Jag gick på en teaterutbildning i London på 80 talet. 26 år gammal tjej,
hade jag hoppat av den utstakade banan mina föräldrar snitslat ut åt mig
med ekonomi och affärsvärlden och skulle följa mina drömmar.
Jag var
blond såg väl bra ut antar jag, haft några längre relationer men inte
hittat rätt. Var sökande i min sexualitet och i klassen fanns en lite
äldre tjej (B), rödhårig och lite "mammig". Hon tog mycket ansvar över
pjäsen vi skulle spela och scenen vi hade ihop. En mor dotter scen. Hon
var väldigt fysisk med mig på ett oskyldigt systerligt sätt. Eller mer
"mammig" som sagt. Hon satt bakom mig, flätade mitt hår under
lektionerna och när det var dags för mig att gå upp för någon övning gav
hon mig ofta uppmuntrande klappar på stjärten. Moderligt,
storasysterligt, men sensuellt. Satt i hennes knä på någon fest som ett
barn. Och jag märkte att jag ofta sökte upp henne, satt nära henne,
ville ha hennes smekningar som skedde i förbifarten, bara som något
oskyldigt. Hon sa ofta att jag var söt, bekräftade mig och kommenterade
mina kläder när jag kom med något nytt. Jo jag var väl söt men ganska
vilsen egentligen.
Scenen vi skulle spela var ut en pjäs som hette "Road" av Jim
Cartwright. En arbetarklass-familj om spruckna drömmar. Vi tog det på
stort allvar. Repeterade och improviserade situationer runt scenerna i
pjäsen. Jag spelade tonårsdottern, hon den alkoholiserade tonårsmamman.
Arbetarklass, trasigt. I en scen klagar jag över de hårda tyglarna och
reglerna som gäller och säger anklagande på svar till mamman som
martyriskt säger hur hon har tagit hand om sin dotter i alla år; "burit
hand på mig i så fall"! Du är världens strängaste mamma, ibland har jag
gått med röd rumpa för jämnan"!
Hon svarar att jag överdriver och så
fortsätter tjafset och grälet. Men det kändes pinsamt med dom där
replikerna. Det antydde ju att jag fick smisk som flickan jag spelade
och det slog an någonting hos mig själv. tydligen hos B som spelade min
mamma också. Jag var välartad men jag hade inga problem att se ut som en
17 åring, jag var rätt kort tillväxten, trasiga tajta jeans och tops,
och hon i klänningar som gav ett äldre intryck. Men utmaningen för mig
var att komma bort från den duktiga väluppfostrade flickan till något
mer trasigt och upproriskt.
För att det skulle kännas "äkta"
improviserade vi som sagt en hel del. Vi var ensamma i den realistiska
scenografin på skolan, långt efter att alla gått hem.
En annan tjej (C)
som skulle hjälpa oss med regin (och som antagligen har jag förstått
efteråt hade haft en lesbisk relation med B) var med och vi skulle spela
upp en situation när jag kom alldeles för sent hem till min väntande
mamma. Det låg något i luften inför denna improvisation. Alla var
överens om att undersöka relationen mellan mamman och dottern i alla
aspekter och det där med smisk var outtalat men fanns som en elefant i
rummet. Vi släckte ned. B låg och sov i sängen och jag smög in, levde
mig in och försökte undvika minsta knarr på scengolvet. Bytte om till
nattlinne släppte ut håret och BUSTED! Utskällningen och mitt försvar
och ursäkter kändes äkta. Vi spelade med inlevelse och det kändes som om
vi mer och mer hade blivit våra karaktärer. Så hände det, kanske som
något helt naturligt och följdriktigt med de karaktärer vi spelade. Hon
tog mig i armen satte sig på stolen och la mig över knät.
Det pinsamma och löjliga som borde tagit över gjorde inte det
eftersom vi levde in i situationen så mycket och så började hon daska
mig på rumpan. På riktigt! Hårt och hon var arg och så trovärdig i sin
mammaroll (som hon hade så mycket av annars också) och jag som den 17
åriga dottern som inte har något annat val än att få ta de vanliga
konsekvenserna i detta hem. Smäll på bara stjärten ! Daskarna fortsatte
och det gjorde ont och det är klart att jag kunde ha avbrutit men det
gjorde jag inte och inte hon heller och inte C som var regissör.
Plötsligt åkte linnet upp över ryggen och stjärten låg nästan naken och
jag kände mig som en olydig flicka mer än nånsin och ingen av oss bröt
då heller. Det sved ännu mer men jag var kvar i min maktlösa dotter-
karaktär och hon i sin fullkomliga auktoritära mammaroll och sen åkte
trosorna ner och förödmjukelsen var fullständig utlämnande och konstigt
nog självklar. och vi fortsatte med den realistiska uppfostringsscenen.
Klatcharna ljöd i salen, mina protester och hennes uppläxande
utskällning och klatscharna fortsatte i flera långa minuter så jag
glömde bort C som satt och tittade på detta förnedrande skådespel. Det
sved sanslöst men jag kunde inte stoppa en upplevelse som gick på djupet
hos mig. Att jag haft ett behov av detta länge. sträng uppfostran. Att
det fanns något upphetsande?
Jag hade aldrig fått smisk förr, men
antagligen hade B varit med om denna klassiska gammeldags smisk ritual i
sin egen uppväxt. Jag antar det men vet inte, eftersom hon spelade
mammarollen som agade dotter på rumpan så självklart och som något helt
naturligt, nästan vardagligt. När hon bestämde att jag fått tillräckligt
med smäll drog hon omsorgsfullt och nästan ömsint moderligt upp mina
trosor över min smiskade stjärt och drog ner linnet och jag fick
snyftande resa mig upp. Sen skickade hon mig snyftande i säng. Jag lydde
och inte förrän jag låg där i min säng med svidande brännande stjärt och
b som hällde upp ett glas vin för att lugna ned sig bröt C
improvisationen som vi spelat ut så långt det gick. Det var inget fniss
efteråt även om jag länge var generad. Vi pratade om att det var viktigt
att spela igenom detta för vissa situationer i pjäsen. Inte minst den
där repliken jag nämnde och nu fick en riktig innebörd. Jag fick ju
genast upplevelsen på repetitionen framför mig, hur jag låg över hennes
mjuka knä med stjärten högt upp upplagd och hur jag stirrade ner i
mattan som låg på scengolvet och hur mina fingertoppar mötte golvet och
mina aj aj aj och uppriktiga protester från en dotter som försökte
frigöra sig.
Jag rodnade hädanefter när jag sa det där i pjäsen (och det
kändes på riktigt) och jag kunde fnysa när hon sa att jag överdriver.
Men tillbaka till repetitionen; B frågade om hon smällt mig för hårt och
jag svara "inte så farligt". Det kändes genant att klä på sig igen.
Jeans med hög midja som jag långsamt krängde upp bit för bit över den
ömma stussen och tröja och låtsas som om det var vilken repetition som
helst. C gav oss båda massor med beröm att vi vågade "undersöka denna
situation "all in" på ett så trovärdigt sätt och mest beröm fick jag.
Hur otroligt begåvad jag var och vilken förvandling från mitt vanliga
jag till rollkaraktären! Men jag var trygg med dom andra. Vi var ju bara
tjejer. Det var inget någon skulle prata om utanför vår lilla krets. Dom
andra visste hur röd jag var om rumpan och iakttog med medlidande min
försiktighet när jag satte mig ned. Men ingen gjorde något kinky av det.
Det hela hade bara varit ett trovärdigt sökande efter rollkaraktärernas
relationer. Vad var lite smisk- för konsten? Alla tjejer får väl smisk
ibland? Det verkade inte vara en stor grej för C att bli vittne till
detta heller, hon hade sett sina syrror få smäll när hon var yngre och
kände sig som om hon var tillbaka i egna tonår.
Vi pratade om pjäsen och anade hur bra den skulle bli medan det
fortsatte att svida om baken . B fixade kaffe åt oss från pentryt. Jag
stirrade mest ned i manuset och i mina anteckningar. C gick och öppnade
fönstret, och tog in trafikljud från sena kvällen. Vi flydde till olika
saker, kändes det som. för Vi förstod ju alla samtidigt innerst inne att
vi också gått över en annan gräns som inte hade med pjäsen att göra. Och
att vi alla tre fått ut något av det. B av att smiska min nakna stjärt
tills den blev knallröd. Samma rumpa som hon så gärna gav en klappar
över den tajta jeansbaken i skolan, och C som fick se mig ligga med
stjärten bar i en helt realistisk smisk scen. Men på utsidan var vi tre
unga kvinnor som repeterade en scen tillsammans. Men oåterkalleligt hade
jag tagit positionen som ungen, flickan som inte var vuxen som behövde
lite uppfostran. Rollen och jag flöt ihop. Relationen med B blev ännu
mer intim genom denna iscensatta bestraffning som nyss skett i
scenografin över ett arbetarklasshem i norra England.
Efter pausen föreslog C att vi skulle intervjua varandras
karaktärer som oberoende personer. När B blev intervjuad kom vi in på
hennes uppfostran av sin dotter. Fast jag nu var en klasskamrat som
ställde frågor till en kollega så kunde jag inte låta bli så klart att
känna att det var mig hon pratade om.
"Jag borde gett flickan smäll lite
oftare genom åren. Det är det enda som funkar på olydiga jäntungar. Men
jag behöver alltid lugna ner mig med ett glas efteråt. Det tar alltid på
krafterna varje gång det är dags att ge henne smäll och hon krånglar
fasansfullt ibland så jag får hota med hårborsten."
"Tycker du inte hon
är för gammal för smisk"? frågade C
"Flickor blir aldrig för gamla för
smäll!"
När jag själv blev intervjuad fick jag frågor om min mammas aga.
Jag sa att jag hatade det och att det var förödmjukande, precis som det
kändes.
B frågade i rollen som objektiv intervjuare; "Hur ofta får
du smäll?"
Jag minns inte vad jag svarade nu, kanske; "håller inte
räkningen, varför skulle jag det? det är väl inget att skryta med
direkt?"
Men jag talade inte om de andra lustfyllda förbjudna känslorna
som kom ur skammen. Det var nog känslor som hörde till mitt privata jag
och inte den sjuttonåriga dottern jag spelade så trovärdigt.
B bjöd
hem mig på thé på kvällen och satte mig i sitt knä som om jag var hennes
katt. Kyssarna kom efter en stund smekningar, men bara kyssar. Inget
mer. Hade hon sagt åt mig att lägga mig över hennes knä igen hade jag
nog gjort det. Mitt behov av bestraffning var plötsligt omättligt. Och
jag var trygg med henne. Hon visade mig kärlek och ömhet fast att hennes
daskar var hårda, distinkta, skoningslösa och uppfostrande. .
Det kändes som om våra roller gav oss något som i alla fall jag
inte kunde släppa på nätterna när jag smekte mig själv. Jag förstod inte
vad det handlade om och gör det väl inte än. Men trots att jag är vuxen
förblir jag en olydig tonårstjej som borde ha smäll. Ofta. Att jag borde
fått det mycket mer i mitt liv och att jag inte växer ifrån det och blir
vuxen. Ömheten som sitter kvar i rumpan länge efteråt. Mer än den där
enda gången som jag tänker på fortfarande när jag gått och lagt mig.
Eller när jag känner mig som en dålig tjej. Alla tyckte vi spelade helt
fantastiskt i pjäsen! B gav mig även i fortsättningen lite klappar i
baken när ingen såg som en uppmaning att jag skulle sköta mig. Rodnade
varje gång.
Om du läser det här B ,så vet du att jag tänker på detta
ofta.