Min uppväxt 3

I mitt förra alster berättade jag om den gången då jag olovandes gick på fest, drack för mycket, orsakade översvämning i vår hall och ljög om det. För dessa dumheter fick jag smisk med hårborsten av mamma.

Denna tredje del kommer bli lite blandad kompott och inte vara en enda sammanhållen historia. Lite lösa minnen, tankar och prat kring mina erfarenheter, tror jag.

"Min uppväxt" 1 & 2 har handlat om de två gånger som jag genom livet tänkt på som mina "två stora." Dom gångerna gjorde jag något rejält fel (ignorerade en järnregel som riskerade mitt liv, respektive översvämningen ovan). Det smisk som mina föräldrar gav mig sträckte sig från några smällar på rumpan som varning när jag närmade mig en gräns (det här var nästan uteslutande mamma), till den handfull omgångar som många skulle kalla "riktigt" smisk, varav 2 var de "två stora" som fått sina egna berättelser. När jag läser "Min uppväxt 1" igen ser jag att jag inte beskrev själva smisket så målande, men jag förtydligar här att det var längre och strängare än det brukade vara.

Men jag har ett par små historier kvar.

Jag var sju år och jag kommer faktiskt inte ihåg vad jag hade gjort, men jag minns ingen känsla av orättvisa så säkert var det förtjänt. Men det spelar ingen roll heller då fokus för just den här historien inte är att jag fick smisk, det är trösten och kärleken som mina föräldrar gav mig efteråt när jag behövde det!
Det var pappa som hade gett mig smisk innan läggdags, över knät med handen. Gråten hade lagt sig när jag fick min kram och "godnatt" och "sov gott" och "älskar dig" från mamma och pappa. "Ses imorgon" sade de, sedan stängde de dörren till mitt rum och jag skulle sova.

Men det gick bara inte, trots att jag var trött! Ett bra tag, kanske en timme, låg jag och vred och vände oroligt på mig. Svedan i rumpan hade avtagit, det var inte därför. Jag var ledsen. Till slut efter ännu en tid tassade jag ut från mitt rum och smög tyst mot ingången till vardagsrummet där mina föräldrar var. De satt I soffan och tittade på tv. Mamma hade sin brun/beiga yllefilt över benen och låg lutande mot pappa, och pappa höll om mamma. De var alltid nära varandra och jag kollade på dem en stund där de satt, upplysta av tv:ns sken. Ett knarrande i golvet gjorde dem dock varse om min närvaro. "Anna?" Frågade mamma ut i mörkret. Jag gick försiktigt fram från bakom dörrkarmen. "Vad gör du uppe Anna? Du ska sova i sängen nu." Sa pappa. Under snyftande frågade jag: "...Får jag komma till er?" Mamma stängde av tv:n. "Ja, du får komma gumman. Vad är det?" Frågade pappa mjukt. Jag gick fram och fick lägga mig mellan dom båda, och började stilla gråta. "Men lilla...? Vad...?" Frågade pappa bekymrat. Jag kände hur mamma tog tag i troskanten och kollade där bak. "Stjärten är rosig, men inte så farligt..." sa hon till pappa. "Varför gråter du gumman?" Frågade hon sedan mig, också hon bekymrad. Hennes bedömning var helt riktig, jag var inte ledsen för ont i rumpan, utan det var en gnagande oro i kroppen! Och varför blev tydligt när jag gråtande frågade: "...Är ni fortfarande arga...?" Jag behövde bekräftelse på att det var bra mellan oss nu och att dom inte var arga på mig! Och jag vet inte varför kramarna och godnattandet när jag lade mig inte hade varit tillräckligt den här gången...
"Lilla älskling, vi är inte arga längre. Varken mamma eller jag är arg... det är bra nu!" Sa pappa lugnt medan mamma strök mig över ryggen. "Du vet att vi älskar dig över allt annat. Du är det finaste vi har!" Sa hon. Dom fortsatte trösta mig och log mot varandra, och snart kände även jag att det var bra, jag kände mig trygg igen. Jag fick ligga så tills jag nästan somnade. Då bar pappa in mig till min säng och jag sov resten av natten.

Jag var nog tretton år och ville följa med mina vänner som skulle in till Östersund för att... ja, bara "gå på stan", som man så gärna gjorde i den åldern. Det brukade inte vara något problem att få lov till det om jag skött mig bra och det hade jag ju... men just denna dag sa mamma nej, jag skulle vara hemma. Jag tjatade och gnällde i omgångar tills mamma sa ifrån, vilket ledde till att vi började gräla på varandra i köket och jag blev än mer ilsken över orättvisan i att jag inte fick åka...
I denna ilska tappade jag behärskningen, och jag kallade mamma något som jag inte tänker skriva här.
Tystnaden som följde var omedelbar i vår lilla villa. Jag satte handen för munnen och alla former av sturskhet rann av mig direkt. "Förlåt! Det bara...det...!" Stammade jag fram och tittade nervöst mot mamma, som nu korsade armarna och gav mig en häpen blick. "Jaså du? Du säger det?" Sa hon med lugn röst. "Nej...nej det var inte..." försökte jag, men mamma hejdade mig. "Kom hit." Det var ingen ilska i hennes röst, men bestämdheten gick inte att ta miste på. "Kom hit." Upprepade hon, och jag gick fram till henne, nu fjärran ifrån det övermod jag nyss uppvisat. Mamma ställde sig bredvid mig, tog ett tag runt min midja och började smiska mig. Plötsligheten i hur fort allt hade gått överraskade mig och jag började gråta nästan genast trots att svedan där bak ännu var obetydlig. Det var mest för skammen över vad jag så tanklöst kallat mamma... jag hade förvånat mig själv nästan lika mycket som henne och ångrade mig i samma sekund som det slank ut.
"Förlåt! Det var inte meningen, det bara kom!... jag ska aldrig säga så mer!... förlåt!" Tjöt jag medan mamma fortsatte ge mig smisk. Så sa hon: "Det. hoppas. jag. verkligen. inte!" Med en avslutande smäll för varje ord och släppte taget om midjan, till min förvåning. Jag väntade mig inte att det skulle vara över så pass fort... jag började snyftande gnida min rumpa medan mamma spände ögonen i mig: "Du får INTE åka till stan idag! Och nu är det slutgnällt om det! Begrips?" Jag tänkte verkligen inte bråka mer om den saken, särskilt sedan jag så uppenbart kommit lindrigt undan. "Ja mamma..." svarade jag spakt, och fick sedan lov att gå.

Skammens rodnad på mina kinder höll i sig lika länge som rodnaden på rumpan, och min tonårsstolthet hade blivit rejält tilltufsad... jag hade så självklart trott att jag skulle få åka till stan, men istället hade jag grälat, gjort bort mig å det grövsta, och blivit ordentligt tillrättavisad. Hela den här historien kommer sig såklart av mina förlupna ord åt mamma. Att jag bråkat och gnällt över att få åka till stan var en parentes, en bagatell. Hade det stannat där hade jag aldrig fått smisk. Både mamma och pappa verkade vara av åsikten att man fick räkna med lite tjat och trots från en tonåring, till en gräns.

Mina föräldrar hade även en viss tolerans för nån enstaka "vanlig" svordom, men det jag nu hade sagt... jag blev helt kall när jag tänkte på att pappa skulle få höra när han kom hem, mamma skulle tala om att hon varit tvungen att ge mig en uppsträckning då jag betett mig så illa... dom berättade självklart sådant för varandra. Han skulle bli så otroligt besviken på mig! Inte bara för att det varit grovt utan framförallt för att jag riktat det mot mamma!
Jag spenderade dagen med att moloket plocka och pyssla med allt möjligt, städa på rummet och om mamma bad mig göra något så gjorde jag det genast. Jag sa förlåt för vad jag hade sagt. Mamma gav mig en menande blick och ett höjt ögonbryn till svar som visade att hon inte genast godtog mina ursäkter lättvindigt. Min ånger ökade ju mer dagen led, och när jag hörde pappas bil på uppfarten skyndade jag ut till köket där mamma satt.
"Snälla förlåt! Jag ångrar mig så, jag ska aldrig, ALDRIG säga så igen! Jag lovar! Snälla, säg inte till pappa exakt vad jag sa!... snälla?" Snyftade jag bedjande, jag ville verkligen inte att pappa skulle höra det! Mamma tittade betänksamt på mig. "Hm. Nåja, vi säger väl så då." Jag kramade henne hårt. "tack!" Fick jag ur mig Innan jag hastade tillbaka till vardagsrummet. Mamma såg ganska nöjd ut med ett lite belåtet leende, så kanske tyckte hon att min uppvisade ångest under dagen hade varit straff nog för den här gången. Från soffan i vardagsrummet hörde jag med blossande kinder hur mamma berättade för pappa att hon gett mig smisk, men som anledning lät hon det stanna vid att "hon betedde sig illa och var stygg i mun." Pappa frågade om jag bad om ursäkt och varit snäll efteråt. "Jadå. Hon har bett om förlåtelse, och verkligen visat att hon skäms och ångrar sig. Det är bra nu." Svarade mamma. "Hm. Då så." Sa pappa, och i och med att mamma gick i god för att mitt beteende hade fått adekvat påföljd så var saken utagerad. Jag var väldigt tacksam mot mamma!

Av mina tidigare berättelser att döma kanske en del tycker att mina föräldrar var väldigt stränga och att jag var hårt hållen. Jag tycker inte själv att det var så och jag vill peka på den kärlek och välvilja som jag alltid kände från dem! Och den, I efterhand inser jag enorma, frihet jag som tonåring åtnjöt när jag skötte mig bra. Jag vidhåller det som jag skrev i "Min uppväxt 1", att jag inte fick smisk för vardagliga olyckor eller vanliga barnsligheter. Jag var aldrig rädd som barn att leka vilt och högljutt, eller som tonåring att gräla och smälla igen min sovrumsdörr. Det var inte sådant jag fick smisk för.
Andra kanske därför tvärtom vill mena att dom var alldeles för nådiga mot mig, och om dom bara hade gett mig smisk oftare och med samma kraft som i mina "två stora" så hade framförallt min katastrof med översvämningen aldrig ägt rum... Och tja... sådant kan man ju bara spekulera i...

Jag har tidigare nämnt den kittlande upphetsning som jag kände den närmaste tiden efter att jag hade fått smisk. Jag tror att de flesta kan relatera till känslan av tillfredsställelse, när någon som förtjänar det blir ordentligt satt på plats? Den känslan kände jag så starkt när jag tänkte på min egen aga från ett "utifrånperspektiv". Jag fick ju inte smisk särskilt ofta, men jag fantiserade om det däremellan. En återkommande fantasi som jag hade i olika varianter var att jag alldeles precis fått smisk, och blivit skickad I säng tidigt. Så knackar det på vår ytterdörr och från mitt rum hör jag hur mamma öppnar. Där ute står mina vänner och frågar efter mig. Och mamma svarar "Nej, Anna får inte gå ut mer ikväll. Hon har varit olydig och precis fått ordentligt med smisk på stjärten, och hon har tidigt läggdags efteråt. Ni får återkomma imorgon. Godkväll." Denna enkla tanke, att mamma helt naturligt bara skulle säga till mina vänner hur det låg till, har mången gång orsakat gåshud av pirrig, febrig skämmighet I mig. Och det var denna skämmighet och blossande kinder som jag ibland kände ett behov av. Jag nyttjade inte denna pirrighet till att onanera. Det närmsta var väl de gånger då jag smiskade mig själv framför min spegel... det gav mig en obestämbar känsla av att jag gjorde nåt som man inte fick. Det var så vitt jag visste ingen annan av mina vänner eller klasskamrater som fick smisk, men å andra sidan berättade ju inte jag för någon att jag kunde få det heller... och där låg också en viktig del i min upphetsning: att det var en hemlighet, att ingen visste att just jag kunde få... bara tanken på att mina jämnåriga på något vis skulle få reda på det fick mina kinder att glöda, det skulle ha varit så genant!
Särskilt mellan 11-15 års ålder närde jag en obefogad föreställning av att jag var "för stor" för att få ett så barnsligt straff, och kontrasten blev desto starkare när mina föräldrar tydligt klargjorde att nejdå, det var jag verkligen inte!

Jag fick smisk för sista gången när jag var femton, och efter den omgången verkar det som att en kombination av att jag betedde mig väl, och att mina föräldrar (kanske?) tyckte att jag trots allt blev "för stor" besparade mig fler turer över knät från 16-17 års ålder. Det var inte uttalat men ändå tydligt att mamma och pappa ansåg att smisk var ett straff för barn, och dom dagarna var absolut bestämt över när jag blev 18 år och flyttade till en annan stad för att studera. Men mitt intresse för smisk fanns kvar, och I vuxen ålder yttrade det sig främst i min lockelse att läsa om det i böcker, och visst lystrade jag litet extra om ämnet kom på tal i diskussioner i olika sammanhang. Med internets intåg började jag läsa på forum, samt hitta och läsa noveller, bla här på Smisksidan!

När det kommer till den typ av noveller som får det att pirra i mig här från Smisksidan, så vill jag nämna signaturen Malin som skrivit bla "Smiskminnen" och "Malin på nya smiskäventyr". Och bland hennes alster vill jag särskilt lyfta fram "Idas mamma får en mentor" och "Idas mamma ger goda råd". Dessa har jag återkommit till många gånger genom åren! Det finns mycket här som jag själv relaterar till från mina egna erfarenheter, och sådant som inte hände mig men som jag fantiserade om. Fokus ligger mycket i skämmigheten att få smisk av mamma när man är så "stor", skämmigheten och ängslan över att någon ska höra eller se när man får smisk, att upptäcka att en jämnårig flicka också får smisk och relatera till varandra... och framför allt gillar jag känslan av att dessa alster är inspirerade av personlig erfarenhet!
Malin, jag vet att det är länge sedan de här historierna skrevs men OM du fortfarande tittar in här ibland, och känner en inspiration till att skriva mer, vet då att om "Idas mamma..."-serien skulle få nya kapitel som utspelar sig före den avslutande "Ida växer upp", så skulle ingen bli gladare än jag!

Även om smisk som sådant inte tänder mig så kan jag också uppskatta de noveller som handlar om älskande par. Historier om flickvännen som betett sig illa och får smisk av sin karl kan absolut kittla mig, men i dessa alster föredrar jag att det är en uppdelning mellan smisk och sex! Att det efter smisket ges tid till tröst, ånger, självreflektion och återgång till vardag där det sensuella sakta byggs upp och kan leda till en skön stund i sängkammaren, men senare! Kanske efter flera dagar...
Ogillar när smisk omedelbart övergår till sex utan vardag emellan...

När det kommer till noveller jag inte tycker om tänker jag inte namnge någon författare eller titel, men min preferens är ju uppfostrande smisk som är rejält men inte för hårt, med tröst och kärlek därefter. När tillhyggen som tex rotting används och rumpan efteråt beskrivs som blå med valkar och blodstrimmor... nej det är inte pirrigt, det är hemskt! Särskilt om anledningen är något jättelöjligt, som att välta ut ett glas eller tappa något. Om berättelsen sedan slutar utan tröst eller försoning av något slag, då lämnar den mig med stor olust. Ja det är väl vad jag har att säga om noveller för nu!

Som jag nämnt tidigare var denna kittlande upphetsning inte sexuell och när jag själv hamnade i seriösa förhållanden kände jag aldrig någon längtan efter att få smisk i sänghalmen. Inte heller när jag så träffade kärleken som skulle bli min man!

Jag och min man fick två barn. Under deras uppväxt fanns i princip inte smisk som uppfostringsmetod. Nu var det inte direkt något vi tänkte på och de var väldigt lugna och snälla barn. Fram till ett tillfälle, då Storebror (11), och Lillasyster (9) tillsammans med en jämnårig kamrat till storebror plötsligt gjorde något mycket dumt, och vi för första (och enda) gången övervägde att ge dom smisk...
Vi bodde i ett villaområde på Frösön på den här tiden. En dag hade de tre barnen brutit sig in i ett garage via ett fönster, och väl där inne klottrat över en vägg med färg som de hittat... de blev tagna på bar gärning, alla tre med penslar i hand, av garageägaren. Det hade tydligen bara varit ett märkligt infall, ingen av dem kunde ge någon förklaring till varför de hade gjort det.
I alla fall ledde detta tilltag till att jag och min man hade samordningsmöte innan den inledande utskällningen av våra barn (storebrors kamrat var inte med här). Om det var något jag tog med mig från mina föräldrar in i mitt eget föräldraskap, så var det styrkan i att alltid uppträda i enad front! Det skulle inte finnas minsta utrymme att ställa oss mot varandra, att göra den ene föräldern till "den snälla" och den andre "den stränga". Vi skulle diskutera och vara helt på det klara med hur vi skulle sköta detta tillsammans, innan vi tog itu med barnen. Min man är en av väldigt få som jag berättat för att jag fick smisk när jag växte upp, och han var den som först framförde funderingen om det kanske var något vi skulle överväga. Det var ändå inbrott och skadegörelse det handlade om, inga småsaker. Tanken hade föresvävat mig när jag först hört vad barnen gjort, men snabbt viftat undan den. Smisk hade varit lite omodernt redan på min tid och det var verkligen en annan syn på uppfostran nu, en bit in på 80-talet...
Men vi tog upp det som en seriös möjlighet och diskuterade en god stund hur det i så fall skulle gå till, om vi gjorde det. Hur mycket, hur länge? Vi var överens om att jag skulle ge till lillasyster, och han till storebror. Vi skulle nog ge dom båda samtidigt på deras respektive rum, över våra knän med handen. Vi diskuterade länge och väl, och tog upp andra alternativ längst vägen som vi i slutändan lutade mer mot. Och med det så tog vi ett preliminärt beslut: vi skulle (troligtvis) inte ge våra barn smisk.

Vi ropade in barnen till vardagsrummet. De fick sätta sig i soffan och jag och min man ställde oss framför dem, bredvid varandra med korsade armar, precis som mina föräldrar alltid gjorde. Jag minns så väl hur det signalerade sammanhållning. Dom fick sedan en lång utskällning av oss som, tillfredställande nog, gjorde dem märkbart spaka och gråtfärdiga. Men inte kunde dom förklara hur dom fick för sig att göra något så dumt... när vi kände att vi sagt vad vi ville om saken sa jag strängt: "jag och pappa är överens, och vi anser båda att ni förtjänar att få smisk på rumpan!" Till min lätta irritation hade lillasyster både koll på läget och svar på tal. "Man får inte smiska barn! Det är förbjudet!" Snyftade hon. Jag tappade momentum lite, eftersom hon hade rätt... hur skulle jag följa upp nu? "Det stämmer!" Röt min man till, och spände ögonen i dem båda. "Vet ni vad mer som är förbjudet!? Att göra inbrott och förstöra annans egendom! Men det gick ju tydligen bra att göra, trots att man inte får! Och det är samma sak med smisk, tro inget annat!" Fortsatte han med den riktigt arga Pappa-rösten. Om barnen innan hade haft en känsla av att vi bara ville skrämmas, så rann den av dom fort nog. Nu övergick bådas snyftande till regelrätt gråt, de bad om förlåtelse och lovade att "aldrig göra det igen". Det var här, I och med att vår utskällning hade resulterat i genuin ånger och samvetskval, som vårt beslut fastslogs: dom skulle slippa smisk. Men vi bägge förstod värdet i att inte säga det till barnen än. "Gå och gör er klara för sängen! Nu!" Sa jag, och dom skyndade iväg för att borsta tänderna. Det brukade kunna knotas kring det andra kvällar, men nu gick det kvickt och lydigt...
När vi följde dem mot deras rum noterade jag belåtet att lillasyster, säkert omedvetet, lade sina handryggar mot rumpan. En manöver som jag var väl bekant med själv...
Storebror var lika nervös han. "Pappa, ska vi få smisk nu?" Frågade han. "Inte ikväll." Sa min man kort, och vi kramade dem båda. Det var viktigt. "Sov gott. Vi älskar er."
Vi satte oss i soffan och pratade om hur det hade gått. jag kände stor tacksamhet till min man för att han satt ner foten och återtagit kommandot.

Men straff skulle det bli, och självklart skulle ungarna få göra rätt för sig! Vi föräldrar tog våra barn och storebrors kamrat till garageägaren nästa dag. Vi hade skaffat färgborttagningsmedel, borstar, täckfärg och annat som skulle behövas för att barnen skulle kunna tvätta väggen och sedan måla den vit. Vi hjälpte till att lägga ut golvpapp och tejpa runt kanter, i övrigt fick dom sköta "straffarbetet", och det tog en god stund. Dom fick slita och hade inte kul under tiden, vilket jag tyckte var helt rätt. Och jag minns särskilt hur jag tänkte, när jag övervakade att mina älskade odågor målade över sitt klotter, att om det var jag som hade utfört det här attentatet i deras ålder då hade tveklöst mina "två stora" varit mina "tre stora"...
Garageägaren kom hem inte långt efter att ungarna var klara med sitt arbete. Dom fick be om förlåtelse och lova honom att aldrig göra något liknande igen. Avslutningsvis betalade vi för rutan som dom krossat vid inbrottet.

Barnen var lågmälda i bilen under den korta färden hem och även vid middagen. Vi anade självklart att de tänkte att det skulle bli smisk på rumpan denna kväll, och vi lät dem tro det en stund till. Jag mindes så väl att våndan av att inte veta vad som vankades var ett straff i sig själv, och ett effektivt sådant. När klockan närmade sig 20:00 påminde vi dem att det var tidigt läggdags som gällde och att de skulle borsta tänderna. "Kom hit när ni är klara. Vi ska prata lite innan ni lägger er." Sa min man, och barnen som tidigare varit dämpade såg nu återigen gråtfärdiga ut. Under tiden de borstade tänderna viskades det dem emellan, och nog tyckte jag att ordet "smisk" kunde skönjas...
Väl tillbaka i vårt vardagsrum stod de nervösa inför oss.
"Jaha barn..." började jag, och lät tystnaden tala i några sekunder. Men sedan avslutade vi det hela, vi ansåg att dom våndats nog under denna straff-dag. "Vi kommer inte att ge er smisk. Denna gång!" Sa min man lugnande. Jag avrundade med "men om ni någonsin gör inbrott igen...!" Det var en märkbar lättnad som sköljde över dem. "Är vi överens om att detta aldrig kommer upprepas?" Frågade jag, och våra barn nickade unisont. Vi kramade dem. "Bra! Gå och lägg er nu. Vi älskar er så mycket. God natt."

Vi fick aldrig anledning att överväga smisk igen, och vi har aldrig ångrat att vi inte gav dem smisk den gången. Det blev vettigt folk av våra älskade barn, som nu har egna barn sedan många år.

Ja, det var den enda gång aga var på tapeten i min egen föräldragärning, och med det så tror jag att jag skrivit det mesta jag kan komma på om mina minnen och tankar rörande smisk.

P.S sista-minuten-edit: jag har tänkt på den korta busshistorien som jag nämde i "Min uppväxt 1" och historien när jag får tröst av mina föräldrar här ovan som två skilda tillfällen, men jag är nu 100% säker på att det är samma tillfälle. De hör ihop! D.S