Höganäskruset

Min fru och jag har i grunden samma syn på det mesta. Vid de flesta tillfällen kommer vi överens om att det inte är värt att offra vår relation för smått meningslösa och oftast enbart prestigefyllda gräl som mer verkar bli avsedda att få rätt än att söka efter sanning. Något som underlättar är att hon bestämt anser att det är mannen som ska ha sista ordet och som bör få avgöra de viktiga frågorna som allt som oftast uppstår i ett förhållande. Personligen anser jag att detta kan variera lite beroende på parternas begåvning, läggning etc. men i princip har hon väl rätt - omdömena brukar låta rätt entydiga och definitivt inte nådiga om parrelationer där kvinnan får dominera!

Att många äktenskap inte lyckas nå jämvikt och maktbalans kan nog tillskrivas det faktum att man inte klart gjort upp om vem som har "tolkningsföreträde" när det krisar till sej. I vårt eget fall fungerar det i stort sett utmärkt på så sätt att vi oftast beslutar gemensamt men att jag som sagt får sista ordet när det behövs. Men för säkerhets skull har vi ett krus stående innanför en garderobsdörr i sovrummet. För nu är det tyvärr så att min fru ofta har svårt att leva upp till sin egen målsättning och glömmer sej rätt så ordentligt då och då. Hon var mellansyskon i en skara på fem barn och för att få känna sej sedd och bli bekräftad hävdade hon sej genom att vara duktig. Hon utvecklade ett stort kontrollbehov som blev rätt svårt för hennes omgivning att uthärda. Att släppa kontrollen och låta andra ta plats är något som vi är helt överens om att hon har svårt för men ändå måste prioritera. Hon vill gärna överlämna rodret till mej men har problem med just detta och då har det visat sej hjälpa med en gammaldags men kontroversiell åtgärd som hon själv för länge sen introducerade.

Detta hände redan i början av vår sällskapstid vid en av våra skogspromenader och tillgick så att efter det att hon en lång stund gruffat om i stort sett ingenting utbrast jag helt spontant:

- Du borde ha en riktigt ordentlig risbastu på bar stjärt så illa som du uppför dej när du inte får som du vill!
Hennes reaktion överrumplade mej totalt.
- Sätt dej på där stubben så får väl du som du vill åtminstone!
Hon nästan skrek samtidigt som hon sprang mellan småbjörkarna och slet åt sej kvistar.
- Snälla nå'n, lugna ner dej lite!
Jag hängde inte riktigt med.
- Jo, det är lika bra, jag vet hur det blir annars! Smiska upp mej ordentligt så jag inte glömmer det på ett tag!

Hon kom fram till mej med ett förtvivlat ansiktsuttryck och nästan föste mej mot stubben, drog upp sin kjol och lade sej över mina knän innan jag hunnit protestera, vilket hon tydligen utgick ifrån att jag skulle. Det hade jag också gjort på den tiden om inte just hennes desperation varit så påtaglig. Hon ville verkligen förändras och bli ledd av mej och smisk var den lösning på problemet som av någon anledning blev aktuell för henne.

Den gången blev det inte så mycket mer än några tafatta och alltför milda vispningar med det lilla risknippet men hennes vilja att inte vara det rivjärn hon visade anlag för var uppriktig och rörande. Men med tiden blev det nu faktiskt så att detta med en svidande omgång smisk med björkris på hennes nakna stjärt för oss blev ett verksamt sätt att hindra hennes utveckling och därmed vår relation att gå åt fel håll och det är där höganäskruset kommer in i bilden. D.v.s. på sommarhalvåret behövs det inte alls, för då finns det färskt björkris att tillgå. På hösten och vintern däremot vill det till en blötläggning av det torra, avlövade sommarriset innan det kan användas och för detta är kruset perfekt.

Så i sovrumsgarderoben står numera vid behov ett hopbundet knippe med ca tio tunna, tre till fyra decimeter långa björkriskvistar i blöt för att få den rätta spänsten, mjukheten och livslängden. Vid ett tecken från någon av oss, oftast mej av naturliga skäl, hämtas kruset i sovrummet, fylls med varmvatten som riset kan stickas ner i. Efter en bra stund är det mjukt och användbart och jag sätter mej på den låga soffan i vardagsrummet, lägger en platt kudde till höger på golvet där hon kan ställa ner knäna och väntar på henne. Mot bättre vetande drar hon ibland ut på förberedelserna men kommer ändå när jag slutligen säger till, lägger sej framstupa över mina ben och så mottar hon den behandling som vi har funnit funktionell på flera plan.

Häromdagen t.ex. var hon faktiskt besvärlig när vi var ute och handlade vilket förvånade mej. Jag trodde att detta uppförande hade upphört för länge sen men hon besvärade inte bara mej utan alla i närheten med sitt irriterade och obehärskade handlande. Den överenskomna lilla igenkänningssignalen fungerade emellertid, hon slog generat ner blicken och lugnade ner sej för resten av shoppingrundan och i bilen hem satt hon tyst och stilla eftersom hon var väl medveten om vad som väntade. Vi gick in och hon visade ansats att vilja börja ta hand om varorna men jag sa att jag gärna gjorde detta och att det var bättre att hon gjorde sej själv och redskapet i ordning för den ofrånkomliga konsekvensen av det som hänt.

Hon suckade, ryckte lite på axlarna men gick in i sovrummet och hämtade kruset, fyllde det med hett vatten och stoppade försiktigt ner ett snustorrt och stickigt knippe ris och gick i väg för att duscha. Själv duschade jag i källaren, gick tillbaka till vardagsrummet och drog för gardinerna, satte mej i soffan och väntade tills hon, ångande varm, dök upp i dörröppningen endast iförd sin morgonrock.

- OK, behåll det där plagget på så du inte fryser, älskling! Kom hit till mej nu och placera dej i läge!
Hon gick långsamt fram till mej och jag tog hennes hand och dirigerade henne till min högra sida och hjälpte ner henne över mitt knä, snett in mot soffan.
- Både du och jag är väl överens om att en sån attityd som du visade upp borta på snabbköpet inte kan accepteras, eller hur? Hade fått för mej att du slutat med såna där offentliga demonstrationer.
Hon hade ingen kommentar till detta.
- Björkriset får börja men jag kommer även att klatscha rumpan med handen ganska ordentligt och sen avslutas den här agan med att jag smiskar dej med riset igen, ända tills jag märker att mjuka frun är tillbaka hos mej.

Min röst var vänligt bestämd, jag ville inte ha en diskussion om proceduren som hon egentligen var invand med att jag avgjorde.
- Gör som du vill, jag vet inte vad som flög i mej. Det är i alla fall nära dej jag vill vara och det är jag minsann vid såna här tillfällen! Hon faktiskt log lite osäkert upp mot mej där hon låg och jag fick plötsligt en hel mängd ömma känslor för henne. Det var fantastiskt skönt i det här läget att hon såg denna behandling som nödvändig och att hon faktiskt ville att vi gemensamt tog itu med hennes olater på det här tabubelagda sättet - att smiska sin fru på bara stjärten med ett björkris till dess att hon ger sej på nåd och onåd är inget som är comme-il-faut direkt, även när det som i vårt fall är hon som både infört konceptet men också tar initiativet om det gått för länge sen sist och hon känner sej tvär och grinig.

- Efter en stund brukar du bli sur, ilsken och trotsig och vilja resa dej upp men då får du komma ihåg att den tröskeln måste jag få ta dej över - det är den kritiska nivån liksom.
Hon nickade, visste hur hon fungerade och hur väl hon behövde forcera detta hinder. Hon drog upp sin morgonrock över låren, skinkorna och långt upp till midjan. Det var dags att ta opp det våta riset, slå av vattnet mot överdelen av hennes morgonrock och sätta i gång med vad som krävdes av situationen.

- Upp med stjärten och ner med midjan!
Hon gjorde beredvilligt som jag anvisade och det flimrade nästan för mina ögon vid denna åsyn. Mitt livs stora kärlek låg över mitt knä, utlämnande sin runda och synnerligen kvinnligt formade stjärt i fullt förtroende åt den aga som jag skulle utsätta henne för och varje gång var detta för mej en känslomässig sensation på många plan. Medkänsla och ömhet blandades med erotik och även med inslag av makt- och ägandeanspråk, måste jag erkänna. Samtidigt som vi tillsammans hade kommit fram till att detta med smisk var synnerligen nödvändigt i vårt förhållande visste jag bestämt om mej själv att jag aldrig någonsin ville gå en millimeter för långt. En svidande aga och en "frivillig" ödmjukhet var det som skulle åstadkommas och detta var också vad hon ville fast när stunden kom kändes det ofta motigt för henne. Naturligtvis fullt förståeligt - att undvika fysisk smärta är en reflexmässig reaktion hos alla levande varelser - men bara människan kan se längre och hon visste att av detta "onda" kom något gott. Efter varje gång hon fick smisk slappnade hon av och blev för flera dagar mjuk och glad till sinnes men framför allt var hon inte längre samma "control-freak" som strax innan.

Som en extra bonus kom ett fenomen; de dagar hon agades visade hon efter ett par timmar tecken på en alldeles enorm sexuell upphetsning. När jag efter några gånger insåg att detta var kopplat till smisket såg jag till att kvällen kunde vara disponibel - jag menar kort sagt att timingen med omvärlden var viktig, hela processen med förseelse, förberedelse, smisk och ev. efterspel kunde ofta ta en bra stund i anspråk.

Nu lyfte jag opp björkriset och lät det rätt försiktigt bearbeta den vita stussen med runda, daskande rörelser och hon ryckte först till men jag fortsatte förstås och så småningom ökades kraften något och med ungefär en svischande snärt varannan sekund avtecknade sej snart små tunna, rosa strimmor över stjärtens kurvade former. Den vinkel jag funnit vara den bästa är längs med hennes kropp och lår, inte tvärs över. Att variera risets inverkan över nästan hela baken gör att smisket blir intensivt svidande utan att för den skull riskera att huden skadas på något sätt. Ett utbrett ris som alltså träffar en stor del av stjärten för varje gång är en fördel och ett knippe av det utseendet hade jag nu i min hand. De känsliga sittytorna ville jag som vanligt spara till sist - på så sätt får agan sin höjdpunkt i finalen så att säga.
När ett par hundra snärtar fått göra sin verkan började hon att gny och vrida sej och jag försökte då att hålla intensiteten på den nivån så länge som möjligt medan jag flyttade runt riset från bakens överdel ner över skinkornas ena sida. Ena låret fick känna på ett antal svidande rapp och riset vandrade vidare till det andra och sen upp över andra skinkan.
Hon andades häftigt, jämrade sej svagt och efter ytterligare ett antal snärtar stannade jag upp och lät min hand känna efter hur skinnet reagerat. Hudens hetta var påtaglig och jag lade ifrån mej riset för en stund. Hon sjönk ner och avvaktade, väl vetande att mer smisk var att vänta.

Efter att ha tagit ett stadigt grepp med vänstra handen runt hennes midja och hjälpt henne att få upp stussen i rätt vinkel igen fortsatte jag agan med att klatscha hårt och bestämt med handflatan. Varje del av huden skulle smällas i korta serier om tre och tre. Hon vände och vred på sej men jag höll fast henne och fortsatte med den omilda behandlingen och efter några minuter började hon att snyfta.
- Snälla du, jag ska bli snällare, jag lovar! Sluta, jag står inte ut! Åååh, snälla …!
Mot sin vetskap bad hon om ynkligt om att jag skulle upphöra men det var en särskild avsikt med detta "handarbete" och stjärten blev därför ordentligt och planenligt bearbetad. Med handen får man nämligen en masserande effekt medan björkriset ger enbart huden en svidande känsla.

Nåväl, när baken hade fått sin djupverkande handsmäll tog jag upp riset igen, lät henne hämta sej lite innan jag fortsatte den process som hon själv initierat genom att uppföra sej illa.
- Lägg dej nu enbart över mitt vänstra knä och kom ihåg att puta högt upp med stjärten! Hon reste sej, jag flyttade undan mitt högra ben och hon lade sej ner igen och jag satte ner min högerfot mellan hennes underben.
- Svanka duktigt för nu kommer avslutningen!
Hon suckade ljudligt eftersom hon på ett ungefär visste vad detta innebar men lyfte lydigt opp sina vid det här laget rosafärgade skinkor.

Att på det här sättet ha sin älskades vackert rundade rumpa i närbild var nästan mer än jag kunde motstå och jag fick stålsätta mej för att inte ta henne i famn och börja kramas i stället. Var sak har sin tid och att t.o.m. smisk på stjärten har sin är nog inte så bekant men vi har erfarenhet av hur viktigt det är för oss att inte slarva med våra respektive roller och jag gjorde mitt grepp runt henne lite stadigare och fattade riset igen. Det fick dansa ner mot lårens ännu oexponerade insidor och snart nog ändrade även de färgnyans från vita till rödstrimmiga medan hon förgäves sprattlade i min famn och skrek ilsket åt mej:
- Du är ju inte klok, sluta med det där, släpp mej genast!
Detta var sanningens ögonblick - denna fas var kritisk. Om jag veknade nu satte jag hela behandlingseffekten på spel och i förlängningen … det ville jag inte tänka på.
- Svanka med ryggen, opp med stjärten genast!!
Jag underströk allvaret med att med drivande rapp snärta de ytor som bildar gränsen mellan skinkor och lår. Hon skrek trotsigt rakt ut i luften men jag var fast besluten att rida ut stormen och riset fick fortsätta med att metodiskt piska de känsliga sittytorna som blev allt randigare men även småknottriga. När smisket inte visade några tecken på att mildras utan rappen tvärtom intensifierades och kom med allt tätare mellanrum gav hon så småningom upp, sjönk ner i mitt knä och lät de mjuka känslorna ta överhand. Hon grät rakt ut och jag förstod på hennes tonfall att den önskade effekten i det närmaste var uppnådd.

För att befästa resultatet bet riset i ännu ett tag och hon hade nu helt slutat med trotsigheterna.
- Snälla du, jag ger mej, jag ger mej!
Min lilla rara, mjuka och kommunikativa hustru var tillbaka och jämvikten var återställd. Ur en liten flaska olivolja hällde jag droppvis på hennes illröda och heta stjärt och gned försiktigt in för att lindra och hon stönade tacksamt mellan de små kvarvarande snyftningarna.

- Jag kommer knappast att vilja sitta ner i kväll, men jag fick vad jag förtjänade, eller hur!
- Ja, lilla älskling! Hoppas att minnet av smisket sitter i ett tag.
- Ingen risk som stjärten svider, att jag glömmer menar jag!
Jag klappade henne på kinden, strök henne över håret medan höger hand fortsatte att smörja in de strimmiga låren och de röda skinkorna. Snart nog lugnade hon sej, fick en kram och reste sej grimaserande opp och försvann in i köket.
- Vill du ha kaffe?
Hon ropade glatt från spisen och jag satt kvar och förvånade mej återigen över hur snabbt hon kunde svänga i temperamentläge - ena sekunden ligga vilt protesterande och krängande över mitt knä och i nästa ögonblick vara öm och samstämmig. När vi hade tagit en ståfika tillsammans och muntert ventilerat allt och ingenting tittade hon intensivt på mej med en blick som omisskännligt bara betydde en sak. Vi hamnade alltså i sovrummet där vi tillbringade en mycket bra stund - och av någon anledning ville hon att jag skulle ligga på rygg hela tiden men det gjorde jag ju så gärna!

PS. När min fru läst igenom denna lilla resumé om vårt sätt att förebygga och handskas med en del sorts konflikter ville hon gärna formulera något från sin synvinkel. Här kommer det. DS

Min kommentar ur kvinnligt perspektiv:
När man skriver blir det ofta tydligare, även för en själv, vad man tänker och bär på. I det som min man uttryckt vill jag instämma (Lite väl mycket åt det pornografiska hållet för min smak, när jag tänker efter!) - till på köpet bidrog han till att jag blev medveten om en del som jag tidigare missat.

Men nu är det antagligen så att många frågar sig om jag verkligen har en normal självrespekt och -tillit när de läser om detta med att ligga över min mans knä och bli agad med björkris. På det vill jag svara att det tror jag faktiskt att jag har, civilkurage är något som jag också är begåvad med och mitt uppträdande i största allmänhet är knappast präglat av någon slavmentalitet el.dyl. Men när allt kommer omkring känns det ändå otroligt befriande att få lämna över ansvaret till någon annan. I hur hög grad jag har gjort det kan man väl undra när det nu är jag som infört det här med "smisk på stjärten" i vårt förhållande.

När jag var tonåring kände jag mig ofta, och ibland också var, hopplöst stursk och besvärlig utan att jag ville det men ingen kunde, eller ens försökte hjälpa mig ur detta beteende och därför var och är jag djupt tacksam att jag "hittade" en man som jag med tiden kunde få att, när det behövdes, säga stopp och belägg på detta handfasta sätt. De resultat och effekter som han nämner är helt sanna och somligt av detta är som sagt sånt som jag faktiskt inte har tänkt på förrän jag läste det här ovan men som gav mig både igenkännande och aha-upplevelse.

NyareÄldre