Vi hade varit gifta i två år, jag och min man. Vi var precis jämngamla
då vi blev tokförälskade, båda 27 år mitt i karriärerna. han var väl en
drömprins, inte minst för mina föräldrar. Snygg ja jävligt snygg
trevlig, framgångsrik, smart och familjekär. Min mamma blev väl lika kär
i honom som jag. Utåt sett var vi ju det perfekta vackra paret. Han hade
fångat sin drömtjej på så sätt att jag är vacker. Jag skäms inte för att
säga det men samtidigt erkänner jag att jag är allt annat än vacker
inuti. Förr eller senare upptäcker männen vilken bitch de har att göra
med. Jag gör mig oftast omöjlig att ha att göra med, flirtar med andra,
försöker se om det finns grönare gräs nån annanstans, slarvig och har
svikit många vänner genom åren. Min mamma tänkte redan från början att
jag inte förtjänade denna man samtidigt som hon hoppades att denna gång
skulle det vara för evigt så att säga efter våra bröllopslöften.
Två år hade gått och vårt förhållande var nästan enbart fyllt av
tjurighet gnabb och gräl och det försonade sexet var det ända som höll
ihop oss. Speciellt just efter ett gräl. Vi hade mer sällan sex nu. Mest
om det föregåtts av något bråk. Som nåt som tillfälligt försonade oss.
Det var en måndag. Jag hade varit bortrest på jobb över helgen och
var ledig ensam hemma i villan på måndagen. Min mamma hade tydligen
varit hemma hos Anton som haft en trevlig fikastund med sin svärmor.
Passade hon på när jag inte var hemma? Nu höll jag på att packa upp
resväskan i sovrummet och min blick fastnade plötsligt på ett föremål
som låg på byrån i sovrummet. Det var ett oskyldigt föremål och ända
slog mitt hjärta ett dubbelslag.
Där låg en hårborste som inte funnits i detta hem förut. Jag blev
faktiskt chockad. Nu kanske läsarna tror att jag genast skulle misstänka
att min man varit otrogen med någon tjej som glömt kvar borsten. Nej, så
var det inte. Borsten var nämligen smärtsamt bekant för mig. Jag gick
närmare och tog upp den för att hålla den i handen. Kände dess tyngd och
kände igen allt med den. Hårborsten, som har ett namn som inte beskriver
sin tvetydiga funktion, det förskräckliga vapen mammor använt
traditionellt på sina uppstudsiga döttrar i alla tider. Eller deras
rumpor mer specifikt.. Det var rysligt bekant på ett högst sinnligt sätt
och min kropp reagerade genom att jag med andra handen tog mig skyddande
om min jeansklädda rumpa i minnet som den "oskyldiga" borsten
framkallade. Det var samma borste som min mamma brukade ge mig smäll på
stjärten med långt efter att mina kompisar slutat få smisk hemma i
tonåren. Sista gångerna dess platta baksida gång på gång landat på mina
skinkor där jag legat över mammas knä var jag 21 år (den naturliga
avskydda följden av mitt uppförande gällde så länge jag bodde under
mammas och pappas tak). Den var av plast och hade introducerats i mitt
liv med att den tidigare använts på mamma också. Då var det mormor som
hade hållit i skaftet.. Den följde en tradition i rakt nedstigande led
på olydiga flickor och nu befann den sig här. Fast att jag i högsta grad
var en vuxen kvinna nu.
Hur hade den hamnat här? Mamma måste ha tagit med sig den i
söndags. Vad hade de pratat om egentligen? Skulle den komma till
användning igen? Den skulle knappast användas till mitt hår. Jag var
dessutom kortklippt nuförtiden och hade allt jag behövde för mitt hår.
Skulle den användas....... ? Anton och jag hade varit gifta i två år och
han hade aldrig gett mig smisk någon gång, trots att han egentligen haft
otaliga anledningar att sätta ner foten och lägga mig över knät.
Jag stod som försenad och viste inte vad jag skulle ta mig till.
Skulle jag ringa mamma och fråga henne varför hon tagit med sig borsten?
Skulle jag fråga Anton. Båda alternativen kändes oerhört skamfyllda.
Mamma skulle väl svara; "Jag tänkte att Anton skulle kunna behöva den nu
när jag vet att ni haft det jobbigt. Att lite smäll på stjärten då och
då brukade hjälpa när du var helt omöjlig" . (Hon skulle aldrig ställa
mig på min sida om vi skiljde oss och istället anklaga mig för att jag
inte är foglig , läs "lydig" nog för en man.) Och vad skulle Anton säga
eller GÖRA? Eller skulle han bara skratta bort det hela och berätta vad
mamma sagt att den brukade användas till och tycka att jag haft en galet
sträng gammeldags mamma och att jag inte blivit bättre för det. Eller
skulle han ta det på allvar? Speciellt nu, när det varit så dåligt
mellan oss ett bra tag och han i telefon hade öppnat sitt hjärta för
mamma? Skulle han säga att det förmodligen gått för lång tid sedan jag
fick smisk och att det skulle göra mig gott. Att mammas ord var kloka
råd? Vem var Anton innerst inne? Vad finns i män om vi kvinnor går för
långt i vårt taggiga naggande bitchande? Vad hade han i sig? Vilken
sorts man var han? Jag var plötsligt inte helt säker på att jag ville ha
en snäll medgörlig man. Ärligt talat längtade jag efter motstånd. Inte
bara motstånd utan att besegras av hans maskulinitet. Som en lejonhona
inför lejonhannen. Vill vi kvinnor inte få smaka lite av den andra sidan
av manligheten, den farliga auktoritära? Den som plötsligt använder sitt
fysiska totalt överlägsna övertag? Den man bara lyder?
Jag kände återigen på borstens undersida och fasade vid minnet av
vilken oerhörd distinkt sveda den framkallade till skillnad från mammas
handflata som ettrigt och pepprigt smiskade mig en bra stund innan det
var dags för borsten. Med ena handen som gned rumpan kunde jag nästan
framkalla den där värmen som glödde om de knallröda skinkorna efteråt
och fast man fått resa sig ur knät var man tvungen att vända stjärten
till för att mamma skulle se att man fått tillräckligt med smäll.
Tillintetgjord av skam och ett snyftande som man var alldeles för gammal
för. Jag kände mig betydligt mer förtjänt av smisk nu som om jag samlat
på mig en massa skuld sedan jag bodde hemma och det hände sist. Och då
var jag verkligen ingen ängel i sena tonåren och de första åren efter
det. Agan hade hjälpt, det får jag erkänna Jag var alltid den lydigaste
lydiga i veckor efteråt, lovade mig själv att aldrig utsätta mig den
förödmjukande och smärtsamma upplevelsen igen, och att undvika att sitta
närmaste dagarna, men snart tog alla frestelser och frihetslängtan över.
Och så vankades det smisk på stjärten igen. Men nu....Allt kändes så
overkligt... förresten var väl borsten inget manligt redskap utan nåt
som kvinnor använt för att det alltid funnits på plats när det var dags
att uppfostra yngre kvinnliga kopior av sig själva. För en man skulle
väl det räcka med handen...
Jag kände med handen på borstens flata sida av svart plast och
tänkte hur ofta den träffat tonårsflickors nakna stjärtar. Ja även unga
vuxna kvinnor bara ändor. Kände skammen genom hettan på kinderna. mindes
tydligt mammas dom; "Nu ska du få smäll!!" "När vi kommer hem ska du få
smäll på stjärten" "Om du är sen igen blir det smisk på stjärten, det
vet du!" "Om du inte vill ha utegångsförbud så kan du få välja att få
smäll istället" "Så! lägg dig över knät!" " Dra ner jeansen" "Hämta
borsten du vet var den ligger"!
Skulle jag helt sonika bara gå ut till soptunnan och slänga den?
Något som jag önskat göra otaliga gånger hemma där den alltid låg fullt
synlig som en påminnelse i hemmet. Men det hade jag ju aldrig vågat. Då
hade mamma marscherat mig till första bästa affär och gjort mig sällskap
då jag fick köpa en ny för mina egna pengar en borste som var just
lämplig att smälla olydiga tonårsflickor med! Hon hade väl skämt ut mig
inför expediten genom att i mitt sällskap fråga just efter en borste med
det ändamålet. Nej då vågade jag aldrig röra den och vägrade ens fästa
blicken på den. Skulle jag våga det nu? Det fanns något i mig som jag
inte kunde förklara. Var det verkligen något som istället längtade
tillbaka till denna konsekvens. Absolut inte av mamma. Men Anton. Var
det inte precis det jag behövde? att han satte en gräns, manligt och
beslutsamt och bara gjorde det utan att jag hade något att säga till om.
bara gav mig smisk när jag var för jävlig och sen gav mig förlåtelse när
jag tårfylld och med brinnande rumpa fick tröst och förmaningar? Ville
jag innerst inne ha smäll igen? Att denna hatade borste skulle
återupprätta kontakten med mig. Ja, det var nu sex år sedan den smällt
mig och jag kände mig återigen som en olydig flicka som ska räcka den
till en vuxen för att få vad jag förtjänar. Till min man? varför gjorde
tanken mig både skräckslagen och upphetsad? Vad är det i oss kvinnor som
känner ett motstridigt behov av detta, totalt bortom all feminism och
jämlikhet?
Att jag fick tid att tänka. Landa i mig själv som flickan som
behövde sättas på plats ibland och att jag aldrig skulle växa ifrån det.
Den där reflektionen som man inte har en möjlighet att göra när man
ligger där över knät och sprattlar utan när man blivit inskickad på sitt
rum eller i säng med flammande stjärt och snyft? Och så plötsligt de
lustfyllda känslorna. Jag blev upphetsad att tänka att det var min man
... Att han fått råden av min mor. Att han lyssnat och tacksamt tagit
emot borsten. Redskapet som redan regelbundet använts på hans frus
sexiga runda och nakna stjärt med önskvärd effekt, och sagt att han
absolut skulle överväga detta. Gammeldags hederlig hustru-aga. Som förr
i tiden. Visst hade tanken föresvävat mig i korta flämtande kåta
sekunder då han lagt upp mig med stjärten i vädret (precis ju som när.
man ska få smisk egentligen...) för att ta mig bakifrån, och dragit ner
mina trosor med stjärten bar precis som när jag blev förnedrande avklädd
för bestraffning.... Det var fyra timmar kvar tills Anton skulle komma
hem...