Detta är en helt påhittad fantasi. Det är min bestämda åsikt att smisk
bara ska ges mellan samtyckande vuxna. All form av sexuella handlingar
ska bara ske mellan samtyckande vuxna som inte är släkt. /Jessica
23:e mars
Hej dagboken, vad kul att träffa dig!
Jag vet att du inte kan svara eller så, men jag tänker ändå behandla dig
som en vän. Eftersom du är en dagbok så har du inget annat val än att
tycka om mig precis som jag är. Det är en av många saker som gör att jag
gillar dig. Men eftersom vi är nya bekantskaper för varandra så tänkte
jag presentera mig ordentligt.
Jag heter Jessica och bor med mamma, pappa och min
storasyster Amanda i ett hus i utkanten av stan. Vi har inga husdjur,
men vi hade en katt förr. Jag saknar katten, jag brukade prata med den
om saker som kändes jobbiga. Det är lite därför jag har skaffat dig,
dagboken. Nu får du lyssna på allt som jag inte kan prata om med mina
vänner. Jag kan prata med Amanda visserligen, men vi har lite olika syn
på vissa saker och jag behöver någon som bara lyssnar och förstår. Det
är nog mest därför jag saknar katten. Pappa sa att jag och Amanda inte
var duktiga nog att ta hand om katten. Hur samtalet den kvällen gick kan
jag berätta om en annan gång. Pappa var givetvis helt oresonlig den
kvällen. Det var en katt, den klarar sig mestadels själv.
Hur som helst, min helt vanliga familj bor väldigt nära
skogen, det är verkligen hur fint som helst här. Jag gillar att umgås
med vänner och är med i en dansgrupp på fritiden. Jag är ganska duktig i
skolan, men önskar att jag hade kunnat göra lite bättre ifrån mig där.
Det är nämligen så, kära dagbok, att min familj är nog inte helt vanlig
ändå. Det är därför jag behöver dig.
Jag bor i vad jag skulle kalla för ett strängt hushåll.
Mycket strängt till och med. Jag kan inte direkt diskutera detta med
mina kompisar, jag har nämligen svårt att tro att de vet hur det känns
att få smisk av sina föräldrar. Både jag och min syster har regler att
följa, vilket kanske inte är helt unikt. Det är bara det att när jag
jämför hur jag har det med andra så är reglerna mycket striktare för
mig. Mamma och pappa ger mig stryk när jag är olydig eller inte beter
mig som de tycker att jag ska göra. Det känns faktiskt ganska bra att
skriva det, så det får nog bli så att jag är ganska öppen för dig,
dagboken. Du har ju inte så mycket annat val än att acceptera det.
I förra veckan fick jag smäll av mamma. Det är oftast inte
alls lika farligt som när jag får mina straff av pappa. Jag råkade kalla
henne för ”kärring” och bad om ursäkt direkt efteråt. Jag var verkligen
ledsen för att det blev så på riktigt, inte bara för att jag ville
slippa stryk. Hon skällde inte så mycket på mig, hon är mildare än pappa
på den punkten också. Hon tog mig i örat och praktiskt taget drog mig i
riktning mot ytterdörren. Jag kanske glömde berätta att vi var på
garageinfarten. Jag vet inte om några grannar såg oss, men det var så
fruktansvärt pinsamt att bli behandlad som en olydig flicka på det
viset. Vi hade varit och letat efter nya kläder till mig, men vi kunde
inte enas om ett enda plagg som var passande. Inte konstigt att det rann
över för mig, eller hur?
Hon höll fast mitt öra under tiden jag tog av mig skorna och
drog mig sen in i köket. Att jag upprepade ”förlåt” typ tusen gånger
funkade inte alls. ”Ta fram stolen till mig”, sa mamma med sin barska
stämma. Det är läskigt det där, både mamma och pappa får en speciell
slags röst när de ska disciplinera mig eller Amanda. Så fort jag hör den
tonen hos någon av dem ryser hela jag och det är som att jag kan känna
ett pirr på rumpan som minner om tidigare straff som jag har fått. Men
jag var duktig och ställde en av trästolarna utan armstöd i mitten av
rummet. Min kära syster fortsatte diska utan att ta någon direkt notis
om detta. Det känns ännu mer förnedrande att vara den olydiga flickan
när den duktiga flickan står bredvid och sköter sina sysslor.
”Ta av dig byxor och trosor och lägg dem prydligt på
pallen”. En jobbig sak med att få smäll är att jag aldrig vet vad som
ska hända. Så jag är precis lika rädd och nervös inför varje gång jag
har gjort mig förtjänt av en omgång smisk på stjärten. En annan märklig
sak är att vi har en sådan här pall i nästan varje rum i huset, vars
enda syfte är att jag eller min syster ska kunna lägga kläder på dem när
vi behöver agas. Det händer att vi inte behöver klä av oss något alls,
vissa gånger blir det svårt att få alla kläder att balansera på den där
pallen. Jag tror inte att mamma behöver använda pallen när hon får
smisk, men jag vet faktiskt inte. Jag lovar att berätta mer om det om
jag kommer över info om det. Jag gillar att skriva till dig dagboken, du
verkar vara väldigt nyfiken.
I strumplästen med rumpan bar la jag mig tillrätta över
mammas knä. Hon klappade insidan av mina lår med handflatan och utan att
säga något särade jag mer på mina ben. När hon var nöjd lät hon
handflatan vila på min putande stjärt. ”Jag trodde du visste bättre än
att vara så respektlös mot mig. Vi har gått igenom det här så många
gånger att jag trodde att du visste bättre än att skämma ut oss båda två
på det sättet”. Mamma var arg på mig. Att jag låg helt naken på
underkroppen och väntade på att hon skulle börja daska min rumpa var
kanske bevis nog. Men att hon ens skällde på mig lite var ändå lite
ovanligt. Hon brukar vara mer verkstad än snack. Man kanske kan tycka
att jag borde vara van, men det är lika pinsamt varje gång jag tvingas
blotta mig så inför min familj. Vi har fått veta att det inte spelar
någon roll om vi har besök, att vi kommer att agas ändå om det behövs.
Det har som tur var inte hänt än.
Smällarna började eka i köket och jag fick snabbt svårt att
hålla mig still och se till att stjärten är i bra position för att ta
emot slagen, som jag vet att jag måste. ”Förlåt mamma, jag ska vara
duktig nu”, snyftade jag fram när det började kännas varmt på mina
skinkor. Jag blev uppmanad att vara tyst och tillsagd att jag visste att
förtjänade det här. Jag kunde väl inte direkt säga emot, men det känns
alltid så extremt jobbigt att bli smiskad till tårar ändå. Mycket
riktigt började jag också gråta till slut. Både mamma och pappa verkar
tycka att man ska gråta av ett riktigt straff, även om det har funnits
undantag. En gång fick jag till exempel bara handsmäll utanpå trosorna
när jag hade lånat Amandas kjol utan att fråga.
Min enda tröst var att mammas hand nog sved också, men det
var inget jag kunde fokusera på när hon fortsatte att snabbt och hårt
smiska min rumpa. Jag har börjat lära mig hur stjärten ser ut genom hur
den känns och det var tydligt att den hade rodnat ordentligt nu. Varje
smäll sved mer i skinnet än den förra och det började kännas outhärdligt
en bra stund innan hon var färdig. Efter tre timmar (jag vet att det
inte höll på så länge, dagboken, men fin effekt blev det) var hon
äntligen klar. Hon satt tyst och kände en stund på min varma, ömma
stjärt. Jag vet ärligt talat inte om hon gör det för att hon gillar röda
rumpor eller om hon beundrar sitt eget verk. Jag vet bättre än att
protestera i alla fall.
”Tio stycken ’jag ska visa mamma respekt’ och sen är du
förlåten”, sa mamma och jag reste mig med viss möda upp, noga med att
inte gnida stjärten och riskera ytterligare straff. Jag måste erkänna
att det där är en helt underbar känsla, när jag är förlåten och vi är
vänner igen. Jag vet inte om det är värt all smärta och skam, det får
jag nog återkomma om. Jag var ju inte helt färdig dock. Vi har två
whiteboards, en på kylen och en på frysen. De täcker i stort sett hela
framsidan. Jag gick fram till den som har ”Jessica” skrivet längst upp
och skrev ”jag ska visa mamma respekt”. Jag fortsatte att upprepa frasen
med rumpan bar och fylldes av samma skamkänslor jag alltid får när jag
står här. Jag skulle tvingas sitta och ha ont, samtidigt som jag och de
andra skulle se precis hur ouppfostrad jag var vid middagen ikväll. Jag
har aldrig sett något suddas ut på skämstavlan, jag antar att mamma
eller pappa gör det efter att det är läggdags för oss. Vad jag vet har
inga besökare någonsin läst något skrivet på tavlorna, men jag är inte
säker. När jag var färdig fick jag niga och tacka mamma, sen kändes det
bra igen.
Du kanske undrar varför jag har skaffat dig nu, dagboken?
Det var ju ändå ganska längesen vi gjorde oss av med katten. Kanske hade
pappa rätt ändå, om man inte orkar komma på något bättre namn än
”katten” ska man kanske inte ha husdjur. I alla fall, det som hände igår
är anledningen till varför jag känner att jag behöver någon att
ventilera med. Min sista lektion var inställd, så jag gick till
kafeterian för att fika i väntan på bussen. Det kändes riktigt skönt att
bara kunna ta det lugnt utan att oroa mig för att jag skulle komma hem
för sent. När jag satte mig vid ett ledigt bord såg jag att Amanda satt
längre bort och vinkade på mig. Bered dig på att tappa hakan, min
älskade dagbok (det kanske är för tidigt för oss att prata om kärlek,
men låt mig hållas). Hon satt och pratade med två killar! Självklart
skyndade jag mig dit, detta var ju för spännande för att missa.
Jag vet inte vad det hade tagit åt Amanda, men jag älskade
det. Den ena killen var dessutom extremt söt och väldigt rolig. Av någon
anledning var det väldigt spännande att lyssna när han berättade om hans
lags senaste handbollsmatch. Jag tänkte mest att det syntes att han
spelade handboll, han såg stark ut. Helt plötsligt hörde jag ett kort
skrik från Amanda som sa att klockan var fem över. Det sög till i magen
på mig och vi rusade därifrån utan att knappt säga hej då. Vi hade
missat bussen vi måste ta för att komma hem i tid. Vi hade även missat
den som gick en halvtimma efter. Vi skulle komma hem en timma för sent.
Det hade aldrig hänt innan.
Vi var helt tysta hela vägen hem i bussen. Allt jag kunde
tänka på var att jag hoppades att pappa inte var hemma. Det hade
givetvis blivit outhärdligt ändå och vi hade nog aldrig sluppit undan
det här utan att få stryk av pappa, men det hade ändå känts absolut
värst om han var först med att få veta detta. Vi sprang från
busshållplatsen och ramlade i stort sett in i hallen. ”Ni är sena”, sa
pappa med sin nästan äckligt lugna röst som han har när han är extra
besviken. Det var inte läge för att skoja och säga något om hur uppenbar
den frasen var.
Vi fick sitta vid köksbordet och förklara, pappa höll sig så
läskigt lugn att det hördes på min andning hur rädd jag var. För det är
faktiskt så, vi får förklara hur det ligger till. Jag hatar att säga det
här, men vi blir inte orättvist behandlade. Jag har tänkt ”fy fan vad
orättvist” en massa gånger i stundens hetta, men jag har haft fel de
gångerna. Jag har sluppit smisk flera gånger när jag har haft en bra
förklaring till varför det har blivit som det blivit. Blir man ertappad
med att ljuga blir det däremot inte roligt, då blir man dubbelt
bestraffad, så det gör man bara en gång. Jag har blivit påkommen med att
ljuga max fem gånger eller något, jag lovar.
”Vi glömde bort tiden”, nästan viskade jag fram efter några
stammande försök till att säga något. ”Nej, det gjorde ni inte. Det var
längesen ni gjorde det och mina uppfostringsmetoder är en garant för att
det inte händer igen. Särskilt inte båda två på samma gång. Jag behöver
inte förklara varför reglerna i detta hushåll finns och vad som händer
när man är olydig”. Han tystnade och växlade den stränga blicken mellan
oss. Jag tittade ner i bordet i någon sekund innan jag kom på mig själv
och tittade upp. Att jag inte blev utskälld för det var en
varningsklocka.
”Vi pratade med några killar”. Amandas ord framkallade
ungefär samma blick hos mig och pappa. ”Håll käften din dumma bitch!”.
Det sa jag givetvis inte, min kära dagbok, så väl känner du nog mig nu.
Men jag tänkte det. Pappa började en utskällning som fick både mig och
Amanda att rodna upp till öronen. Vi var inte bara slarviga och olydiga,
vi hade orena tankar och allt möjligt. Han lät nästan religiös, men det
var inte läge för något pappa-Gud-skämt nu heller. Jag skämtar i mitt
huvud ibland när jag tvingas stå ut med skammen av att ständigt göra mig
förtjänt av stränga straff, tyvärr är det ju aldrig läge för att någon
ska få höra allt det roliga. Jag kanske skriver ihop en bok till dig
någon gång, ”en olydig flicka står med röd stjärt i skamvrån och
berättar roliga historier” kan den heta.
Vi blev tillsagda att gå till Amandas rum. När pappa kom in
skulle vi vara helt avklädda och stå på knä med händerna på huvudet och
vänta. Vi skyndade oss att klä av oss och ställa oss på plats. Jag
misstänkte att vi inte hade behövt jäkta, men vi vågade inte chansa. Det
gjorde ordentligt ont i mina knän när pappa kom in. Varför hade han
inget redskap att aga oss med i handen? Utan ett ord satte han sig på
stolen (javisst, det finns en bra stol för handsmäll i de flesta rum
också) och nickade mot Amanda. ”Du först, Amanda”.
Jag fick stå kvar på knä och se min syster kämpa för att ta
emot pappas rasande hand på hennes bara stjärt. Jag brukar vanligtvis
njuta lite i smyg när jag ser på när hon får smisk. Det är inte att jag
är skadeglad direkt, det är något annat som jag inte riktigt är klar
över som gör att jag gillar det. Det är en helt annan sak att titta på
samtidigt som jag väntar på min tur. Ju mer färg Amandas stjärt får, ju
svårare hon har för att hålla sig still, desto närmare kommer mitt öde.
Ljudet av smällarna fick det att göra ont i mina öron, så jag förstod
hur smärtsamt det var för henne.
Amanda fick till slut ställa sig i skamvrån och skämmas. Jag
fick gå fram och lägga mig tillrätta över pappas knä, hans lugn oroade
mig fortfarande. Jag hatar verkligen att få smäll helt naken. Ibland kan
det kännas nästan mer pinsamt att bara stjärten är bar då det blir mer
fokus på stjärtagan. Men det är ändå värre att vara helt blottad inför
sin fostrare. När han började daska mina skinkor blir allt så tydligt
direkt. Hur hans hand får skinnet på rumpan att röra sig. Hur mina bröst
gungar med i takten han håller när han slår. Hur hela min kropp tvingas
framåt av hans kraft. Allt detta samtidigt som jag måste fokusera på att
ta mitt straff som en lydig tjej. Att bara ligga där och ta emot smisk
är inte alls så bara som det låter. Det är inte bara rumpan som får
stryk, även den lilla flickan i mig som vill göra pappa nöjd och
stolt.
Jag utgår från att min stjärt var lika röd som Amandas när
jag till slut fick resa mig. Varken jag eller min syster blev förvånade
när vi fick order om att lägga oss över varsin kudde på mage i sängen.
Det var uppenbart att handsmisk inte skulle vara tillräckligt. Vi fick
ligga bredvid varandra så att pappa hade två redan rödsmiskade rumpor
putandes upp i luften. Jag svalde hårt när jag hörde hur han drog sitt
bälte ur hällorna.
Amanda kvävde ett skrik när bältet rappade hennes oskyddade
stjärt. Jag kände hur hon vred sig lätt men visste bättre än att flytta
sig för mycket. Hon var nog bättre förberedd på andra slaget då hon bara
yppade ett litet stön. Att det tredje swishandet i luften var riktat mot
min rumpa var jag inte alls beredd på och jag brast ut i gråt som genom
att slå på en strömbrytare. Jag kände direkt att det inte skulle gå att
stoppa, så jag lät det bara komma. Jag fick tre slag efter varandra och
jag skakade lätt av gråtattacken men var för orkeslös för att hamna ur
position vilket var tur. Amanda lyckades bättre med att vara tyst och
duktig, men jag tror att hon led av detta lika mycket som jag. Pappa
alternerade slagen mellan oss, men höll sig inte till något exakt
intervall. Det i sig var fruktansvärt jobbigt, att inte ens veta när man
var näst på tur. Amandas tårar hade också kommit innan pappa var färdig
med bältet och vi fick trots allt gråta ut lite innan vi beordrades
ställa oss på knä med händerna på huvudet igen.
”Ni har visat att vi måste införa en del förändringar här
hemma”, pappa höll sig lugn och saklig. ”Att ni beter er som ni gör kan
vi inte acceptera och vi behöver ställa högre krav på er”. Det här lät
både sjukt och omöjligt, men även om jag hade varit dum nog att
protestera så hade min röst aldrig hållit just nu. ”Mamma och pappa
finns inte längre, vi heter nu mor och far. Ni flickor kräver mer
gammaldags metoder och det är precis så det ska bli”. Jag och Amanda
lyssnade och jag hoppades bara att jag var i ett mentalt läge att
faktiskt komma ihåg något. ”Rummet som ni hade som lekrum när ni var små
ska vi städa ur. Det kommer att inredas som en äldre skolsal. Ni ger mig
inget annat val än att tvingas ha tillgång till undervisning i hemmet
när det behövs. Ni behöver skämmas och agas mer för att lära er att bli
duktiga, lydiga flickor”. Det här var alldeles för mycket för att förstå
och jag var för slutkörd för att orka fundera på vad detta innebar.
”Amanda, gå och hämta rottingen”.
Jag flämtade faktiskt till när han sa det. Därefter tittade
jag med stora ögon på min syster när hon gick iväg. Stjärten var så röd
att det såg ut som att den lyste. Jag visste inte ens att vi hade en
rotting. Amanda visste det tydligen, och det faktum att hon visste var
den var gjorde att jag fick tänka om lite när det gällde min teori om
henne som en duktig flicka. Hon kom tillbaka, höll fram rottingen till
pappa med öppna, uppåtvända handflator och neg djupt med sänkt blick
innan han tog emot den. ”För att det inte ska råda några
tvivelaktigheter om att en ny ordning är på intåg nödgas jag ge er fem
rapp var med rottingen. Du är först, stumpan”, pappa nickade mot Amanda
med sträng blick.
Pappa visade fram min skräckslagna syster till sängen. Hela
hennes kroppsspråk visade att hon hade varit med om detta innan. Hon
böjde sig lydigt framåt och la sina handflator på sängen. När pappa
placerade rottingen och lät den vila på hennes röda stjärt började hon
svanka och puta med rumpan. ”Titta ordentligt nu Jessica så att du lär
dig hur du ska göra när du blir agad av rottingen”. Med de orden höjde
han den vidriga pinnen och med ett ilsket vinande lät han den landa mitt
över stjärten på Amanda.
Med tanke på hennes skrik så hade jag inga större
förhoppningar om att jag skulle klara av detta bra när det var min tur.
Jag nämnde innan att jag ibland har njutit av att se på när hon får
smisk, detta var inte ett sådant tillfälle. Det här var långt ifrån
juiceincidenten, som jag brukar kalla den. Amanda spillde ut juice på
diskbänken, bad om ursäkt och torkade upp det direkt. Mamma blev ändå
jättearg och började ge henne handsmäll. Det var väldigt konstigt, mamma
hade stött till henne så att hon spillde. Under tiden mamma smiskade
henne var det precis som att hon kom till sans. Hon daskade henne mindre
och mindre hårt tills det till slut verkade mer som att hon klappade
Amanda på rumpan. Jag njöt som mest när smisket var mellanhårt tror jag,
när det lilla hull Amanda har på rumpan gungade i lagom takt av mammas
daskande hand. Jag vet att mamma fick stryk av pappa den kvällen för hur
hon hanterade det. Ljuden av smärta som letade sig in i mitt sovrum
efter att jag lagt mig på kvällen gick inte att ta miste på.
Det här var något helt annat. När hon hade fyra mörka streck
över den redan välsmiskade stjärten ville jag bara springa fram och
krama henne. Det gjorde jag inte, jag såg bara passivt på när pappa
höjde rottingen för sista gången och träffade nästan mitt på en tidigare
linje. Hon grät ordentligt, men samlade sig förvånansvärt snabbt. Jag
var på sätt och vis glad över att det var min tur, mina knän gjorde så
ont att jag trodde att de skulle gå sönder av att stå så länge på det
viset. ”Du får hjälpa Jessica att ta sitt straff som en duktig flicka”,
sa pappa när Amanda hade tackat fint för agan. Det var en märklig syn
när min nakna storasyster klättrade upp och ställde sig på alla fyra på
sängen, med ansiktet mot mig. Hon vinkade mig till sig och jag visste
att jag inte skulle slippa undan.
Jag gick fram till sängen och försökte kopiera hur Amanda
hade stått alldeles nyss. Amanda la sin hand mellan mina skulderblad och
tryckte försiktigt ner mitt ansikte mot sängen. Hon la sina armar så
gott hon kunde om ryggen på mig och började viska i mitt öra. ”Jag
håller om dig hela tiden, du klarar det här. Du är en så duktig tjej och
jag älskar dig”. Jag kände hur tårarna rann, känslorna bara rann över.
Pappa lät oss hållas när jag gjorde mig redo för rottingen och min
respekt för honom har aldrig varit större. Jag kände hur han la
rottingen försiktigt mot mitt röda skinn på rumpan och jag gjorde mitt
bästa för att slappna av.
Ljudet innan rottingen träffade mig är det värsta jag har
upplevt tror jag. Mycket värre än slaget i sig. Det är ofta värre att
vänta på att få stryk än att faktiskt få det. Under tiden man får smisk
har man smärtan och skammen att ta itu med på samma gång. Om man står i
skamvrån efteråt så får man samla tankarna för att genomlida hur pinsamt
det är att stå och visa sig med stjärten bar för de som råkar vara i
rummet. Det finns inget att fästa tankarna på innan man ska bli
bestraffad, bara nervositet och rädsla inför hur det kommer att bli. Jag
kände hur Amandas armar tätnade över min rygg när första slaget
träffade. Jag hade säkert skrikit högt om jag hade orkat, men det var
nog inte fysiskt möjligt. Mina knän gav vika men jag lyckades resa på
mig redan innan jag hade fallit ner till golvet. Jag kände efter första
slaget att jag skulle klara det här. Jag måste klara det här så att alla
kan bli stolta över mig igen. Jag är ju en duktig flicka egentligen.
Efter det femte slaget gick det däremot inte längre. Jag
gled ur min systers grepp och gled ner på golvet, naken och utskämd
inför pappa. ”Vi talar mer om det här imorgon”. Han lämnade rummet efter
den korta kommentaren, jag behövde inte ens tacka för att han fostrar
mig. Där låg jag en lång stund med min syster som kämpade för att få mig
på benen. Vet du vad jag tänkte när jag låg och grät, mer skamsen än i
hela mitt liv? Jag tänkte på hur snäll pappa var som inte tvingade mig
att stå i skamvrån. Det här med tacksamhet är inte alltid lätt för mig
att förstå, men det var så jag tänkte. Jag lyckades till slut hjälpa
till såpass mycket att vi kunde ramla ner i Amandas säng båda två, helt
slutkörda. Jag förstod att Amanda hade kämpat på väldigt mycket för min
skull när hon började storgråta så fort hon hade landat liggande i
sängen.
Jag krånglade mig lite närmare henne och våra armar lyckades
fungera så att vi hamnade tätt ihop i en kram. Där låg vi alldeles
stilla, två nakna systrar med ordentligt agade stjärtar. Skam- och
skuldkänslor dök upp från alla håll och kanter när vi låg där, men jag
tror vi kände båda två att vi hade pratat färdigt för idag. Jag hade
blivit utskälld, utskämd och strängt agad, men jag hade aldrig känt mig
så trygg och älskad som jag gjorde när jag låg så nära Amanda att jag
kände hennes andning. Det tog en lång stund, men till slut kände jag hur
jag gled närmare sömn. Detta samtidigt som jag tydligt hörde mammas
högljudda stön av vällust från deras sovrum.
Vi hade inte rört oss särskilt mycket under natten när vi
vaknade i morse. Det var en speciell känsla att vakna och känna Amandas
bröst lätt tryckta mot mina egna. Vi fortsatte att bara se in i
varandras ögon en stund innan hon la sin hand på min rumpa. ”Ah,
försiktigt”, viskade jag fram. Hon sa att hon bara skulle kolla och jag
informerade henne om att hon fick ta det väldigt varligt i så fall. ”Jag
tror att vi får försöka komma överens bättre i framtiden”, Amanda lät
allvarlig nu. ”Ja, det tycker jag också. Det gjorde vi ju igår”, jag
kände mig inte helt hundra på vad jag svarade på, men det kändes bra.
Hon tystnade igen, lutade sig lätt framåt och tryckte sina läppar lätt
mot mina. Bara några sekunder senare gjorde jag likadant och vi lät våra
läppar tryckas hårdare och längre mot varandra.
Jag hoppas att du förstår varför jag behöver dig, dagboken.
Jag kan dela mycket med min syster, men jag behöver nog processa vissa
saker i framtiden. Fint ord, va? Processa. Jag sa ju att jag sköter mig
i skolan. Det är tur att det är lördag idag. Det kommer att vara jobbigt
nog att sitta på stolarna i skolan även om det är två dagar dit. Jag
berättar senare hur det går för mig, jag känner på mig att du är en
nyfiken dagbok.