Sophies vilda strejk

Midsomer Parva, 1969

"Var är kvällsmaten?", frågade Mr William Jones, den framgångsrike medelålders byggmästaren.

smisk

"Det beror på, Will", svarade Mrs Sophie Penry-Jones, hans vackra unga hustru. "Jag har funderat en del på den saken."
"Känner du att du inte får tillräcklig uppskattning som hemmafru och framtida mor till våra barn?"
"Precis!" Hon nickade med eftertryck.
"Du kanske skulle vilja ha en ordentlig lön, som ett komplement till hushållspengarna?"
"Just det! Så du tycker också så?" Sophies ansikte strålade av belåtenhet. Hennes make älskade det, men han måste göra henne besviken.
"Nej, det tycker jag inte. Du har två miljoner pund som du ärvde från din morfar som enskild egendom och hushållspengarna ger dig pengar nog för att ha roligt med dina stygga väninnor i 'Trophy-klubben'!"
"Så du har hört om strejkplanerna..."
"Om man är fem karlar med hustrur som är tjugo år yngre och så vackra att de är 'troféer' som visar hur bra det gått för oss, då talas man vid ibland. Särskilt med tanke på att Bob ju är min bror.
"Jessica är en sådan skvallerbytta!"
"Min svägerska är en rar och ärlig ung dam, som du kan lära dig mycket av!" William log brett. "Hon ångrade de skamliga strejkplanerna, erkände allt för Bob..."
"Och han förlät henne", gissade Sophie. Bob var faktiskt för snäll.
"Givetvis! Men Jessica vägrade gå och lägga sig förrän han tuktat henne med hårborsten på bara stjärten och hon nakenstädat köket."

smisk

"Så pinsamt det blir för er andra att betala oss lön när Bob sluppit", sade Sophie lugnt.
"Det tror jag inte blir något problem. Om du undrar över varför jag är lite sen, så är det för att jag pratat med Matthew och Frank på telefon. Och Jacob, förstås."
"Jag tror inte för en sekund att Kami håller på att nakenstäda sitt kök just nu."
"Kami är inte naken. Hennes straffpyjamas täcker allt, utom sätet, och när Jacob är färdig med att smälla henne får hon säkert knäppa igen stjärtluckan. Det han sade om utegångsförbud var nog ett skämt, så ni kan säkert träffas imorgon och jämföra vem som har den rödaste rumpan.

smisk

"Taylor och Jenna då?" Eftersom väninnorna var gifta med ett brödrapar och delade hus hade de antingen båda lyckats eller båda bestraffats.
"Du vet hur godmodiga Frank och Matthew är? De kände sig inte bekväma med att aga sina älsklingar. Mrs Jameson gick med på att göra en insats med sin smiskpaddel och sitt spö, så länge Taylor och Jenna klädde sig fina och uppförde sig ordentligt. De skötte sig så väl att efteråt slapp de skamvrån. Vilket du, min älskade lilla konspiratör, inte kommer att göra!"

smisk

"Jaså du! Och om jag säger nej till smäll?"
"Jag har faktiskt redan spärrat dina kreditkort, tagit dina bilnycklar och om jag ringer ett samtal är du portförbjuden på tennisklubben."
"Kanske jag ska flytta hem till mamma tills du sansar dig!"
"Din mamma!? Minns du inte hur vi träffades?"
"Du undrade över oväsendet hos grannen och kom över, och vi såg varandra. En vacker, vild artonåring och en stilig gentleman i sina bästa år!"

smisk

"Du var byxlös och nysmiskad, men vare sig sur eller kuvad. Och jag älskar dig sedan dess. Men vi vet båda att om du kommer hem till mamma och berättar vad du gjort, då blir du skickad tidigt i säng, utan kvällsmat och med fyra röda kinder!" Sophie rodnade. "Och imorgon står du här igen, och du får en lika ordentlig avbasning som jag tänker ge dig i kväll, fast då får du utegångsförbud också."
"Du och de andra makarna skulle betala oss hälften av vad en sekreterare får. Era firmor skulle definitivt ha råd med det."
"För det första var vi redan från början överens om att det är ditt jobb att sköta hushållet utan lön. Pacta sunt servanda!" Hennes man var så arg att han hötte med fingret. "För det andra är vilda strejker något som ingen av oss tänker ge vika för!"
"Det här är inte över!"
"Nej, det är det inte!" William lade ett par kuddar på soffbordet. "Ta plats, Sophie, och böj dig framåt."

smisk

Då slutade Sophie att envisas och började lyda sin make i stället.
William Jones var en snäll man, men han var inte mycket tålmodigare med stygga flickor än andra engelsmän i sin generation, och hans tjugoåriga älskling var faktiskt inte bara hustru, utan också en flicka. Myndig skulle hon bli vid tjugofem, inte tidigare. Nu hade hon varit stygg och då vankades det smäll på stjärten. Raskt fick maken av Sophie både minikjol och spetstrosor.
"Upp med gumpen!", befallde han kort och när hon lydde landade den första dasken från hans fasta högerhand på hennes rosiga unga skinkor.

smisk

William agade lugnt och eftertänksamt. Svedan spred sig fort nog i hans unga makas ända och det dröjde inte länge innan Sophie hade fullt sjå med att torka tårar.
När maken efter tio minuter var helt säker på att han gjort ordentligt intryck på sin älskade synderska plockade han fram en av hennes hårborstar av ädelträ. Han lät den svala, hårda baksidan vila några ögonblick på hennes stjärt, så att hon hann förstå vad som komma skulle. Han kunde inte låta bli att le åt hur hon sturskt spände sina skinkor inför upprumpningen.

smisk

Visst var borsten liten jämfört med flickan, men maken som höll i den visste vad han gjorde. Han klatschade snabbt och med jämn spridning över stjärtens mjuka nedra del. Det tog några ögonblick innan klatscharna kändes ordentligt, men då skrek Sophie till, med ett litet tjut för varje klatsch:
"AU! AU! AU! AU!!!"
William ökade tempot lite.
Då slutade hans stygga flicka att försöka spänna skinkorna i trots och vara stursk. Medan hennes fogliga, mjuka rumpa tog sin medicin bölade hon som en ordentligt tuktad flicka ska medan tårarna rann snabbt.
"BUUHUHUU!!!BUUHUU!!!BUUU!!!"
William tröstade inte, men efter en liten stund till av den rumpmedicin som gör stygga flickor snälla lade han undan borsten.
"Nu går du raka vägen till skamvrån!", sade maken strängt.

smisk

Sophie hoppade upp och med båda händerna på den svidande rumpan skyndade hon sig att lyda.
Den närmaste kvarten var det lugnt och stilla, bortsett från enstaka snyftningar från skamvrån, medan William i lugn och ro läste tidningen.
"Då kan du ta plats på soffbordet igen!", sade han efter en kvart och vek ihop tidningen. Sophie svalde hårt, men var snabb att lyda. Hon märkte att William gick ut i köket, där stekspadarna och mattpiskaren av rotting fanns.

smisk

Men den snälle William Jones hämtade förstås kylsalvan från medicinskåpet och med den smorde han in Sophies svidande stuss riktigt ordentligt. Då hennes vackra, fylliga rumpa var insmord fick hon resa sig upp.
"Du är förlåten", förklarade han och kysste henne på kinden. "Men det blir väl inget mer prat om lön för hushållsarbetet?"
"Naturligtvis inte." Sophie kysstes tillbaka.
"Bra att du är så förståndig nu. Jag vet att du gärna velat ha lön, men ingen får alla sina begär tillfredsställda. Nu går vi och lägger oss."

William var uppspelt efter all dramatik, så han ville älska och Sophie hade vare sig lust eller laglig rätt att vägra honom. Han var hennes make och så var det med den saken, enligt gällande engelsk lag.

"Min rara Will!", suckade hon efteråt. "Du jobbar hårt, uppfostrar mig och har ändå kraft att vara en generös älskare! Finns det inget speciellt som jag kan göra för dig?" Det blev alldeles tyst. Sedan viskade han faktiskt sin hemliga önskning, som ingen annan kände till, men som många engelska män faktiskt fantiserade om. "Oj!" Sophie log. "Har du gummi, så att du inte blir smutsig?" Han nickade rodnande. "I så fall ser jag till att göra mig i ordning."

Hennes yppiga, nakna kropp hoppade ur sängen och sprang till badrummet. Det tog en halvtimme och William hann nästan somna, men sedan var hon tillbaka, nyduschad, nyparfymerad, tömd i rumpan och med ett leende på läpparna. Dessutom hade hon en flaska olivolja med sig från köket som glidmedel.

Visst var sodomi olagligt, också mellan makar som samtyckte, men Sophie ställde upp för sin William och att plöja hennes yppiga unga stjärt gav honom hans livs bästa orgasm. Byggmästaren somnade utmattad, men belåten. Hans hustru var också mycket nöjd.

NyareÄldre