Hon älskade sitt arbete som lärare vid den engelska skolan, även om hon var överkvalificerad med sin dubbla doktorsexamen i matematik och engelska. Att vara "drottningen av engelska och matematik", som skolans rektor kröp för och föräldrarna älskade var riktigt roligt. Att de fantastiska resultaten eleverna nådde i hennes ämnen inte bara krävde hennes begåvning, utan också disciplin hos eleverna, var inget problem för föräldrarna. Många av dem var amerikaner och accepterade kvarsittning och spanking som självklarheter. Miss Phillips hade nog blivit ursäktad om hon lämnat sådant som aga åt rektorn, men så länge det handlade om flickor greppade hon lugnt smiskpaddeln eller rottingen.
Det var inte några glada miner som mötte henne vid sådana tillfällen, men miss Phillips var intresserad av goda studieresultat, inte billig popularitet hos 18-åringar. En del elever anade att hon dessutom tyckte om att smiska dem, men även om hon inte lade fingrarna emellan, så var Emily aldrig nedrig, som lärarna på franska skolan. De kunde ibland roa sig med att beskriva hur en elev jämrat sig under smiskpiskan inför artigt skrattande klasskamrater. Miss Phillips skvallrade aldrig.
Hon var artig och korrekt mot de flickor som hade hatet brinnande i ögonen när de drog upp underbyxorna över sina svidande skinkor, medan de flickor som skämdes så att de kunde dö över sina rödsmiskade rumpor blev snutna, kramade och tröstade.
När den trettioåriga lärarinnan först kom till Dahran hade det viskats om att hon kanske var lesbisk, eftersom hon var ogift, men samtidigt blond, stilig och tilldragande. Unge Bob Jameson hade bekräftat sitt rykte som värsting när han "vädjade" till idrottsläraren om att få sin förestående paddling av miss Phillips, "för att bearbeta min röv skulle kunna bota henne".
Men två månader senare, samtidigt som Bob kom tillbaka till skolan efter sin avstängning, gifte sig Emily Phillips med byggnadsingenjören Jakob "Jake" Jonsson från Jönköping i Sverige. Hemmafruarna i kolonin utgick lugnt från att den kloke Jonsson skaffat sig ett perfekt avelssto / en perfekt nanny åt sin kommande familj. (Hans första äktenskap hade tydligen varit "som Vietnam-kriget, men kortare" och slutat med att hustrun tog ut tjugo miljoner från hans konto och flydde man och dotter.) Miss Phillips behöll sitt namn och ändrade inte till mrs, samtidigt som hon fick en stilig äkta man som var rik redan innan han kom till Saudiarabien.
Vad hemmafruarna inte visste var att Emily Phillips förfäder tjänat stora pengar på slavhandel och barnarbete, som de sedan investerat i framgångsrika banker. Hon var minst lika rik som Jakob. De hade gift sig av kärlek och de två första månaderna hade varit rena himmelriket, innan hans problem från det förflutna blev omöjligt att ignorera.
Jakobs 18-åriga dotter Lydia Jonsson var franska skolans sämsta elev i sin klass, trots att de andra eleverna var två år yngre. Hon var lat, uppkäftig och okunnig. Bara en absurt generös donation från hennes far hade fått fransoserna att anta henne med villkoret att de inte fick ge henne smisk. Lydia tjatade om att det varit ett misstag att lämna Jönköping och visade sig uppkäftig och respektlös mot sin styvmor.
De första två månaderna lade Emily Phillips knappt märket till sin ohyfsade styvdotter, men sedan kom det rapporter från franska skolan om att Lydia inte bara var ohyfsad, utan trots all sin kvarsittning på eftermiddagar och helger klarade hon inte av studierna.
När Emily hörde Jakob berätta om fiaskot tyckte hon först synd om Lydia och tänkte på hur hon själv som flicka i samma läge skulle gråtit av skam långt innan hennes föräldrar hunnit plocka fram rottingen, så att det också blev gråt av andra orsaker. Hon tänkte att ett bra tillfälle att bli lite mer vän med Lydia skulle vara genom att trösta henne när Jakob delat ut avbasningen och sedan ge flickan läxläsningshjälp.
Men den snälle Jakob var som förlamad. Lydia fick utegångsförbud och blev tillsagd att ta igen det förlorade, men inget annat straff. Då hon vägrade att bli hjälpt av sin styvmor fick hon läxläsningshjälp av andra elever, som snart blev hennes lekkamrater i stället för lärare. Villan i Dahran blev plats för en rasande maktkamp mellan styvmor och styvdotter varje gång de stötte ihop. Lydia tjatade på sin far om att skilja sig och åka hem till Småland, medan Emily tjatade för att äntligen få ta över Lydias utbildning och ge henne disciplin, som på engelska skolan. Nyheten om fejden spred sig i den europeisk-amerikanska kolonin.
Då engelska skolans Louise "Pink Bra" Harper och hennes kumpaner åkte dit för skolk och allihop fick smisk förstod alla sammanhanget när Emily av misstag kallade Louise för "Lydia", då den stygga engelskan kallades fram för att lägga sig över knät.
Båda hustrun och dottern tyckte synd om Jakob Jonsson och önskade att han skulle bli tuffare och bestämma sig för deras linje. Emily hade inte förstått hur svag han var som familjefar, men hon var fast besluten att hjälpa honom att få ordning på sin familj. De barn hon skulle föda åt honom skulle få en ordentlig brittisk uppfostran och nåde dem om de var uppstudsiga mot sin far!
Och idag på lördagsmorgonen hade Jakob fattat sitt beslut vid frukosten, innan Lydia kommit ner.
"Måste bli ordning på Lydias studier. Hämta nödvändig utrustning för att undervisa henne, så säger jag till henne att ta på sig skoluniformen och lyda dig i allt, innan jag åker till jobbet."
Den mesta utrustningen som behövdes hade Emily redan ställt upp i sitt gym, men hon gav sig iväg till skolan och lånade en smiskpaddel av läder och en rotting med praktiskt gummihandtag som hon lade i en plastpåse. När hon strålande glad öppnade dörren till villan hade Jakob åkt till jobbet, men Lydia väntade i köket, klädd i skoluniformens kjol, kortärmade vita skjorta och slips. Det röda håret var i två råttsvansar på sidorna och det vackra, skarpskurna ansiktet var trumpet med ilskna ögon.
"Cheers, Lydia. Vad bra att din pappa talat med dig. Då vet du att nu undervisar jag dig och du lyder vad jag säger.!
"Visst", fnös Lydia.
Emily tog ett starkt grepp i Lydias vänstra råttsvans. "När jag undervisar dig tilltalar du mig miss Phillips! Förstått?"
"Ja, miss Phillips." Glatt överraskad släppte Emily greppet.
"Då går vi upp till mitt gym. Jag har ställt i ordning en svart tavla och en bänk åt dig."
"Miss Phillips is a wanker" hade någon skrivit med krita på svarta tavlan med stora bokstäver, förvrängda för att inte visa någon särskild handstil.
"Lydia, var snäll och böj dig framåt över bänken!", bad Emily lugnt.
"Jag har inte gjort något!"
"Vad säger man?"
"JAG HAR INTE GJORT NÅGOT, KÄRRING!"
Emily tog lugnt fram rottingen och höll den i höger hand.
"Du är inte klok..." Snabbt som ögat tog Emily sin styvdotter i vänstra armen och drog henne till sig. Sedan fick Lydia ett rapp med rottingen på benen.
"AUUUH!", tjöt hon till.
"Lydia, om du inte genast tar plats över bänken blir det fler rapp med rottingen!"
Den häpna 18-åringen lade sig på plats över den enkla skolbänken av trä. Hennes styvmor bytte rottingen mot läderpaddeln och med känsla hos en erövrare som tar emot kapitulationen från en verkligt motsträvig fiende drog hon upp skoluniformens kjol. Styvdottern hade små bikinitrosor i satin, men det blottade bara hennes lilla äppelformade, rosiga stjärt så mycket bättre.
"Nu, min flicka, så får du tio rapp med paddeln för att du svor åt en lärare och trettio rapp med paddeln för att du var olydig vid bestraffning", lovade miss Phillips. "Och sedan behöver vi nog ha ett litet samtal om var dina bomullstrosor till skoluniformen blivit av!"
Lydia Jonsson hade aldrig förr fått smäll, men nu klatschade smiskpaddeln av läder hennes rumpa långsamt och grundligt. Redan den första dasken brann som eld på de blottade skinkorna. Den stygga lilla småländskan skrek och tittade sig häpen över axeln. I gymets stora spegel såg hon hur miss Phillips lugn och majestätisk höjde smiskpaddeln. Själv såg Lydia ut som en stursk, men hjälplös liten flicka, som snart skulle få ändan full med smäll av en kraftfull kvinna, vare sig hon ville eller inte.
"VAD ÄR DET SOM PÅGÅR?" Jakob Johnson stod i dörren till "skolrummet" och han såg inte glad ut. Emily tog en paus i agan och styvdottern tittade vädjande på sin far.
"Jag har hämtat nödvändig utrustning och undervisar Lydia", svarade hans hustru lugnt.
"Undervisa, sade jag. Inte aga!" Jakob lyfte upp rottingen.
"Åh, pappa! Hon är inte klok i huvudet. Hon slog mig! Mamma var falsk och elak, men hon slogs inte." Dottern reste sig upp, utan kjol, men segerviss.
"Tror du på fullt allvar att Lydia kan lära sig något utan disciplin!?"
"TYSTA!", röt Jakob Johnson. "Begriper ni inte hur arg jag är på er två?!" Båda tystnade häpna.
"Lydia, jag har talat med franska skolan och när lektionerna börjar på måndag gäller fullständig disciplin, med så mycket aga som behövs. 'Stygga flickor ska ha smäll!' Och nu är det dags för skamvrån för dig!"
Lydia kunde knappt tro att hon hört rätt, men lydde. Emily log saligt.
"Och vad ler du åt?", frågade hennes make strängt. "Vi har varit gifta i fyra månader och hälften av tiden har du tjatat om att jag måste börja slå Lydia. Tror du att din föreläsningsserie 'Varför Lydia inte förtjänar att se på TV ikväll' eller 'Efter kvällsmaten - Borde Lydia få efterrätt eller smisk?' varit bra för den här familjen!?"
Emily tänkte att om Lydia åtminstone fått smisk innan efterrätten hade föreläsningarna gjort god verkan.
"För att inte tala om att hela anglo-amerikanska klubben talar om hur svag jag är som familjefar. Med exempel som de inte kunnat få från Lydia!"
Nu rodnade Emily. Hon drack daquiris på söndagseftermiddagarna med damernas bridgeklubb. Allt de sade skulle vara i förtroende, men tydligen hade hennes skvaller berättats vidare.
"Vi är i Saudiarabien. Enligt saudisk lag är jag en man med två stygga flickor som jag är ansvarig för, en äldre och en yngre. Behöver ni tuktas är det upp till mig." Han lät rottingen vinna genom luften. "Så nu, kära du, vill jag att du tar av kjolen och blusen och böjer dig över bänken."
"Varför blusen?"
"Så att du skäms mer! Det behöver du."
Emily hade agat hans dotter utan tillåtelse och reciterat limerickar om hans svaga faderskap för fulla diplomathustrur som ylat av skratt. Hon tog av sig, medan Lydia vände sig om i skamvrån och tittade på, glatt fnissande. För första gången på tolv år böjde sig Emily Phillips framåt och tog stöd med underarmarna mot en ordentlig, gammaldags, ljusbrun engelsk skolbänk. Hon var naken, sånär som på bh:n, strumporna och trosorna. Jakob drog ner trosorna till alldeles under hennes skinkor och Lydia stirrade förväntansfullt på sin styvmors rosiga rumpa som väntade på den gula rottingen.
"Då var det din tur, gumman!", förklarade hennes far godmodigt
Emily log belåtet, medan Lydia såg ut som om hon svalde en gurka. Hon rörde sig inte ur fläcken.
Men då tog far ett stadigt tag i skoluniformens slips.
"När du inte ens kan stå stilla i skamvrån räcker det nog inte med den aga du kommer att få på franska skolan. Skynda dig nu att ta av dig!"
Då förstod Lydia Johnson att om styvmor gett henne hennes första kok stryk, så skulle nästa omgång smäll komma från hennes snälla pappa, som också förlorat tålamodet med att hon var så stygg. Mitt i skammen visste hon att smisk med rottingen ändå var bättre än om han gjorde som mamma och lämnade henne för alltid.
Med sänkt huvud och ödmjuk blick fick dottern av sig slipsen och blusen snabbt som ögat. Emily såg förändringen.
"Jag tycker inte ni är skamsna nog!", avgjorde Jakob. "Ni får behålla strumporna på, men resten ska av!" Emily reste sig lugnt, men Lydia såg gråtfärdig ut. Styvmodern ställde sig mellan dotter och far.
"Gumman, vad sägs om att vi vänder oss mot dörren och gör det samtidigt? Vi räknar till tre?" Lydia nickade tacksamt och log rentav lite. De vände sig bort från den stränge Jakob mot den svarta dörren och knäppte upp sina bh:ar. Styvdottern fumlade lite, men Emily hjälpte henne. De drog av dem när de räknat till tre och gjorde likadant med trosorna.
Sedan tog båda två stöd mot skolbänken. Emily viskade till den nervösa Lydia: "Reglerna för att få smisk med rottingen är enkla. Tjuta är OK, gråta är OK, be om nåd är meningslöst och att skylla ifrån sig är ynkligt. Jag skyllde ifrån mig min första gång och då fick jag en stor bit ingefära av min pappa efteråt!"
"Är inte det en sorts godis i England?", viskade Lydia.
"Inte om man får den där jag fick den!"
Lydia skrattade så hon höll på att välta skolbänken och Emily pussade henne.
"Då får jag be er att sticka ut rumporna, flickor, för nu är det dags att smaka rotting!"
De lydde genast, även om Lydia inte kunde låta bli att snegla över axeln när pappa Jakob höjde rottingen. Eftersom de stod rumpa vid rumpa randade han dem inte en i taget, utan slog ett långt, hårt rapp som räckte tvärs över skinkorna på Emily och Lydia samtidigt.
"AAOOUUHH!!!", tjöt de i kör.
"Det svider, men det svider gott, om det blir till bättring!"
"AOOOUUHH!!!"
"Arga katter får rivet skinn!"
"AAOOUUHH!!!"
"Sån't läder ska så'n smörja ha!"
"AAOOUUHH!!!"
"Snälla pappa förlåt!", tjöt Lydia, men pappa Jakob höjde rottingen igen.
Då började Lydia gråta med ett ihållande "BUUHUHUU!!! BUHUU!!!"
"Älskling, kan du inte smiska oss utan de där löjliga ordspråken?", frågade Emily.
Då lät Jakob bli Lydia en stund och gav hustrun ensam fyra rapp efter varandra. Hon började inte dansa, men böjde på knäna, vilket ju gjorde att hon stack ut stjärten ännu mer mot rottingen. Samtidigt grät unga Lydia högljutt, men vågade inte dämpa svedan genom att gnugga sina randade skinkor.
Slutligen fick de ytterligare fyra rapp i rumpan tillsammans. Lydia grät och dansade med benen, medan Emily var mer stillsam.
"Lovar ni att sluta bråka och tjata?"
"Jaa!", svarade de, Lydia med gråt i rösten
Därefter visste Jakob att han hade två välsmiskade, ångerfulla flickor framför sig.
"Då kan ni komma överens om hur ni ska få ordning på Lydias studier och vilka regler som krävs för att ni flickor ska kunna hålla sams. Ni får en halvtimme på er och får inte lämna skolbänken. Om ni inte klarar av det får ni fler rapp av rottingen, och ingefära efteråt!"
"Nej! Inte ingefära!", ropade Lydia. Hon stampade förtvivlat i golvet.
"Det var då ett förskräckligt oväsen!", sade pappa Jakob allvarsamt. Han tog sin dotter hårt i örat med höger hand och med den vänstra smällde han henne på den nakna baken, ett dussin hårda daskar. Lydia tjöt i högan sky och kröp ihop över skolbänken.
"Vad säger man?", frågade han sedan.
"Förlåt, snälla pappa?", fick hon fram genom gråten.
"Bra! Sköt nu din syssla!" Pappa Jakob gick ut och lämnade dem.
Efter femton minuter ropade flickorna efter honom och Jakob kom in. Ingefäran var ännu inte färdigskuren för att passa in i deras rumpor, men han hade också kökskniven med sig och en mystisk svart burk.
Trots att de nyss fått smisk såg de stolta och belåtna ut.
"Nååå?"
"Emily adopterar mig!", förklarade Lydia. De pussade varandra.
"Och Lydia börjar på engelska skolan till hösten!", lade miss Phillips till.
"Jag lovar att försöka lyda min nya mamma, att alltid respektera henne och kalla henne mamma."
"Och jag lovar att aldrig överge min dotter, vara tydlig med vad hon inte får göra och aldrig straffa henne i vredesmod. När hon fått rapp på stjärten lovar jag att smörja in de ömma bitarna och vara snäll medan jag gör det."
"Men jag trodde att du avskydde din styvmor?", sade Jakob till Lydia.
"Vem vill ha en styvmor? En ny mamma har jag önskat mig i sju år!"
Då gav Jakob den svarta burken till Emily som smorde in Lydias ömma lilla rumpa med salvan i burken. Sedan gav Jakob sin dotter lov att byta om till fritidskläder och träffa sina kamrater, men lovade också att ge henne ris om hon kom hem senare än tio. Lydia kramade sina föräldrar och skyndade iväg.
Jakob lade Emily på plats över bänken och smorde in henne grundligt.
Och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.