Det är en sak att inte lyda, men att inte lyda och dessutom kalla
mamma för satkärring när hon kommer på en, ja då kan det bara sluta på
ett sätt. Högröd i ansiktet skickade mamma upp mig på rummet ”innan jag
gör något jag får ångra”. Jag stirrade på henne, stampade iväg och
smällde extra hårt i dörren. Ett tiotal minuter tidigare hade mamma
kommit på mig med att kolla på video nere i vardagsrummet trots att hon
gjort klart att det inte skulle bli någon tv för mig förrän mitt rum var
tip-top. Som den naturligt lata sextonåring jag var "orkade" jag
naturligtvis inte städa utan väntade tills mamma gick ut innan jag
gjorde det bekvämt för mig i soffan. Det var bara en i raden av
obstinata uppträden jag visat den senaste veckan.
Pappa kom hem från jobbet en halvtimme senare. Mamma berättade
förstås vad som hänt och snart hörde jag pappas steg i trappan. Han
öppnade min dörr utan att knacka, gick fram till mig, som satt vid
skrivbordet, vred om mitt öra och fick upp mig på fötter innan han med
ett stadigt tag om örat drog ner mig till vardagsrummet. Jag kved lite
lätt hela vägen och hade svårt att hänga med i hans tempo. Det faktum
att han inte sagt något oroade mig, det brukade betyda att det var dags
för Stora A. Den långa, utdragna proceduren under vilken man skämdes
precis hela tiden och vilken också brukade vara effektivast, då man inte
glömde den i första taget. I vardagsrummet släppte han mitt öra och sa:
”Dra ner jeansen till fötterna, unge dam.”
Jag visste att
det bara var att lyda, jag kände till hans små hinter och anade att det
här skulle ta lång tid… När jag gjort det hämtade han en stol som han
ställde mitt i rummet. Jag fick gå fram till den. Han beordrade sedan
ner mina trosor till knäna. Jag lydde.
”Böj dig fram över ryggen.
Och sedan stöder du dig på sitsen. Såja.”
Han gick fram och vek
upp min t-shirt, vilken var lite för lång och hittills skylt min bara
rumpa.
”Ställ dig så brett du kan med benen nu. Lite till. Åja,
mer kan du, jeansen sätter gränsen, inte du.”
Jag stod nu väldigt
bredbent och fick snarare stöda mig på britsen för att hålla balansen.
Jag kände luftdraget mellan mina skinkor. Jag stod så ett par sekunder
innan pappa sa:
”Hur känns det? Är det genant?”
Jag nickade.
Det var väl klart att det var genant att stå bredbent med trosorna vid
knäna och visa upp allt man har för sin pappa.
”Bra. Stå kvar
tills jag säger till.”
Jag hörde hur pappa satte sig i soffan och
tog fram kvällstidningen. Det betydde att jag skulle stå där och skämmas
tills han läst klart den. Inte för att någon tittade på mig, utan mer
för att jag skulle känna det genant att stå där.
Efter nästan en halvtimme vek han undan tidningen och sa:
”Kom bort hit, Johanna, så får vi pratas vid lite.”
Jag
reste mig upp, kände mig lite stel i lederna, och gick bort till pappa,
fortfarande med byxorna runt benen. Pappa sträckte fram handen, jag lät
honom ta min. Han ledde så ner mig över hans knän. Genom lite
justeringar fick han mig att ligga precis så som han ville. Medan han
vek upp min t-shirt på ryggen sa han:
”Mamma berättade en sak för
mig.”
Jag svarade inte. Tänkte bara att nu var det dags för det
långa samtalet.
”Hon sa att du skulle städa ditt rum idag.”
Han la sin hand tvärs över mina skinkor och fortsatte:
”Gjorde du det?”
”Nä.” Viskade jag.
”Inte? Men jag
tyckte mamma sa att hon sa till dig att göra det.”
Jag svarade
inte. Pappa började lite förstrött ge mig små klappar där bak, som när
man klappar en kattunge. Jag rodnade med hela ansiktet över den genanta
situationen, vilken jag visste skulle fortgå under hela samtalet. Ibland
klappade han en kattunge och ibland klappade han mer takten, löst,
knappt hudkontakt.
”Gjorde hon inte det?”
”Jo.” svarade jag
lågt.
”Men du städade inte?”
”Nä…”
”Nähä… varför inte
då, rå?”
Jag var tyst ett tag.
”Va?” upprepade han mjukt.
”Jag vet inte.”
”Du vet inte?”
jag svarade inte.
”Det var inte så att du inte ville? Att du ville se på video
istället?”
Åh, dessa små klappar, var han tvungen att ge mig dem
hela tiden. Det var så genant att ligga där med den nakna stjärten i
vädret och känna hans förströdda klappar där bak. Då var det bättre om
han daskade till "på riktigt".
”Var det inte så?”
”Jo.”
medgav jag.
”Jaha. Ja, just ja, och sedan kom mamma på dig. Eller hur?”
”Ja.” Mumlade jag.
”Vad sa du då?”
Jag tvekade. Så
halvt viskade jag:
”Satkärring.”
”Nä!” utbrast pappa med
spelad förvåning.
”Vad kallade du henne för sa du?”
Jag
svarade inte.
”Va?”
”Satkärring.” Viskade jag.
Jag hatade de här samtalen. De fick mig att skämmas så enormt och
pappa visste exakt hur han skulle få fram rätt känsla hos mig. Känslan
av att vara en liten olydig flicka. Pappa var tyst. Det var alldeled
tyst i hela huset, förutom hans svaga, knappt hörbara små klappar i min
rumpa.
”Hur gammal är man när man kallar sin mamma för satkärring,
tror du?” frågade han, som om ämnet bara var taget ur luften.
”Jag
vet inte.”
”Man är väl ganska liten då, va?”
”Mm, kanske…”
sa jag lågt.
”Jo. Det tror jag allt. Ingen stor flicka skulle väl
få för sig att kalla sin mamma för något sådant. Eller hur? Det är väl
bara stygga småflickor som gör det. Eller hur?”
Jag var tyst.
Jösses, vad jag skämdes just nu.
”Men…” sa pappa, återigen med
spelad förvåning, ”men, du kallade väl din mamma för det?”
”Mmm…”
”Oj. Alltså är det en stygg - liten - flicka pappa har i knät.”
För vart och ett av orden ”Stygg-liten-flicka” fick jag en hård
dask i baken. Jag grimaserade.
Det var tyst ett tag igen. Pappa fortsatte förstrött klappa mig
där bak. Sedan grep han nästa ämne ur luften, helt apropå ingenting:
”Tror du att stygga små flickor behöver smisk på stjärten?”
Jag svarade vad som väntades av mig:
”Ja, pappa.”
”Ja…
det tror faktiskt jag också. Tycker du att stygga små flickor förtjänar
smisk på stjärten?”
”Ja, pappa.”
”Jo, så är det nog.” Pappa
fortsatte förstrött klappa mig i baken när han sa:
”Tror du att du
behöver smisk på stjärten ibland?”
Jag svalde.
”Ja, pappa.”
Svarade jag lågt.
”Bra, min flicka, då står vi på samma sida du,
jag och mamma.”
Pappa lät sin högra hand vila mitt på min rumpa.
”Tycker du att du förtjänar smisk på stjärten nu?”
”Ja,
pappa.” Svarade jag ännu lägre.
Pappa smekte min rumpa medan han
sa:
”Vet du vad, raring, det tycker faktiskt jag också.”
Han tog tag i mitt vänstra öra med sin vänstra hand och nöp till.
Öronsnibben brände. Det var så han började varje aga över knät, och det
var ett tecken på att det hela nu skulle börja. Sakta och ganska löst
började han daska mig tvärs över mina skinkor, på mina enskilda
skinkhalvor och på övre delen av låren. smack 1 2 3 smack 1 2 3 smack 1
2 3 smack 1 2 3 smack 1 2 3 smack 1 2 3 smack 1 2 3 smack 1 2 3 smack…
Daskarna kändes, inte mer, och det var meningen. Jag låg över min
fars knän och kände hans öppna hand mot min bara hud, en slags
markering. En kärleksfull fader som agar sin olydiga dotter. Ömt frågade
pappa:
”Gör det ont, älskling?”
”Nej, pappa.”
”Vet du
varför jag agar dig?”
”För att du älskar mig, pappa.”
”Ja,
jag älskar dig, min dotter.”
De lösa daskarna pågick i lite mer än fem minuter. Eftersom de var
så lösa och kom i ett så lågt tempo kittlade det nästan, det var
irriterande. På det här sättet kunde pappa aga mig hur länge som helst
utan att det fick någon effekt. Mer än att skapa en genomträngande
generande känsla i min kropp. Efter fem-tio minuter frågade pappa igen:
”Svider det?”
”Nej, pappa.”
”Hur känns det?”
”Det känns bra, pappa.”
”Ska en aga kännas bra, raring?”
”Nej, pappa.”
”Då får vi göra något åt det.”
Pappa
ökade både daskarnas hårdhet och tempo. Smack 1 2 Smack 1 2 Smack 1 2
Smack 1 2 Smack 1 2 Smack 1 2 Smack 1 2 Smack 1 2 Smack…
Någonstans runt fem minuter började jag känna hur huden värmde, en
värme som snart blev intensivare. Jag bet ihop. Efter ca tio minuter
trängde tårar fram i ögonvrårna, det var inget jag kunde göra åt. Till
slut var jag tvungen att snyfta till.
”Hur känns det, min lilla
flicka?”
”Det svider, pappa?”
”Det kan jag tänka mig, din
rumpa är nästan mörkrosa.”
Jag snyftade igen.
Pappa fortsatte ge mig likadana daskar. Jag snyftade mer. Det sved
i min rumpa och mina heta skinkor brände. Agan hade kanske pågått i
drygt femton minuter och nu började det kännas. Jag ålade mig lite lätt
för att söka undkomma daskarna. Pappa släppte mitt öra och tog ett
stadigt tag om min midja istället. Jag kunde inte åla längre. Daskarna
fortsatte komma, i samma tempo och hårdhet, någon minut till. Tårarna
rann sakta nerför mina kinder och jag snyftade av svedan i min bak.
”Gör det ont, min lilla älskling?” frågade han medan han fortsatte
leverera daskar.
”Nej, pappa.” Snyftade jag, som brukligt var vid
den här tidpunkten.
”Varför gråter du då, raring?”
”För att
det svider, pappa.”
”Är det en riktig aga om det svider?”
”Nej, pappa.”
”Varför inte?”
”För att en aga ska avge
smärta.”
”Varför det?”
”Så att man minns att man blev
straffad för vad man hade gjort.”
”Och?”
”Och inte kommer
göra om det.”
”Men det gjorde inte ont nu?”
”Nej, pappa.”
Viskade jag lågt och gnydde.
”Då får vi se till att du minns den
här agan.”
Han tog ett fastare grepp om min midja och började ge
mig mycket hårda daskar i ett rasande tempo.
SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK
SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK
SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK
Jag gnydde och tjöt medan tårarna rann nerför kinderna. Hela min
rumpa stod i lågor och jag började gråta högt. Jag grät och hulkade och
snyftade och tjöt. Jag sparkade med benen för att försöka komma
därifrån, men pappa höll min midja som i ett skruvstäd.
SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK
SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK
SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK
Det sved och brände och gjorde så oerhört ONT! Jag visste inte om
jag skulle gråta eller skrika, så det blev en blandning. Jag tjöt "aaaj"
och grät. Nu kände jag mig som den lilla flicka jag var. Jag grät som
ett litet barn medan min röda, svullna stjärt tog emot än fler daskar.
SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK
SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK
SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK
När pappa äntligen slutade aga mig var jag alldeles svettig och
rödgråten. Jag fick gråta klart någon halvminut i pappas knä innan han
sa:
”Hur känns det, raring?”
”Det gör oooont, pappa!” grät
jag.
”Det är bra, min flicka, det är bra.”
Jag hulkade och
snyftade.
”Johanna, nu vill jag att du ställer dig i hörnet där,
med ansiktet mot väggen. Sedan vill jag att du håller upp din t-shirt i
midjehöjd så din stjärt riktigt får luftas och lysa. Den är riktigt röd,
ska du veta.”
Jag reste mig och linkade fram till hörnet. Varje steg sved,
framförallt i partiet där låren möter rumpan. Jag ställde mig med
ansiktet mot hörnet och höll upp t-shirten.
”Jag vill inte veta av
några händer där bak nu och inte heller några lindrande rörelser med
benen, har du förstått?”
”Men det sviiiiiiiider, pappa. Det gör så
oooont.”
”Det är bra det, lilla vän, det ska göra ont och det ska
svida och nu ska du stå där närmsta halvtimmen och känna hur det svider
och tänka igenom ditt uppträdande sista tiden och glöm inte ditt
uppträdande mot mamma tidigare idag.”
Jag snyftade för mig själv
och hörde hur pappa slog på tv:n.
Efter några minuter kände jag hur det liksom pulserade i mina,
förutsatte jag, mörkröda, varma skinkor. Jag anade att pappa då och då
lyfte blicken från tv-rutan och beundrade sitt jobb. Jag å min sida stod
bara och skämdes. Jag skämdes över att stå med rumpan bar, jag skämdes
över vad jag kallat mamma, jag skämdes över mitt eget beteende sista
tiden och jag skämdes för att jag stod där och skämdes.
Efter en
halvtimme, när nyheterna var slut, stängde pappa av tv:n. Han kom fram
till mig och kände på min rumpa. Jag ryckte till av kontakten.
”Den är fortfarande varm. Svider det?”
”Mmm.”
”Hur
känns det?”
”Bra.” Mumlade jag.
”Jasså?” återigen denna
spelade förvåning.
”Men du står ju här med en mörkröd, varm,
nysmiskad stjärt, hur kan det kännas bra?”
”För att jag förtjänade
det.” Sa jag lågt.
”Ja, min flicka, det gjorde du.” Han smekte
runt min rumpa och sa sedan:
”Jaha, vad har du gjort medan jag har
sett på tv?”
”Jag har tänkt.”
”Jasså, på vadå?”
”På
att jag har betett mig omoget den sista tiden. Jag har varit obstinat
och olydig och betett mig som en barnunge. Och jag har skämts.”
”Det var bra det, min flicka, då kanske agan ledde in dig lite på
rätt spår. Är det något särskilt som du skämts för?”
”För…. För
att jag kallade mamma för något fult. Jag ångrar det så mycket.”
Jag bet mig i läppen för att inte börja gråta. Pappa hyssjade mig
och kramade om mig bakifrån. När jag lugnat mig sa han:
”Det låter
som att både agan och skamvrån fått dig att se över din situation. Men
kan jag och mamma vara säkra på att du inte glömt det hela
imorgonbitti?”
”Jadå, jag lovar. Jag kommer aldrig vara olydig
igen.” Bedyrade jag. ”Njae…jag är inte så säker på det… det är så mycket
som virvlar runt i huvudet på er tonåringar så jag är rädd att den här
agan bara försvinner och blir en i mängden av alla minnen uppe i
hjärnkontoret.”
”Nä, pappa, jag lovar, jag kommer aldrig glömma.
Jag kommer inte det.”
”Njae… jag är inte så säker. Jag litar inte
riktigt på era huvuden. Jag skulle tro att ert bästa minne sitter en bit
längre ner. För din egen skull tror jag det är bäst att din stjärt inte
glömmer det här samtalet på ett tag.”
”Men, pappa…” hulkade jag,
”Jag kommer inte glömma, jag lovar. Min stjärt svider så mycket så jag
kommer inte glömma. Snälla… jag lovar.”
Pappa lämnade mig och sa åt mig att komma. Snyftandes linkade jag
efter honom ut i mitten av rummet.
”Snälla, pappa, jag kommer inte
glömma…snyft…jag kommer bli så snäll…snyft”
”Lilla vän, det här är
bara för ditt eget bästa. Nu vill jag att du går upp och byter om till
nattlinne. Du kommer ändå få hoppa i säng så fort det här är över. Du
behöver inte ha några trosor på dig.”
”Pappa…”
Pappa bara
pekade på trappen. Snyftandes linkade jag upp på mitt rum. Med viss möda
lyckades jag byta om till mitt rosa bomullsnattlinne med små björnar på.
Innan jag gick ner igen kunde jag inte låta bli att ta en titt i
spegeln. Hela min rumpa och de översta tio centimetrarna på låren var
alldeles klarröda. Och varma.
När jag kom ner stod pappa och väntade på mig. Stolen stod kvar
mitt i rummet.
”Johanna, jag vill att du går och hämtar
mattpiskaren från städskrubben.”
”Pappa…! Inte mattpiskaren!”
gnydde jag.
”Nämen, jag tror bestämt att min lilla flicka
fortfarande är olydig. Har min aga inte hjälpt? Vi kanske skulle ta och
sätta oss ner och se om det hjälper andra gången?”
”Nej, nej, det
behövs inte, jag ska hämta den.” Sa jag kvickt.
”Visst ska du
hämta den, men ta med dig en sak på vägen.”
Jag såg förvånat på
honom.
”Böj dig fram, Johanna.”
Nu var jag jätteförvånad,
men jag vågade inte ifrågasätta så jag böjde mig fram och stödde mig på
knäna. Pappa klev upp bredvid mig, vek upp nattlinnet på ryggen och sa:
”Det bästa med en redan smiskad stjärt är att det går snabbt att
påminna den.”
DASK - - -DASK - - - DASK
Jag jämrade mig. Varje dask sved enormt.
”Så, städskrubben
var det.”
Jag hämtade mattpiskaren. En stor, flätad piskare i
rotting med ett mönster liknande en utslagen blomma. Träffytan var så
stor att den omfamnade hela min rumpa i samma rapp. Jag räckte över den
till pappa.
”Lägg dig ner över stolsitsen nu och håll fast dig
ordentligt i stolsbenen.”
Jag tog plats över sitsen och greppade
stolsbenen nere vid golvet så hårt att knogarna vitnade. Pappa vek
försiktigt upp nattlinnet på ryggen. Han placerade mattpiskaren på min
bak och lät den känna sig för på huden litegrann. Mot min heta hud var
den alldeles kall, men jag visste att så inte skulle vara fallet om en
stund.
”Johanna, tycker du att jag är för hård mot dig nu?”
”Nej, pappa.” Svarade jag lågt.
”Är det säkert, lilla vän?”
Jag svalde och viskade: ”Ja, pappa.”
”Det gläder mig att höra,
raring. Jag gör det här för din skull och för att jag älskar dig mer än
något annat på jorden. Jag hoppas du vet det.”
”Det gör jag. Jag
älskar dig också, pappa.”
”Vet du också varför du ligger över
stolen?”
”För att jag ska komma ihåg vårt samtal idag, för att jag
ska sluta uppträda som en barnunge och lyda mamma. Och inte kalla henne
fula saker.”
”Det är bra, min älskade lilla dotter. Jag kommer ge
dig tio rapp. Jag vill att du räknar dem så att varje rapp sjunker in i
ditt medvetande. Är du redo?”
Jag kramade om stolsbenen, knep ihop
ögonen, bet ihop tänderna och pressade fram ett ”ja”.
SWISH - - - WHOPP
”Aooooow!!!! Eeeett!!!”
SWISH - - -
WHOPP
”AOOOOOW! Tvåå-hååå!!!”
SWISH - - - WHOPP
”TREEEEE!!!!!! Aaaargh…pappa….”
SWISH - - - WHOPP
”Aaaaargh, AAAAJ!!!! Aooo….aaaj…snyft….aaaooo”
”Johanna?”
”Snörvel….fyyyra-haj-aj-aj!”
SWISH - - - WHOPP
”FEEEEM!!!…aaaaaaj….aooo….”
SWISH - - - WHOPP
”AOOOOOO!!!!!!”
Jag kunde inte. Jag klarade det inte. Jag kravlade mig framåt ner
på golvet. Jag kunde inte ta fler rapp. Pappa ropade på mamma. Hon fick
upp mig över stolen igen och hjälpte till att hålla fast mig.
”Hur
många var det där, Johanna?” frågade pappa.
”Sex!” Grät jag.
SWISH - - - WHOPP
”Sjuuuu!!!”
SWISH - - - WHOPP
”AAAAAAAJ!!! Åååååttaaaaaa!!!!”
SWISH - - - WHOPP
”Ajajajajajajajajaj…..AOOOOO…snörvel…..aaaoooo…..NIO…ajajaj….!”
SWISH - - - WHOPP
”TIIIIIIOOOOO!!!”
Jag grät utom all kontroll. Från min svullna, välsmiskade stjärt
pulserade smärtan ut genom strimmorna mattpiskaren lämnat efter sig. Det
sved, det brände, det pulserade och det smärtade. Jag tjöt rakt ut och
mamma och pappa försökte trösta mig.
”Du var jätteduktig,
Johanna.” Tröstade mamma. ”Det är över nu.”
Jag hörde henne inte.
Pappa lyfte försiktigt upp mig och bar upp mig på mitt rum. Han la mig
på mage i min säng och vek upp nattlinnet på ryggen så att stjärten
skulle få lufta sig. Sedan lämnade han mig. Jag grät högt i kudden,
tårarna forsade nerför kinderna. Det gjorde så ont så jag trodde pappa
hade rappat av hela stjärten.
Efter nästan en timme kom mamma och pappa in. Mamma hade med sig
lite hudlotion som hon varsamt smorde in min sargade stjärt med. Jag
jämrade mig och kved vid hudkontakten, fortfarande hade jag inte
återhämtat mig utan jag låg fortfarande och snyftade och grät dämpat.
Pappa kramade om mig.
”Det är över, Johanna, det är över.”
Jag hulkade och grät.
”Nämen, lilla gumman, gör det så ont?”
”Jaa.” Snyftade jag.
”Hur kommer det sig att din lilla
stjärt gör så ont?
”För att jag har fått aga av dig, pappa.”
”Varför gav jag dig det?”
”För att jag behövde det och
förtjänade det.”
”Varför behövde och förtjänade du det?”
”För att jag varit olydig och obstinat och betett mig som en
barnunge sista tiden och nu ska det bli en ändring på det.”
Ӏr du
arg på mig för att jag agade dig?”
”Nä, pappa. Du gjorde det för
att du älskar mig.”
”Är det något mer du vill säga?”
Jag
snörvlade. Jag kunde inte se mamma där bakom mig, men jag vred lite på
huvudet och snyftade:
”Förlåt mig, mamma. Förlåt för att jag varit
så olydig och jobbig. Och…. Och förlåt för att jag kallade dig för ett
fult ord. Jag är jätteledsen. Förlåt.”
Mamma böjde sig fram och
kramade om mig.
”Jag förlåter dig, min lilla älskling.”
Jag låg och snyftade flera timmar på sängen innan jag somnade av
ren utmattning. När jag vaknade morgonen efter låg jag fortfarande på
mage. Jag stack bak händerna och kände efter. Min stjärt var svullen och
oregelbundna strimmor löpte kors och tvärs. Stjärten ömmade och brände
faktiskt fortfarande. Jag var tvungen att försöka stå upp. Det tog tid
att komma ur sängen för varje rörelse sved där bak. Jag grimaserade och
gnydde medan jag långsamt linkade fram till spegeln på väggen. Över
axeln såg jag nu hur mina svullna stjärt skiftade i rött, rosa och lila.
Strimmorna syntes tydligt. Jag hade verkligen fått en ordentlig aga den
här gången, men pappa hade rätt, som vanligt. Det här samtalet skulle,
kunde, jag inte glömma på ett låååångt tag…