Jag tänker ofta tillbaka på mitt smiskförhållande jag hade med en man.
Tänker på hur avslappnad jag kände mig att helt och fullt leva ut
min undergivenhet och underställa mig HONOM, min MAN. Jag slapp på något
sätt vuxenlivets alla krav på att ha blivit en vuxen kvinna och kunde
förbli barn när vi träffades på ett skönt och undflyende sätt. Jag vet
inte om andra tjejer och kvinnor som fått/får smisk av sin kille känner
igen sig i det. Det var ju Han som bestämde över mig och bestämde när
jag "behövde" smäll och det var spännande att inte ha något val. Det
enda jag kunde göra vara att böna och be om att slippa, sprattla lagom
mycket över hans knä men inte mer. Han var ju ändå så fysiskt överlägsen
och jag undrar om det inte är det som får en kvinna att bara erkänna det
och ge efter för den stora fysiska ojämlikheten, att få vara helt
otidsenlig med alla feminister och gå tillbaka till en tid då vi alla
kvinnor var naturligt underordnade.
Minns en gång när jag hade varit med en tjejkompis en hel kväll
och mycket sen kom hem till honom. Han (Min kille) var jättearg för att
jag borde ringt eftersom han planerat att vi skulle fira hans nya jobb.
Minns hur jag stod där och kände mig precis som en olydig tonårsflicka
på bar gärning inför mamma. Stod i jeans och hästsvans och kände mig
jätteskyldig och dum fast alla jämlikhetstankar borde vara annorlunda.
Det satt liksom i ryggmärgen (eller i rumpan) att Han alltid hade rätt
och jag hade varit OLYDIG. Han var muskulös och vacker och satt i soffan
i jeans och t-shirt bredbent och överlägsen och självsäker när han sa
att jag hade förtjänat smisk.
Jag som inte alls var beredd på att få denna barnsliga
bestraffning efter en jätterolig kväll med min bästis på krogen, blev
överrumplad och försökte på alla sätt stammande be om ursäkt, samtidigt
som jag stirrade på hans kraftiga bredbenta jeansben och visste att jag
snart skulle bli lagd över hans knä iallafall, hur mycket jag än
försökte slippa. Jag visste att om jag ville slippa smisk så var enda
möjligheten att "sköta mig prickfritt" eller göra slut med honom.
Överlägset sa han åt mig att ta av mig jeansen och jag lydde
skamsen men ändå upphetsad av denna kränkande situation. Inte ens mitt
allvarliga försök att beveka honom genom ett absolut säkert trick för en
flicka: jag satte mig på knä framför honom och började fumla efter hans
gylf, befriade hans stånd under kalsongerna och trodde det skulle räcka
att ge honom det som alla killar alltid vill ha, och som jag gärna ger
också - men efter en stunds sugande och smackande så drog han ur mitt
huvud och lyfte lekande lätt upp mig över hans knä.
Snart låg jag över hans knä och hans handflata smällde mig hårt
och det gjorde förskräckligt ont förstås. Ändå var jag tacksam minns jag
att jag fick behålla trosorna på denna gång. Jag inbillade mig i alla
fall att det sved mindre då. Vet inte varför han ibland avstod från att
ge mig smisk på "bara stjärten". På något sätt blev det ännu mer
förstärkt att det rörde sig om bestraffning då - inte sex. Men just
under själva agan ångrade jag mig alltid. Inte bara svedan som var svår
att uthärda förstås utan att jag fick dåligt samvete för mig själv - hur
jag kunde finna mig i att få stryk - jag som var en modern ung kvinna.
Hur kunde jag finna mig i detta?
Efteråt skingrades dessa tankar och jag kände mig avslappnad ,
märkligt upphetsad av kombinationen- sveda och bultande värme i
stjärten, skam och förödmjukelse och att jag försökte tänka att jag var
värd det- att jag förtjänat det och att det barta var naturligt att
flickor får smisk av sina killar när dom inte uppför sig. Och tröstet
efteråt hans faderliga famn och sen hur han tog mig.
Men det dåliga samvetet med mitt smiskförhållande följde mig under
förhållandet hela vägen och dök upp just under själva smisket.
Upphetsningen var mest innan , varningen dasken i rumpan, väntan, att be
om att få slippa - och efter.
Jag kanske alltid varit åt det kinky
hållet även om jag velat uppleva det mer med fler män. Handbojor har jag
alltid varit nyfiken på. Och dask i rumpan tyckte jag absolut aldrig var
fel. Inte för svedan utan för det förbjudna. Riktigt smisk som en olydig
flicka över min dåvarande killes knä innehöll Många komplexa omtumlande
känslor.
Har uppväxten någon betydelse?
Vet inte om jag
varit utan denna läggning även om inte min mor hade gett mig smäll på
stjärten i 17 årsåldern vid två tillfällen och varnade mig ständigt med
"smäll" (och jag tog varningarna på fullaste allvar - fruktade på allvar
smisk på bara stjärten om jag så var tio minuter försenad efter
överenskommen tid med mamma) tills jag flyttade hemifrån. Jag tyckte ju
bara att det var Pinsamt! Och det finns ju massor av tjejer som längtar
efter smisk som vuxna utan att som jag fått det i tonår eller barndom.