Den handlar om två män och en kvinna. Ett triangeldrama som utspelar sig i Stockholms skärgård runt 1910.
När jag såg den fick jag tankar på hur den kunde skrivas om lite för att kanske ytterligare passa författaren i smaken. Han tyckte inte så mycket om kvinnans frigörelse och scenerna jag nu spetsat tillär egentligen bara en förlängning på det jag såg och skulle kunna hända i den värld som smisksidan rör sig i.
Först är det konstnärsparet på ön Adolf och Tekla. Hon är för tillfället i stan och festar runt med väninnor. Hon är också mycket förtjust i shopping medan han är kvar på ön och försöker skapa. För denna tid var hon väldigt frigjord och självständig då det ansågs självklart att kvinnan skulle vara underordnad mannen och lyda honom. Han lider av hennes frigjordhet och kaxighet, mest för att hon slående vacker som hon är flirtar med andra män i stan och på båten ut till ön. Hon vet att hon behagar män och tycks njuta av deras lystna blickar på hennes vackra kropp, skör och samtidigt lockande. Jag ser den vackra skådespelerskan som spelade henne så fantastiskt gripande. I sina vita kläder, höga byxdräkt i linne, de röda skorna med höga klackar, håret uppsatt och ljusrött läppstift. Han i vit linnekavaj vita linnebyxor väst och skjorta.
Pjäsens scener dem emellan präglas av detta; hon som kommer tillbaka från sina äventyr, vill kyssa honom, gulla med honom och reta honom "Har du haft besök medan jag varit borta? En kvinna? Hon verkar njuta av att leka med deras relation som om en älskarinna till honom skulle elda på deras förhållande. Men hon gör det möjligen för att hon är så säker på honom. Hon är aldrig hotad. Han, som ständigt bevakar henne, orolig för att hon ska lämna honom för någon annan skulle väl aldrig själv gå?
Men samtidigt störs hon av hans vekhet, hans ängsliga blickar som letar efter samförstånd och gillande. det är något omanligt med detta som tar död på hennes lust. Hon blir rastlös. Hon behöver som alla kvinnor, en självständig man som står rakryggad och ger henne motstånd. En karl som kan sätta henne på plats om det behövs. Inte hans kontrollerande frågor;
Vilka har du träffat?
Vem har du varit med?
Vad gör du om dagarna?
Varför ler du åt alla män?
Vad skrattar du åt med dessa män?
Varför avviker du alltid från mitt sällskap när vi är på fester?
Jag får alltid leta efter dig! En kvinna ska väl gå vid sin mans sida?
Hon brukade svara; därför att jag tillkänna mig fri!
"Men varför ska du alltid känna dig fri genom att prata och skratta med andra män?"
"Därför att kvinnor bara bevakar varandra" Männen bekräftar mig- Kvinnorna är avundssjuka" .
Här brukar han få ett utbrott;
Varför räcker det inte med MIN bekräftelse?! Varför behöver du den från andra?"
Därför att... jag vet inte jag kanske är omättlig men från dig får jag bara bevakande ögon som jag vill slå mig fri ifrån."
"Du vill inte ha mig"! skriker han nu.
"Jo det vill jag!!" skriker hon tillbaka".
Det slutar med att hon lämnar honom i huset för att få luft, ibland har han hunnit slå sönder något i sin frustration.
Så är det. De älskar varandra men kan inte hitta ett sätt att leva med varandra och Tekla föraktar egentligen sin mans svaghet såsom alla kvinnor inte står ut med klängiga män.
När pjäsen börjar har hon taket båten till stan igen, rastlös som hon är får hon aldrig ro med sin man. Något måste hända. Men vad, undrar han med sin malande svartsjuka. Så får han besök av en nyvunnen bekantskap som förr firat sommarledigheter på ön och i samma värdshus. De pratar, spelar schack och vännen Gustav betraktar Adolfs målningar (sensuella porträtt av sin fru) och skulpturer han fått till när han orkat samla sig.
Vad Adolf inte känner till är att Gustav har en hemlighet. Han är Teklas förra man som hon skilde sig ifrån för att istället gifta sig med Adolf. Nu är han här för att hämnas och förgöra sin exfrus nya äktenskap och ångrar att han var för sen med att tygla henne. När han väl bestämt sig hade hon redan flugit iväg. Han lyssnar på Adolf som beklagar sig över henne och sin ständiga ängslan att hon är på väg bort från honom. Gustav visar inte sin skadeglädje över något han själv slipper. Men han säger åt honom att resa sig upp, att vara en man. Att rycka upp sig och sätta henne på plats. "Har du aldrig provat att aga henne"?
Adolf avstannar sina penseldrag på tavlan och svarar;
"Aga henne”? Kan man göra så? Man slår inte en kvinna. "
Jag pratar inte om att slå, säger Gustav. Jag pratar om lättare aga på stussen, något som är tillåtet, ja inte bara tillåtet för en man att göra med sin hustru utan närmast en plikt eftersom det är mannens plikt att tukta sin hustru. Det är ditt ansvar och du ska veta att man skrattar åt dig bakom ryggen för att du är under toffeln på din fru.
"Ska jag bara ge henne smisk alltså"?
Ja , på bara stjärten! I dessa fall skiljer sig inte unga kvinnor från äldre tonårsjäntor som behöver hamna över sin mors knä med jämna mellanrum"
"Men tänk om hon blir rasande och lämnar mig!
-"Ja då gör hon det med svidande bak men det är inte så troligt. När svedan i skinkorna och skammen gått över och hon kan sitta ned igen kommer hon säkert tillbaka. De flesta kvinnor blir fromma som lamm, lydiga och keliga och respekterar sin man för att han visar att han är hennes man. Det låter kanske konstigt eftersom de bönar och ber och gör motstånd men när han använder sin överlägsna styrka och auktoritet till att lägga henne över knät ger hon snart upp. Då kommer hennes kvinnliga undergivna natur i sin dager och respekten. För dig. Sin man. Jag har pratat med många vänner omprovat detta med sina hustrur med samma goda resultat. En god vän har riset synligt upphängt på köksväggen till hans frus påminnelse och förödmjukelse. Men sedan hon får smäll då det är nödvändigt har deras relation blivit harmonisk och självklar på något sätt. Det har kommit ro i själen inte bara i honom men även hans hustru. Men går det för långt mellan gångerna blir hon stursk uppnosig och ostyrig. Jag hade bestämt mig för detta med min senaste fru men tvekade. Det blev försent och sedan var hon borta. Något jag ångrar nu. Gör inte samma misstag. Gå ut till ungbjörkarna och skär ut ett björkris. Ha det i beredskap när hon kommer tillbaka från stan.!"
Adolf som beundrade sin väns klokskap häpnade över den självklarhet vännen talade om kvinnofrågor. Kunde det vara så enkelt? Ge henne smäll på stjärten? Som ett olydigt flickebarn? Var det i själva verket hans plikt som man och förmyndare? Skulle han klara av att vara så hård? Ja det kanske är detta som hon omedvetet håller på att provocera fram och som hon innerst inne vet att hon behöver. Tänk om han veknade inför uppgiften och hennes motstånd?
"Lyd mina råd"! avslutade Adolf innan han reste. Det finns ett gammalt talesätt för kvinnor som lyder "Hellre en röd stjärt än en svart själ" Och så några råd om riset; Ungefär ett tiotal ca en meter långa slanor så att risets toppar blir så jämna som möjligt. Sedan bör egentligen kvinnan avlöva och binda björkriset. Men du får göra det första gången. Inga skyddande löv eller annan grönska tillåts vara kvar. Kvistarna/slanorna måste vara bara för att få mest effekt över skinkorna. Se helst till att björkriset kommer från en ungbjörk, som ger de friskaste och fräschaste slanorna.
-Du verkar vara expert på området?
- Det är en gammal visdom, riset har använts i århundraden på kvinnostjärtar, inte bara barn ska du veta. Förresten kan du ställa riset i en hink vatten medan det väntar på att användas!
Adolf kunde bara erkänna för sig själv att tanken på allt detta hade gjort honom upphetsad. Något hände med hans lem som började växa i byxorna på honom. Om hon nu skulle få honom stor hård och präktig hon hade ju beundrat honom den så överraskat lystet för hans utrustning förr, skulle hon inte förlåta honom då även om han bestraffat henne och det sved som eld i om stussen? Skulle hon inte acceptera den nödvändiga agan om hon fick "hans vackra stora kuk" som hon kallade den i början av deras relation, pånyttfödd och med nytt självförtroende? Istället för den glädjelösa lem som förlorat självkänsla så många gånger på senaste tiden? Så tänkte han på hennes stjärt. Den där perfekta stjärten hon äger som Gud skapade kvinnan, rund och lagom fyllig men inte heller för stor på den annars smala kroppen. Han tänkte på den blottad över hans knä och han tänkte på ordspråket" Hellre en röd stjärt än en svart själ".
Med bilden av hennes blossande röda stjärt i huvudet och med synligt stånd innanför gylfen gick han ut till björkarna utanför huset. Om någon av grannarna nu såg honom skära ett ris i sommartid, långt från påsktider, skulle de nog ana att frun hans hade varit olydig. Kanske då de skulle tänka; Det var så dags att den där näbbgäddan blir satt på plats! Till och med de jämnåriga fagra grannkvinnorna skulle nog mest känna både en gemensam systerlig skam och hetta rodna i kinderna, men samtidigt skadeglädje över att det vankas smisk i ett annat hem och äktenskap, snarare än kvinnlig solidaritet och medömkan med en syster. som strax ska smällas på stjärten. I detta har hon helt rätt, Tekla. Mannen är det enda kvinnan kan hålla fast i handen när det blåser. Kvinnor skickar pilar på varandra i det dolda.
Ljuset går upp i andra akten. Samma scenografi. Vi ser Tekla ligga på divanen bortvänd från publiken. Hennes ena hand stryker fram och tillbaka över stjärten. Varsamt gnider hon den upp och ner över de runda perfekta vanligtvis förföriska skinkorna. Hennes make Adolf sitter vid sitt staffli med ett lugn och en självsäkerhet vi inte sett tidigare. På bordet vid divan ligger ett björkris. Uppenbarligen nyss använt och publiken kan höra ett svagt avtagande snyftande från den unga hustrun som måste ha gråtit. Det är som om hela scenen andas ett "ordningen återställd" efter tidigare kaotiska scener med gräl, frustration och svartsjuka. Det tar inte många sekunder förrän alla i publiken förstått vad som nyss hänt och som de inte fått se i realtid. Den unga hustrun har blivit agad på stjärten med björkris av sin man som tagit sin gode väns råd på allvar. Hon har fått smäll på bara stjärten. Hon har fått smisk som hon brukade få i uppväxten av sin stränga mor långt upp tonåren. Han har äntligen satt ned foten och visat vem som är herre i huset. Kan scenen uppvisa annat än lugn efter stormen och harmoni? De pratar inte men scen fortgår utan att något mer händer. Hon i efterdyningarna av agan med svidande brännande skinkor och han som återfått självförtroende lust och kåthet. Ja det sistnämnda har även väckts i henne som paradoxalt nog upplever det som varje smiskad kvinna upplever. Förödmjukelsen, svedan och förnedringen samtidigt som hon känner sig omhändertagen och älskad av sin starke make. Han som mellan penseldragen, ja han målar av henne i denna förnedrande stund, då och då kastar en blick på hennes stuss han nyss varit så sträng mot. Betraktar dess perfekta rundning och hennes hand som frenetiskt försöker mildra svedan och känner hur hans kuk växer. Han känner frestelsen att ta henne nu där på divanen. Hon skulle undergivet ta emot honom helt och fullt men samtidigt vill han att bestraffningen ska få sin egen plats. att den får ebba ut och komma till föraning och förlåtelse. Sedan skulle hon få av det hon åtrådde.
Publiken som betraktar detta består av män och kvinnor mellan 20 och fyrtio. Den manliga delen av publiken känner samma självförtroende som mannen på scenen. Vissa som sitter där med flickvänner eller fruar tänker att det kanske inte vore en sån dum idé. Det händer ju även i dramatiken och i världslitteraturen! Det har alltid hänt mellan män och kvinnor. De skulle inte vara den första mannen i historien som smiskar sin fru eller flickvän när hon är bitchig eller olydig. Den kvinnliga delen i publiken känner en pinsam hettande skam i kinderna. De tittar på kvinnans stjärt och känner plötsligt sensuell kontakt med bänken de just nu sitter på. Undrar hur mycket det svider? tänker dom tjejer som inte har erfarenhet av aga medan de som har känner precis samma sak som Tekla där på scenen. Tänk om mannen eller pojkvännen får idéer? Jag har ju själv varit ganska stygg och taggig på sista tiden. Tänk om han skulle...? När de går hem från teatern senare kommer majoriteten av kvinnorna vilja prata om något annat än pjäsen de nyss sett. Det känns för pinsamt och skämmigt och nära att prata om något som de själva som kvinnor skulle kunna råka ut för... av mannen de håller i handen. Medan mannen å sin sida vill höra vad hon har att säga. Förmodligen skulle hon då avfärda pjäsen som dammig och kvinnoförnedrande.
Men nu går vi tillbaka till scenen vi aldrig fick se. Vad var det som hände i Teklas liv innan ljuset gick upp i föregående scen?
Tekla kom in till ateljén där hennes man rivit sönder den ena skissen efter den andra.
Han- Var har du varit?
Hon- Jag träffade våra grannar och tog en tur till stan. det är så dödens tråkigt här ute. Jag blir rastlös.
Han- Du blir ju rastlös vart vi än är.
Hon- Och det blir aldrig du?
Han - Jag blir rastlös av din oro och att du går omkring och låter männen betrakta dig från morgon till kväll.
Hon- vad ska jag göra gå omkring med ett skynke över mig?
Han- Nej men du kunde vara lite mer med din lagvigda man!
Hon- som bara målar och målar. Förresten vad tänker du göra av alla nakenporträtt av mig?
Han- Ditt ansikte syns inte så det är bara nakenstudier.
Hon- Och om män tittar lystet på dom då?
Hon tar upp en tidning och bläddrar i den men slänger den sen på golvet.
Hon- Nej nu går jag och tar mig ett dopp och sen åker jag in till stan med kvällsbåten!
Han får plötsligt en ny klang i rösten.
- Jag förbjuder dig att bada naken! Det viskas redan att du passar på när de unga männen står vid bryggan och fiskar!
Jag förbjuder dig också att göra dessa resor ständigt. Nu stannar du här hos mig din man tills jag bestämmer att vi far härifrån!
Hon blir chockad över hans nyvunna auktoritet.
- Vad kommer det där ifrån? Jag gör som jag vill!
Så rusar hon ut och får med sig en handduk från sträcket.
Sen går ljuset ned.
I nästa scen ser vi honom ensam i rummet. Han målar inte. Han väntar, stilla på en stol. Ingenting är förändrat i rummet. Förutom en sak. Det ligger ett nyplockat björkris på bordet intill divanen. Fullt synligt i rummet. Vi hör steg och Tekla äntrar rummet. Blöt i håret som hon flätat.
Hon- Vad sitter du här för? Det är vackert väder därute. Du skulle sett vilken fisk grannpojken Birger fick!
- Medan du badade naken?
- Sluta nu. Nu packar jag för hemresa.
- Ja det ska bli ett slut på det här. Sätt dig ner!
Han nästan ryter åt henne och chockad sätter hon sig på divanen. Samtidigt får hon syn på björkriset på bordet.
- Vad är det där?
- Ser du inte?
- Jo ett björkris?
Ja ett björkris. Och från och med nu är det björkriset som får tala istället för dessa gräl!
- Vad menar du egentligen?
Hon är fortfarande lika stursk men ändå inte. Något nytt hörs i rösten på henne som skulle kunna liknas vid rädsla.
- Jag menar att jag har bestämt mig för att börja ge dig smisk på stjärten!
Hennes ögon spärras upp och hur mycket hon än försöker vara stursk så liknar hon mer en yngre jänta som blivit påkommen med något ofog inför sin mor.
- Smisk? (paus) Ska det här vara ett fånigt skämt?
- Nej det är inget skämt och det kommer du bli varse när du ligger med stussen bar över mot knä alldeles strax!
- Det här är inte ens roligt Adolf! Nu går jag och packar väskan!
Hon reser sig och tar några steg men kommer inte långt. Han tar henne i armen och på några ögonblick gör han det som män så lätt kan göra med en kvinna. Bara sekunder senare ligger hon över hans knä på divanen. Klänningen är uppfläkt över ryggen och trosorna nerdragna till hennes knän.
- Sluta Adolf . Du får inte! Jag är ingen liten flicka!
- Nej men du är en stor flicka och jag borde nog lytt din mors råd! Att fortsätta ge dig smäll på bara stjärten efter giftermålet.
- Adolf jag varnar dig. Jag lämnar dig för alltid om du fortsätter!
Adolf ser nu ingen återvändo. Bära eller brista för deras äktenskap.
Adolf som ser ut att vänta med att använda riset låter sin hand inleda agan. En skur av klatschar smäller mot hennes vita skinkor som snart inte längre är vita utan intar en rosa nyans och sedan en ljus röd och sedan kraftigt röda stora rodnader över hela skinkorna. Denna scen som publiken inte fick se. Det fanns censur på Strindbergs tid även om denna typ av hustruaga var tämligen vardaglig och naturlig i många hem. Vi hör förutom arga kraftiga daskar/klatschar Teklas jämmer och klagan. Adolf som aldrig varit så bestämd känner att han återfår sin manlighet och lust som är alldeles självklar när han nu har en sådan närstudie och relation till hans vackra kvinnas bara stjärt. Han agar av plikt och fullföljer här sin del av äktenskapet. Att döma av hennes klagan och gråt kommer hon alldeles säkert fullfölja sin del av äktenskapet efter detta. Som lydig hustru till sin man. han märker att hon trots sin ljudliga klagan och gråt ger upp sitt sprattlande ganska tidigt. Som om hon ger efter. Inser sin maktlöshet precis som hon underordnat sig sin mors aga upp till nitton års ålder. Hennes händer griper om en kudde. Ibland om hans ena vad och hon kämpar för att klara av svedan. Den bekanta med outhärdliga svedan som har en god sak; den tar över för en stund den stora skammen och förödmjukelsen. Att få smisk på bara stjärten igen!
Snart tar Adolf en paus och vi hör Tekla snörvla i andfådda andhämtningar och Adolfs läxande ord då han redogör för alla förhållningsregler och plikter Tekla nu har att följa för att slippa detta i fortsättningen. Sedan tar han upp riset, som nu kommer att hänga fullt synligt i deras hem. Som en påminnelse. En av hennes plikter är att se till att det alltid finns ett nyplockat ris när han anser att det gamla är förbrukat. HerreGud så hon skulle skämmas! Att folk fick se att det fanns ett björkris i hemmet, även i andra tider än påsk! Alla skulle förstått hon fick smaka riset då och då! Alla skulle vara att hon får smisk ibland! Riset ger en annan dimension till svedan och Tekla påminns om riset, som hennes mor tvingade henne att plocka själv, hur obeskrivligt det sved när kvistarna landade på hennes bara stjärt.
Efteråt fick hon tröst i hans knä. Trosorna fortfarande vid vaden, stjärten bar satt hon snett i hans knä med stjärten i det fria. Han pratade lugnt, tröstade, förmanade. Hon snörvlade, snyftade och nickade. Hon kände hans åtrå under sina ben och fick lust. Hon kunde inte minnas senast hon blivit så kåt. samtidigt som hon var satt på plats, förnedrad förödmjukat och skamsen! Men Adolf hade tillräckligt med självdisciplin för att låta henne vänta. Hon skulle få skamvrå först. Kanske skulle han skicka henne i säng för resten av dagen.
Det är nu vi kommer in i första scenen. Hon har just fått lämna skamvrån och han har bestämt sig för att inte skicka henne i säng. Hon var tillräckligt ångerfull och hade fått nog med tid att tänka i skamvrån. Hon drog upp trosorna, äntligen och slängde sig på divanen. Nu hade hon bara en tanke i huvudet; Snälla Adolf, knulla mig! När denna scen är över går Adolf fram till henne på divanen . Han lyfter upp hennes klänning och drar på nytt ner hennes trosor. Denna gång inte för att smälla henne. Han tar henne bakifrån och hennes vällustiga stönanden vittnar om en förnyad lust. Deras äktenskap förändrades efter denna dag. Det blev slut med gräl tjafs och retningar. Han fick son Tekla behagfull intill hans sida och som aldrig hann bli för olydig innan riset kom fram.
Vi hör hennes röst i en monolog pjäsens epilog:
Det är konstigt verkligen, men när jag går omkring och är öm i baken lång tid efter att jag fått smäll påverkar det inte bara min relation med min man utan även hela min attityd till livet. Smisket är paradoxalt nog en present han ger mig (samtidigt som det är något jag hatar att få) som demonstrerar hans kärlek och hängivelse han har för vår relation och hjälper mig att växa som kvinna till ett mer hälsosamt liv.
I stället för att undvika hårda bänkar och stolar att sitta på utan kuddar, när jag nyligen fått smisk söker jag paradoxalt nog upp dem och sätter mig på dem. Man kan tro att jag gillar att plåga mig själv men det är snarare att jag vill bli påmind om att jag är älskad och viktig för min man. Att han agar mig för att han bryr sig om mig och beskyddar mig. Att han visar det genom att ta sig tiden och besväret att ge mig smisk på stjärten. Det är samma kärlek jag kunde känna blandat med hat till min mor som aldrig gett mig smäll oförtjänt när jag var tonåring och gjorde dumheter.
Det märkligaste av allt är att de dagar jag är öm i baken efter bestraffning och smäll känner jag mer feminin och undergiven och mer självsäker och kapabel- på samma gång! Tänk att vi är så komplicerade vi kvinnor! Det är detta som är mest paradoxalt - och som är så svårt att erkänna i feminismens tidevarv- att hustruagan får mig att känna mig stark som kvinna, att växa, genom att göra mig undergiven. Jag skulle dö om någon av mina väninnor visste att jag fick smisk hemma samtidigt som jag skulle känna en skamlig stolthet om någon av mina tjejkompisar såg mig när jag gned mig om rumpan med båda händerna som man gör när man tror att man är ensam just efteråt). De skulle förstå att jag har en man som ger mig smisk ibland och kanske de skulle känna både avundsjuka, skadeglädje och sympati. Eller så skulle de känna lättnad över att de inte var den enda kvinnan på jorden som får smisk av sin man. Och då skulle liksom vårt systerskap skapa ett än starkare band.
Jag tror att det paradoxala med smisket i äktenskapet är att ju mer feminina vi kvinnor blir, desto mer kan vår potential komma fram och desto mer kapabla blir vi. Vi får mer makt i oss själv. Och det tar absolut fram vår sexuella lust till våra män. Vi blir också mer kärleksfulla till andra människor, inte bara våra män. Jag har slutat flirta med andra män. Jag behöver inte deras bekräftelse, jag får den av min man. Agan gör mig avstressad efteråt mer mjuk.
Men missförstå mig inte. Smisk är fortfarande och kommer alltid vara något mycket smärtsamt och skam fyllt som jag till varje pris vill undvika. Fast att jag vet att jag behöver det ibland. Bättre kvinna är jag inte.