Hoppas att allt är bra med dig! Här är allt helt förändrat. Du vet att jag sa att jag ville byta jobb – jag var trött på allt och alla. Det var då det. Nu är allt annorlunda!
Allt började med att jag slarvade mer och mer med mitt jobb. Jag började strunta i saker som jag skulle göra – ingenting verkade spela någon roll. I synnerhet inte eftersom kontorschefen, Britten, var en sådan mesig och mjäkig donna som inte verkade märka av någonting. Hon var mer som en mamma – lite ovårdad, överviktig, kallade alla oss tjejer på kontoret för "gullet" eller "lilla gumman". Hon brukade komma till jobbet iförd nån knepig ful gammal klänning som såg ut att häröra sig från 20 år tillbaka, bruna snörskor och "beväpnad" med burkar med Maryland cookies – du vet de där småkakorna med små chokladbitar i. De andra tjejerna verkade älska henne, men själv så kunde jag inte se vad det var för något speciellt med henne… Visst, kakorna var goda och jag gillade att hon lät oss gå hem redan vid tvåtiden på fredagarna – så långt var hon ju bra. Men som sagt de andra älskade henne och jobbade t o m gärna över på fredagarna.
Skall jag vara ärlig så roade jag mig mest med att surfa på internet, chatta med kompisar och kolla på småsnuskiga fetisch- och andra pornosajter. Jag menar – ingen verkade ju bry sig nämnvärt om vad jag gjorde i alla fall…
Tills – en fredag. Vid kafferasten kom Britten ut till oss i fikarummet. Hon log och sa "så trevligt ni verkar ha det flickor! I eftermiddag jobbar Anna över – jag är ledsen, men det är nödvändigt!" sedan vände hon på klacken och gick. Utan att ens höra början på mina lama protester "Näej, men jag hade tänkt…"
Innerst inne kände jag, att det väl egentligen inte var hela världen. Dessutom hade jag ju inte ens gjort hälften av det jag borde ha gjort, så det var nog inte mer än rättvist att jag fick stanna kvar nån fredag.
När de andra tjejerna gick hem kändes det lite halvtrist, men jag vinkade åt dem och sa "jag blir nog inte långvarig här i kväll! Trevlig helg!" Jag skriv vidare på de brev som Britten lagt ut på mitt skrivbord. Suckade och tänkte att jag helt enkelt MÅSTE skaffa mig ett nytt jobb – det är så fruktansvärt trist att skriva ut brev….
När jag var klar gick jag in på Brittens kontor för att lämna breven – istället för att skicka iväg mig med ett "tack för idag" så tittar hon upp på mig med en blick jag aldrig hade sett förr. Den påminde om mammas – du vet, när hon var så där riktigt arg och besviken på något vi hade gjort. Jag kände mig plötsligt som 13 år gammal igen.
- Anna, jag är väldigt besviken på ditt jobb hittills.
Jag började stamma något som skulle verka som en ursäkt.
- När jag anställde dig så lovade du att arbeta samvetsgrant och noggrant. Tycker du att du har levt upp till det löftet?
Njae, det kunde jag ju faktiskt inte säga att jag hade gjort – även om jag inför hennes granskande blick faktiskt helst hade velat ljuga ihop en historia så visste jag att hon skulle aldrig någonsin gå på den…
- Istället har du visat en trulig attityd, du har varit mer än lovligt saktfärdig, du har inte ens försökt att göra rätt för din lön här. Den mesta tiden har du faktiskt tillbringat vid datorn – inte skrivandes brev utan chattandes på nätet eller surfandes på diverse porrsajter. Vad har du att säga till ditt försvar?
Det värsta var att jag egentligen inte hade något att säga till mitt försvar. Visserligen ville jag inte jobba kvar här, men jag hade ingen större lust att bli uppsagd heller! Jag fann mig själv stirrandes ner på mina skor – precis som när jag var liten och mamma ställde samma fråga: vad har du att säga till ditt försvar? Och precis som då kände jag hur tårarna började rinna ner för kinderna på mig – jag skämdes både för tårarna och för att jag betedde mig som en unge i allmänhet.
- Jag tänker straffa dig! Det förstår du säkert!
Jo det gjorde jag ju… men…
Britten gick bort till ett skåp och låste upp dörrarna med en liten nyckel. Jag tappade andan när jag såg vad hon hade därinne: ett par bambukäppar, ett par hårborstar, en mattpiskare, ett björkris, en ridpiska, läderremmar… Tankar som jag knappt vågade tänka for genom huvudet på mig. Jag hade alltid varit fascinerad av smisk, bestraffningar och sånt. Jag hade inte blivit smiskad sedan jag var 13 men jag hade ofta återkommande sexdrömmar om just smisk och bestraffningar.
- Dra ner jeansen och trosorna och böj dig över skrivbordet!
Det var en order jag inte hade kunnat tänka mig att jag skulle få höra i verkliga livet. Jag kunde inte röra mig – hon tänkte faktiskt slå mig.
- Sluta nu, sade jag. Du kan väl inte slå mig!? Jag är inte din unge heller!
- Jag har inte lust att vänta hela kvällen på dig flicka! Nu var hennes röst hård som flinta. Jag kände att det finns ingen återvändo – hon skulle få mig över skrivbordet vad jag än sa och hur mycket jag än protesterade. Jag stod som fastfrusen.
Då tröt Brittens tålamod.
- Envisa flickunge!!! Hon tog ett par snabba kliv fram till mig, tog tag i min arm och drog mig upp till skrivbordet. Ruskade mig rejält och gav mig en örfil som väckte alla mina sinnen.
- AAAAJ
- Dra ner byxorna – eller skall jag göra det åt dig?
Jag började fippla med knappen och dragkedjan i jeansen. Allt kändes så overkligt. Britten tröttnade till slut på att vänta, tog tag i linningen på mina jeans och drog ner dem till knäna. Därefter tog hon tag i linningen på mina trosor och drog ner dem lika långt. Jag tror aldrig att jag har känt en sån blandning av skräck och förväntan förr.
- Böj dig över skrivbordet, röt Britten.
Jag löd. Plötsligt var jag helt utan egen vilja. Jag var verkligen skräckslagen för vad som skulle komma. Britten gick bort till sitt stora skåp – valde länge innan hon slutligen bestämde sig för en av hårborstarna. Hon kom tillbaka. Strök handen över min blottade stjärt.
- Det här kommer att göra ont, men du vet att du har förtjänat det! Eller hur?Jag nickade.
AOOOOOOUUUUUUUU
Det första slaget överrumplade mig. Inte gjorde det så här ont när mamma smiskade mig när jag var liten. Smärtan var ohygglig och brännande och jag tjöt.
Britten använde borsten metodiskt. Hon alternerade mellan mina skinkor tills min stjärt sved som eld. Snabbare och snabbare, hårdare och hårdare kom slagen. Borsten vandrade från mitt ryggslut, ner över stjärten och låren till knävecken. Sedan vandrade den samma väg upp igen. Jag vred mig och snodde, försökte komma undan och försökte skydda min stjärt med min hand. Då tog hon ett stadigt tag om min högerhand och vred den upp mot ryggen. Nu stod jag böjd och fast som i ett skrivstäd. Mina tårar strömmade och jag betedde mig som en liten unge skrikande "snälla förlåt!!!! Jag ska aldrig göra så meeeeeeeeer!!!! SNÄLLA SLUUUUUUTA förlåt förlåt förlåt FÖRLÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅT" allt medan slagen smattrade ner över min brännheta stjärt.
Efter en stund grät jag tyst.
- Tycker du att du har lärt dig din läxa nu Anna?
- Jaaaa snyftade jag. Det skall aldrig hända mer…
Britten slutade slå mig. Hon lät sin hand vila på mitt ryggslut.
- Jag skall iväg på ett möte. Du står kvar här i den här positionen tills jag kommer tillbaka. Rör du dig får du en omgång till när jag kommer tillbaka! Har du förstått?
`- Ja… hickade jag mellan snyftningarna.
Hon lade borsten på mitt ryggslut. Gav mig en "uppmuntrande" dask på stjärten och gick ut från rummet.
Jag grät en stund men slutade av blotta förskräckelsen när jag kom på att jag stod helt blottad, vänd mot dörren, SOM BRITTEN INTE LÅSTE. Om någon kom in skulle jag vara till allmän beskådan!!!!! Samtidigt vågade jag inte gå bort och låsa dörren. Hon hade ju lagt borsten på ryggslutet så att hon skulle se om jag rört på mig….
Plötsligt hör jag steg som närmar sig ute i korridoren. Åh neejjjj!!!!!!!! Stegen stannar utanför dörren och jag börjar snyfta i ren förtvivlan – skulle jag röra mig och försvinna utom synhåll och därigenom vara garanterad en repris eller skulle jag stå här, tillintetgjort, helt blottad och med illande röd stjärt…
Det knackade på dörren. Så försvann stegen bort genom korridoren igen.
Jag vet inte hur länge jag stod där böjd över det stora skrivbordet. Det kändes som en evighet innan Britten kom tillbaka från sitt möte. Hon började smeka mig över stjärten – jag tror att du har lärt dig en läxa nu. Hon tog mig i handen och rätade upp mig, tog mig i sin mjuka stora famn och höll mig ömt och viskade i mitt öra att hon nog visste att jag skulle uppföra mig oklanderligt i fortsättningen.
Jag drog upp mina byxor – hela tiden grubblande på en envis fråga: hur kunde hon veta… Tillslut var jag tvungen att fråga.
- Britten… ähum… Frun… Hur visste du…Ni… - plötsligt visste jag inte hur jag skulle tilltala henne – hon var inte samma gamla trista kontorschef som tidigare. Hon var någon som var värd respekt och, ja, rent av vördnad.
- Att du skulle behöva få smisk på stjärten? Att det var det du ville innerst inne? Britten började skratta.
- Jag tar inte med mig Maryland cookies för intet… Jag älskar cookies…. Det är bl a genom cookies på datorn som jag ser vad ni flickor sysslar med när ni borde arbeta…Och när det är dags för nästa övertidspass….
Jag kände mig tillintetgjord – så simpelt att ett barn borde klurat ut det….
- Seså, ge dig iväg nu. Nya fräscha krafter på måndag! Trevlig helg min flicka!
Så det var vad som händer – du kan kanske förstå att jag inte alls tänker på att byta jobb längre… Jag älskar Britten – lika mycket som mina arbetskamrater och vi har inte något emot att arbeta över en fredagskväll då och då. Jag har stiftat bekantskap med käppar, ris och remmar… för att inte tala om Brittens händer. När jag ligger över hennes knän och hon bearbetar min stjärt känner jag mig som världens lyckligaste människa. Knäppt va?!
Hör av dig snart igen syrran!
Puss
Anna