakt nio månader sedan. Jag mindes Davids vettskrämda ansikte när jag kämpade för att få luft. Jag mindes hans likbleka ansikte och skräcken i hans blick när sjukvårdarna i ambulansen placerade droppslangar i mina armveck och täckte mitt ansikte med en syrgasmask. Jag minns hur han tog tag i doktorns krage, lyfte upp honom och skakade honom som en trasdocka ”Min fru är på väg att KVÄVAS, gör något nu på en gång eller jag trycker in pannbenet på dig!!” Jag mindes hur en sköterska lugnande honom. Hon sade att allt skulle gå bra, men att han inte fick störa doktorn. David satte sig resignerat på en stol bredvid min brits och tog min matta hand i sina båda. Hur jag än försökte kunde jag inte minnas något mer efter det. Antagligen svimmade jag.
Mitt nästa minne var från när jag vaknade upp. Tumultet hade lagt sig. Jag kunde andas igen, om än rossligt. Bredvid sängen satt David, med ansiktet i händerna, håret på ända och skäggstubb. Han såg så trött och sliten ut att mitt hjärta värkte, eller var det mina ansträngda lungor? Det var då David talade om för mig att om jag inte förstod mitt eget bästa skulle han skydda mig från mig själv. Astma och rökning går inte ihop, punkt slut. Jag var tvungen att sluta röka nu, på en gång. Om jag trilskades skulle ha lägga mig över knät och ge mig så mycket stryk att jag aldrig skulle våga tänka tanken igen. Jag lovade honom att sluta, och jag höll mitt löfte, tills jag två månader senare ställde mig på vågen och vägde tre kg mer än jag hade väntat mig. Kort och gott, jag började igen, men dolde det väl eftersom jag visste att David skulle bli upprörd. Ja, jag hade undanhållit sanningen, ljugit. David hade all rätt att var förbannad.
Nu började tårarna strömma nerför mina kinder igen. Så hörde jag en lätt knackning på dörren innan den öppnades och David klev in. Jag kunde se på hans ansiktsuttryck att han inte var arg längre. Han såg trött ut, besviken och sårad. Blotta åsynen fick mig att gråta etter värre. Han satte sig tungt bredvid mig på sängen och väntade tills min gråt ebbat ut innan han drog andan och talade. ”Maria, minns du vad jag sa skulle hända om jag kom på dig med att röka?” Hans röst var mjuk, lugn och trygg. Jag nickade ”Ja… du sa… att…att du skulle slå mig sönder och samman” snyftade jag och tittade upp i hans ansikte. Nu såg han bestört ut ”Nejnej, lilla gumman, så har jag väl aldrig sagt!” Han tog mitt ansikte mellan sina händer så jag inte kunde vända bort blicken. Han tittade mig djupt i ögonen, som om han talade till djupet av min själ. ”Jag skulle ALDRIG skada dig älskling. Du är värd mer än livet självt för mig, förstår du det?” Jag såg kärleken och hur desperat han var att förmedla den och nickade jakande. ”Men du sa att du skulle… lägga mig över knät… och … och SLÅ mig!” Mina ögon var runda som tefat och rösten frågande, som om jag själv vägrade tro på mina ord.
David skrockade och skakade på huvudet. ”Jag lovar dig min lilla vän, att om jag bestämde mig för att SLÅ dig skulle du förmodligen hamna på intensiven.” Han såg ånyo allvarligt in i mina ögon och talade långsamt, som för att ge varje ord tid att sjunka in i mitt medvetande. ”Jag menade… att jag skulle lägga dig över knät… och daska din bara stjärt… med min hand. Det kommer att svida och du kommer inte att tycka om det… men du behöver det.” Jag skakade knappt märkbart på huvudet, jag behövde absolut INTE DET. ”Jo, du har sårat mig djupt genom att ljuga. Äktenskapet bygger på ärlighet. Har jag någonsin varit annat än ärlig mot dig?” Jag var tvungen att skaka på huvudet som svar. David hade aldrig ljugit för mig. Han fortsatte sitt förmaningstal i samma milda ton ”Du skrämmer slag på mig genom att utsätta din kropp för faran att röka. Du utsätter den jag älskar mest i hela världen för livsfara.” Nu trillade några tårar återigen ner för mina kinder. Jag hade verkligen burit mig beklagligt åt.
David måste ha sett att jag sakta men säkert gav upp motståndet, för nu slog rösten an en strängare ton och blicken såg befallande, snarare än bevekande ut. ”Du behöver smäll på bara stjärten för att få motivation till att sluta röka igen och för att komma ihåg grundstenen i vårt äktenskap - ärlighet.” Nu började jag gråta högt ”Jag veeeet David, men jag är räääääädd. Ingen har slaaaaagit mig föruuuuut!” bölade jag för full hals. David väntade tills min gråt var av mindre hysterisk art innan han tog han mina händer i sina ”Maria, du litar väl på mig älskling? Du vet att jag aldrig skulle skada dig, att jag bara tänker på ditt bästa?” Jag nickade och han suckade tungt. ”Låter du mig göra detta så att vi kan gå vidare med våra liv, eller vill du att skadan du gjort vårt äktenskap ska bestå?” undrade han. Tänkte han låta mig göra valet, botgöring eller inte? Å ena sidan hade jag gjort bort mig rejält, å andra sidan hade jag självbevarelsedrift… Oh så svårt! Jag funderade en stund innan jag svarade med darrande röst ”David, jag bröt vår överenskommelse och jag ljög för dig. Jag förtjänar mitt straff.”
Han såg tacksamt in i mina ögon och så samlade han sig. ”Då så unga dam, dra ner jeansen och trosorna och lägg dig över mitt knä.” Jag tvekade. ”Jag menar NU!” Som i en dimma reste jag mig upp, famlade med knapparna innan jag fick upp dem. Med glödande kinder drog jag ner mina jeans och trosor. Herregud, jag var en vuxen kvinna och skulle för första gången i mitt liv få smisk! Det mest pinsamma var att jag, trots min aktningsvärda ålder på 25 år, förtjänade smisket med råge. Förödmjukelsen fick nya tårar att stiga i mina ögon när jag sakta sänkte mig ner över min makes jeansklädda knä.
Han justerade min ställning något och lade sin hand att vila på min nakna stjärt. Jag gömde mitt ansikte i mina armar som vilade på sängen. ”Unga dam, vet du varför du ska få smäll på stjärten?! David lät så bestämd, obeveklig. ”Jaaaa” mitt svar hördes knappt, eftersom det inte var mycket mer än en viskning. Han smekte belåtet min nakna bakdel och jag slappnade av. ”Bra, då så…” Första klatschen small till som ett pistolskott och så kände jag hur en varm sveda fortplantade sig i min nakna rumpa. ”AAAAAJ, vafan det ju gör ONT!” vrålade jag. David (den j-veln) skrockade förnöjt ”Ja, det har du förbannat rätt i och det är precis som det ska vara.” Daskarna fortsatte att regna ner över mina oskyddade skinkor, i en takt som gjorde det omöjligt för mig att ens dra andan. Hans hand föll gång på gång, varje centimeter av min rumpa täcktes av svidande smällar.
Jag fick panik och började sparka vilt med benen. Slagen upphörde. Tack och lov det var över!!! Jag drog andan och riktade en svada av okvädesord som skulle fått en sjöman att rodna till min make. Till min förskräckelse släppte han mig inte. Istället lade han sitt högerben över mina och tog ett fastare grepp runt min midja med sin vänsterarm. En ny storm av okvädesord lämnade mina läppar ”Unga fröken, det verkar inte som om du har lärt dig något hittills” sade David lugnt och fortsatte att smälla mina skinkor med en våldsam kraft, långsammare nu, så att jag kände varje klatsch och hann oroa mig över nästa som skulle falla.
Jag skrek som besatt och försökte kämpa mig ur hans grepp, men jag satt fast som i ett skruvstäd. Jag började nypa honom i sidan, hårt, med naglarna. David sade inte ens något, han bara ökade styrkan och takten på slagen. Sablar också, det kunde faktiskt bli värre, vem hade kunnat tro det? Jag slutade kvickt att nypas och David återgick till samma styrka och rytm som tidigare. Min stackars bakdel kändes som om jag hade satt mig på ett bastuaggregat och det blev bara värre och värre. Gud i himmelen, han tänkte aldrig sluta… bara fortsätta och fortsätta. Så rann all kamp ur mig. Slapp i kroppen hängde jag över hans knä och grät tyst.
Han slutade smälla mig nästan omedelbart, men lät mig ligga kvar och gråta en stund. ”Maria älskling, kan du tala om för mig vad du har lärt dig av det här?” Hans röst var mjuk, lockande. ”Förlåååååt David, jag skulle inte ha rökt och jag skulle inte ha ljugit. Jag är sååååå ledsen!” David lyfte upp mig så att jag satt i hans knä. Jag klängde mig fast på honom, med armarna runt hans hals och ansiktet begravt mot hans axel och snyftade som om hjärtat skulle brista. Han strök min rygg tröstande och vaggade oss båda fram och tillbaka ”Såja, jag vet älskling, allt är förlåtet, det är över.” Jag slutade gråta, hickade bara litet då och då ”Är det säkert?” min röst var inte mer än en viskning. David tog mitt ansikte i sina händer och höll mig en bit ifrån sig så att han kunde se mig i ögonen ”Allt är glömt och förlåtet. Nu börjar vi om från början igen. Jag åker och köper nikotintuggummin alldeles strax.” Jag nickade och log genom tårarna.
Med en belåten suck lade jag tillbaka huvudet mot hans axel och njöt av att ha hans armar runt mig. ”Nu ska du ta en tupplur medan jag åker till apoteket, så fixar jag middag när jag kommer tillbaka” mumlade David i mitt hår. Jag hann inte ens protestera för så fort han lade ner mig på mage i sängen somnade jag… När jag vaknade igen kände jag fortfarande hur det sved i rumpan, men där fanns även en annan känsla jag absolut inte hade väntat mig. Jag var sjöblöt mellan benen och mitt underliv värkte av… kåthet ? ? ? Jag hörde hur David slamrade runt nere i köket. Jag formligen flög ner för trappan. ”Hej raring, skön tupplur? Det blir lasagne ikväll!” hojtade han glatt. ”Jaja, det kvittar lika, vi har inte tid med mat nu!” flämtade jag och formligen kastade mig över min förvånade, men åhh så nöjda, make.