Uppe i en lägenhet i ett av hyreshusen längs gatan låg 18-årige Karl-Fredrik på soffan i TV-rummet och sov. Han sov som man gör under morgontimmarna och hade lätt kunnat sova till tolv eller ett men en väckarklocka grusade de planerna.
Det var en modern klocka som alltid stod inställd på 7:00 och ringde obarmhärtigt i en intensiv minut om man inte stängt av den kvällen innan. Signalen lät som brandlarm och flyglarm på en gång. Karl-Fredrik slog upp ögonen och tittade sig yrvaket omkring. Först fick han för sig att han försovit sig och skulle komma försent till första lektionen men så kom han på att det var lördag och att det hade varit julavslutning i skolan dagen innan. Han drog en suck av lättnad och lade huvudet på kudden igen. Det starka ljuset från balkongfönstren fick honom att förstå att det hade snöat under natten och han fick plötsligt lust att titta ut på snön. När han var liten hade han älskat att se på nysnön genom fönstret och han tyckte fortfarande om det även om han numera hellre stannade inomhus än gick ut i kylan i onödan.
Medan han stod vid fönstret funderade han på gårdagen. Vad var det som hade blivit fel egentligen? Allt verkade ju upplagt. Det var fredag, jullov och hans föräldrar skulle vara bortresta ända till lördag eftermiddag. Han hade bestämt med sin flickvän Linda att de skulle träffas i stan vid Neapel Pizza. Linda hade inte verkat så entusiastisk som han hoppats när han berättat att han hade lägenheten för sig själv men hon hade lovat att komma till mötesplatsen i alla fall.
Han hade haft programmet för kvällen ganska klart för sig; först ett biobesök för formens skull och sen en natt tillsammans i hans föräldrafria lägenhet.
Men det gick inte som han hade tänkt sig. Linda dök aldrig upp trots att han hade väntat tills klockan var kvart över tio. Han hade vankat fram och tillbaka och frusit och svurit och till slut gått hem och lagt sig, rasande men också lite orolig. Han hade ringt hem till Linda men fått svaret att hon inte var hemma. Hade det hänt henne något eller hade hon gått ut med någon annan? Karl-Fredrik var övertygad om att hon aldrig skulle kunna göra något sådant mot honom. De gick i samma klass och hade varit tillsammans sedan i maj. Han litade helt och fullt på henne.
Fast hon hade ju förstås blivit lite konstig på senaste tiden. Ganska tyken och lite avvisande emellanåt. Och det här var faktiskt inte enda gången på den sista månaden som hon aldrig dök upp när de hade bestämt att träffas i stan. Hon hade varje gång förklarat bort det med att hon gått ut med sina kompisar istället.
Medan Karl-Fredrik stod och funderade fick han plötsligt se en välbekant person nere på gatan. Han hajade till. Det var ju Linda! Vad gjorde hon ute så här tidigt en lördag? Han undrade om hon var på väg till honom. Men det var hon inte. Hon gick förbi porten och fortsatte bortåt.
Karl-Fredrik fick bråttom. I bara kalsongerna rusade han ut i trapphuset, nerför trapporna och ut på gatan. Utan att tveka sprang han efter Linda som gick vidare uppför trottoaren. Snön var iskall under hans bara fötter men det brydde han sig inte om. Han kom i fatt Linda, tog tag i henne och hon vände sig förvånad om.
-Kalle? utbrast hon och tittade konfunderad på sin pojkvän. Har du blivit galen?
-Kanske! sa Karl-Fredrik och gned ena foten mot benet för att få lite värme. Varför kom du inte igår?
-Igår? sa Linda. Jaha, jovisstja. Jag var på bio med Malin. Hur så?
-Jamen för helvete! fräste Karl-Fredrik argt. Vi hade ju bestämt att vi skulle träffas.
-Det spelar väl ingen roll? svarade Linda och ryckte oförstående på axlarna. Vi kan ju ses när som helst ändå. Men du, Kalle, allvarligt talat så tror jag inte du ska vara barfota i snön. Fryser du inte? Karl-Fredrik stod och hackade tänder av både köld och ilska. Vad hade tagit åt henne egentligen? Varför hade hon blivit så stöddig plötsligt? Men vad det än berodde på så skulle han allt ta ur henne det!
-Jo, jag fryser! sa han med tillkämpat lugn. Du kan väl följa med mig upp i värmen?
-Visst, okej! sa Linda likgiltigt.
Karl-Fredrik småsprang för att komma in så snabbt som möjligt och Linda kom efter i saktare tempo. Hon hängde av sig ytterkläderna och satte sig i en fåtölj och tittade demonstrativt uttråkad på Karl-Fredrik som hoppade runt för att få upp värmen och som masserade händerna och fötterna för att få tillbaka känseln i sina fingrar och tår.
Efter en stund skakade han i alla fall inte längre och kunde ta itu med Linda. Han förklarade att han var besviken på hennes uppträdande och att hon borde få något att tänka på.
-Jaha, som vad då? frågade Linda.
-Något som alla stygga flickor får, sa Karl-Fredrik och andades på fingrarna för att värma dem.
-Vad menar du då? frågade Linda och lät plötsligt riktigt orolig.
-Smisk på stjärten! sa Karl-Fredrik.
-VA?! utbrast Linda förfärad. Menar du allvar? Hon visste att hon inte skulle ha en chans. Karl-Fredrik var kanske ingen kroppsbyggare men han spelade både fotboll och ishockey och tränade judo och karate så det skulle inte hjälpa om så kämpade emot med all sin kvinnokraft.
-Det är klart jag menar allvar, sa Karl-Fredrik.
-Men du kan bara inte göra så! sa Linda.
-Vi får väl se! svarade Karl-Fredrik. Ta av dig kläderna till att börja med.
-Va? Nej! Det är för kallt! försökte Linda protestera.
-Gör som jag säger, sa Karl-Fredrik lugnt. Då slipper du kanske extra smisk.
Linda började darrande klä av sig. Hon rodnade när hon märkte hur Karl-Fredrik mysande studerade henne. Hon såg hur hans boxershorts svällde i mellan benen. När hon bara hade trosorna kvar sa han stopp.
-Behåll trosorna på så länge! sa han. Kom och lägg dig här. Han satte sig i soffan och hon lade sig motvilligt på mage över hans knä. Hon skakade av nervositet och försökte avstyra det hela.
-Snälla Kalle! bad hon. Förlåt mig, jag lovar att skärpa mig. Smiska mig inte, snälla.
-Det är försent nu, sa Karl-Fredrik och förde in handen innanför hennes trosor. I flera minuter smekte han hennes stjärt och kittlade henne lite i stjärthålet. Linda slappnade av och njöt och började tycka att det hela var ganska behagligt. Kanske hade han redan glömt att han skulle smiska henne. Hon blev mer och mer övertygad om det ju längre tiden gick.
-Det är typiskt killar, tänkte hon. Får de bara en snygg tjej framför sig så glömmer de allt annat. Det är tur att de är så korkade ändå. Hon började känna sig bättre till mods igen, hon hade varit i ett chocktillstånd ett tag. Nu skulle hon säga till Karl-Fredrik att hon minsann inte hade tid med honom längre. Hon skulle ju på morgonmötet med Ung Vänsters feminister. Där hade hon minsann lärt sig att män och killar var ett pack, helt underlägsna kvinnorna och besatta av en enda sak. Hon tyckte sig märka det nu.
Men hennes funderingar avbröts av ett kraftigt slag på stjärten. Hon hoppade till av överraskning och förskräckelse. Karl-Fredrik slog ett par gånger till, snabbt och ganska hårt utanpå trosorna. Linda kom ner på jorden igen och glömde allt vad feminism och korkade killar hette. Hon vred sig i Karl-Fredriks knä och kände hur stjärten började ömma lite grann. Efter en lättare omgång utanpå trosorna förde Karl-Fredrik åter in handen och smekte henne. Han kände att stjärten var lite varmare den här gången. Så klappade han henne lite lätt på rumpan.
-Och så på bara rumpan! sa han.
-Nej, Kalle, inte det! ropade Linda. Men Karl-Fredrik tog av henne trosorna och började smiska hennes bara, rosa stjärt mycket hårdare än tidigare. Linda började gråta och snyfta och efter ett par minuters intensivt smiskande började hon be om nåd.
-Snälla Kalle sluta! snyftade hon. Jag har lärt mig läxan. Förlåt mig.
-Du är på rätt väg, sa Karl-Fredrik. Men jag tror att vi får fortsätta ett tag till så att du inte glömmer vad du har lärt dig. Linda fick ett par slag till innan Karl-Fredrik lät henne pusta ut ett tag. Han reste sig och gick mot dörren.
-Tro inte att det är över! sa han varnande. Jag ska bara gå ner i källaren och hämta ett ris från bastun och sen ska du få se på gnistor.
Han försvann ut och Linda låg kvar, snörvlande och stönade. Hon var rasande på sig själv. Varför hade hon litat på Malin och de andra tjejerna i Ung Vänster? Bara för att få vara "någon" förmodligen. Och allt snack om att strunta i killarna och låta dem komma i andra hand hade hon svalt utan att tänka närmare på det. Om hon bara fortsatt att mopsa sig hade kanske Karl-Fredrik gjort slut, kom hon att tänka på nu. Då skulle hon aldrig ha kunnat förlåta sig själv. Han som var så snäll och som hade sprungit ut i snön och nästan frusit häcken av sig för att få tag på henne. Nej, hon hade varit en idiot och hon tyckte just då att hon förtjänade allt stryk hon kunde få. Hon bestämde sig för att ta emot resten av agan utan protester. Karl-Fredrik kom tillbaka med ett kraftigt ris från hyresföreningens bastu. Han drog upp Linda på fötter och placerade henne över soffryggen. Han såg till att hon putade ut ordentligt med stjärten och provsvingade riset några gånger.
Linda blev livrädd och glömde genast bort att hon lovat sig själv att inte protestera.
-Kan jag inte få slippa mer smisk? bad hon ynkligt. Snälla Kalle, inte med riset åtminstone. Det...
-Inget resonemang! klippte Karl-Fredrik av. Stå still nu!
-M-men inte för hårt, försökte hon. Det gör så ont med riset.
-Tyst nu! röt Karl-Fredrik. Och stå still har jag sagt! Han slog henne över rumpan med riset, en perfekt sving och en härlig smäll när det träffade. Linda höll på att falla över soffan. Det blev fler och fler slag och Linda skrek för varje träff, särskilt när Karl-Fredrik slog henne i stjärthålet och på låren. När han hade slagit ett tjugotal gånger stod hon inte ut längre och hoppade upp och ner och gned sin stjärt under vilda skrik.
Karl-Fredrik skakade uppgivet på huvudet. Han lät henne studsa omkring ett tag medan han gick in i föräldrarnas sovrum och öppnade sin pappas garderob. Där stod det han hade hoppats på. Pappas ridpiska! Han tog den med sig ut i TV-rummet och ställde sig att titta på Linda som fortfarande skuttade runt. Det var en härlig syn och Karl-Fredrik kunde inte låta bli att klämma lite på hårdnaden mellan benen som ökat successivt under bestraffningen.
Till slut samlade han sig och slog ett slag i golvet med ridpiskan. Det ekade som ett pistolskott och Linda slutade förfärad att hoppa omkring. Hon blev vit i ansiktet när hon såg ridpiskan.
-N-nej, du...du tänker väl inte..., stammade hon.
-Jag sa åt dig att stå still, sa Karl-Fredrik. Du har bara dig själv att skylla. Linda lade sig skakande i soffan med sin knallröda stjärt i vädret. Karl-Fredrik smekte hennes stjärt med piskan och så rappade han till. Linda vrålade av smärta. Något liknande hade hon aldrig känt. Karl-Fredrik gav henne fler och fler rapp. -AAAAAAAH!!! vrålade hon. HJÄÄÄÄÄÄLP! AAAAAAAJ!! OOOOOOOO!!! AAAAHH! SLUUUUUUUTA!
Hon kastade sig fram och tillbaka i soffan för att komma undan slagen. Samtidigt som hon kände sig svimfärdig av smärtan blev hon allt mer upphetsad.
När han slutat piska henne var hon totalt slut och kunde bara få fram några stönanden. Karl-Fredrik kände att en explosion var på gång mellan benen på honom och han tänkte utnyttja den på bästa sätt. Han smorde in Lindas plågade stjärt med salva och knådade och masserade rumpan ordentligt. Hon gnydde av smärta men också av välbehag. När hon var insmord tog han av sina kalsonger, lade sig över henne och trängde in i stjärten på henne. Hon var för spänd först och det tog emot.
-Nej Kalle nej, inte i stjärten! skrek hon förskräckt. Karl-Fredrik tvingade henne att slappna av och då gick det bättre. Linda skrek av smärta men han knullade henne ordentligt i stjärten tills det slutligen gick för honom.
Sen låg Linda totalt utmattad i en timme innan hon orkade röra sig. Karl-Fredrik betraktade nöjt sitt verk. Nu hade hon fått lära sig en läxa! Och det hade hon. När de låg på soffan tillsammans senare på eftermiddagen, tätt intill varandra, tänkte hon på vilken tur hon hade haft. Om hon inte hade gått förbi Karl-Fredriks hus och han inte hade rusat ut, fångat in henne och smiskat henne hade hon gått på ännu ett av de vanvettiga feministmötena och säkert förlorat Karl-Fredrik mycket snart. Malin och de andra tjejerna undrade säkert var hon blev av men det struntade hon blankt i. Hon tänkte aldrig mer gå dit för nu visste hon vad som betydde mest för henne.
-Tack för att du fick mig på rätt väg igen, sa hon.
-Jag gör allt för dig vet du väl, sa han och kysste henne. Jag älskar ju dig.
-Ja, och jag älskar dig! sa Linda. Tänk att det skulle behövas så mycket smärta för att få mig att inse det.