Vi föds med en karta i handen. Någon stakar sedan ut livets stig
men ingen frågar vart man själv vill fara. Jag fick inte bestämma om jag
ville vara en man eller kvinna. Om jag vill ligga kvar i mammas trygga
livmoder. Yttre betingelser som moral, sociala mönster och omgivningens
krav fortsätter sedan att reglera livet. Separerar mig från min
ursprungliga jag. Jag ser mitt ursprung kastas ut ur min kropp. Mot en
annan riktning och mot ett annat öde.
Jag ser mig i spegeln och undrar vad den avslöjar, ingenting?
Visst är det ungefär samma ansikte som för 20 år sedan. Men spegeln
avslöjar inte själen. Inte ens mina ögon kan berätta allt. Jag är inte
komplett. Jag är någon annan än den som ursprungligen låg i tryggt
förvar i min mammas kropp. Min själ och min kropp har sedan dess färdats
olika vägar. Jag kan inte ens berätta vem jag egentligen är. Jag har
glömt bort eller tvingats förtränga. Minnen från den förflutna dyker upp
ibland. Det är mitt ursprungliga jag som försöker att få kontakt.
Desperat har jag försökt att hålla bilderna kvar. Ett första intryck har
varit oro och kaos. Ett möte med en främling. Men sedan känner jag något
bekant. En känsla av lycka.
Man njuter över mötet. Gläds över att omständigheterna förenat två
resenärer som tvingades skiljas från varandra en gång i tiden.
Jag mötte min riktiga själ och mitt ursprungliga jag. Mitt
ursprungliga jag fanns där ute hela tiden - väntande på mig. Mitt
ursprungliga jag hade färdats på vägar som inte förändrar, lägger till
eller tar bort. Lika oförstörd som den gången när jag mot min vilja
trycktes ur min mammas livmoder.
Nu vet jag att vi mötts tidigare under åren. Men jag förstod inte
då. Men nu förstår jag och jag skall aldrig lämna mig själv igen. För
alltid skall vi vara tillsammans. Du kom och befriade mig från bojor som
jag själv aldrig hade valt. Med facit i hand vet jag att man måste dra i
handbromsen. Göra något som man själv verkligen vill. Eller som i mitt
fall - hjälpa till lite på traven. Knuffa livet. Få det att ändra bana.
Det gjorde jag.
Till en början styrdes mitt möte av mitt undermedvetna. Det var
när jag hittade min gamla minikjol från tonåren. Den gula jumpern och de
vita strumporna. Längst inne i garderoben. Dom hade följt med de senaste
20 åren. Jag visste inte varför- Jag bar på en tvångsföreställning att
inte slänga dom.
Jag försökte prova kjolen med det var förstås helt omöjligt. Jag
hade inte växt så mycket på längden sedan dess men jag var något rundare
över stjärten och höfterna. Jag är ganska road av sömnad och lyckades
lägga ut linningen och fixa till blixtlåset. En kväll när min man inte
var hemma prövade jag kjolen och jumpern framför spegeln. Där stod jag
nästan i tjugo år gamla kläder och undrade vad jag egentligen höll på
med? Jag försökte minnas - men endast små fragment av minnesbilder dök
upp. Jag kände små ilningar i magen. Bilden av mig själv i spegeln
försökte säga mig något. Jag stod där framför spegeln och såg på mig
själv med upplyft kjol och neddragna trosor, frenetiskt smekande mig
själv till en lång utdragen orgasm. "Ge ditt liv en liten knuff - jag
väntar på dig - vi skall börja om"
Mitt äktenskap är en tråkig historia. Jag har egentligen aldrig
älskat min man. Han bara slängdes in i min kupé på min resa. Jag
ifrågasatte aldrig. Väninnor i min omgivning gifte sig. Det skulle bara
vara så. Jag orkad inte kliva av.
Mitt liv kretsade därför mycket kring verklighetsflykt. "Mitt jag
var är du?" Jag ville bara lägga mig och drömma bort mig till ett annat
liv.
Jag är barnlös och tänkte så förbli. Sedan många år hade jag
slutat att fundera på varför. Vårt sexliv var ointressant. Min man tog
inga initiativ eller drev på. Jag saknade sex men inte det som min man
kunde erbjuda. Det gav mig ingenting. Jag vet att det finns något annat.
Jag upplevde det framför spegeln. En röst från det förflutna. " Jag har
känt lust - snälla hjälp mig. Ta tag i mig och för bort mig"
Jag tillfredsställer mig själv ofta - bilder och fantasier i mitt
huvud för mig bort där lust och njutning finns. Det är inga
sammanhängande fantasier. Inga tydliga bilder utan snarare känslor och
förnimmelser från en svunnen tid. Jag finns där någonstans..
"Jag har varit hos läkaren. Är hård i magen. Jag gråter. Mamma ger
mig lavemang. Jag vill inte. Jag får smisk på stjärten. Pappa håller
fast mig...Jag hittar pornografiska bilder med nakna kvinnor. Är kanske
7 år. Vårt tyska hembiträde hittar mina utklippta bilder av stjärtar.
Hon kan bara prata tyska och drar ner mina byxor och ger mig smisk"
En kraftig doft av äpplen slog emot mig när jag öppnade
järngrinden. Grusgången upp mot huset var kantad av äppelträd och den
välklippta gräsmattan och grusgången var övertäckt av nedfallna frukter.
Järngrinden var gammal och gnällde kraftigt när jag sköt upp den. Jag
stannade upp och tittade upp mot huset. Gardinerna i fönstren - närmast
ytterdörren - var fördragna. I den mörka septemberkvällen gav det svaga
ljuset bakom gardinerna ett varmt och hemtrevligt intryck.
Klockan var strax över åtta och jag noterade med viss
tillfredsställelse att jag trots problem att hitta gatan ändå kom i tid.
"Ta det lugnt. Vi möts snart. Jag skall befria dig"
Min man hade oroligt frågat vad det var med mig? Om jag var sjuk?
Eller om det hade hänt något på jobbet? Hänt något på jobbet! "Det är
det minsta man kan säga! Men jag hade följt en röst som manade på"
Nu fanns inte rösten där! Jag önskade nu att det hela bara var en
dröm. Så där som det är ibland; när jag vaknar på natten med klappande
hjärta och ångesten griper tag i mig. Skräcken över något som hänt.
Något stort hemskt oidentifierbart som inte går att förklara - men där i
gränsen mellan sömn och uppvaknande känns som verklighet. Sedan upptäcka
att allt bara var en dröm. Den sköna känslan och befrielsen.
Nu kunde jag inte känna så! Det var ingen dröm. Det hjälpte inte
hur mycket jag än nöp mig i armarna. Det kunde inte göras ogjort. Jag
hade tagit steget. Låtit mig knuffas in i det okända. Spänningen,
nyfikenheten hade drivit på. Bilderna som jag hittat i hans
skrivbordslåda gav mig impulsen. En hälsning från det förgångna. "Jag
hörde dig magister Rask". Mitt gamla jag hade skrivit manuset - men det
förstod jag inte riktigt då. Inte när jag betraktade min chefs husfasad
denna septemberkväll.
I mina tankar hade jag blivit stående en stund på grusgången. Jag
tyckte mig dessutom se en skugga i ett fönster på övervåningen. Han
kanske stod och betraktade mig nu. Det var lika bra att ta tjuren vid
hornen. Tanken att vända om och bege sig hem kändes frestande. Men i
mitt väl undanträngda scenario var detta en omöjlighet. "Jag var ju på
väg. Mitt jag ropade på mig"
" Magister Rask! Jag vet att du finns där. Jag skall bli en duktig
flicka och göra läxorna."
Tänk vilket stort hus han har. Min chef var ju skild sedan drygt
ett år tillbaka, barnen var utflugna. Det slog mig att jag trots mitt
halvår på företaget - visste relativt lite om honom - förutom att han
gömde pornografiska bilder i sin byrålåda som fått mig att minnas något.
En känsla av det förflutna. Ett möte med mitt rätta jag?
Han var lite av en enstöring. Jobbade alltid sent in på kvällarna.
Han såg ganska trevlig ut - men var oerhört kort i tonen och mycket
krävande. "Lika sträng som Magister Rask."
Jag hade kommit fram till stentrappan som ledde upp till
farstubron. Nu fanns det ingen återvändo. Eriksson stod det i snirkliga
bokstäver på mässingsskylten. En ringklocka som lyste upp i mörkret. Jag
tog ett djupt andetag och tryckte på knappen.
Ett kraftigt ding-dong hördes långt inne från huset. Det gick
säkert en 10 sekunder innan jag hörde fotsteg innanför dörren. Den lilla
gulfärgade rektangulära fönstret i ytterdörren lös plötsligt upp. Ljudet
av dörrvredet och sedan öppnades dörren.. .
Dagen efter det att jag - på inrådan från min inre röst - hade
tagit tusenlapparna ur kassan blev jag inkallad till min chef. Redan när
jag steg in i hans rum och såg honom sitta där i sin svarta läderfåtölj
kände jag att mina drömmar skulle besannas. Den allvarliga blicken. Den
skrynklade pannan. Allt detta gjorde att mina föraningar närmast
övergick till förvissning. Rollerna var fördelade.
-Det fattas
tvåtusen i kassan Lena!
Han röst var vass och skoningslös. Det var
väl ett under att jag inte svimmade på fläcken. Tänk om allt skulle gå
fel. Jag kände att jag nästan höll på att tappa balansen och fick ta tag
i dörrposten med ena handen för att få full kontroll över kroppen.
- Jag har gått igenom kvittona och uttagen men får det inte att gå
ihop. Har du någon förklaring?
Jag bara stod där. Nu var det inte
drömmar längre. "Vart tog du vägen mitt jag?" Var det dröm eller
verklighet. Trygga bilder som nu plötsligt kändes avlägsna. Jag var på
väg in i en annan värld. Känslan var dock mycket bekant. Den gamla
skolsalen. Blöta yllekläder som torkade på varma kroppar. Brummet från
det trasiga ljusröret i taket ovanför lärarens klädskåp.