(Athens, Alabama, USA, nutid)
"Det är som om djävulen flugit i hälften av flickorna vid
colleget!" Clare Fonda var mycket måttfull med tobak i vanliga fall, men
nu såg hennes bästa vän Chelsea Pfeiffer att den snälla och sansade
sjuksköterskan tände en ny cigarrett på glöden av den förra cigarretten.
Runt ögonen var hon kusligt lik hur hennes salig mor brukat se ut
de gånger hon varit rasande. Clare och Chelsea hade varit två vilda
flickor i tonåren, men de gånger de blev straffade av Clares mor hade de
oftast kommit undan med att lägga sig på plats över hennes knä och få
smäll på bara stjärten. Det kändes och de tjöt och de grät och de
"dansade krigsdansen" med händerna på rumpan när de släpptes upp, men
det var inte som att bli randad med persikospö på sina nakna skinkor.
När salig mrs Amelia Fonda haft sitt stränga uttryck runt ögonen,
då hade det nästan alltid slutat med att Clare och Chelsea fått lämna
jeansen eller kjolen i köket och smita iväg i bara underbyxorna för att
hämta spö, varefter de blivit randade på sina söta små ändor tills
tårarna sprutade och de tjöt så att hunden ylade av sympati. Chelsea
tyckte inte det var synd om flickorna vid colleget som gjort Clare
rasande, men hon var ganska säker på att de små synderskorna skulle sova
på magen i kväll.
"Det är inte bara de vanliga små dumskallarna.
Idioterna som inte har vett att skämmas om de får smäll av
studenthemmets husmor när bestraffningsboken summeras på fredagarna. Du
vet hur det var förra helgen med de små våpen på Alpha Tau som tog en
gruppbild av sina smällda rumpor, "som systrar", och lade ut den på
facebook.
I vanlig ordning var det ingen av dem som hade lust att lägga ut
någon bild när husmor marscherat iväg med dem till rektorn på söndag
kväll och de fått sex rapp var med rottingen." Chelsea log gillande.
"Eller idag med latmajorna som missat genomgången om
sexualupplysning."
"Brukar det inte vara antisex-fanatikerna som
uteblir från den genomgången?" Det här var nytt för Chelsea. Genomgången
om sexualupplysning var något som Clare drivit igenom tjugo år tidigare
trots ihållande motstånd, men tillsammans med andra insatser hade den
hindrat många könssjukdomar, oönskade graviditeter och våldtäkter på
colleget.
"Nej. Jag fick igenom att de som inte deltar måste lämna
in ett paper eller delta vid andra tillfället jag ger genomgången. Efter
det ser antisex-fanatikerna till att få det över-stökat. Det här gänget
var latmajor med humor som tolvåringar. När jag gick ut ett ögonblick
för att hämta en bättre whiteboard-penna klottrade en av dem
naturligtvis en penis och en limerick på tavlan."
"Och ingen hade
sett vem som gjorde det?"
"Naturligtvis inte!"
"Ändrade de
sig inte när du varnade dem för följderna?"
Collegets rektor hade efter tre år av groteska demonstrationer vid
genomgångarna utfärdat en mycket skarp instruktion om vad som gällde i
fall någon uppförde sig illa vid genomgången. Vid första förseelsen en
"kraftig och omfattande kroppslig tillrättavisning", vilket
college-studen-terna lärt sig redan på high school betydde "smisk på
bara stjärten en lång stund tills det svider som om man har eld i
baken". Vid andra förseelsen, som t.ex. motstånd vid bestraffningen,
väntade relegering från colleget, som var det bästa i delstaten. De
enfaldiga antisexupplysnings-studenterna hade trott att det var ett tomt
hot och störde genomgången också det fjärde året. Först när det var för
sent förstod demonstranterna att rektorn menat precis vad han skrivit.
Ingen av dem valde att bli relegerad. Bilden av när Clare Fonda smiskade
den mest högljudda demonstrantens nakna rumpa hade strukits ur collegets
årsbok 1997, men hon hade den i glas och ram på sitt skrivbord. Efter
det hade genomgångarna varit lugna.
"Jag glömde faktiskt att varna
dem för följderna, innan jag frågade dem, var och en, vem som skrivit på
tavlan och vad de hade sett." Clare log bistert. Latmajorna hade inte
fått någon förvarning.
"Vad svarade de?"
"De hade allihop
knutit skorna just då."
"Var det någon av dem som...?"
"Lågskor allihop." Chelsea skrattade.
"När jag visade dem
rektorns instruktion blev de mycket tysta och jag trodde först att någon
skulle säga vem det var, men de teg. Då sade åt jag dem att klä av sig i
under-kläderna medan jag hämtade studierektor Stevens och hennes
sekreterare, miss Clay."
"Lydde de?"
"Plötsligt var de så
lydiga så! Och när de fick se sina kamrater få smäll på bara stjärten,
medan de själva väntade på sn tur, då blev flickorna ännu fogligare och
stillsamma. De tog sina upprumpningar med tårar, men utan protester, och
till slut hade vi åtta nakna, röda, välsmiskade rumpor på rad vid
whiteboard-tavlan.
När jag sedan förklarade att antingen fick de nu alla dessutom
smisk med den hårda baksidan av en hårborste i ädelträ, då blev det
knäpptyst och sedan pep lilla Pixie att det var hon som gjorde det."
"Har du något foto av när du smällde henne?"
"Rektorn hade
hört ljudet av avbasningarna och tittade förbi med några ledamöter ur
styrelsen. En av dem hade faktiskt sin styvdotter bland Pixies
upprumpade kamrater ochäven om hon förstås blev lite skamsen och skylde
sig såg han det komiska i situationen. Rektorn hjälpte mig att få ett
foto av händelsen på mobilen." Clare visade bilden, som faktiskt blivit
mycket lyckad.
"Jag antar att det inte var några svårigheter med resten av
genomgången?"
"Det blev faktiskt den bästa någonsin. Eftersom
elever som fått så mycket smäll ska ha underbyxorna nere i en halvtimme
efteråt lät jag dem slippa skamvrån, men i stället fickde själva jämföra
diabilderna av kvinnans sköte med sig själva. Åtminstone två av dem
visste inte att det fanns en klitoris innan idag, men nu hittade de
dessutom var den var på dem själva. Alla utom Pixie lät verkligen som de
menade det när de tackade efteråt."
"Men Clare! I så fall har väl
knappast djävulen flugit i hälften av flickorna vid colleget! Och Pixie
kanske du ändå agat till förstånd, även om hon är trumpen."
"Den
stora besvikelsen idag var Östasiatiska Studentföreningen."
"Men
de är ju collegets ordentligaste flickor!"
"Inte de fem som jag
stötte på i skogen när jag gick en omväg hem efter jobbet. De höll på
att ta foton till en almanacka med hientai-motiv."
"Men hientai är
väl japanska serieteckningar!?"
"Erotiska serier! De var utklädda
till erotiska seriefigurer. Deras klädsel var peruker, stövletter,
handskar och ingenting mer." Nu blev Chelsea faktiskt chockad.
"De små slynorna!"
"Inte så små. De vägde som små
sumobrotterskor när jag fick dem över mitt knä. Och fastän jag låtit dem
bryta ordentliga ris tog det hårt på högerarmen att tukta dem. När den
sista av de fem fick komma upp hade jag nog nästan lika ont i armen som
hon hade i rumpan."
"Åja, du är inte hudlös på armen!"
"Hade
jag varit så sträng mot dem hade armen fallit av! Det som stör mig mest
är deras attityd. För att inte bli relegerade var de lydiga och tog sitt
straff, men efteråt skämdes de bara över att de fått smisk och över att
några andra studenter råkat se dem när de låg med rumporna bara och fick
smaka på. Att det var fel att de blottat sig för en nakenkalender
verkade de inte kunna förstå."
"Det blir nog folk av dem också så
småningom", tröstade Chelsea.
Clare log.
"Jag önskar bara
att de kunde skynda sig med att bli lite klokare. Din Annabelle är inte
mycket äldre och nu kommer hon hem på permission från Afghanistan som
hjälte."
"Annabelle gjorde bara vad vem som helst..."
"Det
tror du inte själv! Låt gå för att hon räddade sitt eget liv när hon
räddade sin pluton ur bakhållet. Men att sedan återvända ensam och
nedkämpa fyrtiotvå talibaner för att rädda en busslast afghanska
skolflickor från att bli mördade. Du har skäl att vara stolt över hur du
uppfostrade henne." Chelsea småskrattade.
"Visst är jag stolt över
henne och jag är väldigt glad att hon både överlevt och kommer hem som
hjälte. Men jag fick ett mail från hennes fältpräst för några dagar
sedan om en selfie hon lagt ut på sin facebook-sida." Sammanbiten visade
hon bilden för sin väninna.
"Åh. Borde hon inte ha behå på sig? Är det där en naken tutte?"
Clare var uppriktigt bekymrad.
"Det är inte världens undergång,
men vi måste tala med henne om det här när hon kommer hem."
"Jag
hjälper gärna till, men..."
"Åh, jag menade mig och Mr Brush!" De
båda kvinnorna log mot varandra. På samma sätt som olika ris och spön
hjälpt Clares älskade dotter Kate att bli artig, ärlig, flitig och
ordentlig, så hade samma pålitliga hårborste av mahogny alltid funnits
där för Chelseas systerdotter. Tydligen skulle han behövas igen, för
Annabelle Lee var fortfarande en stygg flicka.
"Du minns vad min
mamma brukade säga när vi varit stygga flickor? 'Stygga flickor har
öronen på rumpan,....'", påminde Clare.
"''....de lyssnar när mamma
smiskar dem!'"