Jag berättade tidigare om den gången då jag lekte ute på Indalsälvens
is, något som var strängeligen förbjudet. Någon såg det och berättade
för mina föräldrar med resultatet att jag innan läggdags den kvällen
fick smisk.
Den närmaste tiden efter den händelsen var jag
upprymd av det som skett. Mina hushållssysslor, läxor, städa mitt rum,
tidigt läggdags: allt gjorde jag utan att skjuta upp eller knorra vilket
jag visste med mig att jag kanske hade gjort vanligtvis. Och skämmigt
som det var, så visste jag att det var för att jag hade fått smisk. Mitt
tidiga läggdags som pappa hotat kunde fortgå på obestämd tid varade i
verkligheten bara just en vecka, till min stora glädje.
Jag
skrev i mitt förra alster att jag klarade mig ända till dess att jag var
15 år innan jag fick smisk igen. Detta stämmer inte riktigt men skriver
mer om dessa tillfällen senare.
Ska också nämna att mammas
hot om att det skulle bli smisk med hårborsten om jag lekte på isen igen
sådde ett frö av nyfikenhet inom mig. Jag funderade mycket på hur det
skulle kännas, om det var stor skillnad mot bara handen?
Det gick
en tid efter is-incidenten, jag minns inte hur länge men en dag när jag
var ensam hemma ställde jag en pall med en kudde på framför spegeln i
mitt rum. Sedan lade jag mig över den med rumpan mot spegeln, och
smiskade mig själv, först med handen och sedan med borsten. Självklart
mäktade jag inte med att slå särskilt länge, det fanns en gräns för hur
mycket sveda jag kunde åsamka mig själv. Men det kändes att smisk med
hårborsten, det ville jag undvika... och det var ganska skämmigt att se
mig så i spegeln. Medan jag låg där och kände svedan rodnade jag och
tänkte "vad håller jag på med, egentligen!?" Men jag testade igen
senare...
Tiden gick, och med den fick jag ändå ett betydande
förtroendekapital och hade ganska fria tyglar som tonåring I klassisk
frihet under ansvar-anda. Jag fick nästan alltid tillåtelse att gå på de
fester som anordnades. Självklart med vissa krav: mina föräldrar skulle
veta var festen var och om någon vuxen fanns där. Jag fick inte dricka
alkohol och skulle vara hemma på ett givet klockslag. Något som jag,
oftast, skötte.
Min mamma hade ett per-albin torp som hon
ärvt ca 3 mil ifrån där vi bodde, ute I skogen vid en sjö där vi alltid
spenderat mina sommarlov och annan ledig tid. Ibland hände det att mina
föräldrar for till detta torp bara dom två, och lät då mig spendera
motsvarande tid själv hemma I vår lilla enplansvilla. Den typen av
förtroende hade jag tjänat ihop.
Så en fredag denna sommar då
jag var 15 år bestämmer sig mina föräldrar helt spontant för att vi ska
fara till torpet. Jag hade inga särskilda planer för kvällen själv, men
kände bara inte för att fara dit just då. Jag frågade om jag fick stanna
hemma, utsikten att ha lite egentid lockade faktiskt. Mamma var ändå
tveksam men efter lite gnällande fick jag lov att stanna.
"Om du är
ute på byn eller hälsar på någon ska du vara hemma senast 23:00. Jag
kommer att ringa." sa mamma.
"Jag tror faktiskt bara att jag ska
vara hemma." svarade jag, och I denna stund var det helt sant. Jag
planerade inget dumt.
Kvällen fortlöpte helt lugnt. Jag
utnyttjade min egentid väl. Vid 21:00 tiden på kvällen ringer det I
telefonen I vardagsrummet. Mamma vill höra om jag fortfarande är hemma
eller om jag tänkt bege mig någonstans. "Nå tänk bara på att om du går
ut ska du vara hemma igen om två timmar. Jag eller pappa ringer då."
"Jag
tror inte det behövs. Jag tänker faktiskt gå och lägga mig nu." Svarade
jag. Mamma sa: "Hm. Ja då litar vi på dig. Jag och pappa kommer komma
hem en sväng imorgon eftermiddag." Okej mamma. Hälsa pappa godnatt."
"Godnatt
gumman." Jag lade på luren och tänkte gå till sängs, precis som jag
sagt.
Men det är nu det ska börja gå åt helskotta för
mig...
Medan jag borstar tänderna strosar jag runt och tittar
av en tillfällighet ut genom köksfönstret. Där utanför ser jag att mina
två bästa vänner (varav en är min vän från is-berättelsen) står vid
vägen och tittar mot fönstret. De vinkar när de ser mig och visar att de
vill att jag kommer ut. Och jag går såklart för att kolla vad de har för
sig. "Vi ska samlas och grilla borta på grillplatsen, det blir typ
klassfest. Får du följa med, tror du?"
"Ja alltså jag är ju ensam
hemma... och skulle just lägga mig..."
"Äh följ med! Det blir kul,
och om dina föräldrar inte är hemma behöver du ju inte ens be om
lov!"
"...jag kan väl gå dit en liten stund..."
Grillplatsen
låg bara en liten bit utanför själva byn i en skogsglänta ut mot en äng.
Kanske 15 minuters promenad från där jag bodde. Där samlades nu traktens
ungdomar, musik spelades och det brann i de båda grillarna.
Så här
långt kände jag mig inte ens särskilt olydig även om jag inte hade
hållit det jag sagt om att gå och lägga mig. Jag skulle vara där ett
litet tag och grilla, sedan gå hem och inte vara mycket senare än den
tid som mina föräldrar hade gett mig om dom vetat att jag var ute. Men
då de inte var hemma kunde jag ju tänja lite på det klockslaget...
Snart
nog hade någon plockat fram öl. Jag hade inte tänkt dricka alls, men
självklart skulle det bjudas. Mina föräldrars regler ekade i bakhuvudet
men förvissningen om att de nu var 3 mil bort stärkte en obefogad känsla
av självständighet och tonårstrots. Jag hade smakat alkohol på tidigare
fester men aldrig så att jag blivit full. Med en öl i handen började jag
gå runt och prata med alla, men stod inte för länge med någon. Tanken
var att ingen skulle hålla reda på hur mycket jag drack, min första
flaska kunde lika gärna vara min tredje. På så sätt drack jag minimalt,
men tillräckligt för att inte vara stel...
Trots min strategi
hade jag till slut fått i mig mer än jag tänkt, och kanske var det
anledningen till mitt nästa dåliga beslut. En av tjejerna hade med sig
sprit, och jag tackade ja när hon bjöd... även med en hamburgare i magen
så snurrade det till. Med den ökade promillehalten minskade tyvärr min
ambition att inte dricka, så det blev mer...
Nu var jag riktigt
lullig och tyckte inte om det, så efter att ha yrslat omkring med mina
vänner en stund till avvek jag helt stilla från festen och gick hemåt.
Det var på vingliga ben.
Mitt druckna tillstånd till trots så
var jag inte mer väck än att jag insåg vilket otroligt dåligt läge jag
skulle befinna mig i om det skulle visa sig att mina föräldrar ändå hade
ringt, och inte fått svar, kanske till och med åkt hem i den sena
kvällen för att se varför jag inte svarar, och nu sitter i köket och
väntar i oro och vredesmod, och jag skulle drälla in full mitt i
natten... tanken gjorde mig, med rätta, gråtfärdig. Tänkte inte ens på
smisk utan på deras besvikelse! Mammas ord "då litar vi på dig" från
tidigare ringde i mina öron. Men under över alla under, när jag kom hem
var det låst och tyst: dom var inte här. Jag hade klarat mig! Vilket i
efterhand var väldigt synd...
Väl innanför dörren gick jag
genast på toa för att kissa och rummet snurrar. Illamåendet ökade
stadigt, och efter en stund kräktes jag rätt ut i duschutrymmet där jag
sitter på toaletten. "Ojojoj...nejnejnej..." mumlade jag ynkligt för mig
själv medan jag startade duschen för att spola bort mitt kräks, och tog
mig sedan till min säng för att vila en stund.
Tidigt på
morgonen vaknade jag av kissnödighet och skallebank. Jag vacklade trött
mot toan, och blev plötsligt blöt om fötterna. Det var vatten på golvet
i hallen. Mycket vatten. Synen nyktrade tillfälligt till mig på en
sekund och jag skyndade in på toa där duschen fortfarande spolade,
vattnet hade inte kunnat rinna ner i golvbrunnen pga mitt kräks, och
till slut kommit ut i hallen...
Fort bort med stoppet och
börja skrapa golven i panik! In med vattnet på toan, skrapa, moppa,
torka med papper och handdukar! Jag minns inte att jag hade en tanke i
huvudet under den här paniken, det var bara kroppen som gjorde vad som
behövde göras.
När så det värsta var över och det började se
ut som om det inte alls hade varit någon översvämning i hallen på
morgonkvisten, så började jag så smått fila på en förklaring som skulle
kunna rädda mig. Åh vilken bakisångest!
Jag kom inte på
någonting vettigt alls utan hoppet stod till att inget skulle märkas. Om
mina föräldrar tyckte att det var lite fuktigt i nåt hörn i hallen
skulle jag skylla på att jag hade tappat en mugg oboy, och sedan råkat
sparka omkull skurhinken när jag skurade så allt vatten forsade ut... ja
det fick duga...
Mina föräldrar kom hem på eftermiddagen för
att hämta lite saker och mat, och min katastrof var på ytan bortstädad.
Jag sa inget och var inte bakis längre. När mamma frågade om jag ville
följa med tillbaka till torpet sa jag ja. Det var skönt att fara
hemifrån ett par dagar. Bort från min gigantiska fadäs.
En
kort tid därefter började fuktskadorna synas. Plastmattan på golvet
började bulla upp sig, vattenrosor vid golvlisterna...
Jag blev ju
inte genast misstänkt för något men fackfolk lejdes för att felsöka och
kom inte fram till annat än att vattnet helt logiskt måste ha kommit
från toan. Och att det troligen blev fråga om att göra hål i golvet och
låta fläktar torka ut, så fuktigt var det. Det var nu mina föräldrar
frågade mig om det hänt nåt den där fredagen...
När jag i
alla år så här i efterhand har tänkt tillbaka på just den här episoden
så har scenen från Karl-Bertil Jonssons Julafton spelats upp i mitt
inre, den när han tänker:
"ljuga för Mor på julafton? Nä-ä.
Rakryggat yppa sanningen? Ja-a!"
Nåja, "rakryggat" var i mitt
fall att ta i...
Inom loppet av ett andetag snurrade alla
mina försök till förklaringar runt i huvudet, skulle jag försöka ljuga?
Hur skulle jag kunna skala bort delen där jag olovandes gått på fest,
efter min hemma-tid, druckit och kräkts? Hur skulle jag ens möjligen
kunna förklara att duschen stått på i flera timmar utan att jag hört
det? Och om jag ljög, tänk om mina föräldrar i efterhand fick höra att
det varit fest på byn, tänk om någon sa att jag varit där, tänk om någon
granne sett mig vingla hem sent, tänk om tänk om tänk om... Andetaget
var draget och jag... gav upp.
Våndan av hela historien hade
tärt på mitt samvete under dessa dagar, och jag ville inte förvärra
situationen än mer. Så när mina föräldrar frågade rakt ut om jag visste
något bekände jag allt.
När det var gjort var det tysta och
eftertänksamma blickar som föll på min ångerfulla uppenbarelse. Mina
föräldrar var inte de som skrek i onödan, och det gjorde dom inte ens
denna gång. Men utskällningen som jag nu fick var förkrossande, där de
omsorgsfullt och samordnat turades om att förklara exakt hur
oförståndigt jag betett mig och hur besvikna de var... och nog höjdes
tonläget emellanåt. Det var min värsta stund och sällan har jag väl känt
mig så liten och oansvarig!
Efter mitt skäll satt jag och
snyftade. Mina föräldrar som nu ventilerat sin omedelbara ilska över min
olydighet gick raskt över till att börja planera vad som behövde göras
rent praktiskt med fuktskadan. Den måste torkas ut så fort som möjligt
och vem visste hur länge det kunde ta? Fixa hantverkare och fläktar...Vi
fick bo i torpet under tiden. Även om det var lite längre på jobb för
pappa så var det ju pendlingsbart...
Med en suck sa mamma att
jag fick gå till mitt rum och stanna där till middagen för hon och pappa
behövde diskutera vidare. Med en nick reste jag mig och började gå, och
mamma ropade efter mig: "Det var bra att du berättade... till slut."
Pappa skrattade till. Jag visste att det inte gjorde saker och ting bra,
men en liten sten lyftes ändå från mina axlar av dom orden.
Under
middagen var jag tyst, och kunde knappt titta mamma och pappa i ögonen.
Dom pratade om allt möjligt som dom alltid gjorde. När vi alla ätit upp
tog mamma till orda och berättade utan några som helst omsvep vad som
gällde för morgondagen:
"Anna, vi kommer fara till torpet
tidigt i morgon bitti, och direkt när vi kommit dit ska du och jag gå
upp på ovanvåningen där jag kommer ge dig en ordentlig omgång smisk på
bara stjärten. Efter det far pappa iväg och hämtar takplåt, och under
den tiden får du klippa gräsmattan medan jag börjar måla uthuset. Vi ska
vara pappa behjälpliga när han kommer tillbaka och snickrar på
taket."
Mamma lät inte arg alls under tiden hon pratade, bara
saklig som om hon pratade om deras vanliga göromål. Fast nu hade dom
behövt lägga till "smiska dotter" innan frukost och plåthämtning på att
göra-listan... Jag kände samma susande i huvudet nu som när pappa sagt
att jag skulle få smisk för min lek på isen. Men även samma märkliga
form av lättnad. Det fanns inget att undra över, och jag hade verkligen
inga argument att framföra till mitt försvar.
"Det här är
första gången som vi diskuterat om en omgång är tillräckligt. Vi har
pratat om att du ska få smisk innan läggdags varje dag i en vecka
framöver!" Sa pappa strängt. Jag kunde bara låta tårarna komma innan jag
pep "jag förstår..." Med tanke på vad jag gjort och ställt till med
kändes det rimligt. "Men vi bestämde oss för att inte göra så. Det får
räcka med imorgon." Sa han sedan till min förvåning och stora lättnad.
"Tack!" Snyftade jag. Mamma stod nu med händerna i sidorna bredvid
pappa. "Då vet du vad som gäller. Nu kan du göra dig klar för kvällen."
Hon gav mig en kram med ena armen och strök mig lite på ryggen, den
andra höll hon på höften. Hon ville kanske markera att de fortfarande
var arga och att det här inte var en "du är förlåten"-kram. Men den
betydde mycket ändå. Jag sov som en stock den natten.
Under
färden mot torpet teg jag stilla i baksätet. Det var en fin morgon,
soligt och vindstilla, och väldigt varmt.
"Gå upp så kommer
jag strax." sa mamma. Ovanvåningen hade ett litet köksutrymme med
vedspis och ett sovrum, det som var mitt rum när vi var här i torpet.
Jag packade upp min väska och bytte från de jeans och trosor jag tagit
på mig på morgonen till mina shorts, ganska tunna som nästan gick till
knäna. De var bättre i värmen. Och luftigare för rumpan efteråt...
Inom kort hörde jag mammas steg i den knarrande trappan. Hon
gick med raska steg mot min säng där hon satte sig på sängkanten och
lade hårborsten på sängbordet. Den var i lackerat ljust trä med vita
nylonborst. Min hand letade sig undermedvetet som skydd mot min rumpa
när jag såg borsten och jag mindes de gånger jag smiskat mig själv med
den. "Nu får vi det här gjort. Vi har mycket att göra idag. Seså!" Mamma
visade att jag skulle lägga mig över hennes knän. Jag drog upp knuten i
fronten av mina shorts, och som jag skämdes när jag sjönk ner och lade
mig till rätta!
"Upp med stjärten." Jag lyfte så att mamma
kom åt att ta tag i resåren vid mina höfter, så drog hon ner shortsen
under rumpan. "Vi börjar med handen." Med vänsterhanden tog hon tag om
min midja, och så började hon ge mig smisk.
Mamma smiskade
inte med samma kraft som pappa men snabbare. Smällarna ekade genom det
lilla torpet och jag kände att gråten snabbt byggdes upp bakom ögonen i
takt med svedan i rumpan. "Tänk att man skulle behöva ge dig smisk
igen... 15 år! Dricka och ljuga... och vattenskadan sen! Helt
otroligt..." muttrade mamma medan hon smiskade mig. "Det bara blev så...
jag skulle ju gå hem till min hemma-tid... och jag tänkte ärligt inte gå
ut alls... som jag sa i telefon..." svarade jag mellan snyftningar,
flämtningar och ljud när man drar in luft mellan tänderna... men jag
hörde ju själv hur löjeväckande det lät... mamma fnös bara.
Snart
nog kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, både för svedan men också
skammen. Jag grät stilla och försökte hålla rumpan i rätt läge så mamma
inte skulle bli mer arg. Hennes snabba smällar fortsatte en god stund
med mina efterföljande utrop och kvidanden.
Så upphörde
smisket. Min gråt var fortfarande stilla men jag fick ett ögonblick att
samla mig. "Du gjorde många fel den där kvällen, varav det värsta var
att du söp dig full! Vem vet vad som kunde ha hänt med dig, du kunde ha
skadat dig! Inte att förringa att du underlät att genast ringa oss när
du upptäckte översvämningen, eller åtminstone berätta när vi kom hem på
eftermiddagen! Det hade sparat mycket tid där vatten inte behövt rinna
ner i golvet!" Sa mamma strängt. Hon fortsatte ge mig smisk med handen.
"Jag vet, förlåt...jag ångrar mig så..." snyftade jag olyckligt.
"Det
är bra! Då kanske jag inte behöver ge dig så mycket smisk med
hårborsten. Var duktig nu så är det snart över." Sa mamma medan hon
böjde sig mot sängbordet för att plocka upp borsten. "Äsch" sa hon tyst
för sig själv då hon inte nådde den riktigt och fick lyfta sig lite för
att komma åt, med mig fortfarande liggande över hennes knän. Hon fick
stärka sitt grepp om min midja för att jag inte skulle glida av. Nu mer
än någonsin kände jag mig som ett litet olydigt barn. Hon satte sig ner
igen och makade mig till rätta.
Sen fick jag för första
gången smisk på riktigt med hårborsten. Mina egna försök med borsten
gjorde den inte rättvis, främst för att den nu i mammas hand inte höll
upp när svedan blev för stark. Mamma smiskade inte jättehårt och mycket
långsammare än med handen, men borsten hade tyngd och en hård yta som
kändes ordentligt mycket mer än handen! Smällarna som nu ekade genom
rummen hade en annan resonans...
Det började bli svårt att
ligga still, och gråten blossade upp. Jag välvde ryggen för att puta med
rumpan så jag skulle klara av att inte sparka med benen. Mellan borstens
taktfasta smällar lovade jag mamma allt och hela världen! Jag skulle
aldrig mer gå på fest, jag skulle aldrig dricka alkohol, jag skulle
alltid berätta direkt om jag gjort nåt dumt, jag skulle aldrig vara
olydig igen... mamma slutade smiska mig och lät nästan lite road när hon
sa: "hm, nåja, vi får se hur det går med några av de där löftena!"
"Jag
hade faktiskt tänkt att du skulle få lite till... men det får räcka
trots allt. Förhoppningsvis var detta sista gången!" Sa mamma samtidigt
som hon varsamt drog upp mina shorts över rumpan igen. "Nu får du resa
dig upp." När jag kommit upp från mammas knän fick jag äntligen den
omfamnande kram som jag längtat efter. Pappas steg hördes nu i trappan
då han hört att vi var klara. När han kom in på mitt rum möttes han av
synen av mig, snyftandes in i mammas axel medan jag gned min glödande
bak över shortsen. Han kramade mig också, och det kändes att det var bra
nu. "Förlåt mig..." fick jag fram, och pappa nickade. "Nu går vi ner och
äter."
Pappa hade kokat vetemjölsgröt som jag åt med kanel
och spisbröd med messmör. Frukosten intogs ståendes vid bänken, jag gav
mig inte på att ens försöka sitta... stämningen var lättad och jag kunde
prata normalt med mina föräldrar för första gången sedan jag erkände
allt. Deras vrede och min skam hade varit som en blöt filt över oss.
Efteråt gick jag på toaletten, och kunde för första gången ta en titt i
spegeln. Min rumpa var jämt röd över hela de båda skinkorna, och var
varma som ett element. Jag kollade ofta i spegeln som var på mitt rum i
dagarna som följde, och rodnaden höll i sig länge. Men jag fick inga
blåmärken.
Pappa for för att hämta takplåt till uthuset. Han
hade tidigare under sommaren tagit bort det gamla tegelpannetaket och
skulle nu slutföra. Mamma hade bytt om till sina målarkläder (tröja och
shorts som det inte gjorde nåt att det kom färg på, inte
målaroverall...) och skulle måla den sista delen av uthuset med rödfärg.
Och jag klippte gräset med vår röda klippare, jag minns att den hade en
spak för "hjälpdrift" så det inte gick så tungt.
Det här att
jag blev satt att klippa gräset var inte del av nåt straff som sådant.
Det hade hört till mina vanliga sysslor i alla år här på torpet,
tillsammans med att diska ibland och hänga tvätt. Men det ska sägas, om
det här bara hade varit en vanlig tripp till torpet där mina föräldrar
hade bett mig utföra en syssla så är det inte omöjligt att det hade
bemötts med suck, stön och "orkar intee...", kanske ett "jag gör det
sen, jag ska bara... först", på klassiskt tonårs-manér.
Denna
sommardag när jag stod nysmiskad och blev tillsagd att det var dags att
börja klippa gräset bemöttes det dock med "ja mamma!" Inte tu tal om
annat. Och det var skönt att göra något som gjorde att man slapp sitta
ner...
Det här var den sista gången jag fick smisk. Kanske
berodde det på att jag mognade så pass att det inte behövdes mer? Jag
ska inte svära vid det, men kanske tyckte mina föräldrar att jag till
sist faktiskt blev "för stor" (åldersmässigt) för smisk?
Jag trodde
inte att mina föräldrar någonsin skulle tillåta att jag gick på någon
mer fest innan jag blev 18, men efter förvånansvärt kort tid fick jag
faktiskt det! Och jag höll alltid min hemma-tid. Det dröjde dock en lång
tid innan jag smakade alkohol igen. Jag blev inte absolutist men jag har
ALDRIG, sen den gången, blivit så full att jag raglat, kräkts och
fyllesomnat, eller blivit bakis! Och som tur var höll aldrig mamma mitt
löfte om att "aldrig dricka alkohol igen" emot mig... hon förstod att
man kanske lovar lite mycket när man får smisk...
Och ungefär
här ska jag avsluta den här berättelsen (som blev längre än jag trodde),
med en ögonblicksbild som har följt med mig genom livet och trots allt
skänkt mig en varm känsla när jag tänkt tillbaka på den:
Jag
har precis klippt färdigt den stora gräsmattan vid vårt älskade
sommarställe. Det är soligt och varmt, himlen är blå. Mamma står och
målar och gnolar borta vid uthuset. Snart kommer pappa tillbaka och då
ska vi gemensamt hjälpas åt med takplåten. Jag gnider mig igen över
rumpan, som jag ska göra många gånger under denna dag. Jag hade smitit
ut, druckit, förstört vår hall och ljugit. Men nyss har jag fått smisk
och är nu förlåten, det är bra igen. Ingen är arg längre, och jag kommer
vara lydig ett tag framöver. Rumpan svider men jag är glad och
lättad.