Det jag nu ska berätta, utspelade sig på Barnens Ö, i slutet av
50-talet.
Under min gymnasietid sommarjobbade jag som ledare på kollo. Den
här barnkolonin bestod av ett fyrtiotal pojkar och flickor mellan 8 och
13 år. Föreståndarinnan, Kerstin, var en strikt och humorfri
gymnastiklärare i 45-årsåldern. Förutom Kerstin bestod denna barnkoloni
av 2 manliga och 2 kvinnliga ledare, jämte kokerska och annan
kökspersonal.
Ett av barnen hette Åsa. Hon var 13 år och mycket försigkommen,
nästan brådmogen. Hon var söt och intelligent men tidvis mycket
besvärlig. Tjuvrökning, urusel på att passa tider och hjälpa till med
allehanda göromål, som alla andra. Dessutom var hon en ledartyp och drog
med andra, betydligt svagare typer. Vi hade med andra ord en hel del
problem med Åsa.
Vi diskuterade ständigt denna Åsa på våra kollgiemöten.
Föreståndarinnan föreslog en dag att vi helt enkelt skulle avskilja Åsa
från kollo och skicka hem henne till stan. Nästan alla samtyckte. Jag
var mer tveksam, eftersom jag inte fann något ont i Åsa och trodde att
det skulle gå att få ordning på henne om man hanterade henne rätt.
Eftersom jag var i minoritet bestämdes dock att Åsa skulle sändas
hem. Kerstin skulle meddela Åsa detta nästa dag. Jag tyckte detta var
synd men det fanns inte något jag kunde göra i detta läge.
Nästa dag vid lunch bad Kerstin att jag skulle komma till hennes
kontor efter lunch.
Nyfiken och något brydd infann jag mig där.
Hon bad mig sitta ner och sa att hon ville prata om Åsa. Hon
berättade att hon hade kallat till sig Åsa och meddelat henne att vi
inte längre kunde ha henne kvar på kolonien efter allt som hade hänt.
Åsa blev väldigt nedstämd och började gråta. Hon bönade och bad om att
få vara kvar: "det är ju så trevligt och kul här. Det ställs ju inga
krav. Hemma hade jag fått smäll om jag hade rökt. Snälla kan jag inte få
vara kvar, gör vad som helst, ge mig smäll, bara jag får stanna".
Kerstin berättade att hon fick en idé under samtalet. Hon tänkte
ge Åsa en chans till. Hon tänkte låta henne få smaka riset. Hon sa dock
inte något om detta utan sände iväg Åsa under förevändning att hon
skulle fundera på saken..
Jag undrade förstås vad jag hade med saken att göra. "Jo",
fortsatte Kerstin, "eftersom du är den som så varmt har försvarat Åsa,
så ska du exekvera risbastun". Jag blev mycket förvånad: "Jag? och hur
ska det gå till?"
"Oroa dig inte för det. På lördag när vi alla är på fest med
Solsta, stannar du och Åsa hemma. Det blir då du ska ge henne ris"
"jag vet inte hur man gör", försökte jag.
"Kom hit ikväll klockan 9, så ska jag visa dig. Vi ses, hej då"
"Förvirrad gick jag därifrån och undrade vad detta var för något"
Klockan 9 samma kväll knackade jag på dörren till Kerstin kontor.
Hon visade in mig och
sa kort och gott att det nu hängde på mig om Åsa skulle få stanna
på kollo. Eftersom jag kände mycket för den tjejen gick jag med på att
ge henne smisk påföljande lördag.
Kerstin berättade att hon nu skulle visa mig hur "man risar upp en
bångstyrig jänta"
Jag fick sätta mig på en soffa, Kerstin la en liten kudde över
mina knän. Den skulle föreställa Åsas stjärt.
Hon tog fram ett björkris och instruerade mig sedan hur smiskar en
stjärt. Man håller riset så att det träffar flickstjärten längs med
skinkorna, inte tvärs. Jag fick lära mig att det gäller att hålla tag om
hennes midja så att hon inte kan slingra sig av knät. Man behöver inte
smiska särskilt hårt, mer att vispa med riset över skinkorna. Det kanske
svåraste, instruerade mig Kerstin, var att inte låta sig bevekas av
flickans skrik.
"Du ska hålla på i så där en 10 minuter, och hon kommer att skrika
och be dig sluta. Men du ska inte sluta förrän stjärten är ordentligt
röd. Dessutom märker du snart hur mycket hon tål. Den här ungen är
säkert van, ha-ha"
Det hela var en mycket ovanlig och omtumlande upplevelse.
På lördag eftermiddag när alla ledare och barn gjorde sig iordning
för fetsen på grannkolonien, fick jag följa med Kerstin ut i skogen för
att bryta det ris varmed jag senare skulle smiska Åsa med.
Åsa hade fått order om att inställa sig på Kerstins kontor klockan
6, exakt.
Något nervös gick jag dit i god tid för att vara väl förberedd.
Jag la björkriset på soffan och tänkte igenom hur det skulle gå till.
Jag var mån om att det skulle bli till Kerstins belåtenhet, så att
flickan kunde få stanna kvar på kollot. Jag tänkte också att om nu alla,
inklusive Kerstin, var på fest, kanske jag inte skulle behöva smiska så
hårt……
Det är en mycket lugn juli eftermiddag på kolonin. Solen skiner
från en himmel med sommarmoln. Endast, vindens susar i träden utanför
Kerstin kontor och koltrastarna hörs. Någonstans i en av sovsalarna
förbereder sig en 13-årig flicka för den risbastu som ska rädda henne
från av bli hemsänd från kollo.
Klockan 6 knackar det mycket försiktigt på dörren. Innan jag
hinner svara öppnas den och Åsa träder mycket avvaktande in i rummet.
Minsann, har hon inte klätt sig fin, som om hon också skulle på kalas.
Sommarklänning, vita sockor och sandaler, ett fint hårspänne. Hon
har till och med målat naglarna.
Den kaxiga och kavata Åsa är märkbart nervös.
Hon stannar innanför dörren. Jag säger inget, utan sätter mig på
soffan och vinkar fram henne. Jag kollar att riset ligger till höger om
mig. Hon ställer sig framför mig utan att se på mig. Jag säger åt henne
att ta av sig trosorna, vilket sker utan tvekan.
Jag säger åt henne att lägga sig framstupa över mina knän. Utan
ett ljud lyfter hon upp klänningen innan hon lägger sig ner. Jag minns
att jag förvånades över att en 13-åring kunde ha en så kraftig hårbuske.
Jag håller om henne med vänster arm och tar riset med höger hand och
börjar daska hennes runda skinkor. Till en början hörs ingenting. Jag
ökar kraften något och Åsa börjar att gny och slingra sig. Då ser jag i
ögonvrån hur dörren öppnas och Kerstin kommer in i rummet. Hon stänger
försiktigt dörren och blir stående på behörigt avstånd. Aj då, Kerstin
har alltså stannat kvar hemma för att bevittna att allt går rätt till.
Det är bara att fortsätta att smiska tänker jag och ökar kraften i
slagen.
Åsas gny har nu övergått till rejäla skrik och gråt och hon
slingrar sig hit och dit. Jag har fullt sjå att hålla henne på plats.
Jag minns att jag säger åt henne att hålla rumpan på plats, för detta är
hennes enda chans att få stanna. Jag låter riset fortsätta sin dans på
den allt rödare flickstjärten. Kerstin försvinner efter en stund ut lika
ljudlöst som hon kom. När jag till slut tycker att det får räcka har
Åsas skrik övergått i hulkanden.
Jag låter henne resa sig upp och
ta på sig trosorna. Med trosorna i handen., snyftande och hulkande
frågar Åsa: "få-få-får jag stanna på kollot nu?". "Ja, du får stanna nu,
Åsa", svara jag. Hon faller mig on halsen: "tack snälla Alexander". Jag
uppfattar ett leende mellan tårarna innan hon försvinner ut i
sommaraftonen.
Ungefär 10 år senare, när jag som lärare skulle handleda några
lärarkandidater från lärarhögskolan, stötte jag ihop med Åsa igen. Det
var ett glatt återseende. Åsa mindes med tacksamhet händelsen på kollot
och var tacksam för att jag hade smiskat henne. Det hade förändrat
hennes liv påstod hon. Två år senare gifte vi oss. Vi fick fyra barn, 3
flickor och en pojke. Åsa var en kärleksfull men sträng mamma, som
istället för att tjata, då och då lät ungarna smaka björkriset, när hon
fann det påkallat……men det är en annan historia.