Midsomer Parva, 1969
"Var är kvällsmaten?", frågade Mr William Jones, den framgångsrike
medelålders byggmästaren.
"Det beror på, Will", svarade Mrs Sophie Penry-Jones, hans vackra
unga hustru. "Jag har funderat en del på den saken."
"Känner du
att du inte får tillräcklig uppskattning som hemmafru och framtida mor
till våra barn?"
"Precis!" Hon nickade med eftertryck.
"Du
kanske skulle vilja ha en ordentlig lön, som ett komplement till
hushållspengarna?"
"Just det! Så du tycker också så?" Sophies
ansikte strålade av belåtenhet. Hennes make älskade det, men han måste
göra henne besviken.
"Nej, det tycker jag inte. Du har två
miljoner pund som du ärvde från din morfar som enskild egendom och
hushållspengarna ger dig pengar nog för att ha roligt med dina stygga
väninnor i 'Trophy-klubben'!"
"Så du har hört om
strejkplanerna..."
"Om man är fem karlar med hustrur som är tjugo
år yngre och så vackra att de är 'troféer' som visar hur bra det gått
för oss, då talas man vid ibland. Särskilt med tanke på att Bob ju är
min bror.
"Jessica är en sådan skvallerbytta!"
"Min
svägerska är en rar och ärlig ung dam, som du kan lära dig mycket av!"
William log brett. "Hon ångrade de skamliga strejkplanerna, erkände allt
för Bob..."
"Och han förlät henne", gissade Sophie. Bob var
faktiskt för snäll.
"Givetvis! Men Jessica vägrade gå och lägga
sig förrän han tuktat henne med hårborsten på bara stjärten och hon
nakenstädat köket."
"Så pinsamt det blir för er andra att betala oss lön när Bob
sluppit", sade Sophie lugnt.
"Det tror jag inte blir något
problem. Om du undrar över varför jag är lite sen, så är det för att jag
pratat med Matthew och Frank på telefon. Och Jacob, förstås."
"Jag
tror inte för en sekund att Kami håller på att nakenstäda sitt kök just
nu."
"Kami är inte naken. Hennes straffpyjamas täcker allt, utom
sätet, och när Jacob är färdig med att smälla henne får hon säkert
knäppa igen stjärtluckan. Det han sade om utegångsförbud var nog ett
skämt, så ni kan säkert träffas imorgon och jämföra vem som har den
rödaste rumpan.
"Taylor och Jenna då?" Eftersom väninnorna var gifta med ett
brödrapar och delade hus hade de antingen båda lyckats eller båda
bestraffats.
"Du vet hur godmodiga Frank och Matthew är? De kände
sig inte bekväma med att aga sina älsklingar. Mrs Jameson gick med på
att göra en insats med sin smiskpaddel och sitt spö, så länge Taylor och
Jenna klädde sig fina och uppförde sig ordentligt. De skötte sig så väl
att efteråt slapp de skamvrån. Vilket du, min älskade lilla konspiratör,
inte kommer att göra!"
"Jaså du! Och om jag säger nej till smäll?"
"Jag har
faktiskt redan spärrat dina kreditkort, tagit dina bilnycklar och om jag
ringer ett samtal är du portförbjuden på tennisklubben."
"Kanske
jag ska flytta hem till mamma tills du sansar dig!"
"Din mamma!?
Minns du inte hur vi träffades?"
"Du undrade över oväsendet hos
grannen och kom över, och vi såg varandra. En vacker, vild artonåring
och en stilig gentleman i sina bästa år!"
"Du var byxlös och nysmiskad, men vare sig sur eller kuvad. Och
jag älskar dig sedan dess. Men vi vet båda att om du kommer hem till
mamma och berättar vad du gjort, då blir du skickad tidigt i säng, utan
kvällsmat och med fyra röda kinder!" Sophie rodnade. "Och imorgon står
du här igen, och du får en lika ordentlig avbasning som jag tänker ge
dig i kväll, fast då får du utegångsförbud också."
"Du och de
andra makarna skulle betala oss hälften av vad en sekreterare får. Era
firmor skulle definitivt ha råd med det."
"För det första var vi
redan från början överens om att det är ditt jobb att sköta hushållet
utan lön. Pacta sunt servanda!" Hennes man var så arg att han hötte med
fingret. "För det andra är vilda strejker något som ingen av oss tänker
ge vika för!"
"Det här är inte över!"
"Nej, det är det
inte!" William lade ett par kuddar på soffbordet. "Ta plats, Sophie, och
böj dig framåt."
Då slutade Sophie att envisas och började lyda sin make i stället.
William Jones var en snäll man, men han var inte mycket
tålmodigare med stygga flickor än andra engelsmän i sin generation, och
hans tjugoåriga älskling var faktiskt inte bara hustru, utan också en
flicka. Myndig skulle hon bli vid tjugofem, inte tidigare. Nu hade hon
varit stygg och då vankades det smäll på stjärten. Raskt fick maken av
Sophie både minikjol och spetstrosor.
"Upp med gumpen!", befallde
han kort och när hon lydde landade den första dasken från hans fasta
högerhand på hennes rosiga unga skinkor.
William agade lugnt och eftertänksamt. Svedan spred sig fort nog i
hans unga makas ända och det dröjde inte länge innan Sophie hade fullt
sjå med att torka tårar.
När maken efter tio minuter var helt
säker på att han gjort ordentligt intryck på sin älskade synderska
plockade han fram en av hennes hårborstar av ädelträ. Han lät den svala,
hårda baksidan vila några ögonblick på hennes stjärt, så att hon hann
förstå vad som komma skulle. Han kunde inte låta bli att le åt hur hon
sturskt spände sina skinkor inför upprumpningen.
Visst var borsten liten jämfört med flickan, men maken som höll i
den visste vad han gjorde. Han klatschade snabbt och med jämn spridning
över stjärtens mjuka nedra del. Det tog några ögonblick innan
klatscharna kändes ordentligt, men då skrek Sophie till, med ett litet
tjut för varje klatsch:
"AU! AU! AU! AU!!!"
William ökade
tempot lite.
Då slutade hans stygga flicka att försöka spänna
skinkorna i trots och vara stursk. Medan hennes fogliga, mjuka rumpa tog
sin medicin bölade hon som en ordentligt tuktad flicka ska medan tårarna
rann snabbt.
"BUUHUHUU!!!BUUHUU!!!BUUU!!!"
William tröstade
inte, men efter en liten stund till av den rumpmedicin som gör stygga
flickor snälla lade han undan borsten.
"Nu går du raka vägen till
skamvrån!", sade maken strängt.
Sophie hoppade upp och med båda händerna på den svidande rumpan
skyndade hon sig att lyda.
Den närmaste kvarten var det lugnt och
stilla, bortsett från enstaka snyftningar från skamvrån, medan William i
lugn och ro läste tidningen.
"Då kan du ta plats på soffbordet
igen!", sade han efter en kvart och vek ihop tidningen. Sophie svalde
hårt, men var snabb att lyda. Hon märkte att William gick ut i köket,
där stekspadarna och mattpiskaren av rotting fanns.
Men den snälle William Jones hämtade förstås kylsalvan från
medicinskåpet och med den smorde han in Sophies svidande stuss riktigt
ordentligt. Då hennes vackra, fylliga rumpa var insmord fick hon resa
sig upp.
"Du är förlåten", förklarade han och kysste henne på
kinden. "Men det blir väl inget mer prat om lön för hushållsarbetet?"
"Naturligtvis inte." Sophie kysstes tillbaka.
"Bra att du är
så förståndig nu. Jag vet att du gärna velat ha lön, men ingen får alla
sina begär tillfredsställda. Nu går vi och lägger oss."
William var uppspelt efter all dramatik, så han ville älska och
Sophie hade vare sig lust eller laglig rätt att vägra honom. Han var
hennes make och så var det med den saken, enligt gällande engelsk lag.
"Min rara Will!", suckade hon efteråt. "Du jobbar hårt, uppfostrar
mig och har ändå kraft att vara en generös älskare! Finns det inget
speciellt som jag kan göra för dig?" Det blev alldeles tyst. Sedan
viskade han faktiskt sin hemliga önskning, som ingen annan kände till,
men som många engelska män faktiskt fantiserade om. "Oj!" Sophie log.
"Har du gummi, så att du inte blir smutsig?" Han nickade rodnande. "I så
fall ser jag till att göra mig i ordning."
Hennes yppiga, nakna kropp hoppade ur sängen och sprang till
badrummet. Det tog en halvtimme och William hann nästan somna, men sedan
var hon tillbaka, nyduschad, nyparfymerad, tömd i rumpan och med ett
leende på läpparna. Dessutom hade hon en flaska olivolja med sig från
köket som glidmedel.
Visst var sodomi olagligt, också mellan makar som samtyckte, men
Sophie ställde upp för sin William och att plöja hennes yppiga unga
stjärt gav honom hans livs bästa orgasm. Byggmästaren somnade utmattad,
men belåten. Hans hustru var också mycket nöjd.