Jag vill med denna insändare framlägga förträffligheten med aga som
uppfostringsmetod även på det som nuförtiden så populärt kallas
tonåringar. Vi har sedan några år tagit om han en flicka som fosterbarn.
Det hela har inte gått problemfritt och intresset för pojkar har varit
stort men intresset för skolarbetet svalt. Vi frågade om råd hos bekanta
som var mer vana vid uppfostran än vi som inte har egna barn. Vi fick
det lyckosamma rådet att vid behov aga flickan. Det tog oss först emot
men vi såg ingen annan utväg. Dom första gångerna var inte lätt, min man
fick hålla i medan jag agade med riset på bara baken. Nu vet hon vad som
gäller och tar emot agan på sitt rum utan att konstra. Borta är
problemen med att hon kom hem sent och intresset för skolarbetet har
åter infunnit sig.
Vi vill med denna text framhålla agan som en metod att minska de
problemen med tonåringar vi ser idag. Räds inte att aga, det är bra för
våra ungdomar.
Husmodern.
Jag är en flicka på 17 år som sedan några år bott hos en
fosterfamilj. Jag kände mej vilsen och oälskad och ställde till med
mycket problem för mina fosterföräldrar. Jag var ute sent och sprang med
pojkar. Dom visste inte hur dom skulle komma tillrätta med det och
frågade några bekanta som tyckte jag förtjänad aga. Första gången var
ingen rolig upplevelse. Min fosterfar fick hålla i mej medan min
fostermor smiskade min bara rumpa med riset. Jag har nu lärt mej att
agan är något som jag behöver. Nu får jag agan i mitt rum när jag
behöver den, jag får lägger mej över några kuddar i sängen. Sen kommer
fostermor och agar mej med riset på bara rumpan. Det svider men jag vet
att jag behöver det. Jag har till och med själv bett om den ibland. Nu
vet jag vad som väntar om jag inte sköter mej och det gör det lättare
att koncentrera mej på skolan och strunta i pojkarna. En aga utdelad med
kärlek är inte något dåligt för
En ung kvinna.