Jag har de senaste åren börjat bli lite intresserad av det här med
dominans och smisk vid sex. Jag har aldrig provat (jag är 34 och gift –
vet inte hur jag ska ta upp det med min man men det är en annan
historia). Jag har bara fått smisk en gång i mitt liv och det var inte
det minsta sexigt då, men nu som vuxen är det ändå ofta denna händelse
som dyker upp i mitt huvud när jag fantiserar om smisk och sex. Kanske
för att det är min enda referensram? Jag tänder inte ens på kvinnor
egentligen, och som jag sa var denna smiskhändelse inte alls sexuell för
mig på något vis, men det är denna jag spinner vidare på i mina
fantasier.
När jag gick i högstadiet hade jag en lärarinna i franska som
hette Christina. Hon var en storvuxen och vacker kvinna i övre
fyrtioårsåldern som alla hade den yttersta respekt för. Många tyckte
illa om henne eftersom hon var så sträng och fodrade lydnad och hårt
arbete. Jag tyckte dock att hon var en bra lärare och tyckte om ämnet,
så jag jobbade ofta på bra på Christinas lektioner och gjorde läxorna
som jag skulle.
Min bästa kompis under denna tid hette Annie och
läste tyska. En dag när vi gick i sjuan var tysklektionen inställd på
grund av sjukdom, men franskan skulle naturligtvis pågå som vanligt.
Språklektionen var den sista för dagen och Annie övertalade mig om att
följa med henne till ett närliggande köpcentrum istället för att gå på
min lektion. Jag skrev en lapp till min fransklärare om att jag varit
tvungen att gå hem eftersom jag var sjuk, lade den i hennes fack och
följde med Annie till köpcentret. Vi hade jätteroligt, gick i affärer
och efter ett par timmar köpte vi varsin glass och satte oss på en bänk
för att äta. Plötsligt såg jag till min fasa min fransklärare komma emot
oss med bestämda kliv för att sedan stanna precis framför mig. Jag
svalde hårt och förstod ju att min lögn nu var avslöjad. Christina såg
ytterst arg ut med hårda ögon och hopknipen mun. Jag reste mig på
darrande ben och försökte komma på något att säga.
”Jag... vi...
Jag skulle bara...” hasplade jag ur mig. Christina avbröt mig dock med
hård och bestämd stämma.
”Kom och se mig i mitt klassrum klockan
fem imorgon eftermiddag!” Hon spände ögonen i mig och vände sedan på
klacken och fortsatte in i en matvarubutik.
Jag vände mig mot
Annie som fortfarande satt kvar på bänken. Hon såg också blek och rädd
ut. Vi visste båda att jag kunde förvänta mig en rejäl utskällning
imorgon.
”Förlåt att jag övertalade dig att skolka Simone...” sa
Annie ynkligt.
”Det är inte ditt fel. Jag borde inte ha följt
med.” Jag slängde det sista av min glass, all aptit hade försvunnit, och
satte mig ner igen. ”Vad ska jag göra...?”
”Det är inte så mycket
mer att göra än att gå dit imorgon, ta din utskällning och be om
ursäkt.”
”Jag antar det...” svarade jag tyst. Jag ville inte visa för Annie
hur rädd jag faktiskt kände mig, men samtidigt hade hon ju rätt. Det var
ju bara att ta utskällningen, säga förlåt och sedan se till att alltid
uppföra mig exemplariskt på Christinas lektioner. Dock kändes det
orättvist. Jag visste många andra som skolkade hela tiden men som aldrig
verkade bli upptäckta medan jag, som alltid skötte mig annars, blev
tagen på bar gärning den enda gången jag fick för mig att skippa en
lektion. Dock kunde jag inte tänka mig att någon tidigare varit så dum
att de skolkat från Christinas lektioner, det var det ingen som vågade.
Den glada och trevliga stämningen hade försvunnit, så jag sa hejdå
till Annie och började gå hemåt. Jag funderade på om jag skulle säga
något till mina föräldrar om att jag skolkat. Jag visste att de skulle
bli mer besvikna om de fick höra det från min lärare än direkt från mig,
men jag kunde inte förmå mig säga något, utan beslöt mig för att ta
deras besvikelse när brevet från skolan kom.
Hela nästa dag var
jag nervös och kunde inte koncentrera mig särskilt bra på lektionerna.
Skolan slutade klockan fyra så efter sista lektionen hade jag ändå en
timme kvar att vänta innan jag skulle gå till Christina. Jag förmodar
att andra kanske inte hade brytt sig så mycket om att hamna i trubbel,
men jag som oftast skötte mig och nästan aldrig fick utskällningar var
fruktansvärt nervös. Till sist var klockan fem minuter i fem och jag
började gå bort mot klassrummet där vi hade lektion i franska. Skolan
var vid det här laget så gott som tom på folk, alla elever hade gått hem
och de få lärare som fortfarande var kvar var inne på lärarrummet. När
jag kom fram till klassrummet svalde jag hårt, tog ett djupt andetag och
knackade på.
”Kom in” hördes Christinas röst inifrån.
Jag tryckte långsamt ner handtaget och steg in.
”Stäng dörren efter dig”. Christinas röst var lika hård och sträng
idag. Jag gjorde som hon sa. ”Kom hit Simone.” Jag gick på darrande ben
fram mot katedern där Christina satt. Hon tittade länge på mig som att
hon väntade på att jag skulle säga något, men det stockade sig i halsen
på mig och jag fick inte fram ett ord, så jag sänkte istället min blick
och väntade på att Christina skulle tala först. Till slut gjorde hon
det.
”Jag är mycket besviken på dig Simone. Jag trodde mer om dig än
att skolka och ljuga.” Jag förmådde inte svara utan fortsatte granska
mina fötter. ”Har du något att säga?”
Jag tänkte på det Annie sagt och svarade tyst: ”Jag är ledsen för
att jag skolkade, det ska aldrig hända igen.”
”Du inte bara skolkade Simone, du ljög också om det.” Det blev en
tystnad där jag fortsatte iaktta golvet. ”Eller hur?”
”Mm...”
”Se på mig när jag talar till dig!” Christinas röst var nu ännu
barskare och jag tittade snabbt upp. ”Jag vill att du svarar mig
ordentligt och tilltalar mig Madame. Är det uppfattat?”
”Ja Madame” svarade jag och sänkte blicken igen. Då brände det
plötsligt till på min vänstra kind. Jag tittade upp tillräckligt fort
för att se Christinas hand sänkas igen efter slaget. Hon hade gett mig
en örfil!
”Sa jag inte nyss åt dig att se på mig när jag talar till dig!?”
”Jo...” sa jag ynkligt och kämpade för att hålla tårarna borta ur
ögonen. Örfilen hade inte varit särskilt hård, hon hade mest snärtat
till med fingertopparna. Det som gjorde ont var skammen och chocken över
att ha blivit slagen.
”Tydligen kan du varken uppföra dig ordentlig eller följa enkla
instruktioner. Jag sa tydligt till dig att kalla mig Madame.”
”Ja Madame...” Det blev en kort paus medan vi tittade på varandra.
”Men jag ska nog lära dig att både uppföra dig korrekt samt att
inte skolka och ljuga.” Christinas röst var mycket bestämd. Hon reste
sig sakta från stolen, vände sig om mot tavlan, plockade upp pekpinnen
som låg på hyllan nedanför och gick sedan runt katedern mot mig. Jag
hade följt henne med blicken och vände mig nu ett kvarts varv så att vi
stod öga mot öga med varandra. Christina höll i pekpinnens handtag med
höger hand och vilade skaftet i vänster. Det var en gammaldags pekpinne
i trä, runt en meter lång och två centimeter i diameter. Jag undrade vad
hon tänkte göra med den, men behövde inte fundera någon längre stund.
”Vänd dig om och böj dig fram över katedern.” Christinas ton var
kort och uppfordrande. Jag spärrade upp ögonen i chock och öppnade
munnen för att protestera, men det kom inget ljud över mina läppar.
Christina upprepade uppmaningen en aning skarpare.
”Vänd dig om och böj dig framåt flicka.”
”Men...” Äntligen fick jag tillbaka rösten. ”Du kan inte. Jag
menar... du får inte!” Det hade gått upp för mig vad min lärare hade
tänkt göra; hon tänkte slå mig med pekpinnen! Inte gjorde väl lärare
sådant längre? Det var ju sådant som hände i gamla Astrid Lindgren
böcker, inte nu på 90-talet.
”Vad jag kan och får är ingenting du bestämmer” svarade min lärare
lugnt. ”Du har brutit mot reglerna och ljugit, och du måste straffas för
det.” Det faktumet kunde jag ju inte förneka, men kunde vi inte lösa
detta på något annat vis?
”Madame...” började jag.
”Nu gör du som jag säger innan jag blir riktigt arg och förvärrar
straffet.”
Förvärrar? Hur kunde det möjligtvis bli värre än att bli slagen
med en pekpinne!? Men jag förstod att Christina menade allvar och vågade
inte göra annat än att lyda. Jag vände mig sakta om så att jag stod vänd
mot katedern. Sedan böjde jag mig lätt framåt och placerade handflatorna
på bordets kant. I denna ställning kom min rumpa att bli den mest
utsatta punkten på min kropp. Detta var förmodligen vad Christina tänkt
eftersom hon nu lyfte upp min kjol och vek upp den på ryggen. Eftersom
det var sen vår hade jag inga strumpbyxor på mig under, utan stod nu och
visade min enbart trosbeklädda rumpa för min lärare. Som tur var lät hon
mig behålla trosorna på, men jag kände mig trots det väldigt utlämnad.
”Nu står du kvar så tills jag säger till att du kan resa dig.” Jag
svalde hårt. Jag väntade på att Christina skulle skratta till, säga åt
mig att resa mig igen, berätta att hon bara skojat, men hoppades att jag
lärt mig en läxa och aldrig skulle skolka igen. Men så skedde inte.
Istället kände jag hur hon lade sin vänstra hand på min korsrygg för att
sedan lyfta pekpinnen och hårt låta den landa mitt på min stjärt. Under
bråkdelen av en sekund kände jag ingen smärta, men sedan kom den med
full kraft. Jag flämtade till, men tack vare Christinas hand kunde jag
inte röra mig nämnvärt.
Christina gjorde ingen längre paus utan pekpinnen träffade snart
min rumpa igen. Och sen igen och igen. Efter femte slaget började
tårarna rinna och efter tionde försökte jag resa mig upp. Men Christinas
hand tryckte bara tillbaka mig nedåt och så fortsatte agan. Jag skrek
inte men ögonen svämmade över av tårar och jag snyftade hejdlöst. Hon
slog nog inte med all sin kraft men då rapp efter rapp landade på min
numer ömmande bakdel kändes det som om hela rumpan brann. Hon lät
pekpinnen vandra upp och ner över hela stjärten och speciellt verkade
hon fokusera på vecket mellan rumpa och lår. Jag trodde aldrig att det
skulle ta slut.
Men det gjorde det. Efter vad som kändes som en hel evighet, men
som bara kan ha varit ett par minuter, slutade slagen falla. Christina
släppte taget om min rygg och lade pekpinnen på katedern framför mig.
Jag stod kvar i samma position och lät tårarna falla fritt ner på
bänkskivan. Christina lät mig stå så en stund innan hon tog ett fast
grepp om mina axlar och hjälpte mig upp. Hon tog ett lätt tag om min
haka och lyfte mitt huvud så att jag såg på henne.
”Du fick 30 rapp och du tog ditt straff bra. Jag hoppas att du
lärde dig något för jag vill aldrig behöva göra om det här. OK?” Jag
nickade bara till svar, men Christina verkade godta det trots att hon
innan krävt hövlighet. Hon förstod kanske hur jag kände mig och att jag
inte hade någon kraft över till att svara. Hon klappade mig ömt över
kinden. Jag snyftade till extra högt och då tryckte Christina mig tätt
intill sig och omfamnade mig. Jag lutade mitt redan tårdränkta ansikte
in mot hennes varma famn och grät. Vi stod så i säkert fem minuter tills
mina snyftningar knappt var hörbara längre. Då greppade Christina mina
axlar igen och ställde mig på en knapp armlängds avstånd. Vi tittade
länge på varandra. Jag vet inte vad hon tänkte. Om hon kände att hon
gjort rätt som slagit mig eller om hon kanske ångrade sig och plötsligt
oroade sig för följderna. Det hon gjort var ju trots allt olagligt. När
hon talade var dock hennes röst stadig och bestämd. Dock fanns inget av
den tidigare hårdheten kvar, utan nu hade hennes röst en mjukare och
varmare ton.
”Jag hoppas att du förstår att jag inte vill straffa dig på detta
vis?”
”Ja Madame” sa jag svagt. Kramen hade gjort att jag återhämtat mig
en aning.
”Och som jag sa innan så vill jag aldrig behöva göra om detta. Och
det tror jag inte du heller önskar?”
Jag skakade hårt på huvudet.
”Nej Madame. Och jag ska aldrig skolka igen.”
”Bra. Då ska vi inte tala mer om saken. Händelsen är nu ur
världen.”
”Kommer du inte skicka hem något brev till mina föräldrar?”
undrade jag förvånat.
Christina granskade mig en liten stund innan hon svarade.
”Nej.” sa hon sen. ”Jag tror du straffats nog, tycker du inte?”
Jag svarade inte, men kände en djup lättnad. Hur hemskt det än
varit att få stryk av min lärare fanns det inget värre än att se
besvikelsen i mammas och pappas ögon när jag gjort något dumt. Och
brottet kände jag att jag redan sonat genom att ta emot agan.
Christina släppte taget om mig och gav mig en liten nick.
”Du kan gå nu Simone. Vi ses imorgon på franskan.”
Jag gjorde en snabb nigning (vågade inget annat än att vara artig
nu!) och satte sedan kurs mot dörren. När jag nådde den vände jag mig om
och tittade bort mot min lärare. Hon hade satt sig bakom katedern igen
med tittade fortfarande på mig. Hon log mot mig och jag log tillbaka
lite innan jag öppnade dörren och försvann ut.
När jag promenerade hemåt tänkte jag på händelsen jag nyss varit
med om. En massa tankar cirkulerade i huvudet på mig. Hur ont det än
gjort att få stryk och hur förnedrande det än känts kände jag mig
konstigt nog inte arg på Christina. Jag trodde henne verkligen när hon
sa att det inte var något hon velat göra utan att hon sett det som
nödvändigt för att säkerställa att jag aldrig skulle begå samma misstag
igen, precis som jag lovat. Och en sak var säker, det löftet skulle jag
definitivt hålla.