Min fru och jag har i grunden samma syn på det mesta. Vid de flesta
tillfällen kommer vi överens om att det inte är värt att offra vår
relation för smått meningslösa och oftast enbart prestigefyllda gräl som
mer verkar bli avsedda att få rätt än att söka efter sanning. Något som
underlättar är att hon bestämt anser att det är mannen som ska ha sista
ordet och som bör få avgöra de viktiga frågorna som allt som oftast
uppstår i ett förhållande. Personligen anser jag att detta kan variera
lite beroende på parternas begåvning, läggning etc. men i princip har
hon väl rätt - omdömena brukar låta rätt entydiga och definitivt inte
nådiga om parrelationer där kvinnan får dominera!
Att många äktenskap inte lyckas nå jämvikt och maktbalans kan nog
tillskrivas det faktum att man inte klart gjort upp om vem som har
"tolkningsföreträde" när det krisar till sej. I vårt eget fall fungerar
det i stort sett utmärkt på så sätt att vi oftast beslutar gemensamt men
att jag som sagt får sista ordet när det behövs. Men för säkerhets skull
har vi ett krus stående innanför en garderobsdörr i sovrummet. För nu är
det tyvärr så att min fru ofta har svårt att leva upp till sin egen
målsättning och glömmer sej rätt så ordentligt då och då. Hon var
mellansyskon i en skara på fem barn och för att få känna sej sedd och
bli bekräftad hävdade hon sej genom att vara duktig. Hon utvecklade ett
stort kontrollbehov som blev rätt svårt för hennes omgivning att
uthärda. Att släppa kontrollen och låta andra ta plats är något som vi
är helt överens om att hon har svårt för men ändå måste prioritera. Hon
vill gärna överlämna rodret till mej men har problem med just detta och
då har det visat sej hjälpa med en gammaldags men kontroversiell åtgärd
som hon själv för länge sen introducerade.
Detta hände redan i början av vår sällskapstid vid en av våra
skogspromenader och tillgick så att efter det att hon en lång stund
gruffat om i stort sett ingenting utbrast jag helt spontant:
- Du borde ha en riktigt ordentlig risbastu på bar stjärt så illa
som du uppför dej när du inte får som du vill!
Hennes reaktion
överrumplade mej totalt.
- Sätt dej på där stubben så får väl du
som du vill åtminstone!
Hon nästan skrek samtidigt som hon sprang
mellan småbjörkarna och slet åt sej kvistar.
- Snälla nå'n, lugna
ner dej lite!
Jag hängde inte riktigt med.
- Jo, det är lika
bra, jag vet hur det blir annars! Smiska upp mej ordentligt så jag inte
glömmer det på ett tag!
Hon kom fram till mej med ett förtvivlat ansiktsuttryck och nästan
föste mej mot stubben, drog upp sin kjol och lade sej över mina knän
innan jag hunnit protestera, vilket hon tydligen utgick ifrån att jag
skulle. Det hade jag också gjort på den tiden om inte just hennes
desperation varit så påtaglig. Hon ville verkligen förändras och bli
ledd av mej och smisk var den lösning på problemet som av någon
anledning blev aktuell för henne.
Den gången blev det inte så mycket mer än några tafatta och
alltför milda vispningar med det lilla risknippet men hennes vilja att
inte vara det rivjärn hon visade anlag för var uppriktig och rörande.
Men med tiden blev det nu faktiskt så att detta med en svidande omgång
smisk med björkris på hennes nakna stjärt för oss blev ett verksamt sätt
att hindra hennes utveckling och därmed vår relation att gå åt fel håll
och det är där höganäskruset kommer in i bilden. D.v.s. på
sommarhalvåret behövs det inte alls, för då finns det färskt björkris
att tillgå. På hösten och vintern däremot vill det till en blötläggning
av det torra, avlövade sommarriset innan det kan användas och för detta
är kruset perfekt.
Så i sovrumsgarderoben står numera vid behov ett hopbundet knippe
med ca tio tunna, tre till fyra decimeter långa björkriskvistar i blöt
för att få den rätta spänsten, mjukheten och livslängden. Vid ett tecken
från någon av oss, oftast mej av naturliga skäl, hämtas kruset i
sovrummet, fylls med varmvatten som riset kan stickas ner i. Efter en
bra stund är det mjukt och användbart och jag sätter mej på den låga
soffan i vardagsrummet, lägger en platt kudde till höger på golvet där
hon kan ställa ner knäna och väntar på henne. Mot bättre vetande drar
hon ibland ut på förberedelserna men kommer ändå när jag slutligen säger
till, lägger sej framstupa över mina ben och så mottar hon den
behandling som vi har funnit funktionell på flera plan.
Häromdagen t.ex. var hon faktiskt besvärlig när vi var ute och
handlade vilket förvånade mej. Jag trodde att detta uppförande hade
upphört för länge sen men hon besvärade inte bara mej utan alla i
närheten med sitt irriterade och obehärskade handlande. Den överenskomna
lilla igenkänningssignalen fungerade emellertid, hon slog generat ner
blicken och lugnade ner sej för resten av shoppingrundan och i bilen hem
satt hon tyst och stilla eftersom hon var väl medveten om vad som
väntade. Vi gick in och hon visade ansats att vilja börja ta hand om
varorna men jag sa att jag gärna gjorde detta och att det var bättre att
hon gjorde sej själv och redskapet i ordning för den ofrånkomliga
konsekvensen av det som hänt.
Hon suckade, ryckte lite på axlarna men gick in i sovrummet och
hämtade kruset, fyllde det med hett vatten och stoppade försiktigt ner
ett snustorrt och stickigt knippe ris och gick i väg för att duscha.
Själv duschade jag i källaren, gick tillbaka till vardagsrummet och drog
för gardinerna, satte mej i soffan och väntade tills hon, ångande varm,
dök upp i dörröppningen endast iförd sin morgonrock.
- OK, behåll det där plagget på så du inte fryser, älskling! Kom
hit till mej nu och placera dej i läge!
Hon gick långsamt fram
till mej och jag tog hennes hand och dirigerade henne till min högra
sida och hjälpte ner henne över mitt knä, snett in mot soffan.
-
Både du och jag är väl överens om att en sån attityd som du visade upp
borta på snabbköpet inte kan accepteras, eller hur? Hade fått för mej
att du slutat med såna där offentliga demonstrationer.
Hon hade
ingen kommentar till detta.
- Björkriset får börja men jag kommer
även att klatscha rumpan med handen ganska ordentligt och sen avslutas
den här agan med att jag smiskar dej med riset igen, ända tills jag
märker att mjuka frun är tillbaka hos mej.
Min röst var vänligt bestämd, jag ville inte ha en diskussion om
proceduren som hon egentligen var invand med att jag avgjorde.
-
Gör som du vill, jag vet inte vad som flög i mej. Det är i alla fall
nära dej jag vill vara och det är jag minsann vid såna här tillfällen!
Hon faktiskt log lite osäkert upp mot mej där hon låg och jag fick
plötsligt en hel mängd ömma känslor för henne. Det var fantastiskt skönt
i det här läget att hon såg denna behandling som nödvändig och att hon
faktiskt ville att vi gemensamt tog itu med hennes olater på det här
tabubelagda sättet - att smiska sin fru på bara stjärten med ett
björkris till dess att hon ger sej på nåd och onåd är inget som är
comme-il-faut direkt, även när det som i vårt fall är hon som både
infört konceptet men också tar initiativet om det gått för länge sen
sist och hon känner sej tvär och grinig.
- Efter en stund brukar du bli sur, ilsken och trotsig och vilja
resa dej upp men då får du komma ihåg att den tröskeln måste jag få ta
dej över - det är den kritiska nivån liksom.
Hon nickade, visste
hur hon fungerade och hur väl hon behövde forcera detta hinder. Hon drog
upp sin morgonrock över låren, skinkorna och långt upp till midjan. Det
var dags att ta opp det våta riset, slå av vattnet mot överdelen av
hennes morgonrock och sätta i gång med vad som krävdes av situationen.
- Upp med stjärten och ner med midjan!
Hon gjorde
beredvilligt som jag anvisade och det flimrade nästan för mina ögon vid
denna åsyn. Mitt livs stora kärlek låg över mitt knä, utlämnande sin
runda och synnerligen kvinnligt formade stjärt i fullt förtroende åt den
aga som jag skulle utsätta henne för och varje gång var detta för mej en
känslomässig sensation på många plan. Medkänsla och ömhet blandades med
erotik och även med inslag av makt- och ägandeanspråk, måste jag
erkänna. Samtidigt som vi tillsammans hade kommit fram till att detta
med smisk var synnerligen nödvändigt i vårt förhållande visste jag
bestämt om mej själv att jag aldrig någonsin ville gå en millimeter för
långt. En svidande aga och en "frivillig" ödmjukhet var det som skulle
åstadkommas och detta var också vad hon ville fast när stunden kom
kändes det ofta motigt för henne. Naturligtvis fullt förståeligt - att
undvika fysisk smärta är en reflexmässig reaktion hos alla levande
varelser - men bara människan kan se längre och hon visste att av detta
"onda" kom något gott. Efter varje gång hon fick smisk slappnade hon av
och blev för flera dagar mjuk och glad till sinnes men framför allt var
hon inte längre samma "control-freak" som strax innan.
Som en extra bonus kom ett fenomen; de dagar hon agades visade hon
efter ett par timmar tecken på en alldeles enorm sexuell upphetsning.
När jag efter några gånger insåg att detta var kopplat till smisket såg
jag till att kvällen kunde vara disponibel - jag menar kort sagt att
timingen med omvärlden var viktig, hela processen med förseelse,
förberedelse, smisk och ev. efterspel kunde ofta ta en bra stund i
anspråk.
Nu lyfte jag opp björkriset och lät det rätt försiktigt bearbeta
den vita stussen med runda, daskande rörelser och hon ryckte först till
men jag fortsatte förstås och så småningom ökades kraften något och med
ungefär en svischande snärt varannan sekund avtecknade sej snart små
tunna, rosa strimmor över stjärtens kurvade former. Den vinkel jag
funnit vara den bästa är längs med hennes kropp och lår, inte tvärs
över. Att variera risets inverkan över nästan hela baken gör att smisket
blir intensivt svidande utan att för den skull riskera att huden skadas
på något sätt. Ett utbrett ris som alltså träffar en stor del av
stjärten för varje gång är en fördel och ett knippe av det utseendet
hade jag nu i min hand. De känsliga sittytorna ville jag som vanligt
spara till sist - på så sätt får agan sin höjdpunkt i finalen så att
säga.
När ett par hundra snärtar fått göra sin verkan började hon
att gny och vrida sej och jag försökte då att hålla intensiteten på den
nivån så länge som möjligt medan jag flyttade runt riset från bakens
överdel ner över skinkornas ena sida. Ena låret fick känna på ett antal
svidande rapp och riset vandrade vidare till det andra och sen upp över
andra skinkan.
Hon andades häftigt, jämrade sej svagt och efter
ytterligare ett antal snärtar stannade jag upp och lät min hand känna
efter hur skinnet reagerat. Hudens hetta var påtaglig och jag lade ifrån
mej riset för en stund. Hon sjönk ner och avvaktade, väl vetande att mer
smisk var att vänta.
Efter att ha tagit ett stadigt grepp med vänstra handen runt
hennes midja och hjälpt henne att få upp stussen i rätt vinkel igen
fortsatte jag agan med att klatscha hårt och bestämt med handflatan.
Varje del av huden skulle smällas i korta serier om tre och tre. Hon
vände och vred på sej men jag höll fast henne och fortsatte med den
omilda behandlingen och efter några minuter började hon att snyfta.
- Snälla du, jag ska bli snällare, jag lovar! Sluta, jag står inte
ut! Åååh, snälla …!
Mot sin vetskap bad hon om ynkligt om att jag
skulle upphöra men det var en särskild avsikt med detta "handarbete" och
stjärten blev därför ordentligt och planenligt bearbetad. Med handen får
man nämligen en masserande effekt medan björkriset ger enbart huden en
svidande känsla.
Nåväl, när baken hade fått sin djupverkande handsmäll tog jag upp
riset igen, lät henne hämta sej lite innan jag fortsatte den process som
hon själv initierat genom att uppföra sej illa.
- Lägg dej nu
enbart över mitt vänstra knä och kom ihåg att puta högt upp med
stjärten! Hon reste sej, jag flyttade undan mitt högra ben och hon lade
sej ner igen och jag satte ner min högerfot mellan hennes underben.
- Svanka duktigt för nu kommer avslutningen!
Hon suckade
ljudligt eftersom hon på ett ungefär visste vad detta innebar men lyfte
lydigt opp sina vid det här laget rosafärgade skinkor.
Att på det här sättet ha sin älskades vackert rundade rumpa i
närbild var nästan mer än jag kunde motstå och jag fick stålsätta mej
för att inte ta henne i famn och börja kramas i stället. Var sak har sin
tid och att t.o.m. smisk på stjärten har sin är nog inte så bekant men
vi har erfarenhet av hur viktigt det är för oss att inte slarva med våra
respektive roller och jag gjorde mitt grepp runt henne lite stadigare
och fattade riset igen. Det fick dansa ner mot lårens ännu oexponerade
insidor och snart nog ändrade även de färgnyans från vita till
rödstrimmiga medan hon förgäves sprattlade i min famn och skrek ilsket
åt mej:
- Du är ju inte klok, sluta med det där, släpp mej genast!
Detta var sanningens ögonblick - denna fas var kritisk. Om jag
veknade nu satte jag hela behandlingseffekten på spel och i
förlängningen … det ville jag inte tänka på.
- Svanka med ryggen,
opp med stjärten genast!!
Jag underströk allvaret med att med
drivande rapp snärta de ytor som bildar gränsen mellan skinkor och lår.
Hon skrek trotsigt rakt ut i luften men jag var fast besluten att rida
ut stormen och riset fick fortsätta med att metodiskt piska de känsliga
sittytorna som blev allt randigare men även småknottriga. När smisket
inte visade några tecken på att mildras utan rappen tvärtom
intensifierades och kom med allt tätare mellanrum gav hon så småningom
upp, sjönk ner i mitt knä och lät de mjuka känslorna ta överhand. Hon
grät rakt ut och jag förstod på hennes tonfall att den önskade effekten
i det närmaste var uppnådd.
För att befästa resultatet bet riset i ännu ett tag och hon hade
nu helt slutat med trotsigheterna.
- Snälla du, jag ger mej, jag
ger mej!
Min lilla rara, mjuka och kommunikativa hustru var
tillbaka och jämvikten var återställd. Ur en liten flaska olivolja
hällde jag droppvis på hennes illröda och heta stjärt och gned
försiktigt in för att lindra och hon stönade tacksamt mellan de små
kvarvarande snyftningarna.
- Jag kommer knappast att vilja sitta ner i kväll, men jag fick
vad jag förtjänade, eller hur!
- Ja, lilla älskling! Hoppas att
minnet av smisket sitter i ett tag.
- Ingen risk som stjärten
svider, att jag glömmer menar jag!
Jag klappade henne på kinden,
strök henne över håret medan höger hand fortsatte att smörja in de
strimmiga låren och de röda skinkorna. Snart nog lugnade hon sej, fick
en kram och reste sej grimaserande opp och försvann in i köket.
-
Vill du ha kaffe?
Hon ropade glatt från spisen och jag satt kvar
och förvånade mej återigen över hur snabbt hon kunde svänga i
temperamentläge - ena sekunden ligga vilt protesterande och krängande
över mitt knä och i nästa ögonblick vara öm och samstämmig. När vi hade
tagit en ståfika tillsammans och muntert ventilerat allt och ingenting
tittade hon intensivt på mej med en blick som omisskännligt bara betydde
en sak. Vi hamnade alltså i sovrummet där vi tillbringade en mycket bra
stund - och av någon anledning ville hon att jag skulle ligga på rygg
hela tiden men det gjorde jag ju så gärna!
PS. När min fru läst igenom denna lilla resumé om vårt sätt att
förebygga och handskas med en del sorts konflikter ville hon gärna
formulera något från sin synvinkel. Här kommer det. DS
Min kommentar ur kvinnligt perspektiv:
När man skriver blir
det ofta tydligare, även för en själv, vad man tänker och bär på. I det
som min man uttryckt vill jag instämma (Lite väl mycket åt det
pornografiska hållet för min smak, när jag tänker efter!) - till på
köpet bidrog han till att jag blev medveten om en del som jag tidigare
missat.
Men nu är det antagligen så att många frågar sig om jag verkligen
har en normal självrespekt och -tillit när de läser om detta med att
ligga över min mans knä och bli agad med björkris. På det vill jag svara
att det tror jag faktiskt att jag har, civilkurage är något som jag
också är begåvad med och mitt uppträdande i största allmänhet är
knappast präglat av någon slavmentalitet el.dyl. Men när allt kommer
omkring känns det ändå otroligt befriande att få lämna över ansvaret
till någon annan. I hur hög grad jag har gjort det kan man väl undra när
det nu är jag som infört det här med "smisk på stjärten" i vårt
förhållande.
När jag var tonåring kände jag mig ofta, och ibland också var,
hopplöst stursk och besvärlig utan att jag ville det men ingen kunde,
eller ens försökte hjälpa mig ur detta beteende och därför var och är
jag djupt tacksam att jag "hittade" en man som jag med tiden kunde få
att, när det behövdes, säga stopp och belägg på detta handfasta sätt. De
resultat och effekter som han nämner är helt sanna och somligt av detta
är som sagt sånt som jag faktiskt inte har tänkt på förrän jag läste det
här ovan men som gav mig både igenkännande och aha-upplevelse.