- Godkväll, vi ringer från Falk Security. Vi har ertappat en tjej inne på friluftsmuseet efter stängningsdags och enligt museechefen är det inte första gången det händer. Hon påstår att det är du som är ansvarig för henne. Kan du hämta henne nere på stationen?
Det dröjer inte länge innan du kliver in på stationen och utan ett ord till mig ber om ursäkt till Falk Securityvakten för att sedan fösa mig före ut i bilen. Du säger inte ett ord till mig under hela vägen hem.Du stänger ytterdörren efter dig med en sådan kraft att glasen på hyllan skallrar. Jag står stilla i hallen och väntar på vad du ska säga.
Du har hängt av dig ytterkläderna och gått in i vardagsrummet. Snart ropar du på mig att komma. Långsamt börjar jag ta av mig skorna och hänger upp läderjackan på kroken.
NU! ropar du och jag får genast bråttom. Du sitter i en fåtölj och säger till mig att sätta mig på stolen mitt emot.
- Hur länge har det här pågått? Du förstår väl att det är en brottslig handling?!
Jag sänker huvudet och skäms.
- Jag tolererar inte att du håller på med sådant.
Du reser dig upp och börjar gå runt i rummet. Du säger till mig att resa mig från stolen och jag lyder snabbt. Istället sätter du dig där själv och kavlar upp ärmarna.
- Knäpp ner byxorna, säger du med hård röst.
- Aldrig, kontrar jag om möjligt ännu mer sammanbitet.
Du flyger upp och tar tag i mig. Snabbt knäpper du upp mina byxor och drar ner dem. Du slänger mig över ditt knä och börjar smiska min stjärt med din hårda handflata. Du smiskar hårt och rytmiskt och varje slag får mig att ångra att jag bröt mig in på friluftsområdet.
Snart är min rumpa alldeles mörkröd och öm.
Efter ett tag slutar du och jag reser försiktigt på mig. Du går ut i köket men kommer snart tillbaka. I handen har du ett knippe björkris som du gjort i ordning av det som blivit över när du påskpyntade. Mitt hjärta börjar slå dubbelt så fort och jag blir stel i hela kroppen av rädsla när jag får syn på det.
- Böj dig över stolsryggen, kommenderar du.
Jag vågar inget annat än att lyda. Mina ben darrar som asplöv. Du drar ner mina trosor till knäna och ger mig det första svidande rappet. Jag rycker till och det svider som eld där de tunna riskvistarna träffat. Du fortsätter att slå mig med riset tills min bakdel är alldeles rödstrimmig. Du gör ett uppehåll och jag slappnar av för en kort sekund men snart tar du nya tag och slår nu ännu hårdare. Jag klarar inte av att stå still längre utan försöker slingra mig bort.
Jag lyckas komma ner på golvet och gör några löjliga försök att krypa undan. Med några snabba steg står du framför mig och hindrar min väg. Du tar ett stadigt tag i mitt hår och tvingar upp mig på fötter igen.
- Snälla, ber jag, slå mig inte mer med riset. Jag lovar att aldrig göra något olagligt mer.
- Du ska slippa riset, säger du och ler.
Jag andas ut av lättnad men inser snart att det inte är över än. Du har nämligen hämtat din stora, tunga träborste.
-Nej! skriker jag och blir vild av ångesten. Jag försöker fly ut ur rummet men du tar ett stadigt tag om min arm och tvingar ner mig på soffan. Jag vrider och slingrar mig förtvivlat men du håller mig i ett järngrepp. Du börjar med snabba slag smiska mig med borsten. Smärtan är nu så påtaglig att jag inte orkar kämpa emot längre utan gråter bara rakt ut.
Du inser att jag fått nog och slutar slå. Jag fortsätter gråta.
- Ligg nu här, och våga inte dra upp byxorna. Du reser dig och lämnar rummet.
Stjärten är mörkröd och öm och jag vet att jag har förtjänat det.