KAPTENSFÖRHÖRET

Caroline och Martina stod både chockade och livrädda och såg sig omkring i den stora kaptenshytten. De båda flickorna var runt 14 år och befann sig ombord på färjan mellan Stockholm och Helsingfors, den första etappen på en klassresa till Finland de deltog i.

Under överfartens första timmar hade Caroline lyckats locka med sin bästa kompis Martina ner till de mera exklusiva passagerarhytterna. Där stod de och tittade på de snobbigt uppklädda paren som, arm i arm och med hakorna pekande upp mot taket, vandrade bort mot restaurangen för att intaga kvällens måltid.

När den värsta strömmen försvunnit ut genom dörren i slutet av korridoren upptäckte Caroline att en av hyttdörrarna inte gått i lås som den skulle och alltså fortfarande stod öppen. Martina hade protesterat men Caroline insisterade på att de skulle smyga in och titta efter hur det såg ut i en lyxhytt. Väl inne i hytten fick Caroline syn på alla dyra smycken som låg på ett bord, fullt synliga. Tydligen måste kvinnan i den här hytten ha haft dubbla uppsättningar, eller till och med tredubbla. Hur som helst kunde Caroline inte hålla fingrarna i styr, rätt som det var började hon plocka bland smyckena och ett efter ett försvann ner i hennes fickor.

Martina undrade förstås vad hon sysslade med och försökte få Caroline att lägga tillbaka smyckena och lämna hytten så fort som möjligt, men Caroline vägrade. Istället började hon leta igenom väskorna som stod i ett hörn. Martina visste inte riktigt hur det hade gått till men plötsligt kände hon en hand om sin nacke och en grov röst som sa något i stil med att: Nu är det slut på det roliga, flickor! Caroline, som varit så upptagen med att rota i väskorna att hon glömt allt annat, hoppade högt av förskräckelse. Det visade sig att de blivit upptäckta av en säkerhetsvakt ombord och de släpades iväg till kapten för förhör.

Där stod de alltså nu och väntade oroligt på att kaptenen skulle komma från bryggan. Caroline och Martina insåg nu att de skulle polisanmälas och skickas hem med vändande båt. Så gjorde då kapten Carl Åberg entré med stor värdighet och gav ett mycket myndigt intryck. Han var i 40-årsåldern, men såg tämligen ung ut och han var tillräckligt stor och stilig i sin välpressade kaptensuniform att Martina och Caroline skulle bli smått imponerade av honom.

Carl satte sig ner bakom sitt skrivbord och tittade uppgivet på de båda flickorna. Han sköt undan några papper som låg framför honom. Han suckade lite innan han började tala.
-Jaha, då var det så dags igen, muttrade han. Ja, jag har fått veta vad det är frågan om av Enström här ute. Ni har alltså tagit er in i en hytt och plockat åt er diverse värdesaker.
-Inte jag! protesterade Martina. Jag rörde aldrig någ...
-Håll klaff! röt Carl. Jag är inte intresserad av vem som gjorde vad. Nu gäller det istället att reda upp den här oredan. Det mest konventionella alternativet är väl att vi rapporterar till polis, er klassföreståndare och era föräldrar. Då slipper vi här i alla fall allt jävla besvär.
-Men det är inte rättvist! ropade Martina. Jag har ju inte gjort någonting.
-Nej, då har du inte heller något att frukta när det blir utredning, fräste Carl. För en sådan blir det, lita på det, om inte av polisen så av er skola. Men jag tror nog ändå att både du och dina föräldrar skulle vilja slippa en sådan påfrestning. Därför har jag ett alternativ att erbjuda er.
-Vaddå? frågade Caroline.
-Jag kan tänka mig att avskriva hela ärendet, sa Carl och flinade åt sin replik som kunde varit hämtad från någon sämre polisserie. Ingen rapport till någon alls om vi kan klara av allt i den här hytten, här och nu.

-Varför skulle du göra det? sa Caroline och tittade förvånat på Carl.
-Därför att jag tycker att det är löjligt att besvära folk med sådant här tjafs, sa Carl. Men det innebär inte att ni ska undkomma straff. Tvärtom, om ni accepterar mitt erbjudande har jag ett utmärkt straff till er.
-Som vaddå? frågade Caroline.
-Smisk! sa Carl och lutade sig tillbaka i stolen med ett brett grin. -VA? ropade Martina förskräckt.
-Smisk? upprepade Caroline. Är du inte klok?
-Jo, det är precis vad jag är, sa Carl och blev allvarlig igen. Och om ni är lika kloka som jag så accepterar ni mitt erbjudande, för ert eget bästa. Det blev mycket tyst i kaptenshytten. Martina och Caroline tittade ner i golvet.
-Ja, det är väl inte mycket att fundera på, sa Carl efter ett par minuter. Då blir det att klä av sig, flickor. Ja, just det. Raska på lite, jag har inte tid att sitta här hela kvällen. Martina började darrande klä av sig men Caroline tittade trotsigt på Carl.
-Du kan ju glömma att jag tänker klä av mig inför dig, väste hon.
-Jaså, minsann! sa Carl. Vill du att jag ska hjälpa till kanske? Han reste sig häftigt och Caroline blev såpass rädd att hon också började klä av sig. Och mycket snart stod båda flickorna nakna och höll händerna framför sig, mycket skamsna.
-Sådärja, då börjar vi med dig! sa Carl och pekade på Martina. Kom och lägg dig över mitt knä. Martina smög fram och lade sig skakande över Carls knä med rumpan upp. Carl smekte hennes rumpa och förklarade att det snart skulle svida ordentligt i den. Martina hade redan börjat gråta och hon snyftade förtvivlad. Caroline stod och såg på, tyst och rädd.

Carl tog ett björkris som han plockat fram medan flickorna klätt av sig. Utan förvarning började han smiska Martinas stjärt med våldsam kraft. Hon tjöt och vred sig i hans knä och guppade upp och ner med rumpan när slagen träffade. Det gjorde så ont att hon trodde att hon skulle svimma vilken sekund som helst och när Carl med en bestämd klapp på hennes ömma stjärt sa åt henne att resa sig kunde hon inte stå stilla utan sprang runt, runt och skrek.

-Du rör inte din stjärt! förmanade Carl. Det ska svida ordentligt. Jaha, nästa! Caroline kom betydligt fortare fram och lade sig snabbt och lätt över Carls knä. Hon visade inte samma rädsla som Martina och det gjorde Carl irriterad. Han klippte ilsket till hennes stjärt med riset och slog henne betydligt våldsammare än Martina. Caroline lyckades på något vis hålla inne skriken och allt som hördes var ett halvkvävt kvidande.

När Carl slagit sig trött hade Caroline ännu inte skrikit eller gråtit som Carl ville. Hennes stjärt var mörkröd och borde svida otroligt mycket men hon lyckades behärska sig.

Carl kände sig tvungen att ta till det grövsta artelleriet. Ur ett skåp plockade han fram sin käraste ägodel, en ridpiska. Han tog tag i armen på Martina och tvingade henne att lägga sig på magen på skrivbordet. Hon blev livrädd när hon såg ridpiskan.
-Nej, nej, neeeeej! grät hon. Inte det! Inte det!
Carl svingade obekymrat ridpiskan och rappade till över den röda flickstjärten. Martina kastade sig fram och tillbaka över bordet medan det small på hennes rumpa.
-AAAAAJJJ! SLUUUUTA! Oh, guuuud! AAAAJ! Låt bli! Snälla, snälla, låt bli!

Carl nöjde sig med tio rapp och lät Martina komma upp från bordet. Hon sjönk ihop gråtande och Carl släpade fram Caroline till bordet och lade henne på liknande vis. Det syntes att Caroline var nervös. Så kom hon på något. Tänk om hon kunde hetsa upp Carl så hon slapp smaka ridpiskan. Hon särade på benen så mycket hon kunde och visade upp sig efter bästa förmåga. Hon var riktigt våt mellan benen. -Ta mig, viskade hon. Ta mig i stjärten!

Carl började känna sig ordentligt kåt och började smeka Caroline i stjärten. Det kittlade och Caroline vred rumpan fram och tillbaka. Hon var nu övertygad om att hon lyckats och att Carl när som helst skulle ta henne bakifrån. När Carl slutade kittla henne i stjärten trodde hon att det var dags men blev istället överraskad när en våldsam smäll hördes och en lika våldsam smärta kändes i stjärten.
Hon hann knappt förstå att Carl nu fått fram ridpiskan igen förrän nästa rapp small. Det blev ett 20-tal rapp och hon grät och skrek och bad tjutande om nåd.

När det var över kunde man se några blodspår på Carolines stjärt och hon låg gråtande kvar på skrivbordet och vred sig. Carl drog av sig byxorna och kalsongerna och kände på sin styva kuk. Nu skulle hon få sig, tänkte han. Han lade sig över Caroline på skrivbordet och började köra kuken mot hennes oskuldsfulla stjärthål. När kuken trängde in vrålade Caroline av smärta och började skrikande be Carl att sluta. Men efterhand blev det så skönt att hon inte längre ville protestera utan istället njöt av behandlingen.
Carl sprutade inne i hennes stjärt och drog ut kuken. Han kysste Caroline lite över ryggen och knådade hennes svidande stjärt en stund.

Sedan lämnade han henne och gick bort till Martina som sett på och inte kunnat låta bli att smeka sig själv.
-Jaså, det föll dig i smaken, sa Carl. Du kanske också vill bli tagen i stjärten.
-Nej, snälla, inte det! bad Martina förfärat.
-Nej, nej! sa Carl. Men någon belöning ska du ha när du fått så mycket smisk.

Han tvingade Caroline att gå ner från bordet och lade istället Martina på rygg där. Själv började han kyssa och smeka henne och hon stönade belåtet. Snart hade han kört in kuken i henne och knullade henne ömt. Caroline kröp upp vid ena skrivbordändan och började smeka Martinas bara fötter. Hon slickade dem ordentligt och sög på tårna. Martina njöt av att bli knullad av Carl och av att känna Carolines tunga kittla hennes nakna fötter. Snart gick det för både Martina och Carl. Carl drog på sig sina kalsonger och byxor igen och rättade till uniformen. Det var dags att återgå till tjänsten. Han erbjöd flickorna att stanna en stund och vila i hytten och de tackade ja. De ville helst stanna så länge som möjligt så att de slapp middagen ombord. Varken Martina eller Caroline hade något hopp om att kunna sitta den närmaste veckan.