Vi är på skolresa, "tysk kulturresa" kallas den, med gymnasieelever. "Vi" innebär jag, samt Roland Persson och hans hustru. Roland tar sitt lärarkall på stort allvar. Han undervisar i den något udda kombinationen religion och tyska. I maj varje år alltsedan Murens fall brukar han ta de tyskläsande tvåorna på en sådan här resa. Han vill resa medan deras tyskkunskaper är på topp. I trean har de ingen tyska. Osedvanligt seriöst gäng i år, verkar till och med intresserade av Martin Luther. Flera är aktiva i EFS-församlingen. Resan kunde således ha varit riktigt behaglig för oss ledare. Om det inte varit för Anna och Mari.
Anna och Mari är "mina" elever, ingår i min franskgrupp. Hela gruppen fick erbjudande att följa med, men de flesta avstod, skitsura för att det inte ordnats någon motsvarande resa till Frankrike. Mitt dåliga samvete. Men jag känner att jag mäktar inte organisera och leda en sådan resa. Är ingen eldsjäl. Och det skulle bli mycket dyrare än en tysklandsresa. Östra Tyskland ligger faktiskt inom nära räckhåll för oss sydsvenskar. Och Roland använder sina vinterkvällar till att jaga rabatter på tåg och övernattningsställen.
Men Anna och Mari ville prompt med. Jag förstår inte varför, något kulturintresse har de aldrig visat prov på. Anna är inte mer än nätt och jämnt godkänd i något ämne. Mari har lätt för språk men utnyttjar bara sin förmåga när det passar henne.
För deras skull fick jag följa med. Skulle "förstärka" ledarskapet, som annars bestod av Roland och hans fru, som har hans elever i svenska.
"Förstärkningen" visade sig vara befogad. Det hände ständigt saker kring de två flickorna. De drog till sig uppmärksamhet, dels genom ständigt fnitter och flams, dels genom sin utmanande klädsel. Föreståndarinnan på ett sommartomt kristet studenthem klagade över "unanständige Kleidung". En kväll i Kassel hade vi råkat gå förbi en husvagnsbordell, tjejerna som poserade utanför skiljde sig obetydligt i klädsel från "mina" flickor. Jag gick i skräck för att de skulle uppvaktas av sexköpare. Under rundvandringen på Wartburg försvann de plötsligt, jag återfann dem hånglande med ett par amerikanska collegekillar strax bredvid rummet där Luther suttit och översatt Bibeln.
Leipzig var sista anhalten, härifrån skulle vi ta liggvagn till Malmö. Berlin hade vi avverkat på nervägen. Sista programpunkten var att höra Thomanergossarna sjunga. Vi bänkade oss i Thomaskyrkan, Anna och Mari var med till en början, men efter ett tag reste de sig och gick. Mari gjorde ett tecken till mig som jag tolkade som att de skulle på toaletten, jag nickade OK. Men de kom aldrig tillbaka.
När tågets avgång närmade sig hade de fortfarande inte dykt upp. Vi beslöt att jag skulle stanna kvar ensam i hopp om att de skulle komma tillbaka. Flickorna skulle få några timmar på sig innan jag ringde polisen. Med tilltagande ilska inombords gick jag, efter att ha vinkat av det övriga sällskapet, genom stationens hypermoderna köpcentrum, korsade den breda, livligt trafikerade gatan utanför, gick in i hotellreceptionen och bad att få behålla mitt och flickornas rum ytterligare en natt. Det var inga problem, hotellet föreföll helt tomt, vi hade inte sett till några andra gäster under hela vistelsen. Så satte jag mig att vänta i en av plyschfåtöljerna.
Klockan närmade sig midnatt, receptionsdamen slumrade i sitt kyffe bakom disken. Jag ryckte till när nattklockan ringde, gick själv för att kolla vem det var. Det var de två rymlingarna, huttrande i duggregnet i sina tunna linnen och avklippta jeans. Nu var de inte så kavata, lommade med in till plyschsoffan där jag förhörde dem. De hade tyckt konserten var skittråkig, därför hade de dragit på stan, på ett utecafé hade de träffat några killar som de kommunicerat med på ömsesidigt stapplig engelska. De hade blivit bjudna på öl och lockade till något slags danslokal. Där hade de blivit utsatta för direkt skamliga förslag, en del gäster trodde tydligen att de var "värdinnor". "Det kom fram gubbar och tog på oss", berättade de. De hade flytt därifrån och irrat omkring i ett par timmar i duggregnet innan de känt igen sig.
Jag beordrade dem att sitta kvar, gick över till stationen och bokade liggvagn till nästa kväll. Så gick jag tillbaka och hämtade ut våra nycklar. Rummen låg på fjärde våningen, högst upp med andra ord. På väg upp i hissen förklarade jag för flickorna att jag ämnade kräva deras föräldrar på ersättning för den merkostnad de förorsakat oss. Då blev de jätteskraja. "Farsan slår ihjäl mig!" sa Mari, "går det inte att ordna på något annat sätt? Du som är lärare tjänar väl mycket, kan du inte lägga ut? Du kan få knulla oss om du vill!" Först blev jag chockad över förslaget, men så fick jag en idé. "Inte knulla", tänkte jag, "men det är något annat jag skulle vilja göra med dem, något jag alltid drömt om".
Jag teg medan hissen masade sig uppåt. Så sade jag: "Jag betalar för er om jag får ge er stryk." Flickorna bleknade och protesterade. Men jag envisades och hävdade att de faktiskt gjort sig förtjänta av en rejäl bestraffning. Till slut gav de med sig. "OK, gå in på ert rum och ta på er något torrt, det räcker med en T-shirt. Onödigt med trosor. Och kamma er, ni ser för jävliga ut just nu. Jag kommer om en halvtimma."
Så går jag in på mitt rum, duschar och byter kläder. Börjar fundera över hur jag skall genomföra agan, jag har ju inget lämpligt redskap. Får väl nöja mig med bara handen, tänker jag, det känns säkert trevligt att daska flickstjärtarna. Så går jag in till tjejerna. De sitter på sängkanten i sina T-shirts, Anna borstar Maris hår med en magnifik hårborste.
"Nu måste ni göra exakt som jag säger, annars skvallrar jag i alla fall. Lägg era kuddar på varandra mitt på sängen! Anna, lägg dig framstupa med magen på kuddarna så att rumpan putar upp! Dra upp T-shirten!" Hon lyder motvilligt. "Mari, håll fast Anna i armarna!" Så drar jag fram en stol till sängen, sätter mig och börjar daska henne med handflatan. Det känns inte så bra, hade varit bättre att ha henne över knät, jag får ingen riktig kraft i slagen. Då får jag syn på hårborsten. Jag tar den och slår med den blanka, släta baksidan. Inte så hårt först, men ökar kraften tills hon börjar tjuta och grina. Gör paus och smeker med handen. Så borsten på nytt. Ny paus. Sedan ett fyrverkeri av slag så att hon vrålar av smärta. Sedan får det vara nog.
Anna får hämta sig en stund, Mari håller om henne och smeker över hår och ansikte. Sedan är det hennes tur. Jag genomför ceremonin på exakt samma sätt. Jag märker att jag blir upphetsad av åsynen av Maris långa ben och den lilla runda, muskulösa stjärten. Hon är segare, det tar längre tid innan hon släpper självkontrollen och vrålar rakt ut.
Utanför översta våningen löper en bred stenbalustrad, det är som en balkong som sträcker sig längs hela byggnaden. Man kan kliva ut på den genom dubbelfönstret. "Gå ut på balustraden, ställ er med ryggen mot gatan och dra upp T-tröjan! Jag vill att de som väntar på nattspårvagnar utanför Hauptbahnhof skall se era röda stjärtar! Stå och skäms tills jag säger till!" De ser konfunderade ut men protesterar inte. Barfota går de ut och ställer sig i nattkylan. Regnet har upphört. Troligtvis är det ingen som ser dem, det är ju mitt i natten och vi är på fjärde våningen. Jag låter dem stå så en stund, sedan får de komma in igen. "God natt, i morgon blir det sovmorgon. Vi behöver inte lämna rummen förrän klockan tolv. Och gud nåde er om ni försvinner på stan igen! Då blir det dubbel dos!"
Jag går till sängs, har ett stånd som inte vill ge med sig, faller nästan för frestelsen att runka, men jag somnar strax och sover som en stock tills fram på morgonsidan. Jag vaknar till och går på toaletten. Rejält morgonstånd. När jag lagt mig igen knackar det försiktigt på dörren. Efter viss tvekan går jag och öppnar. Det är Mari.
"Får jag komma in?" "Är det något problem?" Först säger hon inget, går in och sätter sig på sängen. Jag sätter mig bredvid. "Jag vill ha mera smisk", viskar hon. "Det var så skönt efteråt. När jag stod utanför fönstret kändes det som om hela stan såg min bara ända, det var en så häftig känsla, jag blev skitkåt och det är jag fortfarande. Kan du inte ge mig en omgång till?" Så får hon se bulan på pyjamasbyxorna. "Du är också kåt!", skrattar hon och klappar mig rakt på snorren.
Nu har jag ingen motståndskraft, jag säger åt henne att lägga sig över mitt knä, drar upp T-tröjan och går lös på den välformade stjärten med bara handen. Någon borste har jag inte i bagaget. Hon är nog fortfarande öm efter nattens behandling, gnyr och jämrar sig fastän jag inte slår särskilt hårt. Jag blir plötsligt medveten om att hon hållit högerhanden knuten hela tiden, hon har något i den.
"Vad håller du i handen?" "Släpp mig skall du få se!" Jag släpper taget. Hon reser sig, tar mig i armen och drar upp mig i stående ställning. Blixtsnabbt drar hon ner mina pyjamasbyxor. Snorren pekar i vädret. Hon faller på knä och öppnar handen, den innehåller något halvdussin kondomer! Hon tar fram en och börjar träda på. Verkar van. "Var har ni fått tag i dem?" "På Interrailcentret i Köpenhamn! Man måste ju skydda sig när man reser utomlands. Vi har bara de här kvar nu."
Så drar hon av sig tröjan, vräker sig på sängen och kommenderar: "Knulla mig nu, det är du värd efter alla bekymmer du haft med oss! Och för att du stannade kvar och tog hand om oss!" Jag lyder villigt.
Efteråt kryper vi nakna ner under täcket. Mina händer går på upptäcktsfärd över hennes kropp. "Du stannar väl här hos mig? säger jag, vi har en lång sovmorgon framför oss". "Ja, vi måste ju göra slut på kondomerna!"
Vi slumrar och knullar om vartannat, struntar i frukost. Till slut knackar Anna på och meddelar oroligt att Mari är försvunnen. Då kliver vi upp, lämnar Hotel Continental och har en trevlig dag på stan innan tåget tar oss hem till Sverige. Men hur sjutton skall jag förklara dröjsmålet för föräldrarna, det hade jag inte tänkt på!