Insändare från 50-talet

Jag vill med denna insändare framlägga förträffligheten med aga som uppfostringsmetod även på det som nuförtiden så populärt kallas tonåringar. Vi har sedan några år tagit om han en flicka som fosterbarn. Det hela har inte gått problemfritt och intresset för pojkar har varit stort men intresset för skolarbetet svalt. Vi frågade om råd hos bekanta som var mer vana vid uppfostran än vi som inte har egna barn. Vi fick det lyckosamma rådet att vid behov aga flickan. Det tog oss först emot men vi såg ingen annan utväg. Dom första gångerna var inte lätt, min man fick hålla i medan jag agade med riset på bara baken. Nu vet hon vad som gäller och tar emot agan på sitt rum utan att konstra. Borta är problemen med att hon kom hem sent och intresset för skolarbetet har åter infunnit sig.
Vi vill med denna text framhålla agan som en metod att minska de problemen med tonåringar vi ser idag. Räds inte att aga, det är bra för våra ungdomar.

Husmodern.


Jag är en flicka på 17 år som sedan några år bott hos en fosterfamilj. Jag kände mej vilsen och oälskad och ställde till med mycket problem för mina fosterföräldrar. Jag var ute sent och sprang med pojkar. Dom visste inte hur dom skulle komma tillrätta med det och frågade några bekanta som tyckte jag förtjänad aga. Första gången var ingen rolig upplevelse. Min fosterfar fick hålla i mej medan min fostermor smiskade min bara rumpa med riset. Jag har nu lärt mej att agan är något som jag behöver. Nu får jag agan i mitt rum när jag behöver den, jag får lägger mej över några kuddar i sängen. Sen kommer fostermor och agar mej med riset på bara rumpan. Det svider men jag vet att jag behöver det. Jag har till och med själv bett om den ibland. Nu vet jag vad som väntar om jag inte sköter mej och det gör det lättare att koncentrera mej på skolan och strunta i pojkarna. En aga utdelad med kärlek är inte något dåligt för

En ung kvinna.

NyareÄldre